• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Dracula – myt och verklighet av Katarina Harrison Lindbergh

26 mars, 2021 by Anastasia Bark

Dracula -myt och verklighet
Utgivningsdatum 2020
Förlag Historiska media
Författare Katarina Harrison Lindbergh
ISBN 978 91 7789 344 8

”Dracula – myt och verklighet” är en historisk resa genom tid och rum, liv och död och givetvis myt och verklighet som gäller Dracula, men egentligen inte bara Dracula utan i stort sett vampyrens västerländska – främst – historia i sin helhet. Boken behandlar först och främst relationen mellan den Dracula vi känner till idag med vojvoden Vlad III, hur en mytisk figur kopplades ihop så starkt med Valakiets (numera en del av Rumänien) vojvod, eller Vlad Pålspetsaren såsom han även blir kallad för; men handlingen stannar inte där. Steg för steg går Katarina Harrison Lindbergh igenom den myt som formades kring Dracula och vampyren, och dess relation till verkligheten. I kontrast till vad som många möjligtvis hade hoppats på är det mycket mer myt än verklighet i framställningen av Dracula och vampyren, och banden mellan den Dracula vi föreställer oss idag verkar inte ha helt tydliga eller ens starka band till Vlad III. 

Av all kritik tonårsbokserien ”Twilight” har fått sedan böckerna kom ut i början av 00-talet, har kritiken ”vampyrerna i Twilight är inte riktiga vampyrer” alltid fått mig att undra vad som är en riktigt vampyr, eftersom det verkar finnas så många som verkar ha dessa detaljer fullständigt klara för sig själva. Någonting som Katarina Harrison Lindbergh går igenom i ”Dracula – myt och verklighet” är hur den bild av vampyren som vi har idag har formats genom tiderna, hur det som är självklart idag inte har varit det under en stor del av historien, hur bilden av vampyrer och Dracula stegvis blev den bild vi har av dessa mytiska varelser idag.  Så är det sjävklart med de flesta myter, men att se resan från en möjligtvis sadistisk (enligt hans fienders källor i alla fall) vojvod som försvarade sitt land i 1400-talets Europa till en bloddrickande sofistikerad  mystisk figur som kan förvandlas till fladdermus är mycket lärorikt. Det var även mycket lärorikt att läsa om vampyrens relation till andra monster, främst varulvar och zombies. På sätt och vis är banden mellan vampyren, varulven och zombien starkare än banden mellan Vald III och vampyren Dracula. Att bloddrickande genom historien exempelvis inte varit en central del av vampyrens karaktär var någonting nytt för mig. På tal om just bloddieten så är den på sätt och vis mindre verklighet än myt, åtminstone när det gäller vissa djur. Det finns bland annat fåglar och fladdermöss som livnär sig på blod, varav de sistnämnda blev kallade för vampyrfladdermöss efter vampyrmyten, inte tvärtom. Allt som allt är denna historiska resa mycket lärorik, relativt lättläst och samtidigt mycket välformulerad och dessutom mycket nyanserad när det kommer till innehållet. 

Denna bok har fått mig att fundera mycket på alla de andra vampyrberättelser och myter jag kommit i kontakt med under mitt liv, den har fått mig att vilja ta reda på mer om exempelvis Lamia inom grekisk mytologi, en figur som också ofta blir relaterad till vampyren. Denna bok har också fått mig att vilja lära mig mer om ”vampyrer” (eller snarare varelser som har vissa likheter med den västerländska vampyren) ur kulturer bortom västvärlden. Detta är absolut ingen kritik mot ”Dracula – myt och verklighet” eftersom boken ändå har sitt största fokus på just Dracula, men det är allmänt synd att vampyrliknande varelser ur kulturer i andra delar av världen sällan fokuseras på; exempelvis Yara-ma-yha-who, Brahmapurusha, Langsuyar, Penanggalan eller Jiangshi. Men det får snarare bli min – och andra läsares – uppgift att ta reda mer om dessa varelser. Detta är någonting jag stark uppmanar läsarna till att göra, för har man kommit så pass långt som att läsa en bok om Dracula kan man ta sig tiden att läsa om fler mytiska varelser ur andra delar av världen, för att… tja, varför inte? 

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Dracula, Dracula - myt och verklighet, Historiska Media, katarina Harrison Lindbergh, Vampyrer

Filmrecension: Nomadland

25 mars, 2021 by Rosemari Södergren

Nomadland
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 mars 2021
Regi och manus Chloé Zhao

En roadmovie om människor som kastats ut från det amerikanska samhället, ofta pensionärer som blivit utan bostad och nu väljer att ta sig runt längs amerikanska vägar med husbil. I centrum för filmen är den äldre kvinnan Fern, spelad av Frances McDormand, som nominerats för en Oscar för sin insats i rollen. För övrigt en av få roller som spelas av skådespelare. De flesta i filmen spelar sig själva. Det gör att filmen känns mer som dokumentär än drama.

Filmen saknar egentligt dramatisk handling. Fern kör runt på de amerikanska vägarna, stannar till och betraktar natur eller ödesmark, stannar till på campingplatser ibland och träffar likasinnade. De är som en slags egen klan eller stam, dessa karaktärer som är en mix av fattiga utslängda från samhället men samtidigt drivna av en rebellisk frihetslusta. Ibland strålar de samman med andra vägluffare i Bob Wells läger, som är en Vietnamveteran som har som livsverk att hjälpa människor från ett samhälle styrt av kapitalism.

Det är en poetisk vacker film, men jag hade föredragit att den antingen var renodlat dokumentär eller renodlat drama. Jag är rätt ensam om att inte se den som ett stort mästerverk. Många filmkritiker världen över hyller den och filmen har fått sex nomineringar till Oscarsgalan, bland annat för bästa film.

Jag tycker väl att det är lite synd om en sådan här film skulle vara årets bästa, det beror nog mycket på att pandemin gjort 2020 till ett svagt filmår. Nomadland är en långsam film där det som händer mer än inom människor än vad som syns utåt. Mer en inre resa inom Fern, en resa som för från att vara ensam till att vara ensam och accepter sin själv som ensamvarg.

Tänk att bara dra i väg. Bara ta det nödvändigaste med sig, inga bindande band. Where I lay my head is home, liksom, som James Hetfield sjunger. Klyschor. Men så är också den amerikanska frihetsmyten en livskraftig trop – som väl i och för sig inte alls är amerikansk, det är bara jänkarna som kidnappat den och införlemmat den i sin fordonskult. I Nomadland skimrar myten inte lika lockande, där är husbilen en sista rullande utväg för den fattige. Nöden nödtorftigt förvandlad till dröm om frihet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Avskalade annorlunda versioner från innovatörer – Owe Almgren & Sisters of Invention Does The Beatles, Nordic Noir

24 mars, 2021 by Mats Hallberg

foto Lennart Bensefelt

Owe Almgren & Sisters of Invention

Does The Beatles – Nordic Noir

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg av Åke Linton 2016-2020

Producerad av Owe Almgren och Oh Yeah Records

Oh Yeah Records (distr Border Music)

46:24

Releasedatum: 19/3 2021

Min relation till förmodligen alla tiders mest kända band (som ju orsakade fullkomligt hysterisk respons från fans)? Anser att jag föddes minst fem år för sent för att vara målgrupp när det begav sig. Visserligen var min första singel Hello Goodbye, som kan sorteras in under avdelningen lite fjantiga hits. Minns också när vi uppspelta, knappt skolmogna pojkar i kör återgav refrängen till She Loves You utan kännedom om uttal., hur jag stolpade runt i tryckare till Hey Jude på lägerskola i årskurs sex och biografbesök med mamma för att se Let It Be. Har idag i samlingen fem vinyl av The Beatles, vars input i studio med producent George Martin, kom att revolutionera populärmusikens utseende. Och på senare år har slumrande minnen hos mig väckts till liv, genom att vid cirka tre tillfällen hört de Beatles-tolkare som rankas högst i världen, nämligen Petterland (med rötter i Lenny Pane) från Göteborg.

Elbasisten Owe Almgren (sett honom lira med såväl Stonefunkers som familjebandet) är omkring sju år yngre än recensenten, vilket torde diskvalificera honom från egna minnen. Beatles-projektet verkar ha jäst fram successivt under flera år. Kan erinra mig att familjen Almgren framförde låt på jazzfestival i Falkenberg för säkert tre år sedan. Sättningen på albumet är Owe på elbasar, akustisk basgitarr och sång, Karolina på saxofoner och sång samt bakom trumsetet Malin som även har hand om slagverk och klockspel. Kvinnorna heter också Almgren, är döttrar till den långe musikern som ansvarar för trions intrikata arr, bortsett från sångarrangemangen som Karolina står för.

Döttrarna har sedan 10-års åldern framträtt och erhållit utmärkelser under namnet Sisters of Invention, vars konserter jag sett minst tre gånger. Har därtill skrivit om prisade Karolina Almgren Project – i vars projekt både mamma Martina (trumslagare) och systern Malin ingår – såväl på scen och skiva. Och Malin kunde ses häromåret på Stora Teatern när det ordnades genomarbetad Neil Young-tribut. Flera skivor utgivna på Oh Yeah Records har tidigare recenserats i Kulturbloggen. I likhet med familjen Bergcrantz/ Laurin i Skåne driver Almgrens från Mölnlycke eget bolag.

foto Martina Almgren

Utgångspunkten har varit väsensskild från den policy osannolikt skickliga Pepperland hyser. Owe medger att det känns överflödigt att försöka presentera tio nya retroinriktade covers, lägga sig nära odödliga original. Istället blev ambitionen att fånga urskiljbara melankoliska stämningar. Därför låter skivan allt annat än larmig, istället ofta försiktig i långsammare tempo. Hemmahörande i jazzens fria anda av improvisation som de är, är en hel del bortskalat och somligt tillagt, fast ändå centreras arr utifrån Lennon & McCartneys klassiska kompositioner. Är man någorlunda förtrogen med Fab Four´s katalog, känns nästan varje refräng igen, från tonalt avancerade Across The Universe till flerstämmiga balladen Here, There And Everywhere.

Renommerade jazzgitarristen Erik Söderlind släppte för ett par år sedan ett soloalbum med musik uteslutande av Paul McCartney. Å ena sidan utdelade jag stora portioner beröm, å andra sidan uttrycktes viss frustration över att ”Mackans” palett av temperament hade slipats bort. Hur reagerar mina öron när Beatles spännvidd hanteras av utforskande, nordiska kynnen utan gitarr och klaviaturinstrument? Jo, öronen njuter! Tar till mig att produktionen i Åke Lintons varsamma händer, genomsyras av ett överordnat, gemensamt sound. Utan att bli för krångligt låter det uppfriskande originellt, varvid eftersträvad intention uppnås.

foto Erik Rosengren

”Baspappan” har mycket att stå i, får använda hela sitt inövade register när han växlar mellan lagom mullrande elbas och akustisk basgitarr. Framhäver melodin i högre grad än markerar basgångar, eller tar hand om båda funktionerna parallellt. Är som nämnts inte främmande inför Malins trumspel, överraskas ändå över att det gör mig förtjust. Hennes släpiga polyrytmik attraherar. Karolina är en driven solist på sopransax och håller skaplig standard på tenor. Förekommer dock mest som duktig vokalist. Osäker på om duetter och bakgrundssång är pålägg av Linton eller om hennes syster assisterar.

Upptäcker skillnader i kvalitet avseende arrangemang. Två adaptioner kan betraktas som problematiska. I´m a Loser innehåller fin sång, men låten i sig är konstig. Och vi som har singeln Let It Be behöver vänja oss alltför mycket. Räcker inte med ypperligt trumspel. Kantigt, säreget och avsaknad av piano lyder omdömet om en Live Aid-allsångsfavorit som borde valts bort.

Identifierar minst tre mästerverk! Att ta ner och liksom plocka i sär Norweigan Wood framstår som ett snilledrag. Duetten bedårande, likaså hur takt betonas. Come Together låter fantastisk. Häpnadsväckande hur detta sugande beat svänger på jazzmanér. Introt featuring saxofon signalerar fräscha, händelserika inslag. Emellan refrängen har man djärvt nog smugit in kompletterande tongångar. Owe framför texten trots att han egentligen inte är någon sångare, vilket man inte fäster sig vid. Help har omvandlats i ett underbart arr, så att ursprunglig desperation eroderat, till förmån för eftertänksamt vemod. Sopransax, percussion och basgitarr samexisterar otroligt bra. Samtliga presterar på topp i en hit jag tror de haft på repertoaren ganska länge.

En sofistikerad sak som på ett sympatiskt sätt hovrar och ges en fräck, förhållandevis otyglad avslutning är Eleanor Rigby. Vidare, en raritet omgjord i baktaktsstuk med klockspel i framträdande position. Syftar på Goodbye som sir Paul McCartney skrev till Mary Hopkin på Apple, som uppföljare till megahit (som jag har någonstans). Först 2019 släpptes hans egen demo på en återutgivning av Abbey Road. En runner up till nämnda triss i mästerverk är skönt gungande I Feel Fine. Återigen sjunger Owe. Här kan vi tala om att vara nyskapande, när en snitsig popbagatell vävs ihop med utbroderade jazzharmonier.

Ett soft alster från Revolver gör en glad. Fullkomligt lysande basspel hörs i en tolkning där man gör tvärtom, det vill säga våga riskera att gå bort sig genom att vrida upp tempot, släppa sargen. Med utmärkt resultat som följd! Sista spåret bryter mönstret, musik skriven av Owe som förebådar ett säreget duoprojekt han spelat in i par med Åke Linton.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Judas and the Black Messiah

18 mars, 2021 by Birgitta Komaki

Judas and the Black Messiah
Betyg 4
Svensk premiär 19 mars 2021
Regi Shaka King

Filmen bygger på den sanna historien om Black Pantherledaren Fred Hampton och hur han blev bedragen.

Fred Hampton är en karismatisk ledare i Illinois Black Panther party. Han samlar sina trupper i kampen mot rasism och fascism. Hängivna unga anhängare som kämpar för svartas rätt i samhället. Viktigt är kampen mot kapitalismen men också sociala insatser som att till exempel ordna skolfrukostar till fattiga barn i utsatta områden. Rörelsen växer och Hampton får kontakt även med andra minoritetsgrupper. Hans eldande tal lockar många och Black Panther rörelsen växer. Det han inte vet är att i rörelsen finns en infiltratör, William O`Neal. Värvad av FBI, för att klara sitt eget skinn när han åkte fast för ett brott.

O´Neals kontaktman hos FBI är Roy Mitchell som lockar och hotar omväxlande för att få fram uppgifter om Hampton. Uppgifter som sedan går vidare upp i FBIs organisation.

Hampton är ingen som ger sig trots förföljelse och fängelsestraff och även när han skall bli far säger han:
När jag vigde mitt liv till folket så gav jag upp mitt liv. Daniel Kaluuya som gör rollen är övertygande som karismatisk ledare och talare.
O`Neals roll är motsatsen. Här gäller det att klara sig undan, att inte åka dit, helt enkelt var streetsmart.
LaKeith Stanfield i rollen som Judas väcker också sympati samtidigt som man kan avsky hans handlingar.

FBI-agenten Roy Mitchell spelas av Jesse Plemons som envist håller fast sina teorier om att skydda ”Vår livsstil. Filmen har fått många nomineringar och både Kaluuya och Stanfield har fått mycket beröm och pris för sina rolltolkningar.

Filmen känns väldigt aktuell idag med ” Black Life matters”. En film som tar tag och berör och förskräcker. Ett rättssamhället så rädd för sina innevånare att en organisation som talar om folkets makt måste slås ner till varje pris. Jag tycker att filmens styrka är att man betonar samhällets råa våld och skuld likväl som O´Neals roll i morden.
En spännande och välgjord film med mycket substand.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ammonite

17 mars, 2021 by Birgitta Komaki

Ammonite
Betyg 3
Svensk premiär 19 mars 2021
Regi Francis Lee

I 1800-talets England i en liten stad vid den engelska sydkusten lever Mary Anning (Kate Winslet) med sin åldriga mor. Ogift och oglamorös försörjer hon sig och modern på att samla fossiler, som hon sedan säljer till turister.

I en tid då männen dominerade vetenskapen har hon blivit känd genom sina fossilfynd som även finns på British museum. Fynd som har fått namn efter kända manliga vetenskapsmän. I en tid då kvinnorna huvudsakligen skall vara behagfulla och vackra varelser är Mary en kontrast. Vresig och utan att vara det minsta insmickrande har hon ändå blivit känd genom sina fynd. Utan utbildning och från påvra förhållanden blir man ingen vördad vetenskapsman och hon kämpar för deras försörjning.

När vetenskapsmannen Roderick Murchison (James McArdle) kommer på besök och sedan mot betalning vill lämna sin deprimerade maka Charlotte Murchison (Saoirse Ronan) hos Mary tvekar hon. Men hon behöver pengarna och accepterar. Två personligheter som inte kommer överens tills Charlotte insjuknar och Mary blir tvungen att vårda henne. Då blir filmen en passionerad kärlekshistoria mellan två kvinnor i olika ålder, från olika samhällsskikt och förutsättningar.

Den karga miljön, den vindpinade kusten och det stormiga havet ger en storslagen naturupplevelse. Men visar också ett hårt klimat. Förhållandet mellan Mary och Charlotte är intensivt och ömt med heta kärleksnätter . Samtidigt som miljön i hemmet är torftigt och mycket jordnära glädjelöst lyft Mary av kärleksförhållandet.

Kunskapen om May Annings liv är knapphändigt i verkligheten men filmen skildrar en het lesbisk kärlekshistoria. Om den är sann eller inte är inte bevisat. I alla fall visar filmen ett 1800-tal med klasskillnader och den tidens kvinnoroller. Samt fascinationen för naturfenomen som till exempel fossiler.

Kate Winslet är utmärkt och berörande i rollen som vresig medelålders kvinna. En kvinna som inte viker sig ett tum. Som antingen har gett upp för den manliga vetenskapliga världen eller inte bryr sig om omvärldens omdömen. Men stoltheten över sina fynd har hon kvar. Det intressanta är att det kanske räcker för henne.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 480
  • Sida 481
  • Sida 482
  • Sida 483
  • Sida 484
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in