Owe Almgren & Sisters of Invention
Does The Beatles – Nordic Noir
4
Inspelad i Svenska Grammofonstudion Göteborg av Åke Linton 2016-2020
Producerad av Owe Almgren och Oh Yeah Records
Oh Yeah Records (distr Border Music)
46:24
Releasedatum: 19/3 2021
Min relation till förmodligen alla tiders mest kända band (som ju orsakade fullkomligt hysterisk respons från fans)? Anser att jag föddes minst fem år för sent för att vara målgrupp när det begav sig. Visserligen var min första singel Hello Goodbye, som kan sorteras in under avdelningen lite fjantiga hits. Minns också när vi uppspelta, knappt skolmogna pojkar i kör återgav refrängen till She Loves You utan kännedom om uttal., hur jag stolpade runt i tryckare till Hey Jude på lägerskola i årskurs sex och biografbesök med mamma för att se Let It Be. Har idag i samlingen fem vinyl av The Beatles, vars input i studio med producent George Martin, kom att revolutionera populärmusikens utseende. Och på senare år har slumrande minnen hos mig väckts till liv, genom att vid cirka tre tillfällen hört de Beatles-tolkare som rankas högst i världen, nämligen Petterland (med rötter i Lenny Pane) från Göteborg.
Elbasisten Owe Almgren (sett honom lira med såväl Stonefunkers som familjebandet) är omkring sju år yngre än recensenten, vilket torde diskvalificera honom från egna minnen. Beatles-projektet verkar ha jäst fram successivt under flera år. Kan erinra mig att familjen Almgren framförde låt på jazzfestival i Falkenberg för säkert tre år sedan. Sättningen på albumet är Owe på elbasar, akustisk basgitarr och sång, Karolina på saxofoner och sång samt bakom trumsetet Malin som även har hand om slagverk och klockspel. Kvinnorna heter också Almgren, är döttrar till den långe musikern som ansvarar för trions intrikata arr, bortsett från sångarrangemangen som Karolina står för.
Döttrarna har sedan 10-års åldern framträtt och erhållit utmärkelser under namnet Sisters of Invention, vars konserter jag sett minst tre gånger. Har därtill skrivit om prisade Karolina Almgren Project – i vars projekt både mamma Martina (trumslagare) och systern Malin ingår – såväl på scen och skiva. Och Malin kunde ses häromåret på Stora Teatern när det ordnades genomarbetad Neil Young-tribut. Flera skivor utgivna på Oh Yeah Records har tidigare recenserats i Kulturbloggen. I likhet med familjen Bergcrantz/ Laurin i Skåne driver Almgrens från Mölnlycke eget bolag.
Utgångspunkten har varit väsensskild från den policy osannolikt skickliga Pepperland hyser. Owe medger att det känns överflödigt att försöka presentera tio nya retroinriktade covers, lägga sig nära odödliga original. Istället blev ambitionen att fånga urskiljbara melankoliska stämningar. Därför låter skivan allt annat än larmig, istället ofta försiktig i långsammare tempo. Hemmahörande i jazzens fria anda av improvisation som de är, är en hel del bortskalat och somligt tillagt, fast ändå centreras arr utifrån Lennon & McCartneys klassiska kompositioner. Är man någorlunda förtrogen med Fab Four´s katalog, känns nästan varje refräng igen, från tonalt avancerade Across The Universe till flerstämmiga balladen Here, There And Everywhere.
Renommerade jazzgitarristen Erik Söderlind släppte för ett par år sedan ett soloalbum med musik uteslutande av Paul McCartney. Å ena sidan utdelade jag stora portioner beröm, å andra sidan uttrycktes viss frustration över att ”Mackans” palett av temperament hade slipats bort. Hur reagerar mina öron när Beatles spännvidd hanteras av utforskande, nordiska kynnen utan gitarr och klaviaturinstrument? Jo, öronen njuter! Tar till mig att produktionen i Åke Lintons varsamma händer, genomsyras av ett överordnat, gemensamt sound. Utan att bli för krångligt låter det uppfriskande originellt, varvid eftersträvad intention uppnås.
”Baspappan” har mycket att stå i, får använda hela sitt inövade register när han växlar mellan lagom mullrande elbas och akustisk basgitarr. Framhäver melodin i högre grad än markerar basgångar, eller tar hand om båda funktionerna parallellt. Är som nämnts inte främmande inför Malins trumspel, överraskas ändå över att det gör mig förtjust. Hennes släpiga polyrytmik attraherar. Karolina är en driven solist på sopransax och håller skaplig standard på tenor. Förekommer dock mest som duktig vokalist. Osäker på om duetter och bakgrundssång är pålägg av Linton eller om hennes syster assisterar.
Upptäcker skillnader i kvalitet avseende arrangemang. Två adaptioner kan betraktas som problematiska. I´m a Loser innehåller fin sång, men låten i sig är konstig. Och vi som har singeln Let It Be behöver vänja oss alltför mycket. Räcker inte med ypperligt trumspel. Kantigt, säreget och avsaknad av piano lyder omdömet om en Live Aid-allsångsfavorit som borde valts bort.
Identifierar minst tre mästerverk! Att ta ner och liksom plocka i sär Norweigan Wood framstår som ett snilledrag. Duetten bedårande, likaså hur takt betonas. Come Together låter fantastisk. Häpnadsväckande hur detta sugande beat svänger på jazzmanér. Introt featuring saxofon signalerar fräscha, händelserika inslag. Emellan refrängen har man djärvt nog smugit in kompletterande tongångar. Owe framför texten trots att han egentligen inte är någon sångare, vilket man inte fäster sig vid. Help har omvandlats i ett underbart arr, så att ursprunglig desperation eroderat, till förmån för eftertänksamt vemod. Sopransax, percussion och basgitarr samexisterar otroligt bra. Samtliga presterar på topp i en hit jag tror de haft på repertoaren ganska länge.
En sofistikerad sak som på ett sympatiskt sätt hovrar och ges en fräck, förhållandevis otyglad avslutning är Eleanor Rigby. Vidare, en raritet omgjord i baktaktsstuk med klockspel i framträdande position. Syftar på Goodbye som sir Paul McCartney skrev till Mary Hopkin på Apple, som uppföljare till megahit (som jag har någonstans). Först 2019 släpptes hans egen demo på en återutgivning av Abbey Road. En runner up till nämnda triss i mästerverk är skönt gungande I Feel Fine. Återigen sjunger Owe. Här kan vi tala om att vara nyskapande, när en snitsig popbagatell vävs ihop med utbroderade jazzharmonier.
Ett soft alster från Revolver gör en glad. Fullkomligt lysande basspel hörs i en tolkning där man gör tvärtom, det vill säga våga riskera att gå bort sig genom att vrida upp tempot, släppa sargen. Med utmärkt resultat som följd! Sista spåret bryter mönstret, musik skriven av Owe som förebådar ett säreget duoprojekt han spelat in i par med Åke Linton.