• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Anteckningar om sorg – en besvikelse utan proportioner

10 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Anteckningar om sorg
Författare Chimamanda Ngozi Adichie
Utgivningsdatum
2021-05-28

Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Niclas Hval
Originaltitel Notes on grief
ISBN 9789100191610

Bokförlaget beskriver boken så här:
Sommaren 2020 förlorade Chimamanda Ngozi Adichie sin älskade far. Sorgen överväldigade henne, och komplicerades av att den inträffade mitt under brinnande pandemi – liksom så många andra var hon strandsatt långt ifrån sin familj. I den djupt personliga essän ”Anteckningar om sorg” skriver Adichie om den stora saknaden efter fadern, om sorgens väsen och om att dela upplevelsen av förlust med miljoner andra.

Denna bok är nog en av de största besvikelser jag hart inom litteratur i år. Och att den hyllas av så många litteraturkritiker gör mig modfälld.

Sorg finns det många böcker om. En del mycket gripande, andra mest till för författarens egen process av att bearbeta. Att förlora någon, en anhörig eller vän, gör att man ställs inför den största existentiella frågan om liv och död. Om man inte insett det tidigare så upptäcker man att livet är farligt, man kan dö. Inte bara kan, utan man kommer att dö. Och när någon dör så blir det så uppenbart att avslut på den relationen.

När man förlorar någon kan man bli arg, ledsen, deprimerad, ångestfylld och bitter och det kan kännas overkligt att livet fortsätter runt om. Att det finns massor av människor som fortsätter leva på som vanligt medan man själv upplever sig förlamad av förlusten.

Chimamanda Ngozi Adichies pappa var 88 år då han dog. Vet hon inte om att om man inte dör som ung eller medelålders, då dör man som gammal? Är det inte fantastiskt att hennes far fått bli 88 år. Hur kan hon överhuvudtaget tycka att det är konstigt? Jag förstår den delen av anteckningarna som relaterar till pandemin och att det är miljoner som drabbas av att förlora en nära anhörig under denna tid. Men för övrigt är det författaren tar upp sådant som finns i många andra mycket bättre, mer välgjorda berättelser om sorg.

Någonstans efterlyser jag proportioner. Författarens pappa var 88 år och de är många syskon, en stor familj och släkt som håller ihop. Jag känner tusentals som förlorat ett barn. Jag känner människor som förlorat två barn, jag känner föräldrar som förlorat sitt enda barn och de är ensamstående och har förlorat sina föräldrar och sina syskon. Kom igen Bonniers förlag, jag är faktiskt besviken på er att ni lägger ut pengar på att trycka upp detta. Har ni inga perspektiv på vad som är tragisk sorg och vad som är en naturlig del av livet?

Romanen, om den nu ska kallas roman, heter Anteckningar om sorg. Och det är precis vad det är. Ganska snabbt och slarvigt ihopsatta anteckningar. Att bokförlagen trycker upp och sedan översätter så obearbetat material gör mig besviken.

88 år misstänkte redan för
Besviken sämre än jag trodde

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Besvikelse, Bokrecension, Bonnierförlagen, Om sorg, Pandemi, Sorg, Sorgbearbetning

Suggestiv folk noir i karismatiskt utförande – Solitary Company av Son of the Velvet Rat

10 juni, 2021 by Mats Hallberg

foto Valerie Fritsch

Son of the Velvet Rat

Solitary Company

4

Inspelad i Morongo Valley i Kalifornien, (kompletterande inspelning Graz Österrike och Franklin Tennesse)

Producenter: Gar Robertson och Georg Altziebler

Fluff and Gravy

42:20

Internationell release: 9/3 2021

Lika hyllade som kultförklarade duon Son of the Velvet Rat kom tidigare år med sin artonde skiva, inklusive ett par samlingar och ett antal ep. Den senaste i raden utsågs av skribent med förflutet på Melody Maker till årets hittills bästa. Duon som bildades 2003 består av ett par med ursprung i Österrike, där de erhållit flera priser. 2016 flyttade de till USA. Efter visst kringflackande blev ökenområdet Joshua Tree i Kalifornien deras nya hem, vars scen de numera tillhör. Flera omfattande turnéer i USA och Europa har genomförts.

Gitarristen (också munspel, melodica, percussion med mera) och sångaren Georg Altziebler skriver så gott som all musik, medan Heike Binder spelar främst orgel. Vidare sjunger hon bakgrunder, trakterar autoharpa, theremin och på två spår dragspel. Avseende sättning är det notabelt att en stor skara människor involverats på de tio låtar som utgör Solitary Company. För många för att listas i en recension. På titellåten gör en stråkkvartett fint avtryck, medan åtskilliga låtar begåvats med ett antal bakgrundssångare. Producenten Gar Robertson lirar röjigt taggig gitarr på ett par spår. Andra förekommande instrumentalister är exempelvis basist, trumslagare, klaviaturspelare, slagverkare och personer som spelar hammondorgel (b3), vevlira och adderar handklapp. Produktionen är således inte alls avskalad, tvärtom.

Alla dessa komponenter bidrar till ett övervägande magiskt sound. Hemifrån, A & R och promotor som marknadsför duon i Sverige plus en drös andra indieband med övergripande rootsy-etikett, kallar den diffusa genre de saluför för ”gut-music”. I brist på bättre en beskrivning så god som någon. Emotionell autentisk musik vars syfte är att ge positiva vibbar från magtrakten.

Det brukar heta att Son of the Velvet Rat ägnar sig åt folk noir. Vidare att Altziebler är svaret på vem man får om man korsar George Brassens med Townes Van Zandt. Andra influenser som kan ringa in hans musikaliska universum är Nick Cave, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits samt Radiohead. Lucinda Williams (som jag sett på Pustervik) är ett av deras största fans. Initierade bedömare menar att duon är hemmahörande i en kabarétradition med andlig mystik. Vidare att två motstridiga koncept samverkar. Dels Wall of sound-estetik, dels principen om less is more.

foto 2020 från gruppens fb-sida

Vad de gör måste betecknas som otroligt fängslande, som om de karvar fram en hemlig parallell värld byggd på ovan nämnda referenser. Att jag inte tar det allra sista steget utan ”nöjer” mig med 4+ beror på låtskrivarens vokala färdigheter. Rösten må vara charmigt knarrig och Altziebler textar tydligt, ligger längst fram i mixen. Men rent tekniskt har han en påtagligt begränsad kapacitet, även om sången förvisso är stämningsskapande. Ett smärre skönhetsfel för åtminstone mig, som teamet antagligen är medvetna om eftersom så många körar på flertalet låtar. Förutom redan angivna referenser vill jag avseende det sångliga, lägga till några resterande namn: Steve Earle, T Bone Burnett och Warren Zevon.

Skivan går inte att rycka på axlarna åt, istället färdas man in i storslagen ödesmättad atmosfär. Dock ska framhållas att det typiskt dova och dystra, bryts upp i sprittande tongångar vid några sekvenser. Blir förtjust i ett brett spektrum av intelligenta pendlingar. Den framtagna ljudbilden avviker från gängse norm, fast är i och för sig inte främmande i exempelvis Nick Cave – land. Solitary Company har mestadels ett raspigt, opolerat sound. Särskilt i en låt så smutsigt ljud i hörlurar, att jag var övertygad om att stereo eller cd hade fått någon defekt.

Stardust studsar fram oemotståndligt gungande, avlöses av en stark sak vars släpiga melodi formas till en total konstrast. Utan att det blir överlastat färgar olika slags gitarrer många kompositioner. Förutom självklara ospecificerade kategorin elgitarr listas fuzz -, akustisk-, slide -, nylonsträngad gitarr jämte e-bow. Slide och det udda instrumentet theremin hörs i sömlös förening i en passage. Titellåten med preparerat piano har en refräng som tål att nötas på, sätter sig till och med i huvudet. Ett finstämt akustiskt stycke – The Waterlily And the Dragonfly, signerat frontmannen har stoppats in som ett passande avbrott mitt i flödet. Introt till The Only Child har drag av ikoniska Hey Joe över sig. En strålande låt som gradvis vecklar ut sig, ges spännande inramning via fender rhodes, orgel och e-bow. Trevliga The Ferris Wheel genomsyras av en yster folkmusikalisk känsla. Finalnumret Remeber Me låter fantastiskt vackert i sin viskande, långsamma framtoning.

Texthäfte inkluderas i denna genomarbetade produktion. Obegripligt att Son of the Velvet Rat varit helt okända för mig, att de kunnat bedriva ett enormt produktivt konstnärskap med ena foton i europeisk tradition och den andra i mer eller mindre rockig americana. Plattan är tveklöst värd 4+

Arkiverad under: Skivrecensioner

Bokrecension: Skyddsängeln av Sofie Sarenbrant – delvis trovärdig men lite ytlig

9 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Skyddsängeln
Författare Sofie Sarenbrant
Serie Emma Sköld (del 9)
Utgivningsdatum 2021-05-24
Förlag Bookmark Förlag
Omslag: Anna Henriksson & Lise Hellström
ISBN: 978-91-89298-01-9
ISBN ebok: 978-91-89298-02-6
ISBN Ljudbok: 978-91-89298-03-3

Skyddsängeln är den nionde boken i deckarserien om kriminalinspektör Emma Sköld. Författaren, Sofie Sarenbrant, har fått en hel del priser för sina deckare, bland annat utsågs hon till Årets deckarförfattare både 2019 och 2020. Sarenbrant kan konsten att skriva med flyt, få det spännande och fartfyllt och engagera läsare.

Den här gången får kriminalinspektör Emma Sköld hantera mord och dråp som har att göra med konsekvenserna av psykiatrireformen för 25 år sedan. Som alltid i denna serie om Emma Sköld har innehållet en stark koppling till aktuella samhällsproblem.

Bokförlaget berättar i korthet om handlingens start:
Körsbärsträden står i full blom, men kriminalinspektör Emma Sköld kan inte glädjas över den annalkande påsken. Sju månader har gått sedan en nära kollega försvann spårlöst före en rättegång. Hon är fast besluten om att hitta honom, död eller levande.

Samtidigt som polisen lyckas gripa indrivaren som sist såg kollegan i livet, får Emma ett oförklarligt mord på halsen. En äldre man hittas död på ett ödelagt mentalsjukhus. Men det är när hans identitet framkommer som hon blir besatt av att lösa fallet.

Om du läst de tidigare deckarna i serien är det säkert intressant att följa personerna. För mig som inte hade läst de tidigare tog det en bit in i boken för att få klarhet om en del personers relation, om vem som haft ett förhållande med vem, vem som har barn med vem och en del annat. Men det fungerar utmärkt att läsa deckaren utan att ha koll på karaktärerna från tidigare deckare i serien.

Jag kan tycka att karaktärerna är lite ytligt skissade fast samtidigt är de ganska trovärdiga ändå. Vi kan känna igen de konflikter människor kan hamna i, både inom sig själva och med omgivningen. Berättelsen är delvis trovärdig och realistisk även om jag inte riktigt kan tro på upplösningen.

Hur som helst är det flyt i berättelsen och jag drogs in i handlingen. Det var snyggt upplagt med flera tidsplan fast det blev lite övertydligt av och till.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Breaking Boundaries – en viktig film som alla borde se

9 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Breaking Boundaries
Betyg 3
Premiär på Netflix 4 juni 2021
Medverkande David Attenborough, Johan Rockström

En film det borde vara obligatoriskt för varenda medborgare i hela världen att se. Den borde visas i alla skolor, åtminstone från högstadier och öppet. På alla arbetsplatser och gärna via Sveriges Television också.

David Attenborough, säkert känd av de flesta för sitt djupa engagemang för att rädda jorden och förhindra klimatkrisen undersöker tillsammans med den svenska forskaren Johan Rockström hur jordens biologiska mångfald förfaller och hur krisen ännu kan avvärjas. En miljon av jordens djurarter har redan utrotats. När djur, både små insekter och stora, försvinner från jorden blir det obalans i naturen. Vi är alla en del av naturen.

Vår jord står inför stora problem som hör ihop med varandra: glaciärerna som smälter, vattnet som förändras, sjöar som blir förgiftade på grund av skräp och gödsel. Denna vetenskaps- och naturdokumentär tar upp de stora hoten mot vår jord på ett tydligt och väl underbyggt vetenskapligt sätt. Det är pedagogiskt framställt och jag tror inte någon klimatförnekare kan se filmen utan att börja tänka om och förstå att tillsammans måste vi förändra hoten mot vår jord.

Filmen kan ge grogrund för viktiga diskussioner och skapa engagemang. Fast ska jag vara ärlig är jag inte hoppfull, trots att filmen försöker ge oss hopp om att det går att förändra hoten. Jag bor i ett bostadsområde strax utanför Stockholm där invånarna skräpar ned otroligt. Fimpar, glasspinnar, snus, munskydd, krossat glas – allt slänger en viss procent av de boende omkring överallt. De kör med hög fart på gator där barn kan springa ut, de kör på gångvägar. Det finns ingen hänsyn eller omsorg om varandra på denna lilla enkla nivå – hur ska det då gå att förändra i stort? Hoppas jag har fel i min pessimism.

Med tanke på denna dokumentärs oerhört viktiga budskap skulle jag vilja ge filmen betyg 5. För hur väl den framför sitt budskap är den värd högsta betyg. Men rent konstnärligt fattas det en del för att få högsta betyg. Det är snyggt gjort men ändå inte särskilt dramaturgiskt. Det är mer en film som skulle kunna skapats för att visa skolelever än för att berätta något om hur det är att vara människa, vilket jag tycker filmer som är mästerverk ska göra. Men det är en viktig film som alla borde se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kompetent, behagligt och medryckande – 2 av My Sweetest Punch

7 juni, 2021 by Mats Hallberg

My Sweetest Punch

2

Betyg: 3

Inspelning, mix och master Andreas Holmstedt Studio PGA i Borås

Producenter: My Sweetest Punch och Andreas Holmstedt

Paraply Records (distr. Border Music)

38:29

Releasedatum: 28/5 2021

Andra fullängdaren (finns som cd och på digitala plattformar) från en konstellation baserad i Göteborg, som existerat i cirka tretton år. Gruppen består av Rickard Linde på sång och gitarr, Thomas Pontén på gitarr och sång (Little Green, Love on Drugs), Jessica Bah Rösman på sång, Ludvig Lindlöf på keyboards samt rytmsektionen Robert Olsson på bas och trumslagaren Martin Lillberg. Har inte hört dem live, vilket gör att förhållandevis obskyra My Sweetest Punch nog får förknippas med popens underground-scen. Indiebandets ambition är att smälta samman genrer de gillar till något personligt. Aktuella plattan innehåller tio original, samtliga signerade Rickard Linde med undantag av They Tell Me och Someone Called My Father vars textförfattare heter Maria Richardsson. Enligt dem själva behandlas små och stora ämnen, både hjärta och smärta och tidens flykt.

Öppningsspåret All I Need To Love släpptes på singel. Den signalerar vad de helst ägnar sig åt, nämligen livsbejakande, lätt bombastisk power-pop. När medlemmarna var för sig nämner favoriter förekommer delvis otippade namn som Yellow Jackets, Vangelis, Esbjörn Svensson, Marillion och Jeff Beck. Förmodligen funkar My Sweetest Punch utmärkt som up tempo liveakt. Det är tajt och låter snyggt och trevligt med med slingor från klaviaturer i symbios med utkristalliserade riff. Tycker om ljudbilden där varje enskild insats tydligt kan härledas. Man slipper alla tendenser till grötigt, mullrande sound.

Scream doftar omisskännligt The Cure med sin hypnotiskt rytmiska figur. Finns fler inslag av lånta fjädrar, vilket inte stör lyssningen. All Over Now är en behaglig melodi vars kontur påminner en hel del om Jackson Browne/ David Lindley från deras storhetstid. I Until I Die får man till en slagkraftig dänga. Den kryddas med inspirerat gitarrsolo jämte dito refräng framförd med passion. Som mest alt country blir det i en fin ballad som får avrunda. Hör vacker, strålande exekverad slide från Thomas Pontén. Finns som sagt låtar som sticker ut, vilket är en förutsättning för att deras modiga koncept ska bära. Fast standarden är inte oväntat svajig totalt sett. Somliga alster fäster inte.

foto från 2018 från bandets fb-sida

Att sången saknar egenart är självfallet ett aber, gör det tufft att nå ut på större scener. Hade man haft bättre förspänt på den fronten, skulle man troligen haft annan aura, nått ut i vidare kretsar. Räcker inte att det vokala är duktigt utfört, om inte rösterna genomsyras av påtaglig närvarokänsla. Kompet är funktionellt, ser till att strukturen hänger ihop. Men jämfört med exempelvis mästerliga Per Lindvall och Dan Berglund, som jag recenserade härom veckan, lirar de i en annan division, tillför inte tillnärmelsevis samma substans.

Efter att en smula ha trängt in i musiken hos My Sweetest Punch noteras trevlig och habil musik, stundom mer än så. Kanske läge att kontakta gästsolister, externa låtskrivare eller foga in väl valda covers; för att ge sig själva ett välförtjänt lyft. Konklusionen landar i att vi, trots påtalade skavanker, serveras en vällagad kompott med flera goda ingredienser. Man mår överlag bra av gruppens nya album.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 470
  • Sida 471
  • Sida 472
  • Sida 473
  • Sida 474
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in