Son of the Velvet Rat
Solitary Company
4
Inspelad i Morongo Valley i Kalifornien, (kompletterande inspelning Graz Österrike och Franklin Tennesse)
Producenter: Gar Robertson och Georg Altziebler
Fluff and Gravy
42:20
Internationell release: 9/3 2021
Lika hyllade som kultförklarade duon Son of the Velvet Rat kom tidigare år med sin artonde skiva, inklusive ett par samlingar och ett antal ep. Den senaste i raden utsågs av skribent med förflutet på Melody Maker till årets hittills bästa. Duon som bildades 2003 består av ett par med ursprung i Österrike, där de erhållit flera priser. 2016 flyttade de till USA. Efter visst kringflackande blev ökenområdet Joshua Tree i Kalifornien deras nya hem, vars scen de numera tillhör. Flera omfattande turnéer i USA och Europa har genomförts.
Gitarristen (också munspel, melodica, percussion med mera) och sångaren Georg Altziebler skriver så gott som all musik, medan Heike Binder spelar främst orgel. Vidare sjunger hon bakgrunder, trakterar autoharpa, theremin och på två spår dragspel. Avseende sättning är det notabelt att en stor skara människor involverats på de tio låtar som utgör Solitary Company. För många för att listas i en recension. På titellåten gör en stråkkvartett fint avtryck, medan åtskilliga låtar begåvats med ett antal bakgrundssångare. Producenten Gar Robertson lirar röjigt taggig gitarr på ett par spår. Andra förekommande instrumentalister är exempelvis basist, trumslagare, klaviaturspelare, slagverkare och personer som spelar hammondorgel (b3), vevlira och adderar handklapp. Produktionen är således inte alls avskalad, tvärtom.
Alla dessa komponenter bidrar till ett övervägande magiskt sound. Hemifrån, A & R och promotor som marknadsför duon i Sverige plus en drös andra indieband med övergripande rootsy-etikett, kallar den diffusa genre de saluför för ”gut-music”. I brist på bättre en beskrivning så god som någon. Emotionell autentisk musik vars syfte är att ge positiva vibbar från magtrakten.
Det brukar heta att Son of the Velvet Rat ägnar sig åt folk noir. Vidare att Altziebler är svaret på vem man får om man korsar George Brassens med Townes Van Zandt. Andra influenser som kan ringa in hans musikaliska universum är Nick Cave, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits samt Radiohead. Lucinda Williams (som jag sett på Pustervik) är ett av deras största fans. Initierade bedömare menar att duon är hemmahörande i en kabarétradition med andlig mystik. Vidare att två motstridiga koncept samverkar. Dels Wall of sound-estetik, dels principen om less is more.
Vad de gör måste betecknas som otroligt fängslande, som om de karvar fram en hemlig parallell värld byggd på ovan nämnda referenser. Att jag inte tar det allra sista steget utan ”nöjer” mig med 4+ beror på låtskrivarens vokala färdigheter. Rösten må vara charmigt knarrig och Altziebler textar tydligt, ligger längst fram i mixen. Men rent tekniskt har han en påtagligt begränsad kapacitet, även om sången förvisso är stämningsskapande. Ett smärre skönhetsfel för åtminstone mig, som teamet antagligen är medvetna om eftersom så många körar på flertalet låtar. Förutom redan angivna referenser vill jag avseende det sångliga, lägga till några resterande namn: Steve Earle, T Bone Burnett och Warren Zevon.
Skivan går inte att rycka på axlarna åt, istället färdas man in i storslagen ödesmättad atmosfär. Dock ska framhållas att det typiskt dova och dystra, bryts upp i sprittande tongångar vid några sekvenser. Blir förtjust i ett brett spektrum av intelligenta pendlingar. Den framtagna ljudbilden avviker från gängse norm, fast är i och för sig inte främmande i exempelvis Nick Cave – land. Solitary Company har mestadels ett raspigt, opolerat sound. Särskilt i en låt så smutsigt ljud i hörlurar, att jag var övertygad om att stereo eller cd hade fått någon defekt.
Stardust studsar fram oemotståndligt gungande, avlöses av en stark sak vars släpiga melodi formas till en total konstrast. Utan att det blir överlastat färgar olika slags gitarrer många kompositioner. Förutom självklara ospecificerade kategorin elgitarr listas fuzz -, akustisk-, slide -, nylonsträngad gitarr jämte e-bow. Slide och det udda instrumentet theremin hörs i sömlös förening i en passage. Titellåten med preparerat piano har en refräng som tål att nötas på, sätter sig till och med i huvudet. Ett finstämt akustiskt stycke – The Waterlily And the Dragonfly, signerat frontmannen har stoppats in som ett passande avbrott mitt i flödet. Introt till The Only Child har drag av ikoniska Hey Joe över sig. En strålande låt som gradvis vecklar ut sig, ges spännande inramning via fender rhodes, orgel och e-bow. Trevliga The Ferris Wheel genomsyras av en yster folkmusikalisk känsla. Finalnumret Remeber Me låter fantastiskt vackert i sin viskande, långsamma framtoning.
Texthäfte inkluderas i denna genomarbetade produktion. Obegripligt att Son of the Velvet Rat varit helt okända för mig, att de kunnat bedriva ett enormt produktivt konstnärskap med ena foton i europeisk tradition och den andra i mer eller mindre rockig americana. Plattan är tveklöst värd 4+