• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Kul och nischat sound i supertajt tappning – A Knife, Some Weed And A Dangerous Ride av Machetes

30 juni, 2021 by Mats Hallberg

Illustration Johan Ramsredt

Machetes

A knife, some weed and a dangerous ride

4

Inspelad i Kulturföreningen Bunkern, Göteborg 19/12 o 28/12 2020

Producerad av Machetes

Egen utgivning

Releasedatum: 18/6 2021 (digitalt släpp på alla större plattformar/ streamingtjänster)

Machetes är ett instrumentalt surfrockband från Göteborg, en beteckning de själva lanserar sig med. Detta är deras andra släpp och a Knife, Some Weed And A Dangerous Ride utgör inledningen på en serie ep. Bandet består av gitarristerna Erik Ivarsson och Marcus Bertilsson, basisten Pablo Copa och bakom trumsetet finns Erik Fastén. Männen är var för sig förhållandevis väl etablerade på musikscenen i Göteborg, framför allt inom sfären indie. Har hört dem live och i några fall recenserat berömmande, fast inte just denna spännande konstellation. Copa organiserade en lyckad Neil Young-tribute på Storan 2019 och ingår i Givina. Multimusikanten Fastén är lika hemmastadd i blues och jazz och ofta anlitad som livetrummis, vilket jag med glädje kunnat notera. Har därtill släppt två skivor i eget namn, varav en i våras. Bertilsson uträttar stordåd i The Boo Boo Bama Orchestra, vars sprakande nya ep inkasserade högsta poäng i Kulturbloggen nyligen. Ofta hattförsedde Ivarsson har jag hört en hel del, bland annat i Epidot (recenserade i Kulturbloggen), Parallell Acitivity och i bluesdoftande Black Cat Bone (där även Erik Fastén utgör en av hörnstenarna).

I första kontakten med Machetes sköljer stilenligt slamrande, rasslande och gnisslande vågor över mig. Man jobbar i en tradition med fanbärare som Dick Dale och Link Wray. De virtuosa gitarrslingorna från dubbla uppsättningen gitarrer är minst sagt imponerande sammantvinnade, stundtals sammansvetsade likt tvillingsjälar. Inledande Riding Carousell, Brought Knife präglas av ett kopiöst tempo, sanslöst höghastighetssound underställt en harmonisk obeveklig rörelse framåt. Som en vansinnesfärd på flykt undan lagens långa arm. Den adrenalinstinna bild bandet hänvisar till: En karuselltur där maskinisten tappar kontrollen och katastrofen är på väg.

foto Anastasia Grigiannis

Naturligt nog följs den infernaliska öppningen upp genom kontrastverkan, öppna-spjäll-intensiteten lyfts bort. I Pineapple Jack levereras Istället en suggestiv käftsmäll med stadigt groove, ett groove som pågår med oförminskad styrka.. Bror Gunnar Jansson gästar på tenorsax. Den visuella introduktionen lyder: ”Skurken kommer till stan. Stäng alla dörrar och fönster. Ge dig ut på stadens gator och torg på egen risk”. Uppskattar gitarristernas broderande av fräcka ackordföljder. Pablo Copa får sin rättmätiga plats i rampljuset, färgar låtens beat med ihärdigt pumpande basgång.

Jublar åt slutklämmen. Drygt tre minuters hit-betonad orgie av larmande taggtrådsgitarrer. Hör skickligt konstruerade övergångar som nära nog har jazziga konturer. Oupphörligen ruggigt snärtig och framrusande melodi i centrum. Deathrace In A Machetes Benz visar kvartetten från sin ekvilibristiska sida. Som sig bör dominerar de härligt fingerfärdiga gitarristerna och deras noga utvalda förstärkare. Ska inte negligera Fasténs prestation. I låten utmanar han melodisnickarna på huvudrollen. Tankefiguren hos bandet handlar denna gång om att kasta loss utan skyddsnät, utan säkerhetskontroll. Man måste dra ögonaböj och får förlita sig på högre makter att bromsarna funkar, att däcken greppar. Underhållande lyssning!

Finns en kaxighet som kan påminna om punkens, fast med den skillnaden att dessa Göteborgsbaserade frilansare besitter betydligt större färdigheter. Har det efter Spotnicks gjorts liknande musik i Sverige? Hög tid att framhålla Erik Fasténs insats, vars höga nivå är en absolut förutsättning, en garant för att ett sådant här ambitiöst projekt inte ska krascha. En maximalt påslagen trumslagare som förtjänar massvis av lovord för enastående tajming och rytmiskt fyrverkeri.

Högst annorlunda, smutsigt sound ( Ivarsson har sniffat på liknande tongångar i Epidot) som det känns uppfriskande att ta till sig. På ett förstklassigt vis har idéer satts i verket, blivit till en ”smashing” ep. Det är lika kompromisslöst som kompetent utfört! Spelglädjen lyser igenom. Ep:n med den märkliga titeln är snudd på femstjärnig. Kan nämnas att vid bildandet framkom en gemensam kärlek till spaghetti-westerns och gamla agentfilmer.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt av Tobias Hübinette

26 juni, 2021 by Anastasia Bark

Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt
Författare Tobias Hübinette
Utgivningsdatum 2021-03-17
Förlag Verbal Förlag
ISBN danskt band 978-91-89155-25-1 
ISBN ebok: 978-91-89155-26-8 

Mycket av det som sker idag är ett resultat av det förflutna. Frågan är hur långt tillbaka man ska gå i tiden för att länken mellan nu och då ska framstå som klar. Vissa länkar är mer långsökta än andra, vissa är mer tvivelaktiga än andra. Länkarna mellan då och nu i ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” lyckas väl med att göra tydliga länkar genom att knyta ihop adoptionsfrågan med rasfrågan. Inte bara det. Denna bok lyckas även väl med att demonstrera hur debatten kring ras rörde sig framåt en gång i tiden, och hur den till slut ledde till dit vi är nu. I denna bok har Hübinette valt att avgränsa sig till rasdebatten och därmed även debatten kring adoption under 60-talet samt 70-talet för att en stor del av den debatt som ägde rum under denna period går att anknyta till det sätt adoption och ras uppfattas i dagens Sverige. 

Som grund till detta verk står ett stort och mycket varierat – i sitt innehåll – antal källor ur främst tidningsartiklar men även annan media. Faktum är att många av de citat ur tidningar och annan media från sextio och sjutiotalet som Hübinette använder sig av kan framstås som mycket chockerande idag, främst på grund av språkbruket men även när det kommer till den direktheten som rasfrågor diskuterades i. En stor del av det språkbruk som användes inom ras och adoptionsdebatten är språkbruk som idag är otänkbart (kanske till och med bisarrt) att man skulle använda sig av. En del citat blir nästan skrattretande störande. För någon som har varit med från och med sextio och sjuttiotalet fram tills nu blir det möjligtvis mindre otänkbart, men för någon som inte har varit med blir det underligt att läsa en stor del av innehållet, särskilt om man jämför med hur rasfrågor diskuteras (eller snarare inte diskuteras) idag. Till och med själva ordet ´ras´ är tabubelagt i dagens ´färgblinda´ samhälle (jag lånar mig av Hübinettes ordbruk här). Kontrasten mellan då och nu är ungefär som kontrasten mellan svart och vitt, kanske med ett par grå nyanser här och där. Denna bok demonstrerar tydligt hur dessa kontraster är länkade, och i och med detta bidrar boken till djup förståelse för det skett, och det som håller på att ske nu.

Adoption har under den senaste tiden varit aktuellt inom media, och det är många sorgliga historier som dykt  upp till ytan i och med de utredningar som gjorts. Det var därför extra lärorikt (särskilt för någon som inte tog del av sextio och sjuttiotalsdebatten kring adoption) att få kunna se hur debatten kunde ha sett ut tidigare och hur den (eller ett frånvarande av en debatt) kom dit den är nu. Dock tror jag att det är ännu viktigare att läsa andra verk inom detta ämne – både av Tobias Hübinette men även av andra forskare – för att få grepp om den stora bilden och det större sammanhanget. Jag hoppas därför att de som tar sig an denna bok även väljer att gå vidare och läsa på mer inom detta ämne med tanke på att det är mycket viktigt som behöver sägas, diskuteras och undersökas.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: adopterad, adoption, Tobias Hübinette

Filmrecension: Awaken – en meditation över livets vackra mångfald

24 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Awaken
Betyg 4
Svensk biopremiär 9 juli 2021
Regi Tom Löwe

Tänk att få se bergsfolk rida på hjortar, få uppleva en elefant som simmar under vatten. Filmaren Tom Löwe har rest till världens alla hörn under fem år för att skildra världen och livet i dess mångfald. Han visar storheten i det lilla och detaljerna hos det monumentala. Han har filmat från ett fält i Nederländerna till Dubais tornande skyskrapor och många platser däremellan fångar hans kameror naturen och tidens gång, människor i arbete, vila och lek.

Awaken talar till de djupaste lagren inom oss. Det är en meditation, en färd genom vår jord, en predikan om livets mångfald och storhet. Den för oss ut på en fantastisk, magisk, helt underbar resa genom berg, hav, människor, djur, täta närbilder och stora vida vyer. Det är helt enkelt ett storslaget bildpoem med mäktig musik av kompositören Joseph Trapanese.

Ofta är bilderna när människor och djur rör sig återgivna i långsamt tempo. Det föder en önskan inom mig att ta mig genom livet långsammare, att verkligen se omgivningens detaljer, se gräs, blommor, se mina vackra hundar, känna deras mjuka päls. Att ta mig tid för att se, lyssna, känna och vara i nuet. Awaken är stark och jag undrar om någon kan se den och inte bli fylld av energi och lust att ta tag i vår tids stora utmaning kring miljö och klimat.

När bilderna sveper över storstäder och dess myller av gator försvinner alla stjärnor på himlen. Städernas konstgjorda ljus förstör vår upplevelse av stjärnhimlen. Bilderna över städerna fladdrar förbi i snabb takt, i den hetsiga takt som storstadslivet blivit med den köp-slit-och-släng-i-snabb-takt-filosofin som härskar.

Awaken är det vackraste du kan se på bio i år, tror jag. En film som på ytan inte har någon handling men berättar något viktigt om oss, om livet, om naturen och om vår tid.

Om du sett och berörts av klassikern Koyaanisqatsi är Awaken en film du måste se. Awaken är en naturlig släkting till Koyaanisqatsi och har också dess regissör Godfrey Reggio som exekutiv producent. Terrence Malick (Badlands) är också producent. Löwe har arbetat med bägge tidigare på filmer som Visitors och Knight of Cups.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

Filmrecension: Imorgon hela världen – granskar frågan om våld som politiskt motstånd

23 juni, 2021 by Rosemari Södergren

Imorgon hela världen
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 augusti 2021
Regi Julia von Heinz

Enligt tysk lag är det tillåtet för medborgare att göra revolt med våld om staten är en diktatur eller på väg att bli en diktatur. Om så behövs är det viktigt att folket gör uppror, är tanken bakom denna lagparagraf.” Imorgon hela världen” ställer frågor om när och hur våld är försvarbart.

Regissören Julia von Heinz granskar detta i ”Imorgon hela världen” som handlar om den 20-åriga Luisa som börjat studera juridik och lämnar sitt borgerliga överklasshem för ett antifascistiskt kollektiv i Mannheim. Högerextremismen är på frammarsch och hon är fast besluten att göra allt hon kan för att stoppa den. Några av medlemmarna i kollektivet är skeptiska till att ta emot henne i början men hon tar för sig snabbt och blir en av de tongivande. Hon blir nära lierade med de mer hårdföra medlemmarna i kollektivet och snart förespråkar Luisa våld som metod.

Jag tycket filmen är intressant då den låter oss komma närmare det tyska samhället och framför allt får en bild av hur antifascistiska grupper kan fungera. Men samtidigt är det obegripligt vad som gör att just Luisa tar steget till att gripa till våld. Är hon dragen till de unga män som hon lierar sig med i kampen? Det finns ingen bra förklaring till varför Luisa blir så våldsam. Är våld beroendeframkallande och gör våld att när någon börjar använda våld går det inte att stoppa sig själv längre?

Det vi får se från Luisas uppväxt och hennes föräldrar ger en bild av de en trygg bakgrund och förstående föräldrar. Det enda som får mig att reagera kring hennes familj är när vi får se Luisa vara med på jakt tillsammans med sina föräldrar och farföräldrar. Att Luisa inte har några problem med att skinna och stycka djur samtidigt som hon är vegetarian. Det signalerar något väldigt kluvet för mig. Som vegetarian mår jag illa av denna scen.

Det verkar som att regissören vill säga att  det högerextrema våldet försvaras av staten och framförallt av polisen. Och därmed skulle den lagparagraf som tillåter våld för att förhindra diktatur kunna användas i försvaret av de antifascistiska grupper som tar till våld. Filmen pekar på att de vänstergrupper som tar till våld får betydligt mer motstånd av polis än de högerextrema. Jag vet inte om det är regissörens budskap men jag uppfattar det så.

Filmen är intressant men den ger inga förklaringar till varför de som tar till våld som Luisa blir så våldsamma. Det är som att våldet försvaras. Det är självklart en viktig fråga. På ett sätt ger filmen vissa förklaringar. Om de antifascistiska grupperna är övertygade om att stat och polis accepterar de högerextrema gruppernas upptrappning av våld – då menar antifascister att de har rätt att slå tillbaka med våld.

Personligen har jag svårt för att se det så. Det är som om det skulle vara acceptabelt att medborgargarden bildas för att använda våld mot kriminella gäng i Sverige.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Perfekt balanserad pianojazz med soulig anstrykning – On To Something Good av John Venkiah Trio

23 juni, 2021 by Mats Hallberg

foto Niclas Tilosius

John Venkiah Trio

On To Someting Good

4

Inspelad och mixad av Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio 2020

Imogena (distr. Border Music)

50:14

Release: 7/5 2021 (utgivning möjliggjord med stöd från Niklas Uhrberg, Malmö stad och Ystad Jazzfestival)

Tredje plattan från en i musikaliskt hänseende attraktiv pianotrio baserad i Malmö. John Venkiah kom som tolvåring till Sverige från London. I tonåren ville han helst av allt sjunga och spela, bildade reggaeband och gjorde egna låtar. I likhet med så många andra passionerade jazzsjälar ur hans generation välutbildad. Jan Lundgren har varit en värdefull mentor. På Musikhögskolan sammanstrålade Venkiah med basisten Simon Petersson (Sven-Erik Lundeqvist, Fredrik Kronkvist med flera) och trumslagaren Kristoffer Rostedt (Mimi Terris, Makross, Almaz Yebio, Orfeus Wärdig…). Ur floran av samarbeten kapellmästaren ingått i kan nämnas såväl Timbuktu, Loreen och Tingsek samt mäktigt nog Malmö Symfoniorkester.

Trion där främsta förebilder heter Brad Mehldau och Stevie Wonder har funnits i drygt ett decennium. De hör hemma i en brett upplogad mainstreamfåra, kan absolut inte anklagas för att kopiera. För att understryka kopplingen till dels bebop, dels soulvarianten av r & b har två gästsolister anlitats: tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, samt på två spår sångerskan Cosima Olu. Saxofonisten är en bjässe på jazzscenen – hört ett otal gånger live sedan 90-talet (tillhör således en äldre generation) , medan Olu från Stockholm är ett nytt namn. En rising star aktuell med egen musik i mer kommersiellt gångbar genre. Albumet består av nio originallåtar skrivna av Venkiah, undantaget Better Days (Simon Petersson) jämte öppningsspåret (Venkiah & Petersson).

Hörde John Venkiah Trio live utomhus på Ystad Jazzfestival för några år sedan. Minns dem med välbehag, trots mer spektakulära konkurrerande akter tog över min minnesbank efteråt. Gruppen lever högt på sin utvecklade form av intuitivt samförstånd, gemensam för alla prominenta pianotrios . Att John Venkiah ägnar sig åt att framföra engelskspråkiga, romantiskt färgade melodier, ger dem odiskutabelt charmigt mervärde. Han sjunger mer än skapligt med oklanderlig tonträff, vars kännetecken är skörhet och sårbarhet. Vill ändå påstå att sången överträffas av hans pianospel och komponerande.

foto Niklas Tilosius

Genom sättet att interagera i förening med Venkiahs sensitiva anslag, – hur sinnrikt händerna var för sig rör sig över klaviaturen (något jag annars sällan fäster mig vid) – uppnås eftertraktad dynamik, dynamik som ideligen ger ringar på vattnet, tar fram flödet i musiken. En kollega använde diffusa metaforen ”somrigt regn” för att beskriva hur finfördelat tonerns intervall framställs på flygeln. Övriga i trion fyller i, adderar föredömligt klanglig vägvinnande harmonik och rytmiserande tilltal. Basist Simon Petersson (har flera pregnanta kortare solon) och Kristoffer Rostedt bakom trumsetet väcker ideligen mersmak, bibringar förhöjande ingredienser lika lustfyllt som följsamt. Vad som premieras gör att man inte kan placera dem i samma djuplodande kategori som E-S.T, denna mytomspunna treenighet med världsrykte. Istället på samma gång lättlyssnat och stundtals polerat utan att bli banalt. Njuter av deras idérikedom vars förgreningar undviker att landa i snårig terräng.

Första fem låtarna är fulländade! Hade någon efterfrågat mitt omdöme efter tredje omlyssningen, när jag lärt känna musikens byggstenar, skulle jag utbrustit ”kanon”. De två avslutande melodierna håller också högsta klass. På ett ytterst stimulerande album där inget kan kallas mediokert, är jag närmast förbluffad över hur begåvad kompositören John Venkiah framstår. En annan exceptionell omständighet är ljudet. On To Something Good präglas av vidunderlig resonans och varje instrument och röst urskiljs mästerligt.

I ett par sekvenser för nestorn Karl-Martin Almqvist in ett mer vildvuxet tonspråk. Till övervägande del fokuseras dock på osedvanligt ljuva fraser. Tongångar påminnande om eleganta mästare som Stan Getz och kanske alldeles särskilt Phil Woods, vilket noteras i exempelvis Linnis. Och i Payday lutar sig den kolossalt rutinerade saxmannen mot sammetslena, vackra melodier á la ikonen Ben Webster. Cosima Olus vibrerande röst formulerar sig ömsom raffinerande ordlöst, ömsom med snärtig text. Klokt att lansera energi med annan bakgrund och kvinnligt perspektiv. Passande nog byter huvudpersonen till det i sammanhanget kongeniala instrumentet fender rhodes i de soulmättade låtar Olu tar sig an. Kul omställning.

Inledningsvis en böljande fullträff i Bad Plus-stuk vars tema verkligen fångar lyssnaren. Följs av akustisk hommage till Stevie Wonder där Venkiahs lagt sin röst riktigt nära sin hjälte. I Mirage repriseras förnämligt suggestivt tema. Utdelar extra beröm till elegant konversation piano – trummor. Behagligt gungande tillstånd uppstår i titellåten genom framflytande självklar melodi. Paradoxalt nog både upphottat och avspänt beat! Aromatiskt framringlande, soul-softiga Better Days måste betecknas som ett lyckorus, en festmåltid. Ivägsvävande överraskande färdriktning som funkar ypperligt. Finalen betitlad Awakening understryker trions sömlösa samspel och pianistens imponerande talang.

Har ingen aning om hur produktionen tagits emot. För mig ett 4+ album som tenderar att växa vid varje lyssning. Och det är en bedrift att få till originalmusik av så här hög standard, veta exakt hur man ska gå till väga vid genomförandet samt att ha typiska kännetecken utmejslade, som ju utvidgats på denna den tredje lyckliga skivan. Extra beundransvärt i dessa tider.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 466
  • Sida 467
  • Sida 468
  • Sida 469
  • Sida 470
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in