Machetes
A knife, some weed and a dangerous ride
4
Inspelad i Kulturföreningen Bunkern, Göteborg 19/12 o 28/12 2020
Producerad av Machetes
Egen utgivning
Releasedatum: 18/6 2021 (digitalt släpp på alla större plattformar/ streamingtjänster)
Machetes är ett instrumentalt surfrockband från Göteborg, en beteckning de själva lanserar sig med. Detta är deras andra släpp och a Knife, Some Weed And A Dangerous Ride utgör inledningen på en serie ep. Bandet består av gitarristerna Erik Ivarsson och Marcus Bertilsson, basisten Pablo Copa och bakom trumsetet finns Erik Fastén. Männen är var för sig förhållandevis väl etablerade på musikscenen i Göteborg, framför allt inom sfären indie. Har hört dem live och i några fall recenserat berömmande, fast inte just denna spännande konstellation. Copa organiserade en lyckad Neil Young-tribute på Storan 2019 och ingår i Givina. Multimusikanten Fastén är lika hemmastadd i blues och jazz och ofta anlitad som livetrummis, vilket jag med glädje kunnat notera. Har därtill släppt två skivor i eget namn, varav en i våras. Bertilsson uträttar stordåd i The Boo Boo Bama Orchestra, vars sprakande nya ep inkasserade högsta poäng i Kulturbloggen nyligen. Ofta hattförsedde Ivarsson har jag hört en hel del, bland annat i Epidot (recenserade i Kulturbloggen), Parallell Acitivity och i bluesdoftande Black Cat Bone (där även Erik Fastén utgör en av hörnstenarna).
I första kontakten med Machetes sköljer stilenligt slamrande, rasslande och gnisslande vågor över mig. Man jobbar i en tradition med fanbärare som Dick Dale och Link Wray. De virtuosa gitarrslingorna från dubbla uppsättningen gitarrer är minst sagt imponerande sammantvinnade, stundtals sammansvetsade likt tvillingsjälar. Inledande Riding Carousell, Brought Knife präglas av ett kopiöst tempo, sanslöst höghastighetssound underställt en harmonisk obeveklig rörelse framåt. Som en vansinnesfärd på flykt undan lagens långa arm. Den adrenalinstinna bild bandet hänvisar till: En karuselltur där maskinisten tappar kontrollen och katastrofen är på väg.
Naturligt nog följs den infernaliska öppningen upp genom kontrastverkan, öppna-spjäll-intensiteten lyfts bort. I Pineapple Jack levereras Istället en suggestiv käftsmäll med stadigt groove, ett groove som pågår med oförminskad styrka.. Bror Gunnar Jansson gästar på tenorsax. Den visuella introduktionen lyder: ”Skurken kommer till stan. Stäng alla dörrar och fönster. Ge dig ut på stadens gator och torg på egen risk”. Uppskattar gitarristernas broderande av fräcka ackordföljder. Pablo Copa får sin rättmätiga plats i rampljuset, färgar låtens beat med ihärdigt pumpande basgång.
Jublar åt slutklämmen. Drygt tre minuters hit-betonad orgie av larmande taggtrådsgitarrer. Hör skickligt konstruerade övergångar som nära nog har jazziga konturer. Oupphörligen ruggigt snärtig och framrusande melodi i centrum. Deathrace In A Machetes Benz visar kvartetten från sin ekvilibristiska sida. Som sig bör dominerar de härligt fingerfärdiga gitarristerna och deras noga utvalda förstärkare. Ska inte negligera Fasténs prestation. I låten utmanar han melodisnickarna på huvudrollen. Tankefiguren hos bandet handlar denna gång om att kasta loss utan skyddsnät, utan säkerhetskontroll. Man måste dra ögonaböj och får förlita sig på högre makter att bromsarna funkar, att däcken greppar. Underhållande lyssning!
Finns en kaxighet som kan påminna om punkens, fast med den skillnaden att dessa Göteborgsbaserade frilansare besitter betydligt större färdigheter. Har det efter Spotnicks gjorts liknande musik i Sverige? Hög tid att framhålla Erik Fasténs insats, vars höga nivå är en absolut förutsättning, en garant för att ett sådant här ambitiöst projekt inte ska krascha. En maximalt påslagen trumslagare som förtjänar massvis av lovord för enastående tajming och rytmiskt fyrverkeri.
Högst annorlunda, smutsigt sound ( Ivarsson har sniffat på liknande tongångar i Epidot) som det känns uppfriskande att ta till sig. På ett förstklassigt vis har idéer satts i verket, blivit till en ”smashing” ep. Det är lika kompromisslöst som kompetent utfört! Spelglädjen lyser igenom. Ep:n med den märkliga titeln är snudd på femstjärnig. Kan nämnas att vid bildandet framkom en gemensam kärlek till spaghetti-westerns och gamla agentfilmer.