John Venkiah Trio
On To Someting Good
4
Inspelad och mixad av Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio 2020
Imogena (distr. Border Music)
50:14
Release: 7/5 2021 (utgivning möjliggjord med stöd från Niklas Uhrberg, Malmö stad och Ystad Jazzfestival)
Tredje plattan från en i musikaliskt hänseende attraktiv pianotrio baserad i Malmö. John Venkiah kom som tolvåring till Sverige från London. I tonåren ville han helst av allt sjunga och spela, bildade reggaeband och gjorde egna låtar. I likhet med så många andra passionerade jazzsjälar ur hans generation välutbildad. Jan Lundgren har varit en värdefull mentor. På Musikhögskolan sammanstrålade Venkiah med basisten Simon Petersson (Sven-Erik Lundeqvist, Fredrik Kronkvist med flera) och trumslagaren Kristoffer Rostedt (Mimi Terris, Makross, Almaz Yebio, Orfeus Wärdig…). Ur floran av samarbeten kapellmästaren ingått i kan nämnas såväl Timbuktu, Loreen och Tingsek samt mäktigt nog Malmö Symfoniorkester.
Trion där främsta förebilder heter Brad Mehldau och Stevie Wonder har funnits i drygt ett decennium. De hör hemma i en brett upplogad mainstreamfåra, kan absolut inte anklagas för att kopiera. För att understryka kopplingen till dels bebop, dels soulvarianten av r & b har två gästsolister anlitats: tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, samt på två spår sångerskan Cosima Olu. Saxofonisten är en bjässe på jazzscenen – hört ett otal gånger live sedan 90-talet (tillhör således en äldre generation) , medan Olu från Stockholm är ett nytt namn. En rising star aktuell med egen musik i mer kommersiellt gångbar genre. Albumet består av nio originallåtar skrivna av Venkiah, undantaget Better Days (Simon Petersson) jämte öppningsspåret (Venkiah & Petersson).
Hörde John Venkiah Trio live utomhus på Ystad Jazzfestival för några år sedan. Minns dem med välbehag, trots mer spektakulära konkurrerande akter tog över min minnesbank efteråt. Gruppen lever högt på sin utvecklade form av intuitivt samförstånd, gemensam för alla prominenta pianotrios . Att John Venkiah ägnar sig åt att framföra engelskspråkiga, romantiskt färgade melodier, ger dem odiskutabelt charmigt mervärde. Han sjunger mer än skapligt med oklanderlig tonträff, vars kännetecken är skörhet och sårbarhet. Vill ändå påstå att sången överträffas av hans pianospel och komponerande.
Genom sättet att interagera i förening med Venkiahs sensitiva anslag, – hur sinnrikt händerna var för sig rör sig över klaviaturen (något jag annars sällan fäster mig vid) – uppnås eftertraktad dynamik, dynamik som ideligen ger ringar på vattnet, tar fram flödet i musiken. En kollega använde diffusa metaforen ”somrigt regn” för att beskriva hur finfördelat tonerns intervall framställs på flygeln. Övriga i trion fyller i, adderar föredömligt klanglig vägvinnande harmonik och rytmiserande tilltal. Basist Simon Petersson (har flera pregnanta kortare solon) och Kristoffer Rostedt bakom trumsetet väcker ideligen mersmak, bibringar förhöjande ingredienser lika lustfyllt som följsamt. Vad som premieras gör att man inte kan placera dem i samma djuplodande kategori som E-S.T, denna mytomspunna treenighet med världsrykte. Istället på samma gång lättlyssnat och stundtals polerat utan att bli banalt. Njuter av deras idérikedom vars förgreningar undviker att landa i snårig terräng.
Första fem låtarna är fulländade! Hade någon efterfrågat mitt omdöme efter tredje omlyssningen, när jag lärt känna musikens byggstenar, skulle jag utbrustit ”kanon”. De två avslutande melodierna håller också högsta klass. På ett ytterst stimulerande album där inget kan kallas mediokert, är jag närmast förbluffad över hur begåvad kompositören John Venkiah framstår. En annan exceptionell omständighet är ljudet. On To Something Good präglas av vidunderlig resonans och varje instrument och röst urskiljs mästerligt.
I ett par sekvenser för nestorn Karl-Martin Almqvist in ett mer vildvuxet tonspråk. Till övervägande del fokuseras dock på osedvanligt ljuva fraser. Tongångar påminnande om eleganta mästare som Stan Getz och kanske alldeles särskilt Phil Woods, vilket noteras i exempelvis Linnis. Och i Payday lutar sig den kolossalt rutinerade saxmannen mot sammetslena, vackra melodier á la ikonen Ben Webster. Cosima Olus vibrerande röst formulerar sig ömsom raffinerande ordlöst, ömsom med snärtig text. Klokt att lansera energi med annan bakgrund och kvinnligt perspektiv. Passande nog byter huvudpersonen till det i sammanhanget kongeniala instrumentet fender rhodes i de soulmättade låtar Olu tar sig an. Kul omställning.
Inledningsvis en böljande fullträff i Bad Plus-stuk vars tema verkligen fångar lyssnaren. Följs av akustisk hommage till Stevie Wonder där Venkiahs lagt sin röst riktigt nära sin hjälte. I Mirage repriseras förnämligt suggestivt tema. Utdelar extra beröm till elegant konversation piano – trummor. Behagligt gungande tillstånd uppstår i titellåten genom framflytande självklar melodi. Paradoxalt nog både upphottat och avspänt beat! Aromatiskt framringlande, soul-softiga Better Days måste betecknas som ett lyckorus, en festmåltid. Ivägsvävande överraskande färdriktning som funkar ypperligt. Finalen betitlad Awakening understryker trions sömlösa samspel och pianistens imponerande talang.
Har ingen aning om hur produktionen tagits emot. För mig ett 4+ album som tenderar att växa vid varje lyssning. Och det är en bedrift att få till originalmusik av så här hög standard, veta exakt hur man ska gå till väga vid genomförandet samt att ha typiska kännetecken utmejslade, som ju utvidgats på denna den tredje lyckliga skivan. Extra beundransvärt i dessa tider.