• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Maj på Dramaten – En jordnära pjäs efter Kristina Sandbergs romansvit om hemmafrun Maj

20 september, 2021 by Birgitta Komaki

Foto: Sören Vilks

Maj
Efter Kristina Sandbergs romansvit
Dramatisering Pia Gradvall och Magnus Lindman
Regi Ellen Lamm
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Ljus Torkel Blomkvist, Erik Berglund
Peruk och Mask Sofia Ranow Boix-Vives, Nathalie Pujol
Musik Matti Bye
I rollerna Ellen Jelinek, Kicki Bramberg, Magnus Ehrner, Gunnel Fred, Rita Hjelm, Omid Khansari, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal och Siham Shurafa’
Nypremiär 19 september 2021 på Lilla scenen på Dramaten

När de här romanerna kom blev de älskade och lästa av många kvinnor. Kvinnor som minns och har levt liknande liv som hemmafruar, makar och mödrar. Men också många yngre som påverkas av idealen av perfekta hem, vällagade middagar och nybakade bullar. Påverkade av det duglighetsideal som ännu lever kvar.

Pjäsen om Maj utspelar sig från 1930 talet till 1960 talet. Maj är snart 21 år när hon träffar den betydligt äldre Tomas. Hon blir oplanerat med barn och de gifter sig.
Så börjar livet med barn, hemarbete och släktmiddagar. Maj som ung präglas av sin härkomst. Uppvuxen i en stor arbetarfamilj i Östersund i ett klassamhälle präglat
av sociala skiktningar. I relation till den 16 år äldre välbeställda Tomas kommer hennes
osäkerhet fram. Men när åren går ändras rollerna. Hon blir starkare men också oförsonligare. Någon samhörighet mellan makarna uppstår aldrig. Egentligen blir det en väldigt tragisk pjäs om ett äktenskap där man aldrig når varandra. Även dottern Anita drabbas av Majs nyttighetsideal. Att det alltid finns något att putsa är viktigare än närhet.

Att hemmafru var samhällets ideal under den här tiden är sant och det påverkade naturligtvis Majs liv. I pjäsen blir ändå Majs agerande mer resultatet av hennes uppfostran hemifrån och klassamhället. Att ha ett perfekt hem blir ett sätt att duga.
Man kämpar på för att trycka undan sin oro. Dottern Anita får representera den nya tiden med ett öppnare samhälle och friare liv.

Ellen Jelenek är perfekt i rollen som Maj. Den unga osäkra och den äldre som börjar ifrågasätta sitt liv. Hennes närvaro på scenen är total och kontaktlösheten med maken Tomas (Hannes Meidal) gripande.

Scenen är kal med några lyxiga bokhyllor längs väggarna och ett bord med pallar. Längst fram på scenen finns luckor där använt material släpps ner. Det är snyggt upplägg. Bra att pjäsen följer boken och eleganta övergångar mellan olika händelser. Jag uppskattar att historien berättas så rakt utan utsvävningar och utan konstruerade effekter. Den här gripande och verklighetsnära historien räcker precis som den är.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Maj, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Musikalisk och visuell inramning fångar sältan i belysande bearbetning – Kejsarn av Portugallien på Göteborgs Stadsteater

20 september, 2021 by Mats Hallberg

foto Jonas Kündig

Efter Selma Lagerlöfs roman

Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Videodesign: Johannes Ferm Winkler

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Karin Bloch Jörgensen

Mask: Gunnar Lundgren

Kompositör: Simon Stensland

Sånger (text & musik): Pontus Stenshäll

Sångtexter/ dramaturg: Anna Berg

Musiker: Anna Malmström, Boel Mogensen och Daniel Lemma

Sång/ spelman: Daniel Lemma

I rollerna: Fredrik Evers, Marie Delleskog, Eline Höyer, Johan Friberg, Emil Ljungestig, Victoria Olmarker, Johan Hafezi, Liv Greijer/ Sigrid Petersson.

Premiär: 18/9 2021

Spelas till och med 30/10 på Göteborgs Stadsteater, stora scen

När det ståtliga teaterhuset vid Götaplatsen återinvigdes skedde det med dubbla premiärer. Ursprungliga tanken var till och med att begå en trippel. Ombyggnation av interiör råkade i princip sammanfalla med att Stadsteatern tvingades stänga på grund av pandemin. Märkligt sammanträffande! Den snitsiga renoveringen har åstadkommit mycket: exempelvis ny trendig bar, ny restaurang i bottenplan, förändrat utseende på spatiösa foajébaren, förbättrad standard på loger, framtagande av värdefull konst/ originaltapet. Främsta anledning till att renovering gjordes var att Lilla Scen längst ner skulle permanentas inklusive logistiken kring publiken. Ska sägas att ledningen tagit ansenlig höjd för att uppfylla ännu gällande restriktioner. Tippar att den publikkapacitet som togs i anspråk på premiären stannade på 10-15%.

På senare år har bland andra Riksteatern och Västerbottensteatern satt upp Selma Lagerlöfs lika angelägna som sällsamma verk. Gripande berättelsen om torparen, vars kärlek till den frånvarande dottern gör honom till en onåbar högmodig tok, har filmatiserats flera gånger. På näthinnan för oss som fascineras av välgjord svt-drama finns Lars Molins produktion på 90-talet. Går inte att kringgå den fenomenala aura Ingvar Hirdvall förmedlade som stolt, väntande kärlekskrank far, drabbad av ohanterlig sorg.

I versionen levererad av Stadsteaterns konstnärlige ledare, ges förtroendet att axla manteln till Fredrik Evers; en grannlaga utmaning genomförd med imponerande ackuratess. Evers vet hur man agerar för att få publiken engagerad, hur gå till väga för att äga utrymmet på och kring vridscenen. De skiftande tonfallen, mimiken och kroppshållningen kompletterar förnämligt repliker. Jan i Skrolycka måste betraktas som en av Evers mest berömvärda huvudrollsbedrifter. När dennes rollfigur deklarerar varför han innehar sin titel och dottern sin, då reser sig nackhåren. I den monolog Evers håller vid scenkanten utanför sin roll, sker samma sak. Då förklaras för oss på detaljnivå vad kärlek kan vara. Stark text!

foto Ola Kjelbye

Pontus Stenshäll är en anhängare av multi-media inom scenkonst. I likhet med Hemsöborna (förvisso annan regissör) finns Daniel Lemma ånyo med delvis som guide, men främst i egenskap av sångare. I Kejsarn av Portugallien framför han föredömligt, på avspänt manér, regissörens nyskrivna visor, vars texter definitivt ska harangeras. De förtäljer mer om far-dotter relationen, blir som bonus. Möjligen väl många. Direkt efter paus sjunger Eline Höyer med öppna spjäll ( Little Shop Of Horrors) om hederligt arbete i huvudstaden, i paritet röstmässigt med musikalstjärnor. Inte ens Fredrik Evers drar sig för att ge oss ett vokalt prov. På flertalet ”skillingtryck” backas han upp med avsevärd framgång av Boel Mogensen (kontrabas) jämte Anna Malmström (klarinett/ basklarinett). Lemmas lena, lakoniska sång tillsammans med den kvinnliga duon tillför såväl energi som stunder av fördjupande stämningar. Några instrumentala stycken featuring instrument ur klarinettfamiljen utgör alldeles extra stor behållning.

Bakom och bredvid blåses gigantiska projektioner upp som en förlängning av det sceniska rummet, en utvidgning av berättelsen. Johannes Ferm Winklers videodesign förtjänar att lyftas fram. Bakgrundsfilmen, stillbilderna och psykedeliska videokonsten både illustrerar och symboliserar. De visuella inslagen speglar inte bara naturen i Värmland på 1870-talet, utan naturligtvis också Jan I Skrolyckas tilltagande förvirring och romanens dramatiska slut. Den saknade dottern i sin röda klänning dyker föga förvånande upp som återkommande drömsyn.

foto Ola Kjelbye

Scenografin är behändigt utformad på ett sparsmakat vis, med den lilla stugan som en mobil enhet i fokus. Därutöver med små effektiva scenlösningar miljöer från till exempel herrgård och skolsal. Och modern scenteknik firar triumfer när det sätts punkt. Visst kunde man ha förtätat och skärmat av scenen emellanåt. De tomma ytorna togs ändå flitigt i bruk, genom musikerna och användandet av visuella uttryck. Något som förstärkte dramat på motsvarande sätt som musiken. Ljus- och ljuddesignansvariga bidrar även de till en lyckad helhet. Vill framhålla de kraxande olyckskorparna.

Min medföljande mor har läst romanen från 1914 som omedelbart blev en succé. Hon menar att uppsättningen tämligen troget följer handlingen. Kejsarn av Portugallien verkar vara skickligt skriven med enorm människokännedom. Selma Lagerlöf är en slug författare och epitetet ”sagotant” borde aldrig ha förekommit. Den uppslukande relationen far – dotter driver handlingen framåt. Saknaden efter sjuttonåriga Klara Fina Gulleborg – ivägskickad på självpåtaget uppdrag för att lösa föräldrarnas knipa – gör att Jan i Skrolycka gradvis mister förståndet, Kärleksbudskapet är sålunda en kombination av lovsång och varningssignal. Tredje gången det hugger till i mig av rörelse, är när den duktiga, kavata flicka som spelar Klara Fina som liten, gör sorti genom att ta farväl av publiken.

Boken som bearbetats är en utomordentlig klasskildring. ( Har tillägnat mig och skrivit mycket om arbetarlitteratur och haft utställning på Stadsbiblioteket intill, varför påståendet har bäring). Den avtäcker obarmhärtigt ett orättfärdigt samhälle där en klick livnärde sig på ett plågat folk. Nye husbondens cyniska beslut bäddar för drastiska konsekvenser. De besuttnas konservativa ideal gick ut på att det gamla skulle bestå, för att inte positionen skulle hotas. Oavsett hur samhällsbygget i stort led, krävde överklassen lydnad och respekt. I prostens utläggning om att acceptera tingens ordning och med de avlägsna släktingarnas rikemansbeteende, visar nobelpristagaren genialt grymheten överklassen utstrålade. I Jans och Katrinas prekära läge står fantasin till buds för den som ska vara familjeförsörjare. ” Gott så länge man kan göra sig kalas i tankarna”. (Ungdomar som hamnar i liknande utsatthet som den avgudade Klara Fina kan man läsa om i Apelsinflickan av Lena Kallenberg.)

foto Ola Kjelbye

Eline Höyer spelar stringent med nödvändig auktoritet. Har ganska få scener till förfogande för att pränta in bilden av den sturska kvinna hon porträtterar, sättet varpå förnedring och förtryck påverkat, hårda ytan som bildats för att stå ut. Lugnet som stiger kring henne när allt kulminerat, draperat i ett försonande ljus, renderar nära nog i en fjärde attack av rörande hjärtevärme.

Marie Delleskog är storartad inom övervägande lågmält register, för att i turbulent uppgörelse varva upp. Rollfiguren tvingas utvecklas till överseende och initiativrik stabilisator. Övriga i ensemblen alternerar i ett antal omsorgsfullt utmejslade biroller. Emil Ljungestig (sett i fyra produktioner på Stadsteatern) har förmodligen både längsta och roligaste scen på sin lott. Victoria Olmarker glänser i flera pregnanta småroller, vilka existerar på helt olika nivåer i hierarkin. Hon tycks ha fallenhet för dialekter. Ibland kryddar skådespelarna med bred värmländska, vilket blir en kuriositet. ”Skänker patina” för att plocka en replik ur manus. Den samtrimmade ensemblen (inklusive musikerna) är liten, fast naggande god. Ibland smälter de sömlöst samman, diverse tillställningar. Vidare agerar de, med Johan Hafezi i spetsen, handräckning och framför allt kommentatorer.

foto Ellika Henriksson

Mannen som övertygande dramatiserat tar gärna tillfället i akt och refererar till nutid. Mest välfunnet blir det i samband med att ett torftigt brevs innehåll återges upprepade gånger av Ljungestig. Då excellerar Evers. Ett par andra referenser skulle näppeligen tåla närmare granskning. Därför kan de lämnas därhän. Pontus Stenshäll föredrar att publiken snarare reflekterar på visst avstånd, än sugs in och blir kvar i intrigen. En estetik med anor från bland andra Brecht.

Efter första premiären på drygt halvtannat år, infinner sig en behaglig känsla av att x2 fyllt tanken med insiktsfull kultur. Trots regissörens estetik kan absolut hävdas att Kejsarn av Portugallien väcker reaktioner. På jazzklubb senare samma kväll berömde jag en trumslagare, vars bästa väninna råkar vara Boel Mogensen. Vad tyckte du, frågade trumslagaren? Otvivelaktigt bra, fast hade önskat bli mer berörd, svarade jag. Fanns som framgått ändå osedvanligt mycket att ta med sig. från en ytterst märkvärdig berättelse om faderskärlek och fattigdom, om uppenbara orättvisor och, okuvlig livsvilja, om magisk realism och undergång.

ps Författaren och estradpoeten Olivia Bergdahl medverkar med en text i Stadsteaterns program. När hon som tonåring blivit svensk mästare i Poetry Slam, genom att besegra alla manliga konkurrenter, intervjuade jag henne på Kometen. Bokade därefter Bergdahl till en slags turné i omgångar på min arbetsplats. Minns att den rimmade inlärda ordkonsten uppskattades stort.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Ett litet land – berättelse om kriget ur barnets perspektiv

19 september, 2021 by Rosemari Södergren

Ett litet land
Betyg 4
Svensk biopremiär: 24 september 2021
Regi Eric Barbier
Medverkande: Jean-Paul Rouve, Isabelle Kabano, Djibril Vancoppenolle

Ett berättelse om ett krig betraktat ur ett barns ögon. Vi får följa Gabriel som är tio då oroligheterna i de två afrikanska grannländerna Rwanda och Burundi ökade och blossade upp i ett förfärligt inbördeskrig där ländernas två folkslag, hutuer och tutsi, mördade varandra.

Det kan tyckas som långt bort, en annan världens och för drygt trettio år sedan. Men det är obehagligt skrämmande nära oss. Det finns paralleller till hur det kan se ut här i vårt land och i Europa idag. Det som kan verka som lättare missförstånd mellan olika grupper kan mycket väl vara frön som gror och växer till en tornado av krig som inte går att stoppa. När två grupper börjar se på varandra som grupper och inte individer utan grupptillhörigheter stämplar individen som mindre värd, då är något som kan bli farligt: När vi inte längre ser varandra som individer utan drar alla som tillhör en grupp över en kam.

Litet land” utspelar sig under de blodiga åren i början av 1990-talet då inbördeskriget i Rwanda ledde till ett av de värsta folkmorden i modern historia. Filmen är baserad på Gaël Fayes hyllade debutroman med samma namn.

Gabriel är tio år i filmens början. Han bor i Burundi tillsammans med sin lillasyster och sin pappa som är vit fransman och hans mamma som är tutsi från Rwanda. Tutsier är i fara i Rwanda, därför har Yvonne, Gabriels mamma, flytt från Rwanda. Men också i Burundi märks det oro mellan de två grupperna hutuer och tutsi. Gabriels familj är förhållandevis välbärgad. De har anställda som är hutuer. När Gabriels nya cykel blir stulen tar en av familjens anställda med honom till hutuernas område för att leta upp cykeln. Det är ett betydligt fattigare område än där Gabriel bor.

Vi får följa händelserna ur barns perspektiv, som hur Gabriel tjuvlyssnar på vad de vuxna pratar om. Han och hans vänner är barn och de leker som barn gör men samtidigt hänger ett hot över dem. De blir också indragna i oroligheter och i skolan blir det slagsmål mellan hutuer och tutsi. Gabriels bästa kompis är liksom han själv hälften tutsi och hälften fransman. När oroligheterna accelerera tvingas de ta ställning till vem de är: fransman eller tutsi.

Krig, oavsett om det är inbördeskrig som i Rwanda och Burundi eller andra krig, det drabbar alltid barn också. Ingen kan förbli opåverkad. Att uppleva krig och våld ger outplånliga spår i människor. I Sverige har många sluppit krig under flera generationer, men det finns också många som flytt till Sverige och som har upplevelser av hur det är att leva i krig. Jag tänker att en film som denna kan förhoppningsvis också öppna förståelse för de som flyr krig.

Skälen och orsakerna till det våldsamma inbördeskriget i Rwanda och Burundi under 1990-talet är flera. Men ändå, som någon svarar ett barn som frågar om vad det är för skillnad mellan hutuer och tutsi: det är egentligen obegripligt att de krigar, de ser egentligen lika ut, ingen stor skillnad. De kommer från samma länder och har samma religion.

Det är klart att det finns orsaker som bäddade för fiendskapen: klasskillnader, arv från kolonialism, historiska skillnader med mera. Men för ett barn är det ingen skillnad och egentligen borde det inte finnas någon ursäkt till krig och våld.

Jag tycker sällan om filmer om krig, men denna påverkade mig och berörde mig starkt. Den berättar så konsekvent allt ur barnets perspektiv och det känns som att jag är med där i filmen, som att jag är ett av barnen eller att jag är ugglan eller hunden. Filmen är en kärleksförklaring till barn och deras rätt till glädje. Mitt i krig kan barnen ändå finnas stunder av glädje i att gunga högt eller dansa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Cyrano de Bergerac på Stockholms stadsteater – blandade stilar och växande kvalitet

18 september, 2021 by Lotta Altner

Foto: Carl Thorborg

Cyrano de Bergerac
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Jenny Ljungberg
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Kristian Oscarsson
Regiassistent Catharina Allvin
Dramaturg Sofia Fredén
Rekvisitör Torulf Wetterrot
Premiär på Kulturhuset Stockholms stadsteater, Stora scenen den 17 september 2021

Originalmanuset, med samma namn, grundar sig på en pjäs skriven i slutet av 1800-talet (Edmond Rostand), i ett försök att återinför grunderna för 1600-talets franska klassicism med undertoner, satir och rim. Därmed vet man i kvällens uppsättning, att det kommer att behöva tas en massa medvetna val kring hur föreställningen ska levereras. Blir det alexandrin? Blir det förklädd kritik eller enbart ironi och sarkasm? Vilka val har regissören tagit och vad kan skådespelarna leverera?

Föreställningen startar i samma ögonblick du sätter din fot innanför entrédörren. Det tar mig några sekunder att förstå att det är så, när en av skådespelarna hälsar och pratar vid min sittplats, som om vi känner varandra. Lätt kallsvettig letar jag i minnet efter om jag verkligen känner honom eller om han enbart är trevlig. Det visar sig att jag 20 sekunder senare inser att han bejakat sin rollkaraktär utanför scen och att närheten mellan skådespel och publik genom detta ska bli kortare och mer intimt. Det var en trevlig effekt, men förstår jag inte syftet, även om metoden med överraskningsmoment vanligtvis tilltalar min personlighet.

På scen försöker man inledningsvis ersätta ordvitsar, undertoner och skarpa ord med ”fuck you”, sexuella höftrullningar och lite prålighet. Jag tror de försöker vara roliga och att de vill chocka med ohyfsade anspelningar på att bryta mot det s.k. normativa. Tyvärr är det inget nytt, inget som biter i nyfikenheten eller som man inte sett förut. Jag blir bara matt på anspelningarna som i sig inte är unika. Dessutom att tro att ”roasting”, beatboxning, hip hop och förolämpningar kan ge satiren ett nytt populärt ansikte, har man inte riktigt förstått vilken kraft det finns i ett skämt som är mer en enbart ekivokt, bullrigt och anspelande.

Det gläder mig mycket att föreställningen växer mer och mer med tiden och att karaktärerna i stort får mer och mer nyanser med hjälp av en blandning av vanligt tal och fraser med rim (ibland alexandrin). Framförallt ger huvudrollsinnehavare Cyrano de Bergerac (Alexander Lycke) indikationer på att kunna gestalta både hjälten, antihjälten, desperationen, romantikern och vara ordets tjänare. Det är nästan så man blir lite betuttat i honom och vill rädda honom från den olyckliga kärleken. Jag har dessutom alltid haft så svårt för att förstå hans blinda kärlek till Roxane som i mina ögon inte förtjänar hans totala hängivenhet. Dock ger uppsättningens tolkning av henne (Josefin Asplund) inte enbart ett vackert utseende, utan även intelligens, egenhet och personlighet som gör det mer rimligt att förstå hans trofasthet. Kanske är det också så att Cyrano inte är tillräckligt motbjudande i denna uppsättning för att jag ska förstå varför hon inte blir förälskad i honom. Han är underbar och då bortser jag från det faktum att de är kusiner och att det i Sverige inte är socialt accepterar på 2000-talet att vara förälskad i en så nära släkting.

I min värld skulle vilken smart kvinna (eller man) kunna bli oerhört förälskad i denna Cyrano de Bergerac. Han har det lilla extra bortom den fejkade stora näsan som ständigt läggs i blöt. Dessutom är han, ” en hjälte måste alltid få det sista…”

Rollista Josefin Asplund (Roxane), Alexander Lycke (Cyrano), Shebly Niavarani (Lignière), Lancelot Ncube (Christian), Kayo Shekoni (Leila), Leif Andrée (Le Bret) och Gerald Hoberstorfer (De Guiche) m.fl.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: I väntan på Jan Myrdals död – ger många tankar

17 september, 2021 by Rosemari Södergren

Lasse Diding & Jan Myrdal

I väntan på Jan Myrdals död
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 oktober 2021

En dokumentär om de sista åren i livet för en av de mest kontroversiella svenska debattörerna och författarna, Jan Myrdal, och en skildring av åldrandet och en berättelse om flytten av hans välfyllda bibliotek för att bokskatten ska bevaras åt eftervärlden.

Kan någon förhålla sig neutral till Jan Myrdal? Han var en förgrundsgestalt, en slags idol, för många på vänsterkanten under 1960-talet men när han senare vägrade inse vilka grymheter Pol Pot-diktaturen stod för tappade han en stor del av sina fans.

Jan Myrdal är utan tvekan en fascinerande och udda karaktär. Han var maoistisk vänsterradikal och menade sig stå på arbetarklassens sida i alla lägen men samtidigt föddes han i en övre medelklass, hans föräldrar var välbärgade och berömda: Gunnar och Alva Myrdal, som både fick Nobelpriset. Jan Myrdal kunde redan tidigt försörja sig genom sitt skrivande, något som självklart var mycket lättare att göra för någon som liksom han kommer från en välbärgad bakgrund. Arbetarklassens barn har betydligt fler utmaningar att besegra för att kunna ha sin försörjning som skribent.

Filmen har ett par olika spår. Ett av spåren handlar om Jan Myrdal och ålderdomen. Han säger vid flera tillfällen att det enda som ger livet mening enligt honom är erotiken och arbetet. Han skrev också långt upp i åren. Men när han inte längre kunde arbeta eller ha sex då tänkte han ta livet av sig. Han säger i filmen: Om du varken har kärleken eller arbetet, vad fan har du då? Sitta och snurra tummarna och titta på TV?
Nu visade det sig att när han försökte göra det så kunde han inte. Instinkten att leva var så stark.

Ett annat spår i filmen är flytten av hans bibliotek. Lasse Diding är hotellägare och miljonär, cirka tjugo år yngre än Myrdal. Han tar ansvar för och ser till att flytta Myrdals bibliotek från sju små väderhotade stugor till en ombonad lokal i Varberg för att räddas. Diding är den andra karaktär vi får följa i filmen. Det finns en stor poäng med det. Myrdal var länge en stor idol och inspiration för Diding, framför allt då Diding var ung och stred på barrikaderna för FNL och vänstern. Men genom åren lärde han känna människan Myrdal och då föll glorian på Myrdal. Och det är väl precis så det är: ingen människa är en gud. Om vi kommer nära våra idoler lär vi alla upptäcka att de bara är människor, med både brister och fördelar.

Ett tredje spår är förstås berättelsen om Jan Myrdal som gammal och en återblick på en del av hans liv.

Ett litet extra plus till Franska trion som gör unika, väldigt speciella tolkningar av välkända sånger från vänstern som Internationalen med flera sånger.

Filmen sticker ut och sätter säkert igång diskussioner. Den är retsam på ett sätt som passar perfekt tillsammans med en skildring av Jan Myrdal. Diding ligger och röker cigarr i sitt lyxiga bad, vi får se både honom om Myrdal i kalsonger och sovkläder och vi får höra dem tjafsa och bråka, samtidigt som de ändå hänger ihop och genomför sitt gemensamma projekt. Det är rätt roligt, som ett äldre åldrat par. Att han som nittioåring har en kvinna anställd som kan se till att får de ostar och den mat han vill ha och som städar och häller fräscht säger en del om skillnaden mellan ideal och verklighet, och att den som är född med silversked i mun må vara hur mycket vänster som helst, men det är ändå bakgrunden som avgör hur ålderdomen blir.

Egentligen kan jag tycka att filmen spretat år olika håll men samtidigt är berättelsen en grund för att tänka och fundera vidare och diskutera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in