Efter Selma Lagerlöfs roman
Regi och dramatisering: Pontus Stenshäll
Scenografi och kostymdesign: Maja Kall
Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Ljusdesign: Max Mitle
Ljuddesign: Karin Bloch Jörgensen
Mask: Gunnar Lundgren
Kompositör: Simon Stensland
Sånger (text & musik): Pontus Stenshäll
Sångtexter/ dramaturg: Anna Berg
Musiker: Anna Malmström, Boel Mogensen och Daniel Lemma
Sång/ spelman: Daniel Lemma
I rollerna: Fredrik Evers, Marie Delleskog, Eline Höyer, Johan Friberg, Emil Ljungestig, Victoria Olmarker, Johan Hafezi, Liv Greijer/ Sigrid Petersson.
Premiär: 18/9 2021
Spelas till och med 30/10 på Göteborgs Stadsteater, stora scen
När det ståtliga teaterhuset vid Götaplatsen återinvigdes skedde det med dubbla premiärer. Ursprungliga tanken var till och med att begå en trippel. Ombyggnation av interiör råkade i princip sammanfalla med att Stadsteatern tvingades stänga på grund av pandemin. Märkligt sammanträffande! Den snitsiga renoveringen har åstadkommit mycket: exempelvis ny trendig bar, ny restaurang i bottenplan, förändrat utseende på spatiösa foajébaren, förbättrad standard på loger, framtagande av värdefull konst/ originaltapet. Främsta anledning till att renovering gjordes var att Lilla Scen längst ner skulle permanentas inklusive logistiken kring publiken. Ska sägas att ledningen tagit ansenlig höjd för att uppfylla ännu gällande restriktioner. Tippar att den publikkapacitet som togs i anspråk på premiären stannade på 10-15%.
På senare år har bland andra Riksteatern och Västerbottensteatern satt upp Selma Lagerlöfs lika angelägna som sällsamma verk. Gripande berättelsen om torparen, vars kärlek till den frånvarande dottern gör honom till en onåbar högmodig tok, har filmatiserats flera gånger. På näthinnan för oss som fascineras av välgjord svt-drama finns Lars Molins produktion på 90-talet. Går inte att kringgå den fenomenala aura Ingvar Hirdvall förmedlade som stolt, väntande kärlekskrank far, drabbad av ohanterlig sorg.
I versionen levererad av Stadsteaterns konstnärlige ledare, ges förtroendet att axla manteln till Fredrik Evers; en grannlaga utmaning genomförd med imponerande ackuratess. Evers vet hur man agerar för att få publiken engagerad, hur gå till väga för att äga utrymmet på och kring vridscenen. De skiftande tonfallen, mimiken och kroppshållningen kompletterar förnämligt repliker. Jan i Skrolycka måste betraktas som en av Evers mest berömvärda huvudrollsbedrifter. När dennes rollfigur deklarerar varför han innehar sin titel och dottern sin, då reser sig nackhåren. I den monolog Evers håller vid scenkanten utanför sin roll, sker samma sak. Då förklaras för oss på detaljnivå vad kärlek kan vara. Stark text!
Pontus Stenshäll är en anhängare av multi-media inom scenkonst. I likhet med Hemsöborna (förvisso annan regissör) finns Daniel Lemma ånyo med delvis som guide, men främst i egenskap av sångare. I Kejsarn av Portugallien framför han föredömligt, på avspänt manér, regissörens nyskrivna visor, vars texter definitivt ska harangeras. De förtäljer mer om far-dotter relationen, blir som bonus. Möjligen väl många. Direkt efter paus sjunger Eline Höyer med öppna spjäll ( Little Shop Of Horrors) om hederligt arbete i huvudstaden, i paritet röstmässigt med musikalstjärnor. Inte ens Fredrik Evers drar sig för att ge oss ett vokalt prov. På flertalet ”skillingtryck” backas han upp med avsevärd framgång av Boel Mogensen (kontrabas) jämte Anna Malmström (klarinett/ basklarinett). Lemmas lena, lakoniska sång tillsammans med den kvinnliga duon tillför såväl energi som stunder av fördjupande stämningar. Några instrumentala stycken featuring instrument ur klarinettfamiljen utgör alldeles extra stor behållning.
Bakom och bredvid blåses gigantiska projektioner upp som en förlängning av det sceniska rummet, en utvidgning av berättelsen. Johannes Ferm Winklers videodesign förtjänar att lyftas fram. Bakgrundsfilmen, stillbilderna och psykedeliska videokonsten både illustrerar och symboliserar. De visuella inslagen speglar inte bara naturen i Värmland på 1870-talet, utan naturligtvis också Jan I Skrolyckas tilltagande förvirring och romanens dramatiska slut. Den saknade dottern i sin röda klänning dyker föga förvånande upp som återkommande drömsyn.
Scenografin är behändigt utformad på ett sparsmakat vis, med den lilla stugan som en mobil enhet i fokus. Därutöver med små effektiva scenlösningar miljöer från till exempel herrgård och skolsal. Och modern scenteknik firar triumfer när det sätts punkt. Visst kunde man ha förtätat och skärmat av scenen emellanåt. De tomma ytorna togs ändå flitigt i bruk, genom musikerna och användandet av visuella uttryck. Något som förstärkte dramat på motsvarande sätt som musiken. Ljus- och ljuddesignansvariga bidrar även de till en lyckad helhet. Vill framhålla de kraxande olyckskorparna.
Min medföljande mor har läst romanen från 1914 som omedelbart blev en succé. Hon menar att uppsättningen tämligen troget följer handlingen. Kejsarn av Portugallien verkar vara skickligt skriven med enorm människokännedom. Selma Lagerlöf är en slug författare och epitetet ”sagotant” borde aldrig ha förekommit. Den uppslukande relationen far – dotter driver handlingen framåt. Saknaden efter sjuttonåriga Klara Fina Gulleborg – ivägskickad på självpåtaget uppdrag för att lösa föräldrarnas knipa – gör att Jan i Skrolycka gradvis mister förståndet, Kärleksbudskapet är sålunda en kombination av lovsång och varningssignal. Tredje gången det hugger till i mig av rörelse, är när den duktiga, kavata flicka som spelar Klara Fina som liten, gör sorti genom att ta farväl av publiken.
Boken som bearbetats är en utomordentlig klasskildring. ( Har tillägnat mig och skrivit mycket om arbetarlitteratur och haft utställning på Stadsbiblioteket intill, varför påståendet har bäring). Den avtäcker obarmhärtigt ett orättfärdigt samhälle där en klick livnärde sig på ett plågat folk. Nye husbondens cyniska beslut bäddar för drastiska konsekvenser. De besuttnas konservativa ideal gick ut på att det gamla skulle bestå, för att inte positionen skulle hotas. Oavsett hur samhällsbygget i stort led, krävde överklassen lydnad och respekt. I prostens utläggning om att acceptera tingens ordning och med de avlägsna släktingarnas rikemansbeteende, visar nobelpristagaren genialt grymheten överklassen utstrålade. I Jans och Katrinas prekära läge står fantasin till buds för den som ska vara familjeförsörjare. ” Gott så länge man kan göra sig kalas i tankarna”. (Ungdomar som hamnar i liknande utsatthet som den avgudade Klara Fina kan man läsa om i Apelsinflickan av Lena Kallenberg.)
Eline Höyer spelar stringent med nödvändig auktoritet. Har ganska få scener till förfogande för att pränta in bilden av den sturska kvinna hon porträtterar, sättet varpå förnedring och förtryck påverkat, hårda ytan som bildats för att stå ut. Lugnet som stiger kring henne när allt kulminerat, draperat i ett försonande ljus, renderar nära nog i en fjärde attack av rörande hjärtevärme.
Marie Delleskog är storartad inom övervägande lågmält register, för att i turbulent uppgörelse varva upp. Rollfiguren tvingas utvecklas till överseende och initiativrik stabilisator. Övriga i ensemblen alternerar i ett antal omsorgsfullt utmejslade biroller. Emil Ljungestig (sett i fyra produktioner på Stadsteatern) har förmodligen både längsta och roligaste scen på sin lott. Victoria Olmarker glänser i flera pregnanta småroller, vilka existerar på helt olika nivåer i hierarkin. Hon tycks ha fallenhet för dialekter. Ibland kryddar skådespelarna med bred värmländska, vilket blir en kuriositet. ”Skänker patina” för att plocka en replik ur manus. Den samtrimmade ensemblen (inklusive musikerna) är liten, fast naggande god. Ibland smälter de sömlöst samman, diverse tillställningar. Vidare agerar de, med Johan Hafezi i spetsen, handräckning och framför allt kommentatorer.
Mannen som övertygande dramatiserat tar gärna tillfället i akt och refererar till nutid. Mest välfunnet blir det i samband med att ett torftigt brevs innehåll återges upprepade gånger av Ljungestig. Då excellerar Evers. Ett par andra referenser skulle näppeligen tåla närmare granskning. Därför kan de lämnas därhän. Pontus Stenshäll föredrar att publiken snarare reflekterar på visst avstånd, än sugs in och blir kvar i intrigen. En estetik med anor från bland andra Brecht.
Efter första premiären på drygt halvtannat år, infinner sig en behaglig känsla av att x2 fyllt tanken med insiktsfull kultur. Trots regissörens estetik kan absolut hävdas att Kejsarn av Portugallien väcker reaktioner. På jazzklubb senare samma kväll berömde jag en trumslagare, vars bästa väninna råkar vara Boel Mogensen. Vad tyckte du, frågade trumslagaren? Otvivelaktigt bra, fast hade önskat bli mer berörd, svarade jag. Fanns som framgått ändå osedvanligt mycket att ta med sig. från en ytterst märkvärdig berättelse om faderskärlek och fattigdom, om uppenbara orättvisor och, okuvlig livsvilja, om magisk realism och undergång.
ps Författaren och estradpoeten Olivia Bergdahl medverkar med en text i Stadsteaterns program. När hon som tonåring blivit svensk mästare i Poetry Slam, genom att besegra alla manliga konkurrenter, intervjuade jag henne på Kometen. Bokade därefter Bergdahl till en slags turné i omgångar på min arbetsplats. Minns att den rimmade inlärda ordkonsten uppskattades stort.