I väntan på Jan Myrdals död
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 oktober 2021
En dokumentär om de sista åren i livet för en av de mest kontroversiella svenska debattörerna och författarna, Jan Myrdal, och en skildring av åldrandet och en berättelse om flytten av hans välfyllda bibliotek för att bokskatten ska bevaras åt eftervärlden.
Kan någon förhålla sig neutral till Jan Myrdal? Han var en förgrundsgestalt, en slags idol, för många på vänsterkanten under 1960-talet men när han senare vägrade inse vilka grymheter Pol Pot-diktaturen stod för tappade han en stor del av sina fans.
Jan Myrdal är utan tvekan en fascinerande och udda karaktär. Han var maoistisk vänsterradikal och menade sig stå på arbetarklassens sida i alla lägen men samtidigt föddes han i en övre medelklass, hans föräldrar var välbärgade och berömda: Gunnar och Alva Myrdal, som både fick Nobelpriset. Jan Myrdal kunde redan tidigt försörja sig genom sitt skrivande, något som självklart var mycket lättare att göra för någon som liksom han kommer från en välbärgad bakgrund. Arbetarklassens barn har betydligt fler utmaningar att besegra för att kunna ha sin försörjning som skribent.
Filmen har ett par olika spår. Ett av spåren handlar om Jan Myrdal och ålderdomen. Han säger vid flera tillfällen att det enda som ger livet mening enligt honom är erotiken och arbetet. Han skrev också långt upp i åren. Men när han inte längre kunde arbeta eller ha sex då tänkte han ta livet av sig. Han säger i filmen: Om du varken har kärleken eller arbetet, vad fan har du då? Sitta och snurra tummarna och titta på TV?
Nu visade det sig att när han försökte göra det så kunde han inte. Instinkten att leva var så stark.
Ett annat spår i filmen är flytten av hans bibliotek. Lasse Diding är hotellägare och miljonär, cirka tjugo år yngre än Myrdal. Han tar ansvar för och ser till att flytta Myrdals bibliotek från sju små väderhotade stugor till en ombonad lokal i Varberg för att räddas. Diding är den andra karaktär vi får följa i filmen. Det finns en stor poäng med det. Myrdal var länge en stor idol och inspiration för Diding, framför allt då Diding var ung och stred på barrikaderna för FNL och vänstern. Men genom åren lärde han känna människan Myrdal och då föll glorian på Myrdal. Och det är väl precis så det är: ingen människa är en gud. Om vi kommer nära våra idoler lär vi alla upptäcka att de bara är människor, med både brister och fördelar.
Ett tredje spår är förstås berättelsen om Jan Myrdal som gammal och en återblick på en del av hans liv.
Ett litet extra plus till Franska trion som gör unika, väldigt speciella tolkningar av välkända sånger från vänstern som Internationalen med flera sånger.
Filmen sticker ut och sätter säkert igång diskussioner. Den är retsam på ett sätt som passar perfekt tillsammans med en skildring av Jan Myrdal. Diding ligger och röker cigarr i sitt lyxiga bad, vi får se både honom om Myrdal i kalsonger och sovkläder och vi får höra dem tjafsa och bråka, samtidigt som de ändå hänger ihop och genomför sitt gemensamma projekt. Det är rätt roligt, som ett äldre åldrat par. Att han som nittioåring har en kvinna anställd som kan se till att får de ostar och den mat han vill ha och som städar och häller fräscht säger en del om skillnaden mellan ideal och verklighet, och att den som är född med silversked i mun må vara hur mycket vänster som helst, men det är ändå bakgrunden som avgör hur ålderdomen blir.
Egentligen kan jag tycka att filmen spretat år olika håll men samtidigt är berättelsen en grund för att tänka och fundera vidare och diskutera.