• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Virvlande kvick dialog lysande koordinerad – Isadora och kärleken på Hagateatern

3 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Pamela Jaskoviak

Regi: Marcus Carlsson

Komposition & ljuddesign: Ludvig Sjöstrand

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Max Mitle

Koreografisk rådgivning: Angelina Allen

Röstskådespelare: Lina Billa Ljösstad

Skådespelare: Sara Klingvall och Daniel Adolfsson

Premiär 1/10 på Hagateatern i Göteborg

Spelas till och med 5/11

Rappt, lustfyllt och med fyndigt fysisk gestaltning berättas i utsnitt om Isadora Duncan. Kulturellt intresserade av normalgraden vet diffust att hon för länge sedan revolutionerade dansen. Och man känner antagligen till den extremt oturliga olycka som berövade Duncan livet, sittandes i en bil på Rivieran 1928. Tillhör själv nämnda kategori. Fick nu oerhört mycket mer kött på benen genom Pamela Jaskoviaks research. Blir efteråt informerad av pjäsens producent, att man rejält sovrat bland alla anekdoter. Den vibrerande texten visar på att danspionjärens liv var av otroligt ombytlig karaktär. Och lika dramatiskt som hennes tragiska död.

Författaren inriktar dokumentationen på att spegla Isadora Duncans kringflackande tillvaro genom fyra män, rimligen de som betydde mest för henne. Hon konfronterar dem, varpå de instinktivt responderar och ger sin version. Regissör Marcus Carlsson har fått till engagerande vändningar, genom intelligent rytmiserande och underbar tajming emellan de två skådespelarna. Regissören har tagit sig an ett verk genomsyrat av poetisk sorg och passion. Han utgår från egna tidigare skildringar av kärlekens väsen på film och scen. Tillför lekfulla och ironiska element, vilket fungerar utomordentligt väl.

Scenografin är inte mycket att orda om. Vågformade kulisser av okänt material finns för skådespelarduon att förhålla sig till. I övrigt så gott som ingen rekvisita. Allt går i svart inklusive Heidi Saikkonens kostymering av två muskulösa skådespelare med olika fysionomi. Den diskreta ljudläggningen/ musiken är ändamålsenligt genomförd. Och Max Mitle vars tjänster en mängd teatrar anlitar i Göteborg, gör en aldrig besviken. Hans ljusdesign bevisar ånyo att han är ett superproffs uti fingerspetsarna.

foto Lina Ikse

Pjäsens hjältinna talar om vad som ger hennes liv mening. Dels det uppenbara: undervisa och uppträda . Att initiera frihetlig danskonst med själ och utan regler. Isadora Duncan är lika passionerad vad gäller kärlek, vilket medför komplikationer. Kan aldrig slå sig till ro, något som innebär ständig kamp, Istället för att rota sig flyttar hon runt, får stora utgifter, behöver manliga finansiärer. En hint ytterligare om de omskakande händelser som formar känns nödvändig. Syftar på den outhärdliga och brutala förlusten av barnen i en olycka. Pamela Jaskoviak framhäver med stringens ett antal betydelsefulla upplevelser, vilka ger publiken en god uppfattning om en exceptionell och karismatiska person.

Fysisk teater har blivit ett signum för Hagateatern, vilket framgår med ackuratess i Isadora & kärleken. Koreografisk rådgivare förtjänar rungande applåder. Och hennes idéer praktiseras av två perfekt samtrimmade skådespelare. Tror teamet tänkte rätt, när de övergav tanken på att huvudrollen skulle ha sällskap av en dansare. Ha överseende med min klyschiga överdrift. Men Sara Klingvall associeras i sådan utsträckning med frigruppen (möjligen ingått i den sedan starten 2003), att hon kan sägas utgöra del i inventarierna. Har sett henne agera så pass ofta, att jag var en smula orolig för att jag skulle ha tröttnat. Lyckligtvis stämde inte mitt tvivel med utfallet.. Noterar en excellent gestaltning, med precis tajming. Subtila skiftningar varvas med bearbetning av trauman. Skådespelaren är ett föredöme vad beträffar hur repliker bör uttalas. Nybakade kollegor som tyvärr saknar förmågan, skulle kunna få privatundervisning i konsten att artikulera.

foto Lina Ikse

Eftersom hon vet exakt hur hon ska bete sig, fungerar samspelet med Daniel Adolfsson fläckfritt. Han kliver lika smidigt som abrupt in i olika roller, porträtterar män som varit viktiga för dansförnyaren. Osäker på om jag sett honom demonstrera sin begåvning tidigare. Adolfsson behärskar fullständigt vad han företar sig. Verkar faktiskt som denne spänstige individ sysslat en del med att utföra koreograferade rörelser. Om inte, är det en snygg synvilla på ett publikfriande sätt. Adolfsson förlitar sig, antagligen i samarbete med regissör, på glimten-i-ögat-estetik, vilket inbringar åtskilliga skratt. Replikerna sitter som en smäck. Varken han eller hans partner i huvudrollen är ens nära att komma av sig

Ungefär elva månader efter Hagateaterns senaste succé Förfesten, inföll välförtjänt brakande bifall. Skillnaden denna gång stavas fullsatt salong, vilket kändes smått surrealistiskt. Kontentan lärorik premiär med suveränt skådespeleri i en miljö som hyllar fysiskt gestaltande, ironi och berörande narrativ.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Metamystik att frossa i – Sex roller söker en författare på Backa Teater

1 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Luigi Pirandello i översättning av Nils Agrell

Bearbetning: Oskar Thunberg och Stefan Åkesson

Regi: Oskar Thunberg

Scenografi/ kostym: Jenny Kronberg

Maskdesign: Josefin Ekerås

Musiker: Bo Stenholm, Anders Blad, Daniel Ekborg

Medverkande: David Bengtsson, Adel Darwish, Anna Harling, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Andreas Ferada-Noll, Annika Nordin, Mikael Odhag, Emelie Strömberg/ Shirin Golchin, Amalia Hallgren Wernstedt/ Julia Toll och i rollen som scentekniker Mattias Ek/ Ulrika Kerstinsdotter

Premiär 24/9 2021

Spelas på Backa Teater Lindholmen till och med 9/12

Från 15 år

Dramatikern och nobelpristagaren Luigi Pirandellos berömda pjäs hade urpremiär 1921, således för hundra år sedan. Ett lätt surrealistiskt drama vars banbrytande metaaspekt fick ett kluvet mottagande. I italienarens skapelse är det i repetition av egen pjäs, som de sex rollerna klampar in. Stör genom att pocka på uppmärksamhet på ett högst påtagligt sätt. I uppsättning på Stockholms Stadsteater för tiotalet år sedan, var det istället ett pågående arbete med Måsen som avbröts. I bearbetningen på Backa Teater, är regissörens -trovärdigt gestaltad av Anna Harling – vision att fånga publiken med en uppdaterad Hamlet. I en öppen process utmanas den flexible regissören av främst den individ som går under beteckningen skådespelare tre, en roll som känns som vikt åt Rasmus Lindgren. Med tanke på den komplicerade och fatala familjetragik som de sex rollerna ruvar på, kan nämnda klassiker ses som parabel. De är absolut inte utvalda på måfå.

Fick inte tillträde till premiären på grund av en arrangörsmiss. Såg istället föreställningen mitt på dagen 29/9, tillsammans med ett par gymnasieklasser från Kungälv. Sex roller söker en författare rymmer flera lager, växlar mellan avsiktlig illusion och skenbar verklighet bortom sceniskt berättande. Man matar stundtals friskt på med metaperspektiv. Någon ur det lite ängsliga och taffligt spelande teatersällskapet, säger sig vara van vid rep som en öppen process. Men när de avbryts blir de givetvis ställda. Vad händer? Är det ett prank, modell konstprojekt från Valand? Kul att skåda hur förvirringen utvecklas.

Hade inte varit förvånad om målgruppen tyckt att det blev för egendomligt, för långsökt. Dock, den unga publiken roades och investerade sin koncentration i uppsättningen. Kan tänka mig att den unga publiken överdoserat på fiktion som Game of Thrones och serier på Netflix och HBO under pandemin. Formerna för sådant tittande kan de bestämma över. Att utsättas och påverkas live är något helt annat. På Backa Teater utsätts märktes att den unga publiken fångades av skeendet. Pjäsen har en komplexitet vars konstruktion kan klassas som rörig. Men lyckligtvis är dess styrka humoristiska inslag parade med skrämmande konflikter. Föräldrar och halvsyskon, persongalleriet i skaran inkräktare har samtliga trauman att bära på. Trauman de anser att en författare – till nöds en regissör utan skrivvana – måste förlösa genom att framställa deras smärta sceniskt.

foto Ola Kjelbye

Pirandello ska ha varit först med att låta föreställningen av verklighet, det förment sanna; krocka med den fantasi som utgör grunden för sceniska konstverk. Metabegreppets pionjär har förmodligen låtit sig influeras av både ”Som ni behagar” och ”Ett drömspel” Allra starkaste referensen att plocka fram i närtid är otvivelaktigt Gun Wållgrens repliker som en klok coda i Fanny Alexander när Strindberg citeras. Vad beträffar pjäser med en repeterande skådespelartrupp som metafor, gjorde ju Suzanne Osten en anmärkningsvärd tolkning av Publiken för drygt tio år sedan på Göteborgs Stadsteater.

Den brokiga ensemblen är stor. Innehåller femton personer inklusive tre musiker. Publiken sitter på trästolar längs tre sidor. Den spatiösa kvadraten vi vänder blicken mot utgör scen. Publiken är nära rent fysiskt, något som skulle kunna bli en utmaning för både utövare och mottagare. Fungerar fint, bortsett från att vissa repliker från somliga inte når fram när skådespelarens ansikte är bortvänt. I en av alla sekvenser där uppslag på scener testas genom tämligen spontan repetition, tas problemet upp. Mikrofon som lösning förkastas, typiskt nog. Regissören Oskar Thunberg (konstnärlig ledare för Lumor) har lagt stor vikt vid impulser från rollfigurerna samt en spontan grundton. Man kan spekulera i huruvida de medverkande involverats i processen motsvarande hur pjäsens regissör agerar, eller om alla sinnrika detaljer genomförts på hans initiativ.

foto Ola Kjelbye

I sparsmakad scenografi utspelas en radda förvecklingar. Och framför allt växer en fördjupning fram, av de såriga relationer som de sex rollerna släpar runt på. Frågor om klass respektive förövare och offer inkorporeras. Anna Harlings regissör har massvis med praktiska problem att bestyra. (Två alternerande scentekniker är namngivna bland de medverkande.) Får på sitt bord mer än hon kan hantera, fast just dysfunktionell familj efterlysts av denne målmedvetne visionär. Hennes korrekte assistent (David Bengtsson) är mest inriktad på sin teori om hjältar – antagonister. De komiskt famlande skådespelarna hon har till förfogande, gestaltas lätt rörande av tre ur ensemblen.

Rasmus Lindgren firar triumfer i rollen som stolt och tafflig yrkesman. Den dimensionen av detta flerskiktade drama, blir extra underhållande när de sex rollerna gör sin ovälkomna entré. De sex ej färdigformulerade scenvarelserna som avbryter, vars vältalige talesperson ( Mikael Odhag) påstår att de skådisar han konfronterar, sysslar med hobbyverksamhet. Likt dimridåer snärjer fadern in sig i filosofiska resonemang på hög abstraktionsnivå. Hans dotter (Emelie Strömberg) fyller i ”vi är födda för scen”. Tveksamt om gymnasiepubliken hänger med här, till skillnad från när den nakna sanningen pockar på att skildras. I dramats fängslande diskussion om verklighet och fiktion och vad som är på riktigt, fäster jag mig vid ett yttrande: ”Man behöver inte vara utsatt för att spela utsatt.”

foto Ola Kjelbye

Somliga i den stora ensemblen har många repliker, andra är mestadels overksamma. Förekommer i perifera roller eller i dramatisk kulmen. De som inte deltar gör inte sorti, utan avvaktar placerade intill publiken. Trion musiker har en undanskymd position. Med undantag av utdrag ur två hits har de komponerat den musik man knappt minns efteråt. Vid ett tillfälle blir de tilltalade, uppmanas framföra melodi på begäran. Dessutom spelar de en glad trudelutt på gitarr, fiol och kontrabas när publiken intar sina platser efter paus. Hade gärna sett att Stenholm, Blad och Ekborg fått mer utrymme.

Ensemblen grejar galant att agera dels ledigt avspänt med tilltagande förvirring (det repeterande teatersällskapet), dels från den andra deformerade sidan med nervig hetta, vars attack förvisso är på gränsen att slå över i melodramatisk vändning. Anna Harling är outstanding, vad hon uträttar bör betraktas som en av hennes bästa prestationer på Backa. Emelie Strömberg och Rasmus Lindgren övertygar som förväntat. Ett antal gånger har vad Backa Teater spelat gått rakt in i mig, ibland har besvikelse och tomhet uppstått. Denna gång blev jag någorlunda nöjd, hamnar försiktigt positiv i ett mellanläge. Den egentliga målgruppen tror jag var tämligen nöjda.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Barrymore – skådespelarnas insatser den stora behållningen

30 september, 2021 by Rosemari Södergren

Barrymore
Av William Luce
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi Philip Zandén
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym Gudrun Rösnes
Ljus Ann-Charlotte Fogelström
Mask Maria Lindstedt
Premiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm, 29 september 2021
I rollerna Dan Ekborg och Simon Edenroth

Dan Ekborg glänser. Han är suveränt skicklig och imponerar i rollen som Barrymore och får stående ovationer. Handlingen utspelar i 1940-talets New York och Dan Ekborg gestaltar skådespelaren John Barrymore som varit en lysande skådespelare och nu ska göra ett sista scenframträdande i sin paradroll som Shakespeares Richard III. Barrymore behöver pengar. Han har hyrt in en sufflör för sin repetition inför föreställningen. Dan Ekborg imponerar i rollen som Barrymore och visar ett brett spektrum på denna narcissistiska man som pendlar från klarsyn till förljugenhet och desperation. Simon Edenroth imponerar i sin återhållsamma roll. Jag tror vi är många som kan känna igen oss i hans beundran för stjärnan men sedan obönhörligt öppnas våra ögon för verkligheten och vi tappar tilltron till idolen och ser den trasiga människan bakom myten.

För mig är handlingen inte så intressant, egentligen. Jag känner att det bygger på en klichébild av skådespelare som hamnar i rampljuset och som varit gift och skild fyra gången, är alkoholiserad och livrädd för att inte längre stå i centrum. Visst finns dessa karaktärer men många skådespelare är väldigt obekväma med den klyschan. Den stora behållningen för mig var de två skådespelarnas prestationer, deras samspel och utvecklingen av deras relation.

Föreställningen är inte lång, en och en halv timme inklusive paus, så jag tänker att den passar bra för många som inte gillar att sitta still i tre timmars uppsättningar. Föreställningen är rolig och har inte en enda långsam minut. Dan Ekborg tillhör väl de folkära skådespelarna vid det här laget.

Simon Edenroth hoppas jag vi får se mer av framöver också. Han tog examen från Teaterhögskolan i Malmö 2020 och är nu knuten till Kulturhuset Stadsteatern. Han medverkade i filmen En man som heter Ove och har även en bakgrund som röstskådespelare.

Pjäsen har viss anknytning till verkliga personer. John Barrymore, som föreställningen handlar om, kom från en teaterfamilj, vars mest kända representant i vår tid är hans barnbarn Drew Barrymore. John Barrymore var på sin tid ikonisk och en av dem som klarade övergången från stumfilm till ljudfilm. På teatern var hans paradroll Hamlet, men han gjorde inga försök att upprepa succén, som i pjäsen. Barrymore är en pjäs från 1996 av den amerikanske dramatikern William Luce.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dan Ekborg, Kulturhuset stadsteatern, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: No Time To Die – Daniel Craigs Bond har gått från klarhet till klarhet — på gott och ont

29 september, 2021 by Redaktionen

No Time To Die
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2021

På iskallt uppdrag att recensera den nya Bondfilm — utan rätt att avslöja några spoilers.

Eftersom vi blev ombedda att inte berätta någonting om handlingen skriver jag bara det jag själv visste inför filmen: Det är Daniel Craigs femte och sista film, James Bond har gått i pension på Jamaica, en ny agent har axlat rollen som 007.

Det är anmärkningsvärt hur väl de lyckats hålla igång serien i så många decennier. Grunden för No Time to Die och den första filmen — Dr. No — är mer eller mindre den samma: en spion som springer runt och dödar massa fiender. Snacket inför den nya filmen har handlat mycket om hur “woke” Daniel Craigs porträtt av den maskulina hjälten har varit — och nog är No Time to Die uppenbart mer inkluderande än någon tidigare Bond-film. Ana de Armas (som tidigare spelat mot Craig i Knives Out) spelar exempelvis en CIA-agent som är minst lika mycket av en actionhjälte som Bond själv när de hamnar i knipa på en kubansk nattklubb.

Skurkarna — som leds av Safin (Rami Malek) — ser ut som Paris Saint Germain-spelare med TikTok-frisyrer.

Ända sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond i Casino Royale (2006) har filmerna gått från klarhet till klarhet — med betoning på att vi hela tiden ska komma till en slafs förståelse, få ett djupare porträtt av 007. Detta är på gott och ont. Jag saknar tvetydigheten och oklarheten. Med No Time to Die känns serien färdig, vi har fått svar på alla frågor vilket tyvärr lämnar mig lite meh …

Det bästa med filmen är just hur episk den är. Filmens längd (nästan tre timmar) känns betydligt kortare än så. Det är verkligen en final med allt vad det innebär. Filmen flirtar även med detaljer från de tidigare filmerna.

En episk final med många överraskningar och känslolägen på bekostnad på mystiken. De försöker gå på djupet och förklara Bonds psyke till den grad att allt får lite för mycket klarhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ninjababy

29 september, 2021 by Birgitta Komaki

Ninjababy
Betyg 4
Svensk premiär 29 oktober 2021
Regi Yngvild Sve Flikke

En film som är den varmaste och roligaste jag har sett på länge. Om att vara tvungen att växa upp och ta beslut fast man inte vill.

Rakel (Kristine Kujath Thorp) vill inte ha en baby. Hon är 23 år, en modern tjej med många projekt på gång .Hon har bara inte bestämt vad hon vill göra med sitt liv. Hon träffar många killar och hon har sex med dem som hon vill. Men alltid med kondom och P-piller. Så händer det att hon blir gravid och det är för sent för abort. Och hon som absolut inte vill bli bunden av en baby.
Det är inte kärlek – det är en spermie. Men vem är pappan? Så börjar jakten på vem som är pappan. Är det Aikidoläraren (Nader Khademi) eller Pitt-Jesus (Arthur Berling) eller någon annan? Den ena efter den andra kan räknas bort.

En hjärtlig, humorfylld film om en allvarlig sak. Rakel och hennes kompisar talar om allt med varandra från mens till sex. Inget är tabu för dem. En film som låter tjejer vara sig själva utan att försöka vara till lags för att bli omtyckta. Att tjejer vågar ta för sig av livet på samma sätt som killar alltid gör. Rakel blir ändå tvungen att mogna och den lilla figuren som hon tecknar blir hennes samvete och ofödda baby.

Oönskade graviditeter är ett ganska vanligt tema på film men här har regissören
skapat ett porträtt av Rakel som skiljer sig från andra filmer. Hon blir en person man kan tycka om och förstå även om man inte håller med henne.

Filmen har fått fyra Amandapris i Norge (motsvarar guldbaggar) för regi, manus, skådespelerska och manlig biroll. Den har också fått priser i Austin och Berlin.
Det är den verkligen värd. Hoppas den ses av många i Sverige också.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in