No Time To Die
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2021
På iskallt uppdrag att recensera den nya Bondfilm — utan rätt att avslöja några spoilers.
Eftersom vi blev ombedda att inte berätta någonting om handlingen skriver jag bara det jag själv visste inför filmen: Det är Daniel Craigs femte och sista film, James Bond har gått i pension på Jamaica, en ny agent har axlat rollen som 007.
Det är anmärkningsvärt hur väl de lyckats hålla igång serien i så många decennier. Grunden för No Time to Die och den första filmen — Dr. No — är mer eller mindre den samma: en spion som springer runt och dödar massa fiender. Snacket inför den nya filmen har handlat mycket om hur “woke” Daniel Craigs porträtt av den maskulina hjälten har varit — och nog är No Time to Die uppenbart mer inkluderande än någon tidigare Bond-film. Ana de Armas (som tidigare spelat mot Craig i Knives Out) spelar exempelvis en CIA-agent som är minst lika mycket av en actionhjälte som Bond själv när de hamnar i knipa på en kubansk nattklubb.
Skurkarna — som leds av Safin (Rami Malek) — ser ut som Paris Saint Germain-spelare med TikTok-frisyrer.
Ända sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond i Casino Royale (2006) har filmerna gått från klarhet till klarhet — med betoning på att vi hela tiden ska komma till en slafs förståelse, få ett djupare porträtt av 007. Detta är på gott och ont. Jag saknar tvetydigheten och oklarheten. Med No Time to Die känns serien färdig, vi har fått svar på alla frågor vilket tyvärr lämnar mig lite meh …
Det bästa med filmen är just hur episk den är. Filmens längd (nästan tre timmar) känns betydligt kortare än så. Det är verkligen en final med allt vad det innebär. Filmen flirtar även med detaljer från de tidigare filmerna.
En episk final med många överraskningar och känslolägen på bekostnad på mystiken. De försöker gå på djupet och förklara Bonds psyke till den grad att allt får lite för mycket klarhet.