• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Världens vackraste pojke – jag är helt tagen

9 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Världens vackraste pojke
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi Kristina Lindström och Kristian Petri

Jag är helt tagen. Så många känslor som far runt efter att ha sett denna, förmodligen världens ärligaste dokumentära berättelse. I år, 2021, är det 50 år sedan Luchino Viscontis Döden i Venedig hade världspremiär och regissören utnämnde sin Tadzio till ”världens vackraste pojke”. Den svenske femtonåringen Björn Andrésen fick rollen. Att bli uppmärksammad och hyllad världen över för sitt utseende i så ung ålder har satt sina spår i hans liv. I denna biografiska film berättar Björn Andrésen väldigt öppet om sitt liv som haft både ljus och stor framgång och djupaste mörker.

På casting till filmen fick Björn ta av sig på överkroppen. Han var inte alls bekväm med det. Han var en ganska försiktig och blyg tonåring. Det är en stark bild av hur filmindustrin utnyttjar människor och begår övergrepp över de unga. Hans blick från inspelningen av castinen kan nog alla som ser filmen, liksom jag, känna att även om hans leende är oerhört vackert så finns det en djup sorg där bakom. Han förlorade sin mamma tidigt och han växte upp hos sin mormor. Det var mormor som tog med honom till uttagningen till filmen och som pushade på honom för att han skulle bli berömd.

Det finns många talande scener i filmen, både filmklipp och när Björn eller någon annan sitter ner och berättar. Ja till och med när någon sitter ned och berättar blir det levande. Det sätter igång bilder inom mig. Det är välgjort.

Även om mycket berättas öppet och som jag upplever det ärligt är det en del som ändå lämnas osagt. Björn blev en gay-ikon och levde i ett år i Paris som en slags uppvisningstrofé. Stenrika homosexuella män betalade hans boende och gav honom fickpengar för att kunna visa upp sig tillsammans med honom. Hur påverkade det Björn? Hur påverkade det hans sexualitet och hans självbild? Eftersom Björn varit gift, fått barn och haft olika flickvänner är han inte homosexuell, eller så är han bisexuell. Nu bryr jag mig inte om vilken sexuell läggning någon har, det som gnager är bara om han blev påtvingad något som inte är äkta för honom.

Luchino Visconti reste Europa runt för att hitta den pojke som skulle vara perfekt i rollen som Tadzio i filmatiseringen av Thomas Manns roman. Visconti var en högst speciell person, han var av italiensk furstesläkt och samtidigt var han öppen som homosexuell och kommunist. Visconti är ett välkänt namn bland italienska furstendömen, det var en Visconti som under 1600-talet skapade den lek som förmodas vara den första tarot-leken. Det har förstås inte med vare sig filmen Döden i Venedig eller Världens vackraste pojke att göra, egentligen, förutom att namnet Visconti står för internationell påverkan av människor i hundratals år.

I denna dokumentär får Björn frågan vad han skulle vilja säga till Visconti om han träffade honom nu. Det var inte några hyllningsord direkt. Redan på presskonferensen efter filmens premiär förklarade Visconti att Björn var världens vackraste pojke men att hans blomningstid egentligen var över redan.

Björn berättar också i filmen att när filmen visades i Cannes, på filmfestivalen, tog Visconti med honom på gay-nattklubb. Björn som bara var tonåring förstod inte ens vad det var slags lokal han hamnat i och han öste i sig alkohol. Jag undrar om det går till likadant fortfarande med barnstjärnor i internationella filmer eller hade det varit annorlunda om Björns mamma levt och följt med?

Ett stort plus ger jag också till musiken som Filip Leyman och Anna Von Hausswolff komponerat.

Egentligen vill jag att en dokumentär ska säga mig något mer än själva berättelsen om människan eller händelsen som skildras. Världens vackraste pojke bryter mot mitt inställning kring detta. Den handlar mest om en person, Björn Andrésen, och hans livsöde. Men det är så berörande att jag inte kan värja mig och därför måste jag ge filmen högt betyg. Det finns förstås saker som filmen berättar som är allmängiltigt – och som borde lyftas fram mer i samhället och bland människor. Björn och hans syster Annike förlorade sin mamma då de var små barn och ingen pratade med dem om den sorgen. När Björn var vuxen förlorade han ett barn, som dog i plötslig spädbarnsdöd. Detta bär han med sig som en stor skuldkänsla. Det finns många människor som förlorar ett barn och barn som förlorar en förälder. Det finns människor som bär på djupa sorger och det är något som borde tas upp oftare och fler borde lära sig hur man bemöter sörjande. Där har denna film något viktigt och allmängiltigt att skildra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Björn Andrésen, Döden i Venedig, Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Kristian Petri, Världens vackraste pojke

Filmrecension: Från Neapel till Rom

8 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Från Neapel till Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Daniele Luchetti
Medverkande Alba Rohrwacher, Luigi Lo Cascio, Laura Morante, Silvio Orlando, Giovanna Mezzogiorno

En äktenskaps- och skilsmässodrama om tvåbarnsföräldrarna Aldo och Vanda. Filmen är välgjord med duktiga skådespelare som känns väldigt äkta. Den är absolut sevärd även om jag känner mig lite fundersam efteråt och tycker den enbart lyfter fram de mörka delarna. Filmskaparen gör ett medvetet val av vilka delar av relationer som ska visas upp och jag känner att det är ett sätt att överdriva det mörka och dölja det positiva.

Filmen börjar med en lycklig scen då familjen verkar vara på en fest som har med karneval att göra. Föräldrar dansar och ser lyckliga ut och barnen leker och skuttar. Men när de kommit hem och barnen lagt sig brakar det lös. Aldo berättar för Vanda att han varit otrogen. Vanda reagerar splittrat, hon blir både djupt sårad men samtidigt vill hon inte förlora familjelivet. Hon både slänger Aldo men vill samtidigt behålla honom. Det är skrämmande hur just en reaktion i någon minut kan påverka hela livet efteråt.

Filmens handling står under det tidiga 1980-talet och fortsätter 30 år framåt. Familjebanden är starka men samtidigt finns där mycket hjärtesorg och bitterhet.

En av filmens mest intressanta delar är skildringen av föräldrarnas olika karaktärer. Aldo arbetar som journalist på radio där han pratar om litteratur. Han är lekfull och berättar gärna spännande sagor för barnen, han är mjuk mot barnen. Vanda är hårdare, speciellt mot dottern Anna. Sonen Sandro verkar stå moderns hjärta närmare. Vanda blir väldigt deprimerad och styrs av djupa ångestkänslor. Aldo är mer lättsam och verkar inte ens kunna visa ilska, förmodligen ljuger han ofta för sig själv.

Det finns en hel del aktuella filmer och tv-serier kring liknande tema. En ny version av Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap som serie på HBO bland annat. Skilsmässor och separationer är vanliga teman i relationsdraman. Givetvis eftersom det är något som berör oss alla i våra liv.

Det som stör mig och gör att filmen inte får ännu högre betyg beror på:
1. Vi får i stort sett bara se klipp ur deras samlivs jobbigaste situationer, de stora grälen, förutom inledningsscenen då de utstrålar glädje.
2. Reaktioner hänger lite för mycket i luften. En del får vi förklaring på men det mesta lämnas till vår egen fantasi. Jag tror det är medveten från regissörens sida. Det gör att var och en kan sätta in det som hände i sina egna liv och/eller betrakta och tolka det utifrån egen erfarenhet. Den som skiljt sig och ser skilsmässan som något positivt ser nog mest det mörka och negativa i relationen, det förljugna eller illusionerna. Men den som levt i ett förhållande länge har ofta lärt sig att allt i livet innehåller motgång och medgång, alla människor har olika sidor och inget är för alltid en rosenröd dröm och det mesta har bara svärta och ljus. Därmed återkommer vi till punkt 1. Vi får inte se det ljusa som troligen också finns i relationen. Varför håller de trots allt ihop?

Lite bakgrundsfakta om filmen:
Från Neapel till Rom är regisserad av den italienska regissören Daniele Luchetti som har hyllats för sina filmer La Nostra Vita och Min Bror är Enda Barnet. Filmen är baserad på den storsäljande romanen Band: en äktenskapsroman av Domenico Starnone, en av Italiens mest uppburna moderna författare. Det är även den första italienska filmen på 11 år som har fått äran att inviga Venedigs filmfestival där den fick ett strålande mottagandet av såväl kritiker som publik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Äktenskapsdrama, Daniele Luchetti, Filmkritik, Filmrecension, relationsdrama

Genomgående bländande och gungande countryblues – Dear America av Eric Bibb

8 oktober, 2021 by Mats Hallberg

omslagsfoto Ulrika Bibb

Eric Bibb

Derar America

4

Inspelad november 2019 i London, New York, Chicago, Nashville och Quebec

Producerad och mixad av Glen Scott

Provogue

52:29

Release 10/9 2021

Sjuttioårige sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Bibb är uppväxt i New York. Fadern sjöng i musikaler, gjorde sig ett namn på folkmusikscenen i Greenwich Village och gick i täten på Medborgarrättsrörelsens demonstrationer. Gudfadern Paul Robeson har ett likartat cv, medan farbrodern John Lewis utgjorde en väsentlig beståndsdel i kammarjazzeleganterna Modern Jazz Quartet (vilka jag sett på Liseberg). En av familjens nära vänner var Pete Seeger. Bibb avbröt studier på universitetsnivå för att resa till Paris. Efter ett tag styrde han kosan till Stockholm där han bott i långa perioder. Giftermål med finska som blivit hans manager, resulterade i att flera år tillbringades i Finland. Bibb är far till dansaren, musikalartisten och skådespelaren Rennie Mirro. Far och son har jag sett tillsammans på scen i ett sånger på Scandic Europa i Göteborg.

Kan lätt beläggas att Eric Bibb har högt anseende. Storheter som Pops och Mavis Staples, Taj Mahal, Charles Musselwhite, Odetta och Mamadou Diabate har medverkat på hans skivor.. Och påkostade Dear America gästas av musiker som jobbat för Miles Davis, Keith Richards/ Rolling Stones, Bruce Springsteen, Eric Clapton och ett otal andra stjärnor. Helt otroligt! Ändå tror jag han är något av en doldis för en bredare musikintresserad allmänhet. Av de minst tre gånger jag hört den sympatiske artisten live, måste samarbeten med finslipande gitarristen Staffan Astner och trumslagarikonen Paul Robinson (vars tjugo år med Nina Simone sticker ut) särskilt poängteras.

Vill beteckna den hattförsedde mannen med sin andliga framtoning, som en högklassig representant för medveten countryblues i en slags trubadurtradition. För att ringa in vidden av hans produktivitet upplyses om, att på meritlistan finns cirka tjugotre(!) studioalbum, fyra liveskivor, Nästan lika många samarbeten samt åtskilliga samlingsplattor och medverkan på skivinspelningar med bland andra Jools Holland och Cyndee Peters. En av dem äger jag, A SHip Called Love från 2005.

Är tydligen första gången på allvar som Bibb på skiva, avger en komplicerad kärleksförklaring till sitt hemland. I explicita texter både gläds och oroas han. Finns en uppriktig tyngd i referenser till rasism, diskriminerande orättvisor och Martin Luther Kings organisering av fredsmarscher. Titeln Emmett´s Ghost syftar på en uppmärksammad lynchning där offret skulle fyllt åttio år i år.

Röstens frasering bär, som alltid i Bibbs fall, fram berättandet ledsagad av den känslomässiga framtoningen. Det är som han vore predestinerad till en karriär, krönt av Grammy-nomineringar och ett par fina utmärkelser. Sången är så mjukt rundad, välartikulerad med ett så engagerande driv, att hans utomordentliga akustiska (Levin) eller tolvsträngade spel i fingerpicking-style, riskerar att hamna i skymundan. På nya plattan exponeras tack och lov, dessa färdigheter förträffligt, speciellt i de mer avskalade låtarna.

Bild från Eric Bibbs officiella facebooksida – fotograf okänd

Oaktat egna färdigheter ser Bibb alltid till att omge med elgitarrister som behärskar sitt uttrycksmedel till fulländning. Ovärderliga bidrag från bluesrockande Eric Gales på Whole World´Got The Blues , Tommy Sims, Glen Scott, Staffan Astner med flera färgar melodier högst angenämt. Glen Scott, producenten på Dear America, drar ett tungt lass. Visar sig vara multiinstrumentalist av sådan omfattning att det blir ogörligt att lista alla instrument han använder, all programmering han ansvarar för. Att en av samtidens främsta jazzbasister, Ron Carter (som jag såg för drygt tio år sedan på Nef) figurerar på två spår framstår som smått osannolikt. Likaså att Steve Jordan, nyligen utsedd till Charlie Watts ersättare, sätter groovigt gung i flera låtar.

Vill påpeka att ljudet är fantastiskt. Varje nyans och tonfall fångas upp lysande, oavsett om soundet är naket eller försett med elektronik och pålägg. Låter luftigt med mycket rymd. Bibb har skrivit så gott som allt material i samarbete med Glen Scott, av vilka nästan rubbet genererar avsevärt välbehag. Ibland associerar jag till Memphis Slim och Lighnin´ Hopkins, ibland till glädjens viljestarka blues med tillsats av gospelarom. Svart kultur möter vit i fruktbar spännvidd. Som i duetten med Shaneeka Simon med svidande snygga licks och maffigt trumsound. Man har framgångsrikt jobbat målmedvetet med att framställa skiftande stämningar och stilistiska grepp. Många medverkar i merparten spår utan att det blir överlastat.

I Different Picture featuring Chuck Campbell på pedal steel, titellåten och Tell Yourself med körande producent och Staffan Astner som enda tillskott; får vi ett samlat statement om klassklyftor och kamp. Bibb formulerar sig entydigt och genomträngande uran att bli alltför dogmatisk, vägrar ge upp hoppet om en ljusare framtid, ruckar inte på sin optimistiska grundhållning. För den som önskar fördjupning medföljer texthäfte, som också inkluderar essä och fakta om varje inspelning.

Riffen som karaktäriserar majoriteten låtar är av exceptionellt hög kvalitet. Man njuter kopiöst. Samma sak med olika bemanning av rytmsektion. Musikerna är experter på att ta fram laddningen och dynamiken i varje komposition. White & Black där vokalisten André De Lange gästar har med en kör på glädjeoffensiv goda förutsättningar att bli en hit. Talkin´`Bout A Train 2 påminner i sitt oemotståndliga ”häng” om en hybrid mellan Bill Withers och D´Angelo.

Ställer mig frågande till ett par av spåren allra sist. En popfunkig partypralin faller ur ramen, gör en tämligen slät figur. Finns också en duett som inte riktigt funkar. Hade dessa slopats vore fullpoängare varit given. Oerhört starka och innerligt präglade låtar suveränt sjungna med patos, briljant musicerande samt attraktiv cross over-estetik; är argument nog för 4+ som omdöme.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Recension av Tv-serie: Squid Game -koreanskt, bloddrypande Hungerspel som engagerar

7 oktober, 2021 by Petter Stjernstedt



Squid Game 

Betyg 4
Premiär på Netflix 17 september
Skapare Dong-hyuk Hwang
Medverkande Lee Jung-jae, Greg Chu, Stephen Fu

Som en sydkoreansk Hungespelen, med blod och naket som självklara element, där barnlekar görs om till mordisk teater med livet som insats.

Det är offer för systemet, utsatta skuldsatta och desperata. De är människor i nöd som gör allt som står i deras makt för att göra sig skuldfria. Notera: Absolut allt, något som utnyttjas till fullo av maskerade män i rött. Huvudpersonen Seong Gi-hun har skulder upp till knäna och som frånskild pappa med en tioårig dotter kämpar han för fullt med att få vardagen att gå runt.

Minsta chans till arbete tjabblar han bort och de få kronor han lyckas skrapa ihop går oavkortat till giriga våldsamma män i kostym som inte tvekar att höja skuldräntan för en desperat arbetslös utan rättigheter eller makt att förändra ett hopplöst läge. De är alla slavar under kapitalismens klor. Seong ser bara mörker på sin väg framåt, tills en dag då en inbjudan skjuts under dörrfarstun. Det blir början på ett mastigt äventyr, en lek på blodigt allvar där ens smarthet och styrka sätts på prov.

Med Squid Game ser vi hur icke-amerikanska serier idag från ingenstans kan via portaler som Netflix segla upp och bli de största hitar. Just nu ligger Squid Game på topp 1 på Netflix lista över mest sedda serier/filmer på streamingsajten. Det är inte svårt att förstå fascinationen. Spoiler-varning! Att ta etablerade Hungerspelet-konceptet där män och kvinnor tävlar mot varandra och låta barnlekar få vara det centrala stoffet är i sig ett mycket smart upplägg. Psykologin och de moraliska dilemman som uppstår. Band som binds för att sedan fullständigt krossas, kniven som ständigt huggs i ryggen på bästa vännen. Fängslande är Dong hyuk-Hwangs Bläckfiskspel, hans motsvarighet till den amerikanska Hungerspelen. Men Squid Game står stadigt på egna ben och överraskar ständigt i sitt berättande . Det är oförutsägbart, snyggt och mystiskt. Seriens politiska dimension som utgår från klass, pengar och ekonomiska hierarkier ger extra tyngd till berättelsen.

Lee Jung-jae som vår huvudman Seong är utmärkt i rollen. Han kan konsten att spela på mannens desperation och vilsenhet. Möjligen är karaktären i sin utformning väl änglalik och klipsk mot övriga i gänget. Oh Young-soo gestaltar med bravur Ill Nam, den gamle mannen. Ill Nam som spelar på sin sista vers vågar satsa allt då han inte har något att förlora. Hans rädsla och bräcklighet syns i varje sekvens där Oh Young-soos skapelse närvarar.

Jag hänförs av Bläckfiskens luriga spel ända fram till sluttampen. Förutsägbar och fantasilös är slutknorren på denna saga. Men det förtar inte den upplevelse som är Squid Game, årets stora TV-händelse. Trotsa dina fördomar om sydkoreansk vålds-romanisticism och galenpanna-tendenser och sträckse alla nio avsnitt redan ikväll. Tro mig – du kommer inte att ångra dig.





Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension av TV-serier, Toppnytt, TV

Filmrecension: The Sparks Brothers – Härligt att se dessa lite galna musikers historia

6 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

The Sparks Brothers
Betyg 3
Svensk premiär 8 oktober 2021
Regi Edgar Wright

En musikdokumentär om det framgångsrika bandet The Sparks som konstigt nog ingen man frågar känner till. Efter 25 album och nästan 500 låtar borde alla minnas dem. De har också varit inspiration för många efterföljande och samtida band under fem decennier. Här berättar bröderna Russell och Ron om The Sparks och musiken, albumen och karriären. Varvat med kommentarer från producenter, arrangörer och andra musiker. M

Vi får i början se bilder från brödernas barndom och tonår. Födda i Kalifornien i ett USA med en ny tidsanda och en ny musik börjar de spela. Sedan följer fem decennier med musik och framträdanden. De tar sina roller, Russell den söte killen som sjunger och smälter flickornas hjärtan och Ron den smarte, dystra med hitlermustasch som skriver låtarna. När Ron skrev sånger om de missförstådde och oattraktiva så sjöngs de av den charmiga Russell. En paradox i sig.

De tar fin konst och drar ner brallorna på den som någon säger. Album efter album produceras hela tiden med blicken mot framtiden. De byter stilar och allt går inte bra
Men de vill aldrig fastna. De är inte helylle men i filmen är de som två engelska gentlemen. Alltid vänliga men ibland ironiska i sina repliker. Och alltid med överraskande inslag och slapstick.

Det är intressant att följa deras historia genom åren och kul att se olika framföranden.
Något privat efter tonåren får vi inte veta om dem. Kunde ha varit intressant att veta
om de någon gång tröttnar på varandra.

Härligt att se dessa lite galna musikers historia och många av deras fullträffar.
Många är låtarna med fantastiska texter och många bottnar. Värda att minnas trots att tiden har gått. Lika mycket som poesi som musik.

En film som trots sin längd är kul att se hela vägen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in