Eric Bibb
Derar America
4
Inspelad november 2019 i London, New York, Chicago, Nashville och Quebec
Producerad och mixad av Glen Scott
Provogue
52:29
Release 10/9 2021
Sjuttioårige sångaren, gitarristen och låtskrivaren Eric Bibb är uppväxt i New York. Fadern sjöng i musikaler, gjorde sig ett namn på folkmusikscenen i Greenwich Village och gick i täten på Medborgarrättsrörelsens demonstrationer. Gudfadern Paul Robeson har ett likartat cv, medan farbrodern John Lewis utgjorde en väsentlig beståndsdel i kammarjazzeleganterna Modern Jazz Quartet (vilka jag sett på Liseberg). En av familjens nära vänner var Pete Seeger. Bibb avbröt studier på universitetsnivå för att resa till Paris. Efter ett tag styrde han kosan till Stockholm där han bott i långa perioder. Giftermål med finska som blivit hans manager, resulterade i att flera år tillbringades i Finland. Bibb är far till dansaren, musikalartisten och skådespelaren Rennie Mirro. Far och son har jag sett tillsammans på scen i ett sånger på Scandic Europa i Göteborg.
Kan lätt beläggas att Eric Bibb har högt anseende. Storheter som Pops och Mavis Staples, Taj Mahal, Charles Musselwhite, Odetta och Mamadou Diabate har medverkat på hans skivor.. Och påkostade Dear America gästas av musiker som jobbat för Miles Davis, Keith Richards/ Rolling Stones, Bruce Springsteen, Eric Clapton och ett otal andra stjärnor. Helt otroligt! Ändå tror jag han är något av en doldis för en bredare musikintresserad allmänhet. Av de minst tre gånger jag hört den sympatiske artisten live, måste samarbeten med finslipande gitarristen Staffan Astner och trumslagarikonen Paul Robinson (vars tjugo år med Nina Simone sticker ut) särskilt poängteras.
Vill beteckna den hattförsedde mannen med sin andliga framtoning, som en högklassig representant för medveten countryblues i en slags trubadurtradition. För att ringa in vidden av hans produktivitet upplyses om, att på meritlistan finns cirka tjugotre(!) studioalbum, fyra liveskivor, Nästan lika många samarbeten samt åtskilliga samlingsplattor och medverkan på skivinspelningar med bland andra Jools Holland och Cyndee Peters. En av dem äger jag, A SHip Called Love från 2005.
Är tydligen första gången på allvar som Bibb på skiva, avger en komplicerad kärleksförklaring till sitt hemland. I explicita texter både gläds och oroas han. Finns en uppriktig tyngd i referenser till rasism, diskriminerande orättvisor och Martin Luther Kings organisering av fredsmarscher. Titeln Emmett´s Ghost syftar på en uppmärksammad lynchning där offret skulle fyllt åttio år i år.
Röstens frasering bär, som alltid i Bibbs fall, fram berättandet ledsagad av den känslomässiga framtoningen. Det är som han vore predestinerad till en karriär, krönt av Grammy-nomineringar och ett par fina utmärkelser. Sången är så mjukt rundad, välartikulerad med ett så engagerande driv, att hans utomordentliga akustiska (Levin) eller tolvsträngade spel i fingerpicking-style, riskerar att hamna i skymundan. På nya plattan exponeras tack och lov, dessa färdigheter förträffligt, speciellt i de mer avskalade låtarna.
Oaktat egna färdigheter ser Bibb alltid till att omge med elgitarrister som behärskar sitt uttrycksmedel till fulländning. Ovärderliga bidrag från bluesrockande Eric Gales på Whole World´Got The Blues , Tommy Sims, Glen Scott, Staffan Astner med flera färgar melodier högst angenämt. Glen Scott, producenten på Dear America, drar ett tungt lass. Visar sig vara multiinstrumentalist av sådan omfattning att det blir ogörligt att lista alla instrument han använder, all programmering han ansvarar för. Att en av samtidens främsta jazzbasister, Ron Carter (som jag såg för drygt tio år sedan på Nef) figurerar på två spår framstår som smått osannolikt. Likaså att Steve Jordan, nyligen utsedd till Charlie Watts ersättare, sätter groovigt gung i flera låtar.
Vill påpeka att ljudet är fantastiskt. Varje nyans och tonfall fångas upp lysande, oavsett om soundet är naket eller försett med elektronik och pålägg. Låter luftigt med mycket rymd. Bibb har skrivit så gott som allt material i samarbete med Glen Scott, av vilka nästan rubbet genererar avsevärt välbehag. Ibland associerar jag till Memphis Slim och Lighnin´ Hopkins, ibland till glädjens viljestarka blues med tillsats av gospelarom. Svart kultur möter vit i fruktbar spännvidd. Som i duetten med Shaneeka Simon med svidande snygga licks och maffigt trumsound. Man har framgångsrikt jobbat målmedvetet med att framställa skiftande stämningar och stilistiska grepp. Många medverkar i merparten spår utan att det blir överlastat.
I Different Picture featuring Chuck Campbell på pedal steel, titellåten och Tell Yourself med körande producent och Staffan Astner som enda tillskott; får vi ett samlat statement om klassklyftor och kamp. Bibb formulerar sig entydigt och genomträngande uran att bli alltför dogmatisk, vägrar ge upp hoppet om en ljusare framtid, ruckar inte på sin optimistiska grundhållning. För den som önskar fördjupning medföljer texthäfte, som också inkluderar essä och fakta om varje inspelning.
Riffen som karaktäriserar majoriteten låtar är av exceptionellt hög kvalitet. Man njuter kopiöst. Samma sak med olika bemanning av rytmsektion. Musikerna är experter på att ta fram laddningen och dynamiken i varje komposition. White & Black där vokalisten André De Lange gästar har med en kör på glädjeoffensiv goda förutsättningar att bli en hit. Talkin´`Bout A Train 2 påminner i sitt oemotståndliga ”häng” om en hybrid mellan Bill Withers och D´Angelo.
Ställer mig frågande till ett par av spåren allra sist. En popfunkig partypralin faller ur ramen, gör en tämligen slät figur. Finns också en duett som inte riktigt funkar. Hade dessa slopats vore fullpoängare varit given. Oerhört starka och innerligt präglade låtar suveränt sjungna med patos, briljant musicerande samt attraktiv cross over-estetik; är argument nog för 4+ som omdöme.