• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Benedetta – Vendetta för de förtryckta

1 december, 2021 by Petter Stjernstedt

Benedetta
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 december
Medverkande: Virginie Efira, Charlotte Rampling, Daphne Patakia, Lambert Wilson, Olivier Rabourdin
Regissör: Paul Verhoeven

Tänk om frälsaren var bland oss. Och budbäraren var en kvinnlig lesbisk nunna som Gud använde som högtalare för att tala med sitt folk. Det är premissen i Paul Verhoevens skruvade och väl effektsökande Benedetta.

Det är 1600 tal och pestens tid. Många är rädda för att lämna sina hem. Viruset sprider sig av som en löpeld men har ännu inte tagit sig till den by där Benedetta och hennes medsystrar har sitt tillhåll. I klostret råder både förvirring och förväntan när unga Benedetta påstår sig kunna kommunicera med Gud. Samtidigt har hon mörka hemligheter som inte får sippra ut. Hon är hemligt förälskad i den andra systern Bartolomea. Här sker fler och fler närmanden. Rätt snart är de friends-with-benefits. Vad ska högste prästinnan säga om synden skönjas?

Paul Verhoeven, mannen bakom kontroversiella verk som Starship Troopers, Elle och Basic Instinct, tar sig  an kyrkan, makten och begäret. I sina filmer sparkar han uppåt, mot borgarklassen, politikerna och rättsväsendet. Hans filmer är Blockbusters men med ett djup. Här är det religionens tur att få sig en karate-kick i skrevet. Benedetta är en tillspetsad Jesus-frälsaren-historia med fokus på hyckleriet och kyrkan som en förtryckande maskin mot det oliktänkande. Det roligt att se en budbärare som kvinna och det är på tiden. Men maskineriet blir väl effektsökande och kitschigt. 

Benedetta är sexig á Basic Instinct och politiskt á Starship Troopers. En typisk Paul Verhoeven-film alltså, på gott och ont. Det är en ojämn film som vacklar i sitt berättande, som om Paul inte kan bestämma sig. Ska han vara svår och djup eller rolig och skämtsam?  Kitschighetens filt av löjeväckande täcker ibland hela bioskärmen. Men Benedetta är välspelad. Inte minst är Virginie Elfira strålande som Benedetta, ett stramt porträtt av en komplex person som vill gott men på kuppen sårar och trampar på andra. Charlotte Rampling är utmärkt i rollen som en första prästinnan som trovärdigt pendlar mellan tro och icke-tro kring sin budbärare.

Trots en ojämn balansakt mellan känslolägen och tonarter i kompositionen är Benedetta en vendetta väl värd sitt namn, en film om makt och begär i klassisk Shakespeare-anda som underhåller för stunden. Det är en småkul genrelek, men knivseggen hade behövts vässas ytterligare för att bli verkligt brännande stoff.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Förnyare förmedlar budskap via högspänningsledning – Sara Parkman på Kungsbacka Teater

29 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Sara Parkman

Kungsbacka Teater

28/11 2021

En brist i min musikaliska bildning – om vi håller oss till kontemporär, alternativ nyskriven musik – har nu äntligen åtgärdats. Borde ha skett tidigare med tanke på att jag recenserat Långbacka/ Bådagård och Ale Möllers Xenomania för att ta ett par exempel. Hänfördes dessutom av Groupa, Mari Boine och Filarfolket när det begav sig. Likställer således Sara Parkmans sätt att utgå från traditionsbaserad folkmusik med nämnda referenser. Samtliga införlivar andra genrer, tungt beat, mycket volym och elektronik. Aktivisten, prästdottern, fiolspelaren, sångerskan och låtskrivaren Parkman uppvuxen i Härnösand; har följdriktigt samarbetat med bland andra Fever Ray, Seinabo Sey, Silvana Imam och Bob Hund.

2016 skivdebuterade den välutbildade (folkhögskola, konservatorium, KMH) musikern som soloartist. För två år sedan kom hyllade albumet Vesper, hennes tredje platta. Den utgör stommen i konserten inför cirka 200 personer i Kungsbacka Teater, omtalad för sin utomordentliga akustik. Parkman har också haft Sommar i P1, startat nätverk mot rasism, varit krönikör i ETC, kulat på Moderna Museet, varit spelman på såväl Bingsjöstämman som Dramaten och gjort två turnerande föreställningar i Riksteaterns regi. På albumet Matriarkerna lovordas hjältinnor som Marie Selander och Lena Willemark. Under åren sedan debuten har 32-åringen löpt risken att bli ihjälkramad av allehanda prisutdelare och lyriska recensenter. Pris har erhållits från bland andra Skap, DN och i dubbel upplaga från Folk- & Världsmusikgalan. Föga förvånande Grammis-nominerades Vesper.

Vill inte utfärda varning, bara meddela att denna recension kanske kommer framstå som en modifiering, eller motbild till allt beröm utan förbehåll. Live blev artisten med sitt lika säregna som fängslande tonspråk lite för mycket att ta in. Parkman och hennes kvinnliga kamrater avslutade denna söndagskväll efter kalkylerade åttio minuter, en turné i Danmark och Halland. Hon omger sig med Isabell Gustafsson-Ny (uppmärksammade Rotsystem släpptes i fjol) på syntar, trumslagare Fanny Rapp (Anna Ran), Ellen Pettersson på flygelhorn (gästat We Float, Hey Elbow) samt elgitarristen Julia Ringdahl (Alice Boman, Hey Elbow). För mig en obekant skara vars prestationer man inte på något sätt kan vara missbelåten med, tvärtom. Inte utan att man tänker att ensidiga könsfördelningen ska ses som ett statement á la kvinnokraft. Råder knappast underskott på välutbildade tjejer idag.

foto Leif Wivatt

Intim öppning genom svävande toner på flygelhorn vilka efter hand kompletteras av pizzicato på huvudrollsinnehavarens fiol. Först därefter sång ur Valven till massivt ackompanjemang av övriga på scen. Fäster mig vid textraden ”Låt mig få va ett ingenmansland”. Man följer upp med Tranströmmer-tonsättning om jag minns rätt. Vi får enligt uppgift också höra en trehundra år gammal text korsad med digitaliserade tongångar.

Påfallande tyngd i mixningen, vilket innebär en omisskännlig dov ljudmatta från syntar och trumset som påminner om urban klubbmusik, om än i lägre bpm än sedvanliga dansrytmer. Kan beskrivas som ett slags framåtskridande, rullande beat. Suggestivt är ett nyckelord, vilket uteslutande ska ses som positivt. Å andra sidan sker det ibland på bekostnad av önskvärd dynamik. Av instrumentalisterna blev jag mest förtjust i Fanny Rapp jämte Ellen Pettersson med sitt omdömesgilla användande av effektpedaler.

foto Leif Wivatt

Sammantaget inklusive redogörande mellansnack och avskalade avsnitt går det inte att värja sig emot urkraften. Den omvandlas till kompromisslöshet signerad trosvissa grubblaren Parkman. En paradox värd att vårda. Vad vi normalt associerar med folkmusik utgör faktiskt marginellt inslag i konserten. Enda instrument som signalerar stilistisk igenkänning härvidlag är förstås fiolen. Fräckt att höra hur högt Parkman lagt volymen. Hennes flitiga bruk av pizzicato och stråkgnidande tränger igenom soundet, förstärker varje detalj.

Att Parkmans röst inte spricker är närmast oförklarligt. Sången i höga tonlägen gränsar till skrik och rop. Anspänningen är avsevärd, gör mig lite matt, ungefär som i fallet med Beth Hart, en annan shouter med okuvlig energi. Det är tydligen den firade artistens kännetecken. Hennes sätt att upprivet gestalta det såriga och trasiga. I sin starka utlevelse delar hon en slags samhörighet med de samiska protester som manifesteras hos deras representanter. Men ändå refererar jag inte i första hand till Mari Boine eller Sofia Jannok, utan till stilar söderut geografiskt. Traditionell sång från Balkan, romsk kultur, fado jämte eldfängd flamenco. Beträffande det vokala ska noteras att Ringdahl och Rapp fyllde i övertygande med bakgrundssång/ kör och vid ett tillfälle sjöngs vers av gitarristen.

Intressant att höra Parkmans utläggning om att söka vägledning i och utanför kyrkans hägn. Också hennes kommentar kring uppkomna regeringskris. Hon fordrar ett större allvar. Apati och passivitet framstår i hennes värld som människans värsta egenskaper.

foto Leif Wivatt

En psalm hon skrivit tillsammans med Hampus Norén (Parkmans producent) och Jonas Gren blir en av aftonens höjdpunkter. Ing-Maries vals andas naturmystik och tillförsikt. Fin text! Fröjdas också åt Eros Agape Philia ur föreställning om svensk folkmusik, en specialbeställning från P2 inspelad i gruva i Ljusnarsberg. I sist nämnda låt hörs äntligen licks från Julia Ringdahl. Hennes gitarr urskiljs tyvärr alldeles för sällan. Osäker på om alla titlar från Vesper (betyder kvällsbön) avverkades. Minns i alla fall Jag ropar, lika magnifika som betydelsefulla Vreden samt gregorianskt färgade Kyrie, sjung syster sjung.

Speciellt upplägg med en längre avskedslåt, vars appendix på uppmaning utmynnade i allsång bland publiken. När kvinnorna lämnat scen dröjde de kvar vid sidan, fortsatte sjunga i samklang med euforisk publik. Parkman hade gjort klart i förväg att det inte skulle bli extranummer. Däremot fanns kvintetten tillgänglig efteråt för signering.

Ångrar inte på något sätt att jag tog pendeln till Kungsbacka och upplevde landets största stjärnskott, inom den progressiva, nydanande fåran av svensk folkmusik. Förvisso var hon i vildaste laget live. Kanske skulle jag anse att en Sara Parkman något mindre exalterad och utan motsvarande högspänning, är att föredra. Tror det skulle gynna möjligheten att bättre tillgodogöra sig hennes kompositioner. Spelningen gjorde mig nyfiken på skivorna.

foto Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: Bellum – Krigets demon

29 november, 2021 by Rosemari Södergren

Bellum – Krigets demon
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 december 2021
Regi David Herdies och Georg Götmark
Berättarröst Johannes Anyuru

Att krig är förfärlig, det är nog alla överens om. Att det finns många offer för krig, det har hundratals filmer och böcker skildrat. Denna film vill tackla ämnet om krig på ett annorlunda sätt. Jag tycker tyvärr, trots lovvärda ambitioner, att filmskaparna inte lyckats något vidare. Det är en rörig berättelse med tre olika handlingar som inte följs upp ordentligt och ovanpå en berättarröst av författaren Johannes Anyuru som är mer än förutsägbart klyschig. Jag är lite ledsen över att behöva vara kritisk, eftersom temat är viktigt.


Handlingen kretsar kring tre olika personer med helt olika bakgrund. Vi får följa en amerikanska legosoldat som är hemma i Nevadaöknen i USA, en internationellt känd krigsfotograf och en svensk robottekniker. Samtliga dessa tre personer och deras berättelser har mycket potential men det känns inte som att deras berättelser samverkar eller berör varandra riktigt. De blir alla tre för ytliga skissade.

Den amerikanske legosoldaten Bill Lyon befinner sig i Nevadaöknen och har varit iväg flera vändor i Afganistan. Bland Bills vänner finns också en äldre man som varit i Vietnam. Alla dessa soldater som träffas på krogen berättar hur svårt det är att återvända till ett vanligt liv efter att ha levt som soldat. De berättar hur mycket ångest de har, hur svårt det är att ha dödat. Detta styrks under av Johannes Anyuru som i filmen berättar om sin pappa. Hans pappa flydde till Sverige för att slippa bli soldat, för att slippa bli dödad och slippa döda.

Den mest intressanta delen är den svenske robotforskaren Fredrik Bruhn som utvecklas artificiell intelligens, AI. Fredrik Bruhn är på djupet engagerad i möjligheterna med AI. Som utvecklare av AI-system skapar han programvara för amerikansk militär bland andra. Han berättar om sina tankar kring AI. Med dessa robotar kan flygplan flyga utan människor inblandade och söka och hitta terrorister, de kan bevaka och skjuta ned terroristen när denna lämnar platser där det finns civila. På så sätt kan krigförande länder undvika att döda civila. Men det som är spännande är Fredrik Bruhn existentiella frågeställningar.

Krigsfotografen Paula Bronstein får minst tid i filmen, fast det hon gör är mycket intresseväckande. Jag skulle vilja se en film om henne enbart.

Ett minus för filmen är att det så tydligt märks att filmskaparna ser USA som den värsta krigshetsaren. Filmen vara filmad innan talibanerna tog över i Afganistan. Jag undrar om de inte alls funderat på huruvida talibanerna har del i att det finns krig? Filmen haltar rejält, tänker jag. Det känns konstigt att alla krig och alla hemska följder av kriget hänförs till USA. Ja, det amerikanska krigandet är en del i krigens historia i världen men långt ifrån de enda. Krig har funnits i mänsklighetens historia i tusentals år och det går inte att skylla allt på USA.


Visst, filmen berör olika aspekter och sätter igång många tankar. Men en ny synvinkel på vad som är krigets demon, det tycker jag inte filmen ger. Ett av filmens mer intressanta spår är de som visar hur soldater sakta får vänja sig vid att döda. Att de får träna på pappfigurer som ska göra att människor mer upplevs som figurer än levande människor.

Riktigt dåligt är att vi i filmens sista scen får se Bill Lyon säga till sin fru att han vill ge sig iväg på en vända till som soldat – och i eftertexterna får vi sedan läsa att han är död. Men vi får inte veta om han gav sig iväg som soldat igen och dog i strid eller om han dog i självmord på grund sin ångest eller om han dog av något annat. Det tycker jag filmskaparna borde berättar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Super-Charlie & rymdvalpen av Camilla Läckberg

29 november, 2021 by Rosemari Södergren

Super-Charlie & rymdvalpen
Författare Camilla Läckberg
Serie Super-Charlie (del 11)
Läsålder 3-6 år
Utgivningsdatum 2021-10-08
Förlag Bonnier Carlsen
Illustratör/Fotograf Therese Vildefall
ISBN 9789179758592

Super-Charlie är ett småbarn med superkrafter. Det är bok nummer elva i Camilla Läckbergs barnbok-serie om Super-Charlie. Bakom de fina bilderna ligger Therese Vildefall.

Super-Charlie är nästminst i en barnaskara på fyra barn. Hans minsta syskon, lillasyster Polly, kan hypnotisera. Det är bara Super-Charlie, Polly, mormor och ekorren i trädet utanför som känner till Super-Charlies superkrafter.

Jag tycker alltid det är roligt att ge barn berättelser med fantasi. Det har böckerna om Super-Charlie. Men jag är inte helt nöjd med sensmoralen i denna berättelse.

En ovädersnatt kommer en liten valp hem till Super-Charlies familj. Valpen har blivit borttappad av sina föräldrar. Alla i familjen älskar den lilla valpen och är glada över att ha den i familjen. Alla utom Charlie och till viss del Polly. För när valpen blir arg förvandlas den till ett rymdmonster, fast det kan bara Charlie och Polly se. För mig är det som en metafor eller symbol för hur det kan vara med hundar tillsammans med små barn. Små barn är inte alltid snälla mot hundar och en hund kan reagera med ilska. Det kan i barnets ögon se ut som om hunden är ett monster.

I recension av spännande böcker för vuxna brukar jag undvika att skriva hur det slutar. Men i en recension om en barnbok som denna tror jag inte det gör så mycket om de vuxna som läser recensionen får veta hur det hela avlöper. Om man älskar hundar och samtidigt har småbarn i hemmet då vet man att se till att barnen inte är ensamma med hunden. Super-Charlie ser till att valpen föräldrar kan komma och hämta valpen, vilket är en snäll lösning. Men jag tycker ändå inte om tanken på att göra sig av med en hund för att småbarnen inte kunnat uppföra sig rätt mot hunden. Men om man väljer att inte tolka berättelsen på samma sätt som jag gör, då är den säkert kul att läsa tillsammans med de minsta barnen.

Camilla Läckberg har flyt i sitt språk och bilderna av Therese Vildefall kan barnen försjunka i och hitta detaljer och prata om.

Ett stort plus för boken är att Camilla Läckberg är en engagerad ambassadör för Barncancerfonden och hon skänker hon 10 procent av sina intäkter från den här boken till forskningen om barncancer.

Eftersom jag älskar hundar skulle jag nog inte välja att läsa denna bok för barnbarn.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Barnböcker, Bilderböcker, Camilla Läckberg

Filmrecension: The Lost Leonardo – en lysande dokumentärfilm

29 november, 2021 by Elis Holmström

The Lost Leonardo
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Andreas Koefoed

Det sägs att en bra film – fiktiv som dokumentär, kan göra vilket ämne som helst intressant. Se bara på Morgan Spurlock som gjorde hetsätning av McDonalds-menyer till något av ett filmfenomen. Idén att spendera 90 minuter med konservatorer och forskare som undersöker proveniens med hjälp av UV-lampor och topps må låta måttligt spännande. Men i och med att The Lost Leonardo presenteras men en fantastisk energi och intensitet så blir vartenda steg i sagan om den hett omdebatterade Salvator Mundi rent gastkramande.

Med hjälp av ett knivskarpt foto och vackra drönarfilmer som visar oss städer och platser, så skapas en exotisk känsla publiken får följa med och känna sig delaktiga i att utreda och förstå sagan om denna mycket kontroversiella målning. Vad som först kan tyckas vara alldagligt och rent trivialt blir snart en saga om hemliga bankvalv, internationella maktspelare och hala affärsmän som skulle fungera utmärkt som framtida Bond-skurkar.

Att en dokumentär om ett konstverk av Leonardo Da Vinci skulle leda till intrigspel och politiska komplotter må låta aningen långsökt, men regissören Andreas Koefoed lyckas att presentera alla dessa inslag med allvar och stor noggrannhet. Där ett exempel som Netflix dokumentären Tiger King försökte att extrapolera de mest extrema teorierna så lyckas Koefoed att på ett rimligt och sansat sätt presentera alla spektakulära händelser som följer tavlan längs vägen utan att det någonsin känns långsökt.

The Lost Leonardo har också oerhört följsam struktur, det finns inget konstlat eller tillrättalagt vilket skapar en behövlig känsla av neutralitet vad gäller de olika åsikterna som vi får höra. Koefoed medverkar i periferin då han intervjuar, men i mångt och mycket så känns The Lost Leonardo och dess berättande flytande och flexibelt där ämnet eller intervjuobjekten får vara i framkanten, inte filmskaparna.

Det enda felsteget som görs är gällande ett par av intervjuobjekten. Flera starka personligheter och människor med stor kompetens åsidosätts minst en gång för mycket. Tillexempel så är det märkligt att Koefoed inte använder sig fullt ut av bra källor från FBI, trots att de medverkar i filmen. Men kanske är just det mysteriösa och något okända en viktig komponent i en film som ständigt frågar sig själv och publiken, vad är genuint och rena falsarium? The Lost Leonardo är en lysande dokumentärfilm som påminner om hur fängslande genren kan vara om den presenteras och utförs med sådan här precision och finess.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Sida 432
  • Sida 433
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in