Sara Parkman
Kungsbacka Teater
28/11 2021
En brist i min musikaliska bildning – om vi håller oss till kontemporär, alternativ nyskriven musik – har nu äntligen åtgärdats. Borde ha skett tidigare med tanke på att jag recenserat Långbacka/ Bådagård och Ale Möllers Xenomania för att ta ett par exempel. Hänfördes dessutom av Groupa, Mari Boine och Filarfolket när det begav sig. Likställer således Sara Parkmans sätt att utgå från traditionsbaserad folkmusik med nämnda referenser. Samtliga införlivar andra genrer, tungt beat, mycket volym och elektronik. Aktivisten, prästdottern, fiolspelaren, sångerskan och låtskrivaren Parkman uppvuxen i Härnösand; har följdriktigt samarbetat med bland andra Fever Ray, Seinabo Sey, Silvana Imam och Bob Hund.
2016 skivdebuterade den välutbildade (folkhögskola, konservatorium, KMH) musikern som soloartist. För två år sedan kom hyllade albumet Vesper, hennes tredje platta. Den utgör stommen i konserten inför cirka 200 personer i Kungsbacka Teater, omtalad för sin utomordentliga akustik. Parkman har också haft Sommar i P1, startat nätverk mot rasism, varit krönikör i ETC, kulat på Moderna Museet, varit spelman på såväl Bingsjöstämman som Dramaten och gjort två turnerande föreställningar i Riksteaterns regi. På albumet Matriarkerna lovordas hjältinnor som Marie Selander och Lena Willemark. Under åren sedan debuten har 32-åringen löpt risken att bli ihjälkramad av allehanda prisutdelare och lyriska recensenter. Pris har erhållits från bland andra Skap, DN och i dubbel upplaga från Folk- & Världsmusikgalan. Föga förvånande Grammis-nominerades Vesper.
Vill inte utfärda varning, bara meddela att denna recension kanske kommer framstå som en modifiering, eller motbild till allt beröm utan förbehåll. Live blev artisten med sitt lika säregna som fängslande tonspråk lite för mycket att ta in. Parkman och hennes kvinnliga kamrater avslutade denna söndagskväll efter kalkylerade åttio minuter, en turné i Danmark och Halland. Hon omger sig med Isabell Gustafsson-Ny (uppmärksammade Rotsystem släpptes i fjol) på syntar, trumslagare Fanny Rapp (Anna Ran), Ellen Pettersson på flygelhorn (gästat We Float, Hey Elbow) samt elgitarristen Julia Ringdahl (Alice Boman, Hey Elbow). För mig en obekant skara vars prestationer man inte på något sätt kan vara missbelåten med, tvärtom. Inte utan att man tänker att ensidiga könsfördelningen ska ses som ett statement á la kvinnokraft. Råder knappast underskott på välutbildade tjejer idag.
Intim öppning genom svävande toner på flygelhorn vilka efter hand kompletteras av pizzicato på huvudrollsinnehavarens fiol. Först därefter sång ur Valven till massivt ackompanjemang av övriga på scen. Fäster mig vid textraden ”Låt mig få va ett ingenmansland”. Man följer upp med Tranströmmer-tonsättning om jag minns rätt. Vi får enligt uppgift också höra en trehundra år gammal text korsad med digitaliserade tongångar.
Påfallande tyngd i mixningen, vilket innebär en omisskännlig dov ljudmatta från syntar och trumset som påminner om urban klubbmusik, om än i lägre bpm än sedvanliga dansrytmer. Kan beskrivas som ett slags framåtskridande, rullande beat. Suggestivt är ett nyckelord, vilket uteslutande ska ses som positivt. Å andra sidan sker det ibland på bekostnad av önskvärd dynamik. Av instrumentalisterna blev jag mest förtjust i Fanny Rapp jämte Ellen Pettersson med sitt omdömesgilla användande av effektpedaler.
Sammantaget inklusive redogörande mellansnack och avskalade avsnitt går det inte att värja sig emot urkraften. Den omvandlas till kompromisslöshet signerad trosvissa grubblaren Parkman. En paradox värd att vårda. Vad vi normalt associerar med folkmusik utgör faktiskt marginellt inslag i konserten. Enda instrument som signalerar stilistisk igenkänning härvidlag är förstås fiolen. Fräckt att höra hur högt Parkman lagt volymen. Hennes flitiga bruk av pizzicato och stråkgnidande tränger igenom soundet, förstärker varje detalj.
Att Parkmans röst inte spricker är närmast oförklarligt. Sången i höga tonlägen gränsar till skrik och rop. Anspänningen är avsevärd, gör mig lite matt, ungefär som i fallet med Beth Hart, en annan shouter med okuvlig energi. Det är tydligen den firade artistens kännetecken. Hennes sätt att upprivet gestalta det såriga och trasiga. I sin starka utlevelse delar hon en slags samhörighet med de samiska protester som manifesteras hos deras representanter. Men ändå refererar jag inte i första hand till Mari Boine eller Sofia Jannok, utan till stilar söderut geografiskt. Traditionell sång från Balkan, romsk kultur, fado jämte eldfängd flamenco. Beträffande det vokala ska noteras att Ringdahl och Rapp fyllde i övertygande med bakgrundssång/ kör och vid ett tillfälle sjöngs vers av gitarristen.
Intressant att höra Parkmans utläggning om att söka vägledning i och utanför kyrkans hägn. Också hennes kommentar kring uppkomna regeringskris. Hon fordrar ett större allvar. Apati och passivitet framstår i hennes värld som människans värsta egenskaper.
En psalm hon skrivit tillsammans med Hampus Norén (Parkmans producent) och Jonas Gren blir en av aftonens höjdpunkter. Ing-Maries vals andas naturmystik och tillförsikt. Fin text! Fröjdas också åt Eros Agape Philia ur föreställning om svensk folkmusik, en specialbeställning från P2 inspelad i gruva i Ljusnarsberg. I sist nämnda låt hörs äntligen licks från Julia Ringdahl. Hennes gitarr urskiljs tyvärr alldeles för sällan. Osäker på om alla titlar från Vesper (betyder kvällsbön) avverkades. Minns i alla fall Jag ropar, lika magnifika som betydelsefulla Vreden samt gregorianskt färgade Kyrie, sjung syster sjung.
Speciellt upplägg med en längre avskedslåt, vars appendix på uppmaning utmynnade i allsång bland publiken. När kvinnorna lämnat scen dröjde de kvar vid sidan, fortsatte sjunga i samklang med euforisk publik. Parkman hade gjort klart i förväg att det inte skulle bli extranummer. Däremot fanns kvintetten tillgänglig efteråt för signering.
Ångrar inte på något sätt att jag tog pendeln till Kungsbacka och upplevde landets största stjärnskott, inom den progressiva, nydanande fåran av svensk folkmusik. Förvisso var hon i vildaste laget live. Kanske skulle jag anse att en Sara Parkman något mindre exalterad och utan motsvarande högspänning, är att föredra. Tror det skulle gynna möjligheten att bättre tillgodogöra sig hennes kompositioner. Spelningen gjorde mig nyfiken på skivorna.
