• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

11 juni, 2026 by Mats Hallberg

Lilla Jazzkapellet (Filip Johansson & Anders Boson)

The Urge of Inner Feelings

4

Inspelad i Studio New Häggen 2025

Mixning Åke Linton Klangverket

Bearflag Records

Releasedatum: 11/ 6 2026

Vill först av allt komma med en relevant upplysning. Jag känner herrarna hemmahörande i Göteborgstrakten som svidat sig i likadana vita skjortor och slipsar. Hade de enligt mig inte upprätthållit en tillräcklig standard skulle jag avstått från att skriva, ödsla tid på att dissa. Ingen hade brytt sig om en dylik text.. Den ene i duon, Anders Boson, har många bollar i luften vilka överlag mötts av positiva eller rent av lyriska omdömen från min sida. Han ingår i två trios, leder en kvartett specialiserad på standards och frontar förstås i septetten Anders Boson Jazz Ensemble. Boson är en soft jazzsångare vars spröda framtoning han kompletterar i kongeniala fraser på trumpet. Efter ett jam uppstod musikaliskt tycke med en yngre gitarrist som examinerats från Musikhögskolan i Göteborg och därefter förkovrat sig ytterligare i Paris och Madrid. Jag har hört Filip Johansson live på jam och konsert på Utopia, fast det är först vid lyssning i hörlurar i detta synnerligen avskalade format som jag gör upptäckten att han är en gitarrist av rang. I mina öron låter det som om hans stil växt fram ur studerandet av förmodade förebilder som Kenny Burrell, Tal Farlow och i viss mån Jim Hall. Vet ju inte hur det egentligen förhåller sig, men i deras härad rör sig den talangfullt snidande gitarristen.

Sju standards lanseras utan att det anges vem eller vilka som kreerat dessa örhängen, varför jag roade mig med att googla. Gick bet i ett fall, nämligen ursprunget till Lovesong. Fått reda på att låten är ett original signerat Boson. Den fanns med på albumet Don´t Let Me Go plus i en översättning med titeln Kärleken som gjordes för första Ensemble-plattan. Om jag inte missminner har Boson i olika sammanhang tolkat merparten av materialet på The Urge Of Inner Feelings. Ska poängteras att i princip samtliga av dessa hits förekommer i både vokala och instrumentala tolkningar. Till öppningsspår har duon valt Body And Soul (1930) vars mest episka versioner är signerade Coleman Hawkins respektive Frank Sinatra med Bobby Hackett. Ännu äldre är en av tidernas främsta ballader. Syftar på finalnumret Bye Bye Blackbird (1926) som bland andra John Coltrane, Miles Davis och Joe Cocker spelat in. Av uttolkare av ;My One And Only Love kan återigen nämnas Sinatra, Coltrane och sammetsrösten Johnny Hartman. Musikmelodin It Could Happened To You från 1943 har tolkats både vokalt och instrumentalt av åtskilliga storheter. East of the Sun såg dagens ljus 1934 och Dexter Gordon tillhör de celebriteter som lanserat låten. There Is No Greater Love anno 1936 har jag på fabulös cd vars verser sjungs magnifikt av Dinah Washington. i bara något enstaka fall känns kompositörens namn igen. Melodierna har ändå kunnat leva vidare och inbjudit till tolkningar.

Bild från releasekonserten på Utopia. Basisten heter Max Thornberg

Min första reflektion efter inledande klassiker är att Body And Soul görs lika ömsint och med samma sköra framtoning som den mytomspunne Nick Drake utstrålade. De subtilaste av detaljer framhävs fint. Åtminstone min första referens går i denna oväntade riktning. Gitarrens varma och sparsmakade uttryck gör susen. Bosons stämma rör sig ledigt i ett lika harmoniskt som strikt avgränsat register. Endast en gång satsas det utöver normalläge genom att tonen i sista stavelsen sträcks ut. Det är en stil vi lärt oss förknippa med den berörande instrumentkollegan Chet Baker och dennes sköra sång. Med den skillnaden att här inte finns samma latenta spänning där man under karriärens sista decennium hos Baker märkte ett vemod, ett omisskännligt lidande uttryck. Är som sagt väl förtrogen med Bosons primära arbetsredskap vars stämma definitivt har sin charm. Enda insats jag menar är något svagare än övriga infaller i There Is No Greater Love. Kanske den knepigaste utmaningen han gett till sig själv.

Albumet flödar av avskalade romantiska bågar, sköna ackordföljder och snitsiga melodier utan att man låter soundet pulsera. Enda tillfället rytmiken accentueras är i finalnumret. Lyssnaren får som nämnts då njuta av behagliga balladen Bye Bye Blackbird där båda triumferar på sina instrument. Johansson glänser i sitt utbroderande av temat. Angående diskret tillförsel av rytm, närmare bestämt basgång, trakterar Magnus Bergström kontrabas i två låtar. Boson använder sin trumpet i förhållandevis ringa utsträckning. När så sker kompletteras vackert kompanjonens spel och förmedlingen av texters innehåll. Deras milda framtoning kan betraktas som antitesen till den intrikata intensitet som låg till grund för svarta stilbildares sätt att lira be bop. Förutom att snyggt ackompanjera träder jazzgitarristen fram i helfigur i ett antal stick. Vill särskilt lyfta fram de i Lovesong, ett mer avancerat solo i East of the Sun samt avslutande ljuvliga ballad. Ska påpekas att han ansvarar för musikaliska inramningen eftersom han arrat de sju kompositioner man tagit sig an.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

9 juni, 2026 by Elis Holmström

Disclosure Day

Disclosure Day
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juni 2026
Regi Steven Spielberg

Jag kan inte minnas något tillfälle då jag stått så splittrad, konfunderad men samtidigt upprymd efter en film av den skala som Disclosure Day representerar. Steven Spielberg fortsätter att vara regissörernas motsvarighet till den eviga våghalsen Tom Cruise. Trots oerhörda projekt som kan ses avgörande för filmhistorien, som Hajen, Schindler’s List men också Indiana Jones, behåller Spielberg en avsevärt mer inbjudande och tillgänglig profil än flera av hans jämnåriga kollegor. Spielberg har – oavsett ämne eller genre, värderat publiken och aldrig velat vara vag, otydlig eller pretentiöst intellektuell för att bevisa sin status som en av historiens viktigaste filmskapare.

Men det sägs också att åldern spelar en roll vad gäller att inte bry sig längre. Bruce Springsteen fick nylien frågan varför han – efter att i så många år ha värnat om sitt privatliv, tillät regissören Scott Cooper att göra film om hans psykiska besvär i fjolårets Deliver Me From Nowhere, svaret var att han numera var gammal nog att inte bry sig – ’’I don’t give a fuck’’. Ungefär den inställningen tycks Spielberg ha haft då han gjort Disclosure Day. Detta kan vara den mest o-genanta och skamlösa filmen regissören gjort och han tycks älska varenda sekund av rent och skärt vansinne.

För en film som delvis utgår från konspirationer och mörkläggningar har marknadsföringen varit minst lika effektiv vad gäller att bygga upp rökridåer och illusioner. Tidiga uttalanden har pratat om att detta hör till det bästa Spielberg gjort på två decennier. Det hela känns nu som en noga kurerad kampanj för att skapa förvirring kring vad som väntar. Ingångspunkten blir – med flera stora uttalanden från regissören själv, att detta kan vara ett avgörande, samhällskritiskt och kommenterande drama kring det rådande världsläget. Istället är detta Spielbergs försök att ännu en gång göra sin drömversion av den kultklassiska TV-serien Twilight Zone. För efter den minst sagt omdiskuterade och inte helt bejublade versionen från 1983, som också kantades av horribla olyckor och missöden, är det nu dags för Spielberg att plocka fram sin mest barnsliga, fåniga och övertygade persona.
Disclosure Day är en udda upplevelse i en tid då filmer oftast antar en tematisk eller stämningsmässig skepnad. En allvarlig film stannar oftast i sin fålla även om humor kan förekomma som ett sorts andrum. Spielberg – med sin oerhörda kompetens och sin otroliga fingerfärdighet, lyckas mot alla tänkbara regler att skapa en film som tar sig på gravallvar samtidigt som man – med oerhörd charm, kan höra regissören fnissa och skrocka. Det är som att Spielberg låter sitt inre barn sätta sig i förarsätet och låta fascinationen för det okända, och frågorna om vi verkligen är ensamma, helt dominera.

Många gånger är innehållet så pass fånigt, extremt – för att inte säga dumt, att man måste skaka på huvudet, men allt hålls samman av en märklig magnetisk och förförisk kvalitet. Det är som att Spielberg drar in publiken i sin egen maniska fascination. Parallellerna med den kända TV-spelsmakaren Hideo Kojima är alltför bekanta, Kojima korvstoppar spelarna med nonsens utan dess like men har ett sätt att koppla ett järngrepp som gör att allt dravel köps med hull och hår.

Och som brukligt då Spielberg gör film tar han med sig ett hantverk och några av de bästa filmarbetarna som finns. Den legendariske kompositören John Williams står för ett grandiost och imponerande alster som elegant refererar till tidigare samarbeten honom och Spielberg emellan. Fotot av den gamle vapendragaren Janusz Kaminski är klassiskt grynigt men har också ett par imponerande och ytterst sofistikerade kameraåkningar.

Sedan är Spielberg fortfarande en expert på att skapa den mest elementära sortens pulshöjning. Vi får två superba actionscener som osar äventyr och fara på ett sätt som genast tar oss tillbaka till de stunderna då Harrison Ford låg under en rullande lastbil. Mer än något är Disclosure Day ypperligt underhållande och alla klassiska element som Spielberg månat om i sina publikfester är på plats här – moralism, förundran och nyfikenhet.

Området där det finns mer frågor – förutom de gällande filmens narrativa innehåll, träffar istället skådespelarna. Den fantastiska Emily Blunt tycks ha tilldelats en karaktär som skrivits om ett par gånger för mycket, något som inte förvånansvärt då manusförfattaren David Koepp sägs ha gjort oändliga mängder utkast. Blunt gör vad hon kan men flera sekvenser demonstrerar en obekvämhet då Blunt inte har fullt grepp om sin karaktär. Josh O’Connor som har den andra huvudrollen är tyvärr lika färglös som brukligt och har samma personlighet och utstrålning som våt wellpapp. Istället görs det starkaste skådespelet av Colin Firth och Colman Domingo vars scener osar närvaro och kompetens.

Disclosure Day kan vara sommarens största vattendelare. Vissa lär fördömda dess absurda innehåll, andra lär jubla över vansinnet. Oavsett är det omöjligt att inte fängslas och – kanske, motvilligt bli helt förförd av den grandiosa cirkus som Spielberg skapat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

8 juni, 2026 by Anastasia Bark

Titel: Svinen

Författare: John Ajvide Lindqvist

Utgivningsdatum: 2025-09-09

Förlag: Ordfront

ISBN: 9789177755029

Visst är vi alla svin. Ibland i alla fall. John Ajvide Lindqvist påminner oss om detta i sin roman ”Svinen”. Visst kunde han egentligen ha kommit fram till denna poäng i en kortare novell, men längd spelar kanske inte alltid mycket roll. Ibland behöver man uttrycka sig i kortare former, ibland i lite längre. Just i Svinens fall tror jag däremot att kortare form hade passat bättre, dels för att de repetitiva delarna inte bidrog med särskilt mycket, och delvis också för att boken var ett experiment, och börjar man experimentera kan man alltid börja lite sakta och sedan utveckla det vid ett annat tillfälle. Nå ja.

Premissen är ganska enkel: dansbandet Tropicos turnébuss blir kapad av två grisbönder, efter en spelning på en invigning av en galleria. Kaparna är en bror och en syster som ska vara bandets största fans, eller som det sägs i boken ”biggest fänns”. Bussen körs till syskonens förfallna svinfarm där otäcka saker börjar hända.

”Svinen” är hursomhelst Lindqvists experiment på en sorts svensk version av ”hillbilly”-skräck, och jag tror tyvärr inte riktigt att han lyckats tillräckligt väl, men att däremot säga att ”Svinen” är en helt värdelös roman vore att ta i lite väl mycket. Jag satt nyss framför datorn och funderade på att skriva en lite mer negativ recension, men kom på att det vore lite för enkelt att bara säga att den här romanen var dålig. Den kunde i och för sig ha varit bättre utvecklad. Bra idé, sämre genomförande – som även är titeln till denna recension – det tror jag man kan säga om hela verket. Faktum är att jag genom att skriva den här recensionen försöker ge ”Svinen” en andra chans, vare sig romanen förtjänar det eller inte (det får du som läsare avgöra. Läxa alltså.).

Idén att vi alla egentligen är svin är definitivt en intressant idé, som kan vara värd att utforska, särskilt i en värld där både det ena och det andra verkar gå mer eller mindre fel kan man lätt hamna i en mer misantropisk tillvaro. Skräck kan bli den perfekta genren för att utforska liknande teman. Skräck som kontrasterar det prydiga, rena och sofistikerade mot det lantliga, smutsiga och vulgära och sedan leder läsaren till att förstå att det egentligen aldrig fanns någon kontrast, att det ena inte är så olika det andra – detta kan vara ett bra sätt att förtydliga hur vi alla kanske är svin. Eller i alla fall tänka till om vilka de verkliga svinen är.

Vad gick då fel, om allting som nämnts i det tidigare stycket är komplimanger till romanen? Jo, längden. Jag tror verkligen att det var längden som stökade till det hela. Om och om upprepas det hur fula, osofistikerade, lantliga och allmänt hemska ”skurkarna” är. Så pass mycket upprepas detta att man själv som läsare börjar tro att det läskigaste som finns på den här planeten är en ful kvinna. Dessutom bryter hon på svenska. När man sedan väl kommit till vändpunkten som ska få en att tänka till, ja, vid det laget har skildringen av ful outbildad lantlig kvinna upprepats så pass många gånger att effekten av vändpunkten inte riktigt finns där. Denna sorts kontrast som finns där för att slutligen motbevisa sig är en fascinerande effekt, som dock inte riktigt funkade i den här romanen. Jag undrar om det kanske hade kunnat fungera på film, men även där är jag osäker på om skiftningen mot slutet hade kunnat vara effektiv.

”Svinen” är grotesk allt som allt. På svinfarmen får vi se snusk och fett, grafiskt våld och all sorts annat äckel. Det är inte meningen att den här boken ska vara sofistikerad på något sätt. Och visst blir det långtradigt, särskilt om man inte längre orkar med ännu en beskrivning av hur fula syskonen är, särskilt systern. Man får kanske själv avgöra om man tycker den sortens skräck passar ens smak. Men det är ändå ganska intressant att ”Svinen” kommit ut för inte så länge sedan, under en tid då en trend inom skräck (i alla fall på film) har varit att vara någorlunda mer sofistikerad, artistisk och till och med filosofisk. Under de senaste åren har ”body horror”-genren växt, men vi har även fått uppleva filmer som i sin stil är annorlunda från tidigare skräckfilmer. Då jämför jag alltså filmer som ”Midsommar” (Ari Aster, 2019) med ”SAW” (James Wan, 2004). På YouTube har Contrapoints en essä om just hur filmkritiker har hyllat filmer som ”Midsommar” mycket mer än de hyllade filmer som ”SAW”. Men att gå tillbaka till en smutsigare och grotesk version av skräck är egentligen ett ganska intressant val av John Ajvide Lindqvist, som tidigare snarare har skrivit skräck som är lite mer elegant. En sak kan man i alla fall säga om John Ajvide Lindqvist: han följer inte strömmen.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: John Ajvide Lindqvist, Ordfront, Svinen

Borde innebära ett rejält genombrott – Tack för maten med Victor Rydström feat. Robert Nordmark

8 juni, 2026 by Mats Hallberg

Victor Rydström

Tack för maten

4

Inspelad i i Studio Epidemin 3-4/6 2025

Inspelning och mixning. Åke Linton

Varva Records & Music

Releasedatum: 10/4 2026

Göteborgsbaserade jazzgitarristen och låtskrivaren Victor Rydström har varit produktiv sedan åren vi plågades av pandemi. Fyra plattor har släppts i och med färska Tack för maten. En eller förmodligen två av dem blev av mig positivt recenserade i bland annat Orkesterjournalen och jag har hört honom live på Unity och Utopia. Hans insatser i Organic Organ Trio ingår bland tillfällena då han omskrivits av undertecknad. För att alludera på rubriken ovan förtjänas sannerligen ett definitivt genombrott, vilket indirekt de mer berömda instrumentkollegorna Erik Söderlind och Gustav Lundgren (recenserat och träffat bägge) intygar i medföljande presstext. Än så länge tillhör Rydström kategorin underskattade musiker då konkurrensen är stenhård såväl lokalt i Göteborg som på nationell nivå. Men som sagt borde det nu bli ändring på hans status. Nio egenskrivna kompositioner låter tidlösa och soundet, vill jag påstå, amerikanskt/ internationellt till den grad att jag tvivlar starkt på att lyssnare skulle kunna tro att de hör Victor Rydström och hans kvintett om de inte hade fått facit i förväg.

Vilka fanns då i studion och med glans utförde sina uppgifter, något som inkluderade att arra materialet de ålagts ?Sysslor de ägnade sig åt under överinseende av den berömde ljuddesignern jag fått äran att samtala med och vars suveräna kunnande upplevts live ett antal gånger. Mest utrymme ges som angetts åt tenoristen Robert Nordmark. Om mina beräkningar stämmer tillhör han generationen före övriga i formationen. Han har ett förflutet hos Hector Bingert i Latin Lover och Fredrik Norén Band. Jag känner till hans auktoritativt självklara sound via flera renommerade storband och samarbete med Anders Bergcrantz. Pianisten heter Alex Lilliedahl och ingår i sångerskan Dina Grundbergs krets. Rytmsektionen kan beskrivas som otroligt allsidig och eftertraktad. Är förtrogen med vad de hållit på med på senare år och hört dem otaliga gånger live, fast troligen inte tillsammans. Jag syftar på kontrabasisten Adam Lindblom och bakom trumsetet sitter Ossian Ward. Förundras storligen över den senares arbetskapacitet och flexibilitet. Lite tveksam om Rydström ger lyssnarna relevant vägledning när han beskriver skivan. Han lanserar den som en mix av ”eftertanke, humor och allvar”. För mig framstår den som en kombo av frustande intensivt uttryck och välfunna sofistikerade linjer. Ska påpekas att jag delvis uppfattade musiken på ett annat sätt när den för andra gången spelades upp i hörlurar, fäste mig vid olika saker. Vill redovisa mina slutsatser ända ner på detaljnivå.

Foto Anders Boson (Platsen = HOOB Records)

Uppskattar de första släpigt suggestiva takterna. De indikerar att vi får vara med om en lika öppensinnad som omvälvande resa genom Wards kantslag, pådrivande basgång jämte flyhänt anslag från pianist. Trion banar sofistikerat väg för de primära melodileverantörerna. Öppningslåten tillhör de som ändrar form inuti, således omväxlande struktur.. Innovativt, men har svårt för att bestämma mig för om upplägget är kreativt eller blir rörigt. I dessa händelserika låtar skiftar också tillgänglighet, från medhårsstrykande till det otyglade. Kontrasten mellan vilsamma toner och energisk utlevelse är slående. Den duktige gitarristen har snickrat ihop melodier vilka ofta vecklar ut sig i olika riktningar. Ibland låter han temat fördjupas med konsekvent metodik. Anser att vi får ta del av en kompetent kompositör. Saknar ändå ett par standards, inte minst för att somliga alster uppvisar snarlik identitet och ibland får jag för mig att han rakt av låtit sig influeras av hookar från kända låtar. Vet inte hur det förhåller sig, fast i ett par angenämt kluriga spår uppfattar mina öron välbekanta fragment.

Samtligas bedrifter har resulterat i spänstig, spännande och skön jazzmusik. Efter första lyssningen gjorde energipåslaget här och var mig en smula utmattad. Inför Nordmarks stundtals intensiva fraserande kan man behöva vara pigg och extra receptiv, vara van vid tonspäckade sekvenser. Under nästa lyssning när kännedom om innehåll fanns kunde avsnitten lättare smältas. Inser att en klick entusiaster hänförs av hettan, stimuleras av hängivenheten och kunnandet med inspiration från en hjälte som Tomas Franck. Mötet emellan Rydström och den betydligt mer etablerade saxofonisten är fruktbart. Nivån på samspelet bland de fem ute på äventyr ska framhållas. Gitarristens teknik och lockande val av ackordföljder får mig att associera till en stilbildare som Barney Kessel. Uppskattar verkligen sekvenser och hela låtar på Tack för maten där soundet andas och där musiken tillförs tydliga mönster. Adam Lindbloms kontrabas skänker ljudbilden en stadig inramning, förankrad i framkant. Njuter av att tillägna mig dennes basgångar. Den allestädes närvarande Ossian Ward tyckte jag i ett första skede verkade överlag i bakgrunden, att han träder fram i helfigur i exempelvis Knower och Next Time. Visade sig efterhand att jag skulle få revidera min uppfattning beträffande dennes avtryck vid mer uppmärksam lyssning. Axel Lilliedahl vid flygeln presterar alldeles utmärkt i ensemblespel, intron och ett par features. Ovärderlig för helheten agerar han i denna konstellation som sideman.

pressfoto Anton Matsborg

Kan förmodas att den intensivt medryckande Knower är baserad någon skala. Tycker mycket om den avspänt hållna balladen tillägnad sambon. Här exponerar projektets initiativtagare sin goda teknik. Ett annat höjdarnummer döpt till Next Time avlöser. Musikerna har flow varvid utsökt feature adderas av Lilliedahl. Därefter uppstår en mycket givande konversation mellan Ward, Nordmark Och Rydström. Temat kan möjligen vara byggt på dänga av Oliver Nelson som fick svensk text i revy Hasse & Tage. Vidare plussas extra för luftigt utdragna anslaget i Jag går av där du går av. Attraheras av porlande reflektioner vilka elegant utgår från flygeln för att därifrån utvecklas. Måste också strö beröm över titellåten som utgör själva finalen. Dröjande vackert sound fångar berörande känslan av förlust efter en familjemedlems bortgång, en person som jagade i skogarna i Värmland. Till sin uppbyggnad påminner den med sin elegiska ton om en sorglig psalm. De långa tonerna utbroderas alldeles lysande på tenorsax och gitarr. Sammantaget som framgått ett tidlöst jazzalbum vars kvalitet imponerar vilket borde ge en avsevärd puff i karriären för gitarristen och låtskrivaren.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

5 juni, 2026 by Elis Holmström

Scary Movie

Scary Movie
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Michael Tiddes

Det skamliga betyget som figurerar här ovan borde signalera att en uppsjö av negativa adjektiv och fördömande konklusioner är på ingång i de kommande textstyckena. Men faktum är att det vore att ge Scary Movie – årgång 2026, alltför mycket energi eller omtanke. Vid det här laget vet alla – fans som icke fans, vad som väntar. Filmserien har inte varit relevant sedan den första filmen – som detta år fyller tjugosex. En film som då tycktes vara någorlunda fräsch och vågad vad gällde att förlöjliga, håna och tramsa kring skräckfilmen. En i sig ganska absurd företeelse då den huvudsakliga satiren var riktad gentemot Wes Cravens Scream, en film som i sin tur tog hjälp av ironi och postmodern cynism vad gällde att peka ut troper och klyschor inom skräckgenren.

Men Scary Movie (2026) har ingen avsikt att vara intellektuellt konsekvent. Det är en sorts grotesk, vulgär och skamlös chockfest där tabu ignoreras, hänsyn inte är vatten värt och där god smak har förpassats till närmsta smältugn. Allt det här är dock känt sedan långt tillbaka, att bli upprörd eller det minsta förvånad över att familjen Wayans sprutar på med kroppsvätskor, könsord och snusk är som att stå förvånad över att regn är vått. Allt detta kan ha sin plats, besitta ett komiskt värde i moderation – eller om det används med närvaron av hjärnceller. Dock är detta inte prioriterat av någon av de inblandade. Det primära problemet med Scary Movie är inte att den är betuttad i det groteska, det är den totala och själlösa apati som det hela genomförs med, något som lämnar mig mer skräckslagen än något som kunnat ses i faktiska skräckfilmer under det gångna året.

Det som presenteras må vara av en så pass grotesk kaliber att ett reningsverk hade tvingats grimasera, men vad spelar det för roll då alla inblandade presenterar det hela med iskall blick och ett agerande som är lika entusiastiskt som då det visar sig att någon måste rensa en helt igensatt toalett? För om något måste framhållas som extraordinärt vad gäller Scary Movie är det att jag har svårt – eller inte vill, minnas någon annan film som varit såhär död, likgiltig och ointressant. Även då filmen tar fram ett maskingevär laddat med snusk och dålig smak landar det hela som en bomullstuss på en heltäckningsmatta. Det är som att eländet endast är en lista med pinsamma och måttligt aptitliga snuskskämt som levereras med vidrig cynism. Inte ens då filmen försöker – eller snarare låtsas, ha tillstymmelse till självdistans känns det som något annat än ett falskt spel för gallerierna. Allt är utstuderat, manipulativt och konstlat till en grad som inte ens artificiell intelligens kan göra sig skyldig till. Oavsett om det gäller skådespel, presentation eller ens förstånd befinner sig allt på en omätbart låg nivå. Alla inbladande tänder eld på sina redan förbrukade karriärer. Marlon Wayans och Anna Faris bjuder på ett skådespel som är ypperligt att demonstrera i avskräckande syften för hur man absolut inte bör agera. Visuellt är filmen fulare än synden och allting är provocerande slarvigt gjort.

Snart befinner sig det hela inte längre på så enkla omdömen som uruselt eller skandalöst. Det har passerat alla normala betygskriterier. När publikens medmänsklighet sparkar in och börjar ett genuint lidande infinna sig, inte för att det hela är gränslöst uselt, utan då alla inbladande för all framtid kommer associeras med en historisk studie i självförnedring.

Det går att säga mycket mer om denna film, men faktum är att orken, förmågan eller livsviljan inte existerar för det. Då jag lämnar visningen hörs ljud och skratt från en närliggande restaurang med fullständiga rättigheter, just då känner jag en ostoppbar lust att bli serverad det fullkomliga utbudet av rusdryck, allt för att förtränga och eliminera det som just upplevts. Olyckligtvis är det inte möjligt, Scary Movie är en av få filmer med kapacitet att helt eliminera tron på mänskligheten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in