Recension

8/11 2025

Aftonstjärnan på Hisingen

Mitt problem vid skrivande av recensioner är benägenheten att grotta ner sig i detaljer efter gjord research. Frestelsen är nästan övermäktig i föreliggande fall, men ska försöka att inte sväva ut även om det i föreliggande fall finns mycket info att delge. Fick inbjudan av en producent och nappade på erbjudandet, kunde ta plats långt upp på en i princip fullsatt läktare. Innan publiken bänkade sig i salongen för två långa sittningar hade man satts i rätt stämning genom att pianist Anders Jansson i caféet förmedlade en vibe av stumfilmsmusik. Evenemanget som till formatet påminner om en Wagner-opera, inleds med introduktion av Lina Midholm, ny koordinator för Värnamo filmhistoriska festival som grundad av Kalle Boman professor i filmisk gestaltning.

Vi får reda hur restaureringen av filmen inklusive kompletterandet av textrutor kunnat genomföras. Lustigt nog fanns det två original att utgå från och mer film hittades, vilket innebär att sammanlagd längd är 204 minuter. Mauritz Stillers redan långa film delades vid premiären upp i två delar. På Aftonstjärnan, en av Sveriges äldsta biografer, blir det förstås paus mellan visningen av delarna. Läste för länge sedan Selma Lagerlöfs omtalade debutroman och 2017 recenserades en intressant symboltyngd uppsättning med Adam Lundgren i huvudrollen på Göteborgs Stadsteater.

Ska poängteras att Stiller tagit sig sådana konstnärliga friheter att författarinnan upprördes, rasade över hans tilltag. När jag efteråt på väg ut får en pratstund med en av musikerna berättas för mig att Värmlands och kanske hela Sveriges författar-drottning blev ännu mer ifrån sig över hans filmatisering av En herrgårdssägnen. Stumfilmen om majorskan på Ekeby, kavaljererna och adelsfamiljerna på godsen i bygden blev en världssensation som banade väg för regissören och en ung Greta Garbos karriär i Hollywood. Kan i sammanhanget rekommendera romanen Vinterträdet av Ellen Mattson som handlar om Garbos skygga tillvaro i USA.

Enligt Midholm uppstod magi när restaurerade filmen kompletterad med nyskriven musik, visades på festival i Värnamo hundra år efter premiären, en satsning som då var den mest påkostade och vars spektakulära effekter man sannerligen lägger märke till. Pernilla August tillhörde de som var lyriska och Fredrik Strage har hyllat YoJuliet för ett tidigare soundtrack. Kände inte till duon som specialiserat sig på att göra filmmusik, producera och framträda i visuella sammanhang.

YoJuliet som startade som ett experiment består av Julia Sandwall på stråkinstrument och piano och Yohanna Eek Björnulfsson på slagverk och sång. De har turnerat i Turkiet, är aktuella med fler filmmusikprojekt och aviserat sitt debutalbum. Sandwall är klassiskt utbildad violinist som frilansat i tjugofem år medan Eek Bjönulfsson (gift med instrumentkollegan Finn som bland annat brukar ingå i Augustifamiljen) hämtat inspiration från karnevalen i Rio och Nordiska Visskolan i Kungälv. YoJuliet säger sig bygga upp musikaliska rum, långsamt framväxande ljudlandskap. Ett påstående vars sanningshalt bekräftas i arbetet med Gösta Berlings saga i förening med Jonas Jonasson.

Dags att presentera min koppling till tredje länken på scen. Klaviaturspelande Jonas Jonasson vars anslående mustasch nu försvunnit har jag under drygt trettio års tid sett i härligt säregna Bob hund med sitt skeva sound och fantasifulla texter. Har på senare år blivit några recensioner. Sett honom lie överallt. I Hultsfred, på Kalas-turné, i baren på Riche, Göteborgs Konserthus med GSO, i märklig musikal på Storan, festival i Gamlestan, näst sista spelningen någonsin på Kungstorget och kanske ännu fler gånger. Som av en slump lanserade två andra medlemmar bok i Mölnlycke samma helg och trumslagare Christian Gabel (nyligen aktuell med storslagna 1900 på Storan och för ett par år sedan hördes hans musik i produktion hos Backa) spelade enligt uppgift i Göteborg samtidigt. Mannen med sina syntar, melodika och elektronik har parallellt med tiden i framgångsrika rockbandet ägnat sig åt teater-, film- och konstmusik.

Genrer mixas liksom uppdelning av akustiska och elektroniska delar, fast de senare överväger. Somligt loopas eller har förinspelats och mitt ibland all väv av drumpad, perkussiva instrument och syntetiska ljud kan stundom piano urskiljas. Sandwall trakterar keyboard/digitalpiano(?) plus tre olika stråkinstrument, violiner och möjligen viola (sitter långt ifrån och är ingen musiker). Samtliga sjunger, främst Yohanna, betydelsebärande fraser upprepas vilket ger en humoristisk touch. En vackert utdragen sekvens sjungs till och med a cappella. Dessutom har den oerhört ambitiösa trion vinnlagt sig om att ljudmässigt understryka ett antal scener, som när någon bankar på en dörr eller hoppar fram från ett gömställe.

Kuriöst nog hade min 92-åriga mamma utan min vetskap fram tills ett par dagar före, bestämt sig för att gå på föreställningen. I paus ansåg hon på grund av volymen och inramningen att det fick räcka. Bara tanken att hon skulle kunna tillgodogöra sig ny ändamålsenlig musik, vars sound stundtals påminner om slingor från gruppen som jag haft så stort utbyte av är mig främmande, rent av smått absurd. För att matcha det mustiga som genomsyrar epiken blir det karnevaliskt ystert och vackert men framför allt kolossalt dramatiskt. Sentiment och spänning går hand i hand.

Nu gick jag dumt nog i fällan och skrev ymnigt igen. Ska se om jag kan tyda det väsentligaste i anteckningar nedtecknade i mörkret innan jag sätter punkt. Vill först komma tillbaka till funderingen om format. Sammantaget blev upplevelsen i mastigaste laget att smälta. Man hade tjänat på ett längre break mellan delarna, antingen dela upp det på två dagar eller ha en inlagd matpaus med catering eller liknande upplägg. Efter tio akter med åtskilliga turer intriger som rullas upp runt Fryken bland välsituerade adelsfamiljer, familjehemligheter och förtappade existenser med majorskan i centrum känner man sig utmattad. Musiken är dragplåstret, spänningsmomentet som i intervaller skapar magi.

Deras suggestivt vindlande och tidvis bombastiska soundtrack med romantiska och avantgardistiska inslag hade tjänat på ett längre uppehåll mellan delarna. Musiken förhöjde ljudlösa skådespeleriets ofrånkomliga överdrivna uttryck, känslosvallen målades fram i toner. Utan dess fängslande spegling och förklarande struktur hade Stillers berömda stumfilm med en melodramatisk Lars Hansson i huvudrollen inte alls haft samma nerv. Under avdelningen kuriosa bör nämnas att den legendariske teaterchefen Torsten Hammarén gestaltar en fåntratt till greve. Greta Garbo gör entré först i tredje akten.

Mixen av klanger och rytmer är sinnrik och man hänförs av kontrasten i skilda stämningar. Nyskrivna musiken är inte bara funktionell utan äger lockande kvalitéer, blir till ett spänningsmoment vars raffinerade oförutsägbarhet i omgångar skapar magi. Dansanta tongångar samsades med hotfulla partier som frammanade fara å färde, till och med skräck. Man använde sig finurligt av glissandon och dova taktslag för att förebåda upplösning. Tyngden i kraftfulla beats och smäktande tango hade i andra änden av registret spröda toner och ett tema som påminde om populära tv-serien Mot alla vindar från Australien.

Prestationen var synnerligen imponerande. Trion var så otroligt smidig och samtrimmad. Nödvändiga precisionen för att synka med filmens skiftande handling funkade perfekt. Utförandet var fenomenalt, dynamiskt och uppenbart djärvt, med liknande konstnärlig fria attityd som Mauritz Stiller hade i förhållande till Selma Lagerlöfs berättande. Med ett avstånd på hundra år tog sig filmteamet och komponisterna an mystiken i historien om och kring Gösta Berling i självständiga bearbetningar. Tonsättarna med målet att spegla Stillers vision med sin estetik och som sammantaget resulterat i nydanande. konst.