• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Magisterlekarna – Homosexuell exposé som revolutionerar genren

2 februari, 2022 by Petter Stjernstedt

Några elever ur MagisterlekarnaMagisterlekarna
Betyg 3
Svensk biopremiär: 22 april
Regissör: Ylva Forner
Medverkande: Jani Blom, Simon Kling, Johan Charles, Johan Ehn

En homoerotisk dröm, sexfantasi och ett maktspel med höga insatser. Ylva Forners filmatisering av Magisterlekarna är en vacker och ömsint skoldrama vi sällan skymtar i svensk film.

Kristofer Folkhammars Magisterlekarna sas vara en ofilmbar bok. Både det brännande, kontroversiella ämnet om homoesexuallitet som norm och det sexualliberala budskapet gör att en filmatisering kändes utmanande.  Men det stoppade inte Ylva frå att ta sig an projektet och resultatet är minst sagt imponerande. Utan pekpinnar eller dömande/fördomsfulla blickar närmar  hon sig den brännheta berättelsen.

På Sankt Sebastians Läroverk cirkulerar allt kring homosexualitet. Alla studenter är bögar och all undervisning utgår utifrån den homosexuella historien från förtrycket under förintelsen, till AIDS till sjukdomsdiagnosen Gay på 80-talet. De flesta har lösa förhållande och ser på sexualitet som en flytande form av begär. Studenterna är bildade och kastar sig med avancerade akademiska termer. Det är inte ovanligt att lärarna sexualiserar sina elever, detta genom att zooma in på bakdelarna eller genom att klä dem i lättklädda tighta shorts och t-shirts. Ändå blir det  aldrig gubbsjukt. Då normen är kärlek och sexuell närhet till alla blir det ett naturligt element i sammanhanget.

Den sexuella stämningen känns i luften där män kramar och hånglar med varandra och trycker upp varandra mot väggen. Den osäkre rektorn  har en sexuell relation med en elev som han klär av och smiskar på stjärten. För eleverna är det vinna eller försvinna som gäller. Det blir ett maktspel mellan studenterna om att utmärka sig i allt från avancerad historieleärande till filosofi till idrott till kärlek och status i gruppen. Den kaxiga Tim känner sig hotat från statustronen när Noak plötsligt får all uppmärksamhet. Ett maktspel påbörjas mellan två killar som inte vill annat än få allas blickar riktade mot sig.

Storymässigt är Magsiterlekar inte den mest fylliga historien. Men det gör föga. För det visuella godiset, det vackra fotot, drömscenerna, musiken och poetiska berättandet tar filmen långt. Det ovanligt att i svensk film få uppleva något liknande. Också befriande med en film om homosexuella där inget nämns om förtrycket, fördomarna eller orättvisorna. Det är en dröm, en homosexuell exposé om vackra killar som speglar sig i varandra. De känner av krav, begär och missunnsamhet. Här på skolverket Sankt Sebastian är det status med bildning. Precis som i verkligheten existerar mobbning och utfrysning, men det mobbade dumförklaras på grund av obildning och inte för att de stämplas plugghästar. Det är en upp-och-ned-vänd värld vi bara kan drömma om där prestige inom skolklassen handlar om att kunna saker.

Visst kan man anklaga Magisterlekarna för att vara utan riktning. Men filmen vinner på sitt poetiska språk. Det fakto att homosexuella män får ta alla speltid är en befrielse i sig och pekar mot att vi kommit en bra bit på vägen. Utopin där homosexuella, transsexuella och heterosexuella behandlas på lika vis är inte uppnådd än. Sett ur detta perspektiv är Magisterlekarna en liten revolution.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Ruva – en ovanligt intelligent berättad skräckfilm

1 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Ruva
Betyg 4
Svensk biopremiär våren 2022
Visas på Göteborgs filmfestival
Regi Hanna Bergholm

En ovanligt intelligent berättad skräckfilm från Finland. Filmen är både en slags coming-of-age-film och skräckfilm. En film om att leva på lögner och att sanningen alltid finns i vårt innersta, även om den rör sig långt ner i den omedvetna som kommer den ändå fram eller påverkar oss.

Handlingen kretsar kring tolvåriga Tinja som är en duktig gymnast. Hennes mamma är en influencer som videobloggar om hur fantastiskt fina, lyckliga, perfekta och vackra de fyra i familjen är. Familjen består av mamma, pappa, Tinja och lillebror Matias. Mammans blogg förmedlar en förljugen berättelse där allt som inte är perfekt photoshoppas bort.

Karaktärerna, i synnerhet mamman, framställs något överdrivna. Det fungerar bra. För det känns som hämtat från verkligheten trots att personligheterna är karikatyr-skissade. Vi har väl alla mött sådana människor som mamman, personer som håller upp en yta inför andra att allt är så fint och perfekt. Det räcker ofta att följa en del personer på Facebook för att hitta exempel på dessa personer som låtsas att deras liv är helt perfekt. Det sorgliga med dessa människor är att det får många följder. Alla som speglar sina liv mot det perfekta kan känna sig nedvärderade. Men framför allt blir det en fruktansvärt tung börda för de som står denna ”perfekta” person nära.

Tinja är nog den i familjen som mamman har allra mest förväntningar och krav på. Tinja tränar och tävlar i gymnastik och vi ser hur mager hon är. Helt klart tvingas hon träna mycket mer än vad som är sunt och kosten lär vara på gränsen till anorektisk. Som de flesta barn vill Tinja ha sin mammas kärlek och det enda sättet för henne att vara älskad är att vara perfekt. Och när det gäller gymnastiken närmar sig en stor tävling och mammans krav är tydliga: Tinja måste vinna.

I filmens början förvillar sig en vild fågel in i deras perfekta hus med alla dyra glas och kristallkronor. Denna fågel flyger vilt och drar ner flera dyra prylar som går sönder. Mamman ser till att fågeln blir dödad. Där sätter regissören en tydlig stämpel på mammans karaktär. Som djurälskare kan jag förstås inte känna annat än förakt för en sådan människa – vilket förstås är regissörens syfte.

Strax därefter hittar Tinja ett ägg som hon tar med sig hem. Hon gömmer ägget och håller varmt. När det kläcks är det inte en liten fågel utan ett fågelliknande väsen i människostorlek. Tinja och denna varelse tycker om varandra – men var är detta för varelse? Det är rätt tydligt vad varelsen symboliserar, men jag ska inte avslöja för mycket.

Tinja spelas oerhört bra av den unga Siiri Solalinna. Alla skådespelarna är duktiga och passar bra i sina rollen. Ruva är regissörens debutfilm. Jag ser fram emot att se fler filmer av henne.

Även om filmens handling delvis är förutsägbar är den ändå fylld av överraskande vändningar. Det är en slags skräckfilm som kan fungera också för något yngre tonåringar än de flesta andra skräckfilmer, speciellt om filmen följs upp av samtal kring dess ämnen. Den är fascinerande och intelligent, vilket jag inte tycker så många skräckfilmer är annars.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Cow – en stark film för alla som bryr sig om djur

1 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Cow
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari 2022
Regi Andrea Arnold

En lågmäld dokumentär om en ko och samtidigt en skriande skildring av människors brist på empati. Vi får följa kon Luma som lever på en mjölkgård i Storbritannien. Regissören har följt kons liv under fyra år. Vi får se hur hon föder kalvar för att kunna ge mjölk som säljs. Men Luma får inte leva med sina kalvar, de tas ifrån henne på en gång. Hon är bara en mjölkmaskin. Det är hemskt, jag blir så sorgsen och skäms över mänskligheten.

För regissören Andrea Arnold är det den första dokumentära långfilmen. Men temat för filmen, hur kvinnor, i det här fallet en ko, är fångad i ett system där hon inte kan ta sig ut återfinns i flera av hennes långfilmer, till exempel Wuthering Heights. Kon Luma är fångad i det vinstdrivande systemet där hennes liv och hennes värde helt och håller är sammanbundet med ekonomiska aspekter. Så länge hon ger vinst år ägare får hon leva. Men vad det är för liv, det kan vi verkligen ifrågasätta. Ändå finns det kor och också andra djur som grisar, som lever under ännu sämre omständigheter.

Det är modigt att göra en dokumentär långfilm med en kon i huvudrollen och där det inte är mycket tal med alls. Andrea Arnold är en skicklig regissör och låter fotot tala där en mu från Luma eller en närbild på hennes ögon berättar så mycket. Ibland känns det ända in i märgen på mig och jag blir så deprimerad över hur människor byggt upp ett samhälle där djuren inte räknas med som annat än maskiner.

Att Andrea Arnold är en engagerad regissör som kan berätta med flera nivåer och få oss att dra egna slutsatser har hon visat i flera av sina tidigare filmer, som Fish Tank och American Honey.

En stark film för alla som bryr sig om djur.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andrea Arnold, Cow, Djur, Doikumentär, Filmrecension

Filmrecension: Lämna inga spår – Väl utdraget drama om mordet som skakade kommunistregimen Polen

31 januari, 2022 by Petter Stjernstedt


Lämna inga spår
Betyg 3
Svensk biopremiär: Göteborg filmfestival
Regissör Jan P Matuszyński
Medverkande: Tomasz Ziętek, Sandra Korzeniak, Jacek Braciak, Agnieszka Grochowska och Mateusz Górski.

Polen 1983. Landet styrs av en kommunistregim. “Lämna inga spår efter er”, gormar polismannen när Grzegorz Przemyk, en ung gymnasist, misshandlad till döds av ett gäng gendarmer. I filmen följer vi efterspelet där sonens mamma, en poet som tillhör motståndsrörelsen Solidaritet, och kompisen Jurek kämpar för att rättvisa ska skipas. Poliserna som har blod på sina händer ska inte få komma undan utan ett rättvist straff. Men regimen vill något annat. I Lämna inga spår skildras båda sidor, familjens kamp och regimens politiska spel. Politikerna kallar händelsen för ett PR-bekymmer som de genast måste få ur vägen, men hur?

Lämna inga spår är Polens Oscarsbidrag och regisseras av Jan P. Matuszynski, en man som ofta beskrivs som en av Polens moderna filmskapare. Det är en engagerande berättelse om kampen för rättvisa. Jurek sätter mycket på spel när han bestämmer sig för att försvara sin döde väns heder. Hat och hot blir vardagsmat när Jurek ger sig ut i en David och Goliat -kamp. Motståndaren är regimen, en kommitte som inte ser ut att backa i första taget. Lämna inga spår skildrar kommuniststyrda Polen på 80-talet där politiker styr med järnhand och poliser kan haffa vem som mitt på öppen gata
bara för att den inte har något Id-handling i fickan.

Dessvärre blir filmen väl utdragen och engagemanget bibehålls inte hela vägen fram. Jag brukar inte haka upp mig på längden, men två timmar och 44 minuter för den här typen av berättelse. där själva rättegångsspelet kommer först mot slutet av filmen, är på tok för mycket speltid. En styrketår är det starka skådespelet. Tomasz Zietek som unge studenten Jurek fungerar utmärkt i rollen. Den sorg och desperation han känner inom sig kan en verkligen se i Tomaszs ögon och för varje motgång krymper hans axelhållning ytterligare.

Lämna inga spår är i ett episkt, mastigt verk, men som hade behövt en bättre klippare vid rodret för att legitimeras ett än högre betyg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Teaterkritik: Solitaire – Lars Norén de luxe om mänsklig ångest och ensamhet

30 januari, 2022 by Petter Stjernstedt

Teater: Solitaire
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg
Ljud: Robin Auoja
Dramaturg: Anneli Dufva

Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Burell, Otto Hargne, Irene Lindh, Marianne Nielsen, Andreas T Olsson, Mikaela Ramel, Siham Shurafa, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt

Det finns få dramatiker som kan skildra oss trasiga, vilsna människor så exakt, så träffsäkert som Lars Norén, mannen som tragiskt nog gick bort förra året i sviterna av Covid-19. Men ibland blir han en parodi på sig själv. Så i fallet Solitaire.

En grupp människor står tätt sammanpressade vid scengolvets mitt. Här finns ingen utväg. Enda alternativet är att stå ut och hoppas på en snarast ljusning. Detta är Solitaire, Lars Noréns sista pjäs i regi av Sofia Adrian Jupither.

Personerna på scen har noll gemensamt annat än att de är människor av kött och blod med sina laster, styrkor och tillkortakommanden. Vi har läkaren vars kall betyder allt, den bereste och självgode hipstern som varit överallt i världen från Tokyo till Auschwitz i södra Polen. Den ensamma pensionerade lärarinnan har inga vänner kvar vid livet. Den finlandssvenske arbetaren har sådan värk i sitt vänstra ben att det upptar all hans tankeverksamhet. Tvåbarnsmamman bär stolt på sitt livlösa barn i famnen och tvåbarnspappan hatar allt som har med småborgerlighet att göra. Och så vidare. Tillsammans blir de ett utsnitt av mänskligheten, fragment av mänskliga röster, personer som alla inväntar döden och bara försöker att stå ut i livets mörkerrum.

Regissören Sofia Adrian Jupither är en erfaren Norén-kännare som totalt satt upp sju pjäser av hans, nu senast Vintermusik (2017) och Episod (2019). Hennes gestaltning och återspegling av Noréns text är stram och avskalad. På scen ser vi tio individer, ibland upplysta av scenljusets sken, ibland dolda av en dov belysning som silhuetter i mörkret. Packade som sillar i en sillburk står de där. De vet inget om varför de placerats här. Bär de på skuld, har de begått brott och ska straffas därutefter eller står de alla tålmodigt i väntekön till dödens rike?

Solitaire kan ses som en naturlig fortsättning på Noréns trilogi om åldrande som påbörjades med Stoft (2016). Det är den mänskliga ångesten som sätts under lupp med fokus på våra ihåligheter och oförmågan till att nå fram. Replikerna slår som spön i backen men ekar tomt i det inkapslade mörkerrummet. De är monologer, associationer som aldrig lyckas knytas samman och bilda broar. Att vi omges av människor fråntar oss inte känslan av att ständigt känna oss allena, ensamma om att förstå världen på just vårt vis.

För att avväpna sig från Liemannens tunga, klingande kedjor använder sig Norén av svart komik. Det fungerar, men trots spännande gestaltning blir Solitaire närmast en parodi på Norén himself. Pjäsen är en del av manusförfattarens fortsatta utveckling från det ordrika mot det outtalbara, tysta. Hans senare verk Stilla liv (2017 ) och Andante (2109) har gått från det konkreta mot det fragmentariska, en kargare dramatik där huvudrollerna anonymiseras och får epitet A, B och C eller 1,2 och 3. Precis som i Andante (2019) är gruppen i fokus. Memis kallas att härma på teaterspråk och Norén är världsmästare i grenen. Solitaire blir i sin gestaltning närmast komisk och känns för konstruerad, för konstlad. Varför måste promt både en rasist, en sexist och en troende finnas med i gruppen? Det bokstavliga, närmast generiska står i vägen för det medmänskliga. Det humana som Norén alltid siktar mot att fånga tappas bort. Hans fingertoppkänsla för karaktärsbyggande som i Tiden är vårt hem (2021) eller Stillheten (2011) finns heller inte att återfinna här. Och schablonerna och de ljumma intresset för individerna blir som en kalldusch för oss i publiken.

Oavsiktligt slutresultat är Solitaire ett ytterligare bevis för Lars Noréns förmåga till att ständigt förnya sig och hitta nya uttryck. Regissören lämnade oss förra året, men Norén lever kvar i sina texter och i de nya omtolkningar utförda av djärva unga regissörer såsom Jupither. Länge leve Norén, ångestens anfader, eller som den amerikanska författaren Langston Hughes själv skulle uttrycka sig – Life a bitch and then you die. Detta är den Norénska melodin – en klyscha eller en svidande sanning? You decide.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Sida 418
  • Sida 419
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in