Teater: Solitaire
Regi: Sofia Adrian Jupither
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg
Ljud: Robin Auoja
Dramaturg: Anneli Dufva
Medverkande: Thérèse Brunnander, Per Burell, Otto Hargne, Irene Lindh, Marianne Nielsen, Andreas T Olsson, Mikaela Ramel, Siham Shurafa, Jonas Sjöqvist, Niklas Åkerfelt
Det finns få dramatiker som kan skildra oss trasiga, vilsna människor så exakt, så träffsäkert som Lars Norén, mannen som tragiskt nog gick bort förra året i sviterna av Covid-19. Men ibland blir han en parodi på sig själv. Så i fallet Solitaire.
En grupp människor står tätt sammanpressade vid scengolvets mitt. Här finns ingen utväg. Enda alternativet är att stå ut och hoppas på en snarast ljusning. Detta är Solitaire, Lars Noréns sista pjäs i regi av Sofia Adrian Jupither.
Personerna på scen har noll gemensamt annat än att de är människor av kött och blod med sina laster, styrkor och tillkortakommanden. Vi har läkaren vars kall betyder allt, den bereste och självgode hipstern som varit överallt i världen från Tokyo till Auschwitz i södra Polen. Den ensamma pensionerade lärarinnan har inga vänner kvar vid livet. Den finlandssvenske arbetaren har sådan värk i sitt vänstra ben att det upptar all hans tankeverksamhet. Tvåbarnsmamman bär stolt på sitt livlösa barn i famnen och tvåbarnspappan hatar allt som har med småborgerlighet att göra. Och så vidare. Tillsammans blir de ett utsnitt av mänskligheten, fragment av mänskliga röster, personer som alla inväntar döden och bara försöker att stå ut i livets mörkerrum.
Regissören Sofia Adrian Jupither är en erfaren Norén-kännare som totalt satt upp sju pjäser av hans, nu senast Vintermusik (2017) och Episod (2019). Hennes gestaltning och återspegling av Noréns text är stram och avskalad. På scen ser vi tio individer, ibland upplysta av scenljusets sken, ibland dolda av en dov belysning som silhuetter i mörkret. Packade som sillar i en sillburk står de där. De vet inget om varför de placerats här. Bär de på skuld, har de begått brott och ska straffas därutefter eller står de alla tålmodigt i väntekön till dödens rike?
Solitaire kan ses som en naturlig fortsättning på Noréns trilogi om åldrande som påbörjades med Stoft (2016). Det är den mänskliga ångesten som sätts under lupp med fokus på våra ihåligheter och oförmågan till att nå fram. Replikerna slår som spön i backen men ekar tomt i det inkapslade mörkerrummet. De är monologer, associationer som aldrig lyckas knytas samman och bilda broar. Att vi omges av människor fråntar oss inte känslan av att ständigt känna oss allena, ensamma om att förstå världen på just vårt vis.
För att avväpna sig från Liemannens tunga, klingande kedjor använder sig Norén av svart komik. Det fungerar, men trots spännande gestaltning blir Solitaire närmast en parodi på Norén himself. Pjäsen är en del av manusförfattarens fortsatta utveckling från det ordrika mot det outtalbara, tysta. Hans senare verk Stilla liv (2017 ) och Andante (2109) har gått från det konkreta mot det fragmentariska, en kargare dramatik där huvudrollerna anonymiseras och får epitet A, B och C eller 1,2 och 3. Precis som i Andante (2019) är gruppen i fokus. Memis kallas att härma på teaterspråk och Norén är världsmästare i grenen. Solitaire blir i sin gestaltning närmast komisk och känns för konstruerad, för konstlad. Varför måste promt både en rasist, en sexist och en troende finnas med i gruppen? Det bokstavliga, närmast generiska står i vägen för det medmänskliga. Det humana som Norén alltid siktar mot att fånga tappas bort. Hans fingertoppkänsla för karaktärsbyggande som i Tiden är vårt hem (2021) eller Stillheten (2011) finns heller inte att återfinna här. Och schablonerna och de ljumma intresset för individerna blir som en kalldusch för oss i publiken.
Oavsiktligt slutresultat är Solitaire ett ytterligare bevis för Lars Noréns förmåga till att ständigt förnya sig och hitta nya uttryck. Regissören lämnade oss förra året, men Norén lever kvar i sina texter och i de nya omtolkningar utförda av djärva unga regissörer såsom Jupither. Länge leve Norén, ångestens anfader, eller som den amerikanska författaren Langston Hughes själv skulle uttrycka sig – Life a bitch and then you die. Detta är den Norénska melodin – en klyscha eller en svidande sanning? You decide.
Petter Stjernstedt