• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Natthärbärget – En storartad och krävande föreställning

22 mars, 2022 by Gästskribenter

Natthärbärget
Av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning Irena Kraus/János Szász
Scenografi Márton Ágh
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Tamás Bányai
Musik Anna von Hausswolff
Peruk och mask Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande Kicki Bramberg, Erik Ehn, Duncan Green, Karin Franz Körlof, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Peterson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner

På en scen, med en scenografi som inte liknar något vi sett, möts vinddrivna existenser i ett flöde av dialoger och interaktioner i Maksim Gorkijs Natthärberget.

Den vackra och suggestiva scenografin på Dramatens stora scen är pjäsens nav, ett rum som publiken dras, ja, sugs in i och stannar kvar i under den nära tre timma långa föreställningen. Tankarna går till en utbombad eller förfallen patriciervåning: skeva trappor, trasiga smutsiga gardiner, en magnifik kristallkrona som fallit ned på golvet. Färgerna är olika nyanser av dimma och slitet guld. Det är magnifikt.
Vad är då en människa? Vad är det att existera? Frågorna nöts mot varandra i Gorkijs verk. När natthärbärgets gäster söker ordning i sitt kaos och för ett ögonblick fäster i tillvaron och i varandra, blir det just enbart ett ögonblick. Snart är kaos och den glömda och förträngda morgondagen ett faktum igen. Livet är en fest när glömskan om den egna belägenheten glöms och göms undan – hela ensemblen förenas även konkret i framförandet av sången ”Just idag är jag stark”. Det är kraftfullt och överraskande.
Här finns den döende, den förtvivlade, den som utsätts för människohandel och den som manipulerar och utnyttjar. Här finns sorgen och alla aspekter av skörhet. Mitt i det suggestiva, och nästan drömlika, skildras människors utsatthet med en exakthet, smärta och tonträff som gör att publiken nästan känner doften av ett natthärbärge, av bakfylla, spyor och ångest.
Och här finns Luka ­– katalysator och tröstare, ett slags Kristusgestalt om man så vill. Det finns politiska dimensioner i Natthärbärget, men det skymmer inte konsten.
”Vi tog en risk och skapade en vacker föreställning, sedan kom kriget”, sa den ungerska film-och teaterregissören János Szászs. Och samtiden och kriget finns som en bakgrund. Scenbilden blir i det perspektivet symbolen för allt det som gått och går sönder: människor, städer, byggnader, kulturer. Inte bara i det krig som pågår, utan scenens rum blir även en påminnelse om tragiken i att krigets barbari tycks vara människans ständiga följeslagare.
Vackert är det – och krävande, såväl för ensemblen som för publiken. Det är som att ha teater Galeasen från förr på Dramatens stora scen. Spelglädjen hos ensemblen, med storheter som Ingela Olsson, Shanti Roney, Thomas Hanzon, Elin Jelinek, Kristina Törnqvist och Anders Rothlin Svensson för att nämna några, når fram och in på djupet. Upplevelsen stannar kvar länge.

Av Annika Borg
Teol. dr., skribent, präst

Detta är en av Kulturbloggens två recensioner av samma föreställning. Här kan du läsa vår andra recension.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Scars of Ali Boulala – Rock and roll på en skateboard

21 mars, 2022 by Birgitta Komaki

The Scars of Ali Boulala
Betyg 3
Svensk premiär 25 mars 2022
Regi Max Eriksson

En 16-åring på skateboard som får chansen att åka till USA och komma med i ett team, The Flic har inga bekymmer. Livet blir som en galen fantasivärld och målet är att bara ha kul. Ali är en fantastisk skaitare och han är besatt av det. Han är med i ett team där det finns inga gränser och han är den vildaste av alla. Alla älskar Ali och han älskar sitt liv. Han röker på och han festar. Han är besatt av sitt utseende och han blir besatt av droger. Han turnerar i 10 år med sin skateboard.
Tills en dag då går allt överstyr. År 2007 kraschar han med motorcykel och hamnar på sjukhus, bästa kompisen mister livet. En del av honom dör den dagen. Han blir en annan person. Ärren som han har på utsidan finns nu också inombords.

En dokumentär om en kille med en ovanligt stor begåvning att åka skate men som slarvar bort den. Som är besatt av skate men också blir besatt av droger.
Halva filmen berättar om hur roligt Ali har i sitt vilda liv. Hur han drogar men ändå åker på topp. De gånger han ramlar reser han på sig och fortsätter. Odlar myten om det häftiga vilda livet.
Den andra delen visar ett annat liv. Ett liv efter kraschen, då minnet sviker, allt går långsamt och skatebordåkandet är dåtid. Och hans samvete gnager för kompisen som miste livet.

Det är fint porträtt av en person med mycket livsglädje men som också hela tiden utmanar döden. Som tänjer på gränser som om han önskar att någon ska säga stopp. Varför somliga blir så ger filmen inget svar på men det finns otaliga exempel i sportvärlden och parallellen till drogmissbruk känns given. Kanske han bara insåg för sent att han inte var osårbar. Intervjuerna med hans gamla vänner tillför ingen förklaring. En sevärd sann historia.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Angelägen analys med tillspetsad metaestetik solkas av bisarrt uttalande – Tillbaka till Reims på Göteborgs Stadsteater

21 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Sören Viks

Baserad på Didier Eribons bok Retour á Reims

Översättning: Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg

Dramaturgi: Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer

Regi: Thomas Ostermeier

Scenografi och kostym: Nina Wetzel (dekor och kostym tillverkade i Dramatens ateljéer)

Peruk och mask: Linda Hallengren

Musik: Nils Ostendorf

Ljuddesign: Jochen Jezussek

Ljusdesign: Erich Schneider

Filmregi: Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier

Medverkande: Lena Endre, Jesper Söderblom, Parham Pazooki

premiär: 18/3 2021

Spelas till och med 22/5 på Stora scen, Göteborgs Stadsteater

Dramaten och Göteborgs Stadsteater i samarbete med Schaubühne Berlin

Denna märkvärdiga sceniska hybrid sattes upp i höstas på Dramaten. Mångfaldigt prisade regissören Thomas Ostermeier – tillika konstnärlig ledare sedan 2004 för teater Schaubühne vars uppsättningar turnerat världen över – begick världspremiären på Tillbaka till Reims på festival 2017 i Manchester. Sedan dess har verket satts upp med geografiskt färgat appendix också i Tyskland, Frankrike, Italien och nu i Sveriges två största städer. Rör sig om en enaktare på omkring två timmar uppdelad i tre avdelningar.

Upprinnelsen till projektet var den igenkänning och de insikter läsningen av Didier Eribons personligt hållna essäbok gav den tyske teatermannen, en bok jag inte läst men nu har min lust väckts. Sociologiprofessorn bok presenteras i form av en fiktiv dokumentärfilm, där dennes formuleringar bifogas genom voice over-inläsning av Lena Endre. Och i avslutande delen bestämmer sig regissören (Jesper Söderblom) efter att samtycke uppnåtts, att genomföra filmade intervjuer med henne och hans ljudtekniker (rapparen Parham). Han vill få reda på mer ur deras biografi, syn på samhällsklimat och graden av delaktighet.

Ser en slags anti-pjäs vars många lager tarvar förklaringar. Ostermeiers ambitiösa projekt lever upp till kravet somliga ställer på teater: vad som händer på scen får gärna provocera, utmana invanda föreställningar. Men teamet bakom uppsättningen lider i motsats till den franske tänkaren, av sin benägenhet för svart-vita generaliseringar. Jesper Söderbloms regissör propsar dock i ett par lägen på att problematisera. Reflekterar om det inlästa gör också Ende, varvid mjuk polemik uppstår.

foto Sören Vilks

”Varför röstar så många ur den förtryckta, utslitna arbetarklassen numera på Nationella Fronten, inklusive samtliga i familjen jag lämnat bakom mig ?” Den dystra frågeställningen om svek och övergivenhet, driver en uppburen författaren att skriva Tillbaka till Reims. Han återvänder till sin mor och minns sitt enkla ursprung. Samme författare och professor vi ser på film upplysa om Foucault och ta upp teorier från Bourdieu.

Scenkonstverkets inledande audiovisuella sektion fångar mitt intresse. Tillbakablickandet på pappans brutalitet och homofobi, sociala koder och bristen på kulturellt kapital; ger nyttiga perspektiv på klass. Bortsett från pappans förödande destruktivitet, associerar jag till Anneli Jordahls samtal med sin mamma i Klass – är du fin nog? I tredje delen relaterar Endre synnerligen relevant till morföräldrarnas fattiga tillvaro i Ådalen och den oförlåtliga katastrof bygden förknippas med.

foto Sören Vilks

Visningen av filmens bilder hopparade med Lena Endres metodiska röstsynkning pågår emellertid för länge innan avbrott uppstår. Tålamodet sätts på prov trots ett fascinerande föredrag – med såväl personlig som filosofisk udd. Överhudtaget medger konstruktionen alltför sällan att skådespelarna bereds utrymme att agera.

Istället serveras dignande näring till tankar om kapitalismens effekter, nyliberalismens landvinningar då politisk och finansiell makt lierar sig, monopolistiska tech-jättar, (snuskigt förmögne entreprenören Daniel Ek nämns), revolutionsromantik, studentuppror, utslagning i skolan, fragmenterade konflikter, försåtliga begreppet konspirationsteori och om huruvida möjlighet till förändring av rådande system existerar. Andra avdelningen av Tillbaka till Reims består otvivelaktigt av mycket teoretiskt tugg.

foto Sören Vilks

Ska betonas att uppsättningen är raffinerad, förmedlar känslan av att publiken inte alls tas med i beräkningen. Undantaget scenen då Parham tar en av sina raplåtar ut i salongen, båda framförs på begäran. Uppsättningen framstår verkligen som en arbetsprocess, där vi i sista avsnittet blir osäkra på hur egna synpunkter och erfarenheter odlats fram. Bör de betraktas som en symbios av trion på scen, regissör och dramaturger?

Grundmaterialet till berättelserna har tagits fram i klargörande djupintervjuer, vilka man får anta speglar deras personlighet. Glidningen in mot den privata sfären görs med finess när trion smågnabbas och pikar varandra. När glidningen initieras av Jesper Söderblom skulle det kunna vara i rollen som regissör för dokumentärfilmen. Men ibland ges intrycket av att det är privatpersonen som reagerar, som vill veta saker om sina medarbetare.

Söderblom är definitivt värd sin höga status efter ett antal större roller på Stadsteatern (senast i monologen Dvärgen). För den trettio år äldre – anspelar själv på åldersskillnaden – Lena Endre är det första gången hon befinner sig på denna scen. Metamätaren rakar i höjden när den firade skådespelaren vidgår att hon räknas till kulturell elit.

foto Sören Vilks

Utan att alludera på polismord eller dylikt nämns att ljudstudion ligger i Biskopsgården. Det är snarare på det viset att Jesper-karaktären verkar kittlas av att jobba ihop med Parham, ljudtekniker och rappare. Han å sin sida vill påstå att han skriver kärlekstexter, även om smattrande rim anknyter till rötter i orten. Hur mycket Parham än hyllas av ett etablissemang hävdar vederbörande upplevt utanförskap, något Jesper har svårt att tro på. Som om den framgångsrike artisten koketterar.

Regissörens tal till ensemblen inför premiären på svensk mark i höstas finns tryckt i programmet. I talet dryftas en selektiv, delvis förenklad bild av motstridiga krafter. Trump är ondskefull medan BLM-rörelsen är alltigenom god (hur många knäböjande fotbollsspelare känner till att sannolikheten att vita dödas vid polisingripande är avsevärt större, eller att sjuhundra poliser skadats i upplopp utan att förövarna dömts?) Varken islamism eller gängbrottslighet förekommer i scenkonstverket, vilket är en brist. Dessa variabler liksom en granskning av samhällskontraktet, hade behövts för att få fram mer heltäckande svar på författarens berättigade oro.

foto Sören Vilks

Lena Endre har en berättigad aura som skådespelare, diktion och subtil teknik som få matchar. Och hoten som riktades mot henne efter Sommar i P1 är självfallet oförsvarliga. Trist just därför att hon väljer att relativisera programmet. Woke-kultur och högt tonläge bör bekämpas, men vad msm glömmer bort är att också den ”goda sidan” genom sin besatthet av till intet förpliktigande värdegrund ägnar sig åt aggressiv, ohederlig argumentation.

På upploppet i denna tvåtimmarssittning kom yttrandet som raserade förtroendet för Tillbaka till Reims. Det skedde när Parham implicit drog rasistkortet i samband med uppståndelsen kring julvärden i SVT 2015. Få om ens någon jämnårig med Gina Dirawi har av media varit lika omhuldade, tilldelats lika många utmärkelser och uppdrag som programledare. Överexponering och slitna skämt var säkert faktorer som spelade in. Men avgörande för hennes frånvaro i rutan, handlade om upprepade antisemitiska postningar och uttalanden, vilka näppeligen kan bokföras på naivismens konto. Snacka om tondövt yttrande!

Inom teaterkritiken förekommer tendensen att ensidigt leverera ställningstaganden, till gagn för presumtiv publik. Som framgår i denna långrandiga text finns mycket att hämta i vad som kan förefalla rörigt. Men tunnelseendet som demonstreras gav besk eftersmak.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Nypremiären av Gasljus, på Stockholms stadsteater gav känslan av lätt obehag men inte thrillerkänslan av total nerbrytning

19 mars, 2022 by Lotta Altner

Kulturhuset Stadsteatern 2021

Gasljus
Av Patrick Hamilton
Översättning Eva Sköld
Regi Melody Parker
Scenografi och kostym Erika Sjödin
Dramaturg Marc Matthiesen
Rekvisitör Petra Jansson
Sufflös Ida Dåverstam
Nypremiär på Kulturhuset stadsteatern, Lilla scenen den 18 mars 2022
Rollista Helena af Sandeberg (Bella Manningham), Henrik Norlén (Jack Manningham), Bahador Foladi (Rough) och Eva Rexed (Elisabeth, Nancy)

I en thriller ska de hela tiden ligga en obehaglig känsla av ångest i luften. Någonting ska upplevas krypande ruskigt, växande obehag som kan dyka upp när som helst och de minsta fjunen på armarna är redo för givakt; ståpäls när vi kanske minst anar det. Ordet ”gaslightning” har efter detta manuskript fått sin egen psykologiska benämning d.v.s. det är en form av manipulation där situationer/information förvrängs och utelämnas med avsikt att få offret att tvivla på sina egna minnen, uppfattningar och försämrar hälsan. Att någon leker med ens psyke på det viset kan få mycket förödande följder och påminner om hjärntvätt som kan förekomma i exempelvis vissa sekter. I den här uppsättningen är det maken som försöker knäcka hustrun.

Föreställningens handling utspelar sig i ett stort vardagsrum, där ljuset, lamporna och källan till värme är centralt i berättelsens form. Vad ska tändas, vad ska släckas och vem kan bevisa att hen har sanningen på sin sida? Om man läst originalmanuset av Patrick Hamilton är man fullt medveten om det engelska språkets underton av elakheter som kan låt trevligare än de är om man inte förstår det finstilta. Har man dessutom sett den amerikanska thrillerfilmen från 1944 (med bl.a. Ingrid Bergman) så har man med hjälp av musik och zoomning fått till det där speciella obehaget som manipulation kan ge, men som kräver just stillbilder och större närhet än i en teaterföreställning. Att på en stor scen skapa en thrillerkänsla är mycket svårt och uppsättningens försök är god även om jag inte känner att de till sin fullhet kommer i mål. Jag hade önskat kraftigare undertoner av obehag, mer trängda situationer och ett tydligare syfte med att maken vill driva sin hustru till vanvett.

Maken (Henrik Norlén) i uppsättningen är en slusk, lycksökare och tjuv som helt klart vill skrämmas och leva på sina egna villkor. Däremot är han inte tillräckligt manipulerande eller tillräckligt utstuderad i sina metoder, för att jag ska uppleva det som att han medvetet gör det han gör – vilket jag uppfattar att manuset ger utrymme för. Det känns tråkigt att säga men karaktären är intentillräckligt osympatisk för att jag ska känna den där rysningen. Manipulation kräver en klyftighet som jag inte känner av i Jack. Däremot ger han den vanliga skitstöveln ett gott ansikte och att spexigt drygt spela teater i teatern och tro sig vara bättre än han är, gör Jack med bravur.

Hustrun Bella (Helena af Sandeberg) ger ett bräckligt intryck även om jag aldrig riktigt känner att hon helt håller på att tappa förståndet. Kanske är det rollkaraktärens skönhet, balans och förtroende som gör att hon inte helt känns som ett förlorat offer. Däremot är det något obehagligt hur hon inte står på sig eller bara går därifrån. Hon är dock allt för hel för att det ska kännas trovärdigt att hon skulle ha stannat kvar.

En bra metod för att knäcka en annan människa psykiskt, är att hela tiden ifrågasätta saker med fler och fler frågor. Man gör det samtidigt som man tillrättavisar kring de mest banala saker. Det är viktigt var du sitter, hur du sitter och vad du har på dig mm. Bagateller påvisas som stora problem, vilket därmed leder till att dina proportioner på vad som är viktigt och mindre viktigt totalt rubbas. Jack ”hackar” på sin Bella som en korp som vill sticka hål på en halvdöd kropp och han verkar enbart kunna känna sig mättad när hon går sönder. Här finns en rimlig balans karaktärerna emellan.

Uppsättningen har en underbar ”twist” på slutet som ger insikt i hur psyket på en manipulerad kan behöva utvecklas och rusta sig. Fantastiska scener som ger oss chansen att tänka ”åh ena sidan” skulle det kunna vara så här men ”åh andra sidan” är det nog mest troligt att verkligheten trots allt är såhär. För var går egentligen gränsen för det som är skapat i oss som ett minne och det som är den yttersta sanningen?

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Natthärbärget av Gorkij på Dramaten – lysande tolkat och bedövande starkt

19 mars, 2022 by Hans Lindberg

Natthärbärget
Maksim Gorkijs storverk i regi av János Szász
Av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning Irena Kraus/János Szász
Scenografi Márton Ágh
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Tamás Bányai
Musik Anna von Hausswolff
Peruk och mask Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande Kicki Bramberg, Erik Ehn, Duncan Green, Karin Franz Körlof, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Peterson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner

När ridån går upp, inser vi att vi är medverkande i ett pågående drama, precis där, just då när scenens ljuskrona hissas upp och ner för att markera tidens gång. Femton utmärkta Dramaten-skådespelare står på scenen med Ingela Olsson som Luka, lyssnare och betraktare, kanske ”profet”, lysande tolkat.

Den kände regissören Janos Szasz och scenografen Marton Agh får oss inkluderade i dramat, som saknar egentlig handling, men är rykande aktuellt. Vi måste lyssna till femton röster från samhällets botten och spegla oss själva.

På Dramatens hemsida står det om föreställningen: Det finns ett ljus i slutet av tunneln – men vägen dit är fylld av kamp.
Szász Natthärbärget utspelar sig på Dramatens stora scen i en nära framtid. En katastrof har just ägt rum och på teatern utkämpar några vilsna individer en kamp för överlevnad. Här möts samhällets utstötta och genom berättelsen går vandraren Luka som med sina moraliska anekdoter duperar sin omgivning.

Föreställningen är stark, en totalupplevelse som gör att vi är som bedövade länge efteråt, så tagna är vi av det vi upplevt från scenen och i salongen. Regi och skådespelare, scenografi, ljus, ljus och den viktiga musiken. Anna von Hausswolff har komponerat nyskriven musik till uppsättningen. Pjäsen har nyöversatts mycket skickligt av Kajsa Öberg Lindsten som bland annat översatt verk av Svetlana Aleksijevitj till svenska.

Det är en berörande föreställning som talar till djupet inom oss och jag tror ingen kan se den utan att bära den med sig, länge efteråt. Trasiga människor möts i ruinerna av en förstörd teatersalong. En scenbild som blivit ännu mer påtagligt aktuell efter att ryssarna bombade en teater i Ukraina för några dagar sedan och vi sett bilder i medier får detta. Flera miljoner ukainare är på flykt nu och det är något Janos Szasz, denna uppsättnings regissör kan känna igen sig i. Han lämnade sig land Ungern med sin familj på grund av antisemitismen i Ungern och deb ungerska premiärminister Orbáns politik.

Fakta om regissören:
János Szász är ungersk film- och teaterregissör, som nyligen, liksom många andra kulturarbetare i Ungern, utsatts för förföljelser av polisen. Szász har fått ett antal internationella priser och bland annat vunnit European Film Award för sin filmatisering av Woyzeck 1994, efter Georg Büchners berömda pjäs. Hans filmatisering av Ágota Kristófs roman Den stora skrivboken har också belönats med priser. Szász har även varit verksam i USA där han regisserat flera uppsättningar vid American Repertory Theater, bland annat Mor Courage, Mordet på Marat och Onkel Vanja. Det är första gången János Szász regisserar i Sverige och han har med sig ett ungerskt konstnärligt team.

Om Gorkij:
Maksim Gorkij (1868–1936) var en rysk författare och dramatiker och en av de främsta företrädarna av socialrealismen som litterär stil. Med På botten från 1902, i svensk översättning ofta kallad Natthärbärget efter den tyska titeln Nachtasyl, vann Gorkij stor framgång. På Dramaten gästpelade Natthärbärget under Bergmanfestivalen 2012, i regi av Oskaras Koršunovas.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in