Natthärbärget
Av Maksim Gorkij
Regi János Szász
Översättning Kajsa Öberg Lindsten
Bearbetning Irena Kraus/János Szász
Scenografi Márton Ágh
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Tamás Bányai
Musik Anna von Hausswolff
Peruk och mask Frida Ottosson, Melanie Åberg.
Medverkande Kicki Bramberg, Erik Ehn, Duncan Green, Karin Franz Körlof, Thomas Hanzon, Rita Hjelm, Johan Holmberg, Ellen Jelinek, Hamadi Khemiri, Ingela Olsson, Torkel Peterson, Shanti Roney, Andreas Rothlin Svensson, Kristina Törnqvist, Pierre Wilkner
På en scen, med en scenografi som inte liknar något vi sett, möts vinddrivna existenser i ett flöde av dialoger och interaktioner i Maksim Gorkijs Natthärberget.
Den vackra och suggestiva scenografin på Dramatens stora scen är pjäsens nav, ett rum som publiken dras, ja, sugs in i och stannar kvar i under den nära tre timma långa föreställningen. Tankarna går till en utbombad eller förfallen patriciervåning: skeva trappor, trasiga smutsiga gardiner, en magnifik kristallkrona som fallit ned på golvet. Färgerna är olika nyanser av dimma och slitet guld. Det är magnifikt.
Vad är då en människa? Vad är det att existera? Frågorna nöts mot varandra i Gorkijs verk. När natthärbärgets gäster söker ordning i sitt kaos och för ett ögonblick fäster i tillvaron och i varandra, blir det just enbart ett ögonblick. Snart är kaos och den glömda och förträngda morgondagen ett faktum igen. Livet är en fest när glömskan om den egna belägenheten glöms och göms undan – hela ensemblen förenas även konkret i framförandet av sången ”Just idag är jag stark”. Det är kraftfullt och överraskande.
Här finns den döende, den förtvivlade, den som utsätts för människohandel och den som manipulerar och utnyttjar. Här finns sorgen och alla aspekter av skörhet. Mitt i det suggestiva, och nästan drömlika, skildras människors utsatthet med en exakthet, smärta och tonträff som gör att publiken nästan känner doften av ett natthärbärge, av bakfylla, spyor och ångest.
Och här finns Luka – katalysator och tröstare, ett slags Kristusgestalt om man så vill. Det finns politiska dimensioner i Natthärbärget, men det skymmer inte konsten.
”Vi tog en risk och skapade en vacker föreställning, sedan kom kriget”, sa den ungerska film-och teaterregissören János Szászs. Och samtiden och kriget finns som en bakgrund. Scenbilden blir i det perspektivet symbolen för allt det som gått och går sönder: människor, städer, byggnader, kulturer. Inte bara i det krig som pågår, utan scenens rum blir även en påminnelse om tragiken i att krigets barbari tycks vara människans ständiga följeslagare.
Vackert är det – och krävande, såväl för ensemblen som för publiken. Det är som att ha teater Galeasen från förr på Dramatens stora scen. Spelglädjen hos ensemblen, med storheter som Ingela Olsson, Shanti Roney, Thomas Hanzon, Elin Jelinek, Kristina Törnqvist och Anders Rothlin Svensson för att nämna några, når fram och in på djupet. Upplevelsen stannar kvar länge.
Av Annika Borg
Teol. dr., skribent, präst
Detta är en av Kulturbloggens två recensioner av samma föreställning. Här kan du läsa vår andra recension.