• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Elizabeth: A portrait in part(s) – mästerlig mosaik

29 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Elizabeth: A portrait in part(s)
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Roger Michell

70 år på tronen – går det alls att skildra? Roger Michells dokumentär om den brittiska drottningen Elizabeth II är en mosaik, sammansatt av minnen, känslor och tankar. Mästerligt, helt enkelt. Filmen förmedlar känslor från en mängd olika sammanhang istället för att berätta kronologiskt. En kronologisk skildring hade knappast varit lika levande och det hade ändå varit omöjligt att få med allt. Dessutom finns kronologin i Elizabeth II:s liv som drottning välgjort berättat i tv-serien The Crown.

När vi nu får se drottningen som sig själv från filmklipp från hela hennes liv blir det tydligt hur väl de brittiska skådespelarna agerat i rollen som hennes tv-serien The Crown. Hur de talar, hur de rör sig, in i minsta detalj, har de fångat drottningens karaktär och utstrålning. Claire Foy som den unga drottningen och Olivia Colman som den medelålders drottningen. Den äldre får vi se gestaltad av Imelda Staunton senare i år, när säsong 5 kommer.

Elizabeth II är den monark som innehaft posten längst i brittisk historia, i år firar hon 70 år på tronen. Det är ett fascinerande liv hon haft. Storbritannien och världen har genomgått stora samhällsförändringar under dessa år. Regissörens skildring känns till stor del som en hyllning, men det känns ärligt. Hon är en imponerande kvinna som fick ta över kronan som mycket ung. Hon ger intryck av att ha skinn på näsan. Jag är också imponerad av vilken duktig ryttare hon är.

Oavsett vad man tycker och tänker om monarki är detta en film som engagerar och är intressant. Att vara drottning handlar mer om en idé än en person, säger Elizabeth II i filmen. Jag både håller med och inte. För den brittiska monarkin har troligen Elizabeth IIs personlighet och karaktär räddat kvar monarkin eller åtminstone gjort den mer populär än den kunde ha varit. Nu tar filmen inte upp frågor kring monarkin egentligen, men det är inte regissörens syfte. Vi får se en mängd filmklipp från drottningen liv som barn ända till nu som snart hundraåring. Det är en roligt möte över filmduken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Elizabeth II, Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, Kritik av film

Filmrecension: Hopper och jakten på mörkrets hamster

28 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Hopper och jakten på mörkrets hamster
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Ben Stassen och Benjamin Mousquet
Manus Dave Collard
Svenska röster: Tousin “Tusse” Chiza, Anis Don Demina, Ellen Bergström, Claes Ljungmark, Magnus Mark, Oscar Harryson, Anton Olofson Raeder, Anders Öjebo, Lucas Krüger m fl.

En saga om att hitta sin egen styrka, att acceptera sig själv. Filmens hjälte är Hopper, adoptivson till kung Peter, som är hare. Hopper är hälften hare och hälften kyckling, vilket han har svårt att acceptera. Han vill vara hare till hundra procent. Han tycker dessutom att han är klumpig. Berättelsen är en variant på en saga vi hört berättas många gånger: en ung prins känner sig misslyckad, ger sig ut på äventyr tillsammans med några vänner som liksom han själv är udda personligheter. De möter svårigheter och utmaningar och under färden utvecklas de var och en och möter sina rädslor – och som grädde på moset måste de kämpa mot en ond farbror som vill stjäla kungariket från hjältens pappa.

Ett stort plus med denna animerade familjefilm är att de svenska rösterna görs mycket bra, av Tousin “Tusse” Chiza som ger röst åt Hopper. Hans vänner, skunken Meg och sköldpaddan Abe, får sina röster av Ellen Bergström och Anis Don Demina. Rösternas kvalitet och filmens höga kvalitet på animeringen ger betyg 3. Däremot är berättelsen inte särskilt nyskapande. Vi har hört den massor av gånger förut. En prins vill vara hjälte som sin pappa och ger sig ut på äventyr där han dessutom räddar kungariket från den onda farbrodern.

Slutkampen innehåller en lång scen med slagsmål och action, tröttsamt tycker jag för min del. Världen behöver inte mer filosofi som trumpetar ut att den som slåss bäst vinner. Slutscenen drar ned betyget, faktiskt.

Filmen bygger på figurer födda ur den amerikanske serietecknaren Chris Grines serieböcker. Det skulle inte förvåna mig om det kommer någon uppföljare. Jag tror att många, speciellt de yngre, kommer att vilja möta Hopper och hans vänner, den ängsliga sköldpaddan Abe och den modiga sjunken Meg igen. I original går Hopper under namnet Chickenhare, hjälte i serieböckerna The House of Klaus och Fire in the Hole. Chris Grine har nominerats till det prestigefyllda Will Eisner-priset för sin skapelse Chickenhare.

Artisten Tousin Chiza blev Tusse med hela svenska folket när han vann Mello 2021 med låten Voices. Han säger om sin roll:
– Det känns fantastiskt att få ge röst till min första huvudroll. Jag och Hopper har mycket gemensamt, han känner sig annorlunda och till en början försöker han gömma de sidorna för att försöka passa in. Men när han tillslut anammar alla sina delar så förstår han hur speciell han verkligen är. Jag har skrattat så mycket och inspirerats av berättelsen, som jag bara kan beskriva som ett enda stort äventyr tillsammans med Ellen och Anis.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerat, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension

Vibrerande hudlöst kammarspel om att bli sedd – Arma människor av konstkollektivet Snö

28 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Johan Karlsson

Fritt efter Fjodor Dostojevskij i översättning av Bengt Samuelsson

Regi: Emilie Strandberg

Manus: Emilie Strandberg och Caroline Andréason (baserat på roman av Dostojevskij)

Scenograf och kostym: Heidi Saikkonen

Musik och ljus: Peter Weicht

Koreograf: Sara Suneson

Mask: Suz Åberg

Medverkande: Sergej Merkusjev, Caroline Andréason, David Sperling

Premiär 26/3 2022 på Amoeba Tredje Långgatan 13B i Göteborg

Spelas till och med 10/4

Känner till de tre aktörerna, varav en av dem i föreställningen huvudsakligen är sångare och musiker. Flera i det nio personer stora konstkollektivet kan kopplas till sammanhang jag bevistat. Dock första gången mig veterligen jag ser någon av deras produktioner. Och det är första gången man huserar i detta öppna kontorslandskap våningen ovanför Byns Bistro, samma lokal som, om jag är rätt underrättad, använts till interiörer i Johan Falk-filmer. Har också för mig att det var här jag var på Doc Lounge-event för cirka tio år sedan. Det är ett spatiöst scenrum där publiken sitter utspridd längs väggarna på ”vintagestolar”. Tar in den ansenliga takhöjden, noterar spröjsade gigantiska fönster och att lokalen delats av med genomskinliga gardiner.

Snö består av fristående konstutövare vilka jobbar i olika projekt där de knyter nya medarbetare till sig. Målet är att skapa rum för samtal och reflektion om vår existens Drivkrafter är socialt engagemang jämte att relatera konsten till verkligheten. Caroline Andréason är dess konstnärlige ledare. Man har erhållit stöd från såväl stad och region som Kulturrådet.

Under cirka åttio minuter trollbinder något så annorlunda som en exalterad brevväxling i Sankt Petersburg, mellan en medelålders brydd man och den passionerade kvinna han åtrår och beskådar genom sitt fönster. Författare till de fiktiva breven är ingen mindre än Fjodor Dostojevskij, vars uppmärksammade debutroman Arma Människor gavs ut 1848 (senaste svenska översättningen 2018). Har inte läst boken, däremot några andra titlar av vilka två behandlats i lustläsarcirkel respektive på universitet och dessutom sett uppsättningar av hans litteratur på både Dramaten och Göteborgs Dramatiska Teater.

I sitt pressmeddelande skriver teamet om den brutala verklighet som klampade in i deras bubbla. Är det vettigt att framhärda i att använda en text av Rysslands främsta författare? Ska kriget i Ukraina göra avtryck i pjäsen? Första frågeställningen besvaras genom att hävda att texten om kontaktsökande och vilja att förstå, talar ännu tydligare till oss idag mot bakgrund av pågående barbari. Angående den andra högst relevanta funderingen infinner sig enbart spekulationer. Hur fritt har manusförfattarna förhållit sig till förlagan? Tyckte mig kunna avkoda vissa subtila referenser till offer som skördats bland civilbefolkningen (barn), jämte nödvändigheten av att fly landet.

Framgår inte heller av pressmeddelandet om man är först med att dramatisera romanen, även om tolkningen är fullt rimlig. Har inte fått fram andra uppgifter. Stämmer mitt antagande ska regissör Emilie Strandberg och konstnärlige ledaren Caroline Andréasson kreddas. Manus håller obevekligt publiken i ett skruvstäd av total koncentration, slipar föredömligt fram brevskrivarnas frustration och längtan.

Att den manliga protagonisten spelas av Dusan Merkusjev skänker uppsättningen sällsam lyster. Han har verkat som skådespelare i Sverige på vita duken och på scen antagligen hela 2000-talet, fast utbildad i yrket (även regissör) i Ryssland. Expressiviteten och det rika registret av uttryck exponeras formidabelt, gagnar honom i framställan av lidande ryskt temperament. Men monologerna utslungas med det språkets karaktäristiska prosodi, utan mygga och ibland ackompanjerat av musik, vilket tyvärr gör att hörbarheten stundtals offras på intimitetens naturalistiska altare. Till saken hör att båda aktörer talar med ryggen mot majoriteten av publiken. Caroline Andréasson å sin sida briljerar, genom sin koncisa gestaltning av uppflammande argumentation gentemot brevvännen. Varje stavelse förmedlas med orubblig pondus, signalerar karaktärens sturska självmedvetenhet.

foto Johan Karlsson (ej scenfoto)

Textens sprängkraft har en allmänmänsklig giltighet, vilket gör den meningsfull att göra kammarspel av. De båda blir varandras förtrogna genom sin korrespondens. Man undrar om de från sina planhalvor ska våga mötas, trots grannars skvaller och egna upptrissade förväntningar. Under tiden berättar de om vardagens knapphet, sina drömmar och skickar varandra gåvor. Han klassificerar sig som kontorsråtta. Kopiera och stämpla är hans livsluft, ständigt i färd med att byta om. Kläderna bär på skiftande betydelse, markerar status och självkänsla. Hon synes mestadels mer samlad, även om ett antal echaufferade utbrott förekommer. Förslag att ta ställning till inkommer, påverkar relationen med brevskrivaren.

Finns i Arma människor en förunderlig densitet. Starka känslor tillåts breda ut sig. Med lysande skådespelarna var och en i aktion på sin kant, innan de till slut möts i en stiliserat oskyldig, gemensam koreografi. Andreasson & Merkusjev skapar en karismatisk nerv kring sina figurer, vilket därutöver musiken bidrar till. Dels de tonala stämningar Peter Weicht lanserar, dels David Sperlings medverkan. Utrustad med peruk och bylsig täckjacka vandrar han runt som en osalig ande. Sjunger smäktande slaviskt, trakterar cittra, akustisk gitarr och dragspel. Sekvenserna med vemodigt dröjande dragspelsklanger är särskilt lyckade. Ramar in och öppnar upp på samma gång.

Somliga inslag har en mystisk dimension. Varför tillbringar kvinnan så mycket tid i sitt badkar som har en skiva över fylld av bokhögar? Varför tar mannen av och på sina svarta lackskor? Och vem symboliserar David Sperling när han sitter bland publiken med en skrivmaskin eller en kortlek? Åttio minuter blev aldrig tillnärmelsevis segdragna. Alltid en fröjd att få tillägna sig kvalitativt högtstående teater, inte minst när dramatiken utspelas på bara några meters avstånd. I denna dystra tid kan man med lite god vilja läsa in en strimma av hopp i pjäsen, i personernas försök att nå fram till varandra.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Ulf Rönnerstrand skiner starkast i spektakulär och välgjord gotisk saga – Slottet Valentins mysterier på Backa Teater

28 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av och regi: Malin Axelsson

Scenografi och kostym: Anna Dolata

Koreograf: Amanda Apetrea

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Maskdesign: Josefin Ekerås

Kompositörer: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Jonas Redig

Ljuddesign: Jonas Redig

Sångtexter: Kristina Issa

Musiker: Mats Nahlin

Skådespelare: Silan Maria Budak Rasch, Adel Darwish, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Bejamin Moliner, Rebecca Riggio, Ulf Rönnerstrand, Ove Wolf

Urpremiär 25/3 2022

Spelas på Backa Teater Lindholmen i Göteborg till och med 14/5 (från 13 år)

Dramatikern Malin Axelsson har vigt huvuddelen av sin konstnärliga gärning åt att att skriva för en yngre målgrupp, fast också innehaft chefsstolen på Radioteatern. Hon är regissör, pjäs- och prosaförfattare samt konstnärlig ledare för Riksteatern barn och unga.

Huruvida hon tidigare hämtat inspiration från samma fatabur tidigare saknas kännedom om. Kate Bush och pionjären Mary Radcliffe anges som inspirationskällor, för den framrusande farofyllda drömvärld vi bevittnar. Uppsättningen är påkostad och välgjord. Radcliffes gängse motivkrets utgår från unga oskuldsfulla kvinnor, vilka uppmanas besöka spöklika slott för att lösa mysterier knutna till dess ägare och därmed undgå gruvliga öden. Detta tema driver de förvecklingar som pågår inklusive paus i omkring tvåhundraminuter, en avsevärd längd för målgruppen i högstadieåldern och uppåt.

Uppsättningen är mångbottnad, därmed idealisk som allåldersföreställning. Vimlar av referenser som kan avkodas av en bevandrad publik. Inte utan att man blir nyfiken på vad lärarhandledningen förtäljer om ymnighetshornet av uppslag.

foto Ola Kjelbye

Känns lite konstigt att i nuvarande läge bänka sig för en nyskriven gotisk fantasi, ämnad för ständigt uppkopplade ungdomar. Men kanske kan de rent av tillgodogöra sig storyn bättre än någon som aldrig tagit del av Sagan om ringen eller följt Game of Thrones. Detta trots att de unga förmodligen är upptagna av krigets grymhet i Ukraina och ovanpå morden på lärarna i Malmö. Slottet Valentins mysterier fungerar delvis som eskapism. Sagor må vara läskiga i sitt kretsande kring turbulenta konflikter, kamp mellan ont och gott, fast traditionellt slutar ju sagor lyckligt. I Axelssons tappning kan vi dock inte förutsätta ett trösterikt slut.

Publiken placeras på gemensam läktare. Jag har perfekt överblick från översta raden. Fröjdas åt en teaterfest med extra allt. Noterar avsevärt djup och dito höjd på en scen, vars svarta golv som grunduppställning är kalt. Fjärrstyrd(?) mobil scenografi förs in intelligent för att illustrera dramaturgin. Teamet bakom har kreerat smarta lösningar med spiraltrappor, pelare, jättelika vinröda tyger, sängmöbel och dylikt. Ljud- och ljusdesigern har tilldelats åtskilliga uppgifter, vilka de bockar av med enorm yrkesskicklighet. Samma förhållande ska framhävas för de som fixat kostym- respektive maskdesign. Eftersom pjäsen är så omfattande märks mer än vanligt vad dessa kategorier av medarbetare framgångsrikt färdigställt. Teknisk utrustning och kompentens i arbetet med ljudet, är av den art att Jonas Redig inte nog kan lovordas. Ljussättningen bäddar in och förstärker på ett genomtänkt sätt. Och när ensemblen iförda kroppsstrumpa bär mask låter de sig inte identifieras i en handvändning.

foto Ola Kjelbye

I centrum för en mörk berättelse står Enya (Rebecca Reggio), uppfostrad av sin styvmamma (Eleftheria Gerofoka) har hon tvingats leva undangömd för att skyddas. Hemlighetsfulle pappan (Ove Wolf) är mestadels frånvarande. Officiellt jobbar han i skogen. Enya bestämmer sig för att frita två inspärrade tvillingsystrar, hennes spirande skönhet trollbinder två friare och hon träffar en besvärjerska (Anna Harling). Reggios huvudrollskaraktär träder på grund av oväder in på förbjudet område. Och bollen sätts i rullning. Slottet Valentins mysterier roterar runt kärlek och våld, fruktan och desillusion och vill förmedla insikter kring att växa upp. Upplösningen som inte precis är soft ska inte avslöjas.

Dramatiken äger rum på en avskild ö med fyra avgränsade zoner – varav minst en livsfarlig – vilka bara kan passeras genom tillstånd. Vår ciceron in i denna lika egendomligt som kusligt organiserade tillvaro, är narren gestaltad av Ulf Rönnerstrand. Vill hävda att skådespelaren är i sitt esse. Hans tacksamma roll tacklas med klurig emfas, varför man kan hävda att Rönnerstrand gör sitt livs roll. Att manus tilldelar honom en tämligen fri roll för att kunna förklara och kommentera är ovärderligt, ett snilledrag av Axelsson.

Den specialskrivna musiken är betydelsefull, har väsentlig inverkan. Den ger dramat en suggestiv laddning. Stämningar förhöjs sofistikerat av ambientsound. Annars är inslagen av pumpande trance och techno markant och antagligen anpassat för unga öron. Till allt inspelat tillkommer Mats Nahlins anslag och löpningar på ett piano som lustigt far fram och tillbaka. Ljudtekniker har härvidlag enastående lyckats uppförstora liveljudet.

foto Ola Kjelbye

Nästan lite pinsamt för egen del att Anna Harling duperade mig, hon som ett antal gånger majestätiskt drar iväg vokalt. Trodde i min enfald att Kristina Issa fanns på plats att för att framföra sina egna texter. Därför förtjänar förstås Harlings bedrift särskilt beröm. Imponerande röstresurser bibringar okuvligt pjäsens ödesmättade tendens.

I paus kom jag fram till att det inte kändes meningsfullt att engagera sig i alla förvecklingar, begär att få veta hur det skulle gå fanns inte kvar. Å andra sidan upptäcktes åtskillig ironi jämte ovan antydda referenser och blinkningar. Troligen missade jag också en del i den vägen. Ingredienser som roade varför några av de mest minnesvärda bör nämnas.

Släpiga tonfallet från Andreas Ferrada-Noli, vilket kan associeras till såväl Bruno K Öijer som Richard Wolff, sekvenser av teatraliskt avsiktligt överspel vilket kulminerade i dubbel mening extremt i Adel Darwishs trånande uppvaktning , Narrens uttalande om real life, fredagsmys samt hans parodi på ”salivsträngs-teknik” á la Ernst Hugo, syftningen på ikoniskt makabert klipp från Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare, hjärnskrynklarens utläggningar vilka förkroppsligas lysande av Benjamin Moliner, ett par av skådespelarna levererar snärtiga repliker på sina modersmål samt när begreppen ångest och oskuld grundligt förklaras.

foto Ola Kjelbye

Drygt två och en halv timme är lång tid för ett verk riktat till ungdomar. Tillåter mig att tvivla en smula på om den vindlande dramaturgiska bågen lockar dem.. Skulle förvisso kunna förhålla sig på det viset att de är mer vana vid att tillägna sig gotisk skräckromantik. Dessutom serveras som framgått både öron- och ögongodis. Har inte heller redovisat att ensemblen eller delar ur den, ofta upphäver gränsen mellan människa och monster/väsen/ gläfsande hundar. Och ett par gånger genomförs unisont koreograferade rörelser, skickligt synkade. Bör också än en gång betonas att musiken, inklusive ett antal viga sångnummer från Anna Harling, får rejält med utrymme.

Skådespelarna agerar begåvat med skärpa och finess. Deras repliker når ut exceptionellt väl. Märks att regissören haft kul när hon filat på kreativa lösningar. Och teamet som backar upp ensemblen är fantastiskt. Enda tveksamheten inskränker sig till själva sagan. Å andra sidan hade jag stort utbyte av Malin Axelssons associationsbanor.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Älskling är jag hemma – om nostalgin som kan lura oss

26 mars, 2022 by Birgitta Komaki

Älskling är jag hemma
Av Laura Wade
Översättning Sofia Fredén
Regi Maria Blom
Scenografi Bengt Fröderberg
Kostym Anna Hagert
Ljus Patrik Bogårdh
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Koreografi Catharina Allvin
Medverkande:
Judy: Janna Granström
Johnny: Philip Hughes
Fran: Johanna Lazcano
Marcus: Andreas Kundler
Sylvia: Kajsa Reingardt
Alex: Angelika Prick
Premiär 25 mars 2022, Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Judy och Johnny lever sin 50-talsdröm. I mönstrade klänningar och med ett ständigt leende servar Judy sin man på alla sätt han kan önska sig. Hon är den perfekta hemmafrun. I ett hem fyllt av enbart prylar från 50-talet, där till och med kylskåpet kommer från den tiden, är det köket som dominerar hennes liv. Här har de skapat sitt paradis. Men samtiden går inte alltid att stänga ute och det är svårt leva på en lön. Sakta blir de tvungna att förändra sina liv. Men när den ena vill ändra är den andra rädd för förändring.

I den första akten är det mesta harmoni, en förutsägbar fantasivärld. Den blir något långdragen. I andra akten sker uppgörelse och förändring och dramatiken kommer in.

Judy (Janna Granström) och Johnny ( Philip Hughes ) har ett fint samspel. Sedan är det mamman (Kajsa Reingardt) som gör en makalös monolog om varför 50-talet inte är en tid att sträva efter. Mellan scenerna gör skådespelarna små roliga koreografiska nummer.

Scenrummet domineras av köket , där det gamla kylskåpet blir som en egen person och av ett vardagsrum med drinkbord, teakmöbler och sypuffen.
Musiken är rock and roll på högsta nivå och lockar publiken att applådera med.

En underhållande pjäs om att välja sitt liv. Om drömmen att kunna skapa det perfekta livet och äktenskapet. Och om nostalgin som kan lura oss att förgylla dåtiden
och glömma att det fanns även mörka sidor. Men visst finns idealen från den tiden ännu kvar i bilden av hur hem och hushåll ska skötas, men få har tid idag.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 401
  • Sida 402
  • Sida 403
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in