Fritt efter Fjodor Dostojevskij i översättning av Bengt Samuelsson
Regi: Emilie Strandberg
Manus: Emilie Strandberg och Caroline Andréason (baserat på roman av Dostojevskij)
Scenograf och kostym: Heidi Saikkonen
Musik och ljus: Peter Weicht
Koreograf: Sara Suneson
Mask: Suz Åberg
Medverkande: Sergej Merkusjev, Caroline Andréason, David Sperling
Premiär 26/3 2022 på Amoeba Tredje Långgatan 13B i Göteborg
Spelas till och med 10/4
Känner till de tre aktörerna, varav en av dem i föreställningen huvudsakligen är sångare och musiker. Flera i det nio personer stora konstkollektivet kan kopplas till sammanhang jag bevistat. Dock första gången mig veterligen jag ser någon av deras produktioner. Och det är första gången man huserar i detta öppna kontorslandskap våningen ovanför Byns Bistro, samma lokal som, om jag är rätt underrättad, använts till interiörer i Johan Falk-filmer. Har också för mig att det var här jag var på Doc Lounge-event för cirka tio år sedan. Det är ett spatiöst scenrum där publiken sitter utspridd längs väggarna på ”vintagestolar”. Tar in den ansenliga takhöjden, noterar spröjsade gigantiska fönster och att lokalen delats av med genomskinliga gardiner.
Snö består av fristående konstutövare vilka jobbar i olika projekt där de knyter nya medarbetare till sig. Målet är att skapa rum för samtal och reflektion om vår existens Drivkrafter är socialt engagemang jämte att relatera konsten till verkligheten. Caroline Andréason är dess konstnärlige ledare. Man har erhållit stöd från såväl stad och region som Kulturrådet.
Under cirka åttio minuter trollbinder något så annorlunda som en exalterad brevväxling i Sankt Petersburg, mellan en medelålders brydd man och den passionerade kvinna han åtrår och beskådar genom sitt fönster. Författare till de fiktiva breven är ingen mindre än Fjodor Dostojevskij, vars uppmärksammade debutroman Arma Människor gavs ut 1848 (senaste svenska översättningen 2018). Har inte läst boken, däremot några andra titlar av vilka två behandlats i lustläsarcirkel respektive på universitet och dessutom sett uppsättningar av hans litteratur på både Dramaten och Göteborgs Dramatiska Teater.
I sitt pressmeddelande skriver teamet om den brutala verklighet som klampade in i deras bubbla. Är det vettigt att framhärda i att använda en text av Rysslands främsta författare? Ska kriget i Ukraina göra avtryck i pjäsen? Första frågeställningen besvaras genom att hävda att texten om kontaktsökande och vilja att förstå, talar ännu tydligare till oss idag mot bakgrund av pågående barbari. Angående den andra högst relevanta funderingen infinner sig enbart spekulationer. Hur fritt har manusförfattarna förhållit sig till förlagan? Tyckte mig kunna avkoda vissa subtila referenser till offer som skördats bland civilbefolkningen (barn), jämte nödvändigheten av att fly landet.
Framgår inte heller av pressmeddelandet om man är först med att dramatisera romanen, även om tolkningen är fullt rimlig. Har inte fått fram andra uppgifter. Stämmer mitt antagande ska regissör Emilie Strandberg och konstnärlige ledaren Caroline Andréasson kreddas. Manus håller obevekligt publiken i ett skruvstäd av total koncentration, slipar föredömligt fram brevskrivarnas frustration och längtan.
Att den manliga protagonisten spelas av Dusan Merkusjev skänker uppsättningen sällsam lyster. Han har verkat som skådespelare i Sverige på vita duken och på scen antagligen hela 2000-talet, fast utbildad i yrket (även regissör) i Ryssland. Expressiviteten och det rika registret av uttryck exponeras formidabelt, gagnar honom i framställan av lidande ryskt temperament. Men monologerna utslungas med det språkets karaktäristiska prosodi, utan mygga och ibland ackompanjerat av musik, vilket tyvärr gör att hörbarheten stundtals offras på intimitetens naturalistiska altare. Till saken hör att båda aktörer talar med ryggen mot majoriteten av publiken. Caroline Andréasson å sin sida briljerar, genom sin koncisa gestaltning av uppflammande argumentation gentemot brevvännen. Varje stavelse förmedlas med orubblig pondus, signalerar karaktärens sturska självmedvetenhet.
Textens sprängkraft har en allmänmänsklig giltighet, vilket gör den meningsfull att göra kammarspel av. De båda blir varandras förtrogna genom sin korrespondens. Man undrar om de från sina planhalvor ska våga mötas, trots grannars skvaller och egna upptrissade förväntningar. Under tiden berättar de om vardagens knapphet, sina drömmar och skickar varandra gåvor. Han klassificerar sig som kontorsråtta. Kopiera och stämpla är hans livsluft, ständigt i färd med att byta om. Kläderna bär på skiftande betydelse, markerar status och självkänsla. Hon synes mestadels mer samlad, även om ett antal echaufferade utbrott förekommer. Förslag att ta ställning till inkommer, påverkar relationen med brevskrivaren.
Finns i Arma människor en förunderlig densitet. Starka känslor tillåts breda ut sig. Med lysande skådespelarna var och en i aktion på sin kant, innan de till slut möts i en stiliserat oskyldig, gemensam koreografi. Andreasson & Merkusjev skapar en karismatisk nerv kring sina figurer, vilket därutöver musiken bidrar till. Dels de tonala stämningar Peter Weicht lanserar, dels David Sperlings medverkan. Utrustad med peruk och bylsig täckjacka vandrar han runt som en osalig ande. Sjunger smäktande slaviskt, trakterar cittra, akustisk gitarr och dragspel. Sekvenserna med vemodigt dröjande dragspelsklanger är särskilt lyckade. Ramar in och öppnar upp på samma gång.
Somliga inslag har en mystisk dimension. Varför tillbringar kvinnan så mycket tid i sitt badkar som har en skiva över fylld av bokhögar? Varför tar mannen av och på sina svarta lackskor? Och vem symboliserar David Sperling när han sitter bland publiken med en skrivmaskin eller en kortlek? Åttio minuter blev aldrig tillnärmelsevis segdragna. Alltid en fröjd att få tillägna sig kvalitativt högtstående teater, inte minst när dramatiken utspelas på bara några meters avstånd. I denna dystra tid kan man med lite god vilja läsa in en strimma av hopp i pjäsen, i personernas försök att nå fram till varandra.