Av och regi: Malin Axelsson
Scenografi och kostym: Anna Dolata
Koreograf: Amanda Apetrea
Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen
Maskdesign: Josefin Ekerås
Kompositörer: Anders Blad, Daniel Ekborg, Kristina Issa, Jonas Redig
Ljuddesign: Jonas Redig
Sångtexter: Kristina Issa
Musiker: Mats Nahlin
Skådespelare: Silan Maria Budak Rasch, Adel Darwish, Andreas Ferrada-Noli, Ylva Gallon, Eleftheria Gerofoka, Anna Harling, Bejamin Moliner, Rebecca Riggio, Ulf Rönnerstrand, Ove Wolf
Urpremiär 25/3 2022
Spelas på Backa Teater Lindholmen i Göteborg till och med 14/5 (från 13 år)
Dramatikern Malin Axelsson har vigt huvuddelen av sin konstnärliga gärning åt att att skriva för en yngre målgrupp, fast också innehaft chefsstolen på Radioteatern. Hon är regissör, pjäs- och prosaförfattare samt konstnärlig ledare för Riksteatern barn och unga.
Huruvida hon tidigare hämtat inspiration från samma fatabur tidigare saknas kännedom om. Kate Bush och pionjären Mary Radcliffe anges som inspirationskällor, för den framrusande farofyllda drömvärld vi bevittnar. Uppsättningen är påkostad och välgjord. Radcliffes gängse motivkrets utgår från unga oskuldsfulla kvinnor, vilka uppmanas besöka spöklika slott för att lösa mysterier knutna till dess ägare och därmed undgå gruvliga öden. Detta tema driver de förvecklingar som pågår inklusive paus i omkring tvåhundraminuter, en avsevärd längd för målgruppen i högstadieåldern och uppåt.
Uppsättningen är mångbottnad, därmed idealisk som allåldersföreställning. Vimlar av referenser som kan avkodas av en bevandrad publik. Inte utan att man blir nyfiken på vad lärarhandledningen förtäljer om ymnighetshornet av uppslag.
Känns lite konstigt att i nuvarande läge bänka sig för en nyskriven gotisk fantasi, ämnad för ständigt uppkopplade ungdomar. Men kanske kan de rent av tillgodogöra sig storyn bättre än någon som aldrig tagit del av Sagan om ringen eller följt Game of Thrones. Detta trots att de unga förmodligen är upptagna av krigets grymhet i Ukraina och ovanpå morden på lärarna i Malmö. Slottet Valentins mysterier fungerar delvis som eskapism. Sagor må vara läskiga i sitt kretsande kring turbulenta konflikter, kamp mellan ont och gott, fast traditionellt slutar ju sagor lyckligt. I Axelssons tappning kan vi dock inte förutsätta ett trösterikt slut.
Publiken placeras på gemensam läktare. Jag har perfekt överblick från översta raden. Fröjdas åt en teaterfest med extra allt. Noterar avsevärt djup och dito höjd på en scen, vars svarta golv som grunduppställning är kalt. Fjärrstyrd(?) mobil scenografi förs in intelligent för att illustrera dramaturgin. Teamet bakom har kreerat smarta lösningar med spiraltrappor, pelare, jättelika vinröda tyger, sängmöbel och dylikt. Ljud- och ljusdesigern har tilldelats åtskilliga uppgifter, vilka de bockar av med enorm yrkesskicklighet. Samma förhållande ska framhävas för de som fixat kostym- respektive maskdesign. Eftersom pjäsen är så omfattande märks mer än vanligt vad dessa kategorier av medarbetare framgångsrikt färdigställt. Teknisk utrustning och kompentens i arbetet med ljudet, är av den art att Jonas Redig inte nog kan lovordas. Ljussättningen bäddar in och förstärker på ett genomtänkt sätt. Och när ensemblen iförda kroppsstrumpa bär mask låter de sig inte identifieras i en handvändning.
I centrum för en mörk berättelse står Enya (Rebecca Reggio), uppfostrad av sin styvmamma (Eleftheria Gerofoka) har hon tvingats leva undangömd för att skyddas. Hemlighetsfulle pappan (Ove Wolf) är mestadels frånvarande. Officiellt jobbar han i skogen. Enya bestämmer sig för att frita två inspärrade tvillingsystrar, hennes spirande skönhet trollbinder två friare och hon träffar en besvärjerska (Anna Harling). Reggios huvudrollskaraktär träder på grund av oväder in på förbjudet område. Och bollen sätts i rullning. Slottet Valentins mysterier roterar runt kärlek och våld, fruktan och desillusion och vill förmedla insikter kring att växa upp. Upplösningen som inte precis är soft ska inte avslöjas.
Dramatiken äger rum på en avskild ö med fyra avgränsade zoner – varav minst en livsfarlig – vilka bara kan passeras genom tillstånd. Vår ciceron in i denna lika egendomligt som kusligt organiserade tillvaro, är narren gestaltad av Ulf Rönnerstrand. Vill hävda att skådespelaren är i sitt esse. Hans tacksamma roll tacklas med klurig emfas, varför man kan hävda att Rönnerstrand gör sitt livs roll. Att manus tilldelar honom en tämligen fri roll för att kunna förklara och kommentera är ovärderligt, ett snilledrag av Axelsson.
Den specialskrivna musiken är betydelsefull, har väsentlig inverkan. Den ger dramat en suggestiv laddning. Stämningar förhöjs sofistikerat av ambientsound. Annars är inslagen av pumpande trance och techno markant och antagligen anpassat för unga öron. Till allt inspelat tillkommer Mats Nahlins anslag och löpningar på ett piano som lustigt far fram och tillbaka. Ljudtekniker har härvidlag enastående lyckats uppförstora liveljudet.
Nästan lite pinsamt för egen del att Anna Harling duperade mig, hon som ett antal gånger majestätiskt drar iväg vokalt. Trodde i min enfald att Kristina Issa fanns på plats att för att framföra sina egna texter. Därför förtjänar förstås Harlings bedrift särskilt beröm. Imponerande röstresurser bibringar okuvligt pjäsens ödesmättade tendens.
I paus kom jag fram till att det inte kändes meningsfullt att engagera sig i alla förvecklingar, begär att få veta hur det skulle gå fanns inte kvar. Å andra sidan upptäcktes åtskillig ironi jämte ovan antydda referenser och blinkningar. Troligen missade jag också en del i den vägen. Ingredienser som roade varför några av de mest minnesvärda bör nämnas.
Släpiga tonfallet från Andreas Ferrada-Noli, vilket kan associeras till såväl Bruno K Öijer som Richard Wolff, sekvenser av teatraliskt avsiktligt överspel vilket kulminerade i dubbel mening extremt i Adel Darwishs trånande uppvaktning , Narrens uttalande om real life, fredagsmys samt hans parodi på ”salivsträngs-teknik” á la Ernst Hugo, syftningen på ikoniskt makabert klipp från Kocken, tjuven, hans fru och hennes älskare, hjärnskrynklarens utläggningar vilka förkroppsligas lysande av Benjamin Moliner, ett par av skådespelarna levererar snärtiga repliker på sina modersmål samt när begreppen ångest och oskuld grundligt förklaras.
Drygt två och en halv timme är lång tid för ett verk riktat till ungdomar. Tillåter mig att tvivla en smula på om den vindlande dramaturgiska bågen lockar dem.. Skulle förvisso kunna förhålla sig på det viset att de är mer vana vid att tillägna sig gotisk skräckromantik. Dessutom serveras som framgått både öron- och ögongodis. Har inte heller redovisat att ensemblen eller delar ur den, ofta upphäver gränsen mellan människa och monster/väsen/ gläfsande hundar. Och ett par gånger genomförs unisont koreograferade rörelser, skickligt synkade. Bör också än en gång betonas att musiken, inklusive ett antal viga sångnummer från Anna Harling, får rejält med utrymme.
Skådespelarna agerar begåvat med skärpa och finess. Deras repliker når ut exceptionellt väl. Märks att regissören haft kul när hon filat på kreativa lösningar. Och teamet som backar upp ensemblen är fantastiskt. Enda tveksamheten inskränker sig till själva sagan. Å andra sidan hade jag stort utbyte av Malin Axelssons associationsbanor.