• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Jujutsu Kaisen 0 – enkla men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser

6 juni, 2022 by Elis Holmström

Jujutsu Kaisen 0
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Seong-Hu Park

I solens rike är mangaförlaget Shonen Jump en hybrid av Marvel Comics och Penguin Random House vad gäller skala och räckvidd. Att bli förlagets galjonsfigur är en garanti för att bli ett nationellt fenomen. Mangabranschens mest älskade och populära serier har alla ett hem hos Shonen Jump – Dragon Ball, One Piece, Hunter x Hunter och nu Jujutsu Kaisen.

Den sistnämnda är en av de serier som just nu står inför det stora ögonblicket att bli nästa del i Shonens framgångssaga. Och alla ingredienserna finns på plats, den bisarra humorn, udda men sympatiska karaktärer och hysterisk action. Ett annat tecken på framgång är en biofilm som är menad att förstärka synergierna mellan mangan och tv-serien. För en rad populära Shonen-serier som My Hero Academia och Dragon Ball innebär filmerna oftast en underhållande men irrelevant avstickare för fansen. Filmernas berättelser är sällan kanoniserade och fungerar snarare som påminnelser för de mest inbitna fansen om hur svår väntan är mellan tv-säsongerna.

Men i och med Demon Slayer the Movie: Mugen Train har det skett något av ett paradigmskifte för anime-filmer som har sin primära publik i episodiskt format. Mugen Train är den största biosuccén i den inhemska japanska filmhistorien. Det finns en rad förklaringar till denna makalösa framgång, men det kanske mest anmärkningsvärda är att Mugen Train är essentiell för Demon Slayer-berättelsen. Den fungerar som en brygga mellan den första och andra säsongen. Jujutsu Kaisen 0 följer i samma fotspår, även om några av de mest igenkännbara karaktärerna från tv-serien inte är med här. Istället fungerar filmen som ett utmärkt tillägg som förstärker en rad omtyckta sidofigurer och ger tittaren en djupare insikt i den mycket komplexa mytologin.

Att göra en prequel är inte helt riskfritt, igenkänningsfaktorn är aningen dämpad och till skillnad mot Mugen Train finns det få inslag som känns essentiella för seriens framtid. Samtidigt gör denna avskildhet att berättelsen inte tyngs ned av några som helst krav på förkunskaper. I mångt och mycket är Jujutsu Kaisen 0 en spikrak och enkelspårig berättelse om hjältedåd och behovet att rehabilitera gamla skuldkänslor för att kunna gå vidare i livet. Tematiken som sådan kommer inte vinna några priser vad gäller innovationsförmåga men tack vare den stiliga presentationen och de färgstarka karaktärerna, exempelvis den talande pandan försedd med det ’’finurliga’’ namnet Panda, eller den stoiska Maki, skapas ett oväntat förföriskt berättande som fängslar genom hela filmen.

Denna fristående berättelse gör Jujutsu Kaisen 0 till en utmärkt introduktion till de som känt sig manade att dyka ned i anime men som inte har tiden att avsätta timmar för serien i fråga. För här finns alla de inslag som gjort Jujutsu Kaisen till en av omtalade anime fenomenen – de bångstyriga magiska förmågorna i kombination med silkeslena animationer som skapar en rad actionsekvenser som inte går att ta blicken ifrån. Den kontroversiella animationsstudion Mappa, som står bakom filmen, har de senaste åren skapat en rad serier som briljerar visuellt. I en tid då fler och fler japanska animationshus överger klassisk animation för digitalteknik så är det uppmuntrade att se hur pass långt digitaltekniken kommit vad gäller att emulera en helt analog stil. Precis som Mappas Dorohedoro är animationen följsam men inte överdrivet förfinad vilket ger bilderna liv och en rå intensitet.

Mer än något annat finns det en påtaglig passion för materialet, även om berättelsen inte rör sig utanför sin givna och förutsägbara mall. Det finns en övertygelse som maskerar och döljer den narrativa simpliciteten genom att ständigt mata publiken med enkla – men spännande, scenarion som alla kulminerar i imponerande stridssekvenser som vänder upp och ned på allt vad återhållsamhet innebär. Tyvärr så lyckas Jujutsu Kaisen 0 inte befria sig från Shonen Jump-filmernas förbannelse där allt i slutet kulminerar i en onödigt lång slutstrid där de dramatiska insatserna glöms bort i ett sammelsurium av vansinnesattacker och gapiga stridsrop. Där serierna oftast kan göra evighetslånga strider till ett intensivt maraton som är omöjliga att slita sig ifrån, blir striderna i filmversionen endast utdragna och ansträngda.

Jujutsu Kaisen 0 ger en oväntat tillgänglig, charmig och inbjudande inblick i en av animevärldens mest omdiskuterade serier just nu. Men även för den helt oinitierade finns det ett stort underhållningsvärde genom den vackra animationen, de mycket tilltalande karaktärerna och en rad strålande actionscener.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Mellan två världar – låter oss möta en som annars är osynliga men nödvändiga

3 juni, 2022 by Rosemari Södergren

Mellan två världar
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 juni 2022
Regi Emmanuel Carrére
Medverkande Juliette Binoche, Hélène Lambert, Louise Pociecka, Steve Papagiannis

En film om en grupp människor som är absolut nödvändiga för att samhället och alla företag ska gå runt men som tillhör de lägst betalda och samtidigt måste de slita hårt, ofta dessutom under otrygga arbetsförhållanden. Det handlar om städare, en arbetsgrupp som haft olika titlar under åren som lokalvårdare, hygientekniker med mera. Men oavsett vad de för tillfället har för titel arbetar de oftast utan anställningstrygghet och kan bli uppsagda på dagen. Denna film skildrar en författare som wallraffar, det vill säga låtsas vara arbetslös och får jobb som städare.

Filmen bygger på Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” som kom 2010 i Frankrike. Den charmiga och duktiga franska skådespelaren Juliette Binoche är perfekt i huvudroll som författaren.

I en intervju i Dagens Nyheter berättar Juliette Binoche att hon länge önskat se reportageboken bli en film:
– Direkt när jag hade läst journalisten Florence Aubenas undersökande reportagebok ”Le Quai d’Ouistreham” när den kom 2010 så visste jag att den borde bli film. Det är en otroligt viktigt bok som berättar om prekariatet, om helt omänskliga arbetsvillkor.

I filmen

Juliette Binoche spelar Marianne Winckler, författare från Paris, som tar arbete som städerska för att göra research till en bok. Hon avslöjar inte sin identitet utan låtsas vara arbetslös och fattig och i behov av arbete. Hon får arbete tillsammans med en grupp andra kvinnor och hon får en inblick i deras liv med finansiell otrygghet och socialt utanförskap. Hon får lära sig att tvätta toaletter på en färja mellan Frankrike och England och snabbt och effektivt måste det gå. Städarna har bara en och en halv timme på sig tills färjan fylls på med resande igen.

Hur slitsamt arbetet är kan hon få en sann erfarenhet av. Däremot kan hon ju egentligen inte riktigt uppleva hur utsatta städarna är eftersom Marianne Winckler är välbärgad och har trygg ekonomi som författare. Hon lever egentligen i en helt annan värld.

Vad jag saknar i filmen är kanske samtidigt dess styrka. Vi förstår hur utsatta städarna är som oftast arbetar utan kollektivavtal. Hur slitsamt och tungt deras jobb är. Och hur osynliga de är. Att majoriteten av människor troligen aldrig tänker på att det är människor som arbetar hårt för att se till att toaletter och alla lokaler är rena, fräscha och städade. Ändå tycker jag att filmen inte går på djupet i skildringen av de orättvisa och bristfälliga arbetsvillkoren. Men kanske det är en styrka samtidigt att filmen inte pekar med hela handen, att vi får tänka och känna efter själva.

På samma sätt ser vi i filmen hur en vänskap tycks växa fram mellan författaren och några av städarna. Men det är förmodligen omöjligt för den som inte lever lika utsatt att riktigt förstå hur det är. Filmen berättar hur omöjligt det också är med sann och ärlig vänskap mellan olika samhällsklasser. Men filmen berättar detta utan stora åthävor och lämnar över åt oss själva att dra våra slutsatser. Det är både filmens styrka och filmens svaghet.

Den får högt betyg dels för att Juliette Binoche spelar så bra och så äkta och för att de många skådespelarna, som ofta är amatörer och verkliga städare, ger filmen en stark autenticitet. Filmen får också högt betyg för att den är snyggt och elegant fotograferad, men starka talande miljöbilder. Den får också högt betyg för att detta är en grupp människor som vi kommer nära som oftast är helt osynliga i vårt samhälle.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Frankrike, kollektivavtal

Teman transformeras sömlöst till polerade praliner – Classics med Scott Hamilton

30 maj, 2022 by Mats Hallberg

foto Monika S. Jakubowska

Scott Hamilton

Classics

4

Inspelad i november 2021 i Nilento Studio i Kållered

Mix och mastring: Lars Nilsson

Producent: Scott Hamilton

Stunt Records

Releasedatum: 20/5 2022

Den amerikanske tenorsaxofonisten med sin smått ikoniska, mjuka tonalitet är osannolikt produktiv. Sedan debuten 1977 har Scott Hamilton släppt uppemot sjuttio album i eget namn, plus nästan lika många som sideman. Mötet med Jesper Thilo (release 2011) finns i min ägo, då den utsökta skivan skänktes av danske instrumentkollegan i Ljungskile. Karriären tog fart i Benny Goodmans orkester och under ett decennium ackompanjerades Rosemary Clooney. På 90-talet flyttades bopålarna från New York till London.

Vet att jag sett honom på svenska scener åtminstone tre gånger. Vid minst ett av tillfällena med samma nordiska omgivning som på Classics. En ytterst lyhörd omgivning bestående av pianist Jan Lundgren, kontrabasist Hans Backenroth samt trumslagare Kristian Leth. Pianogigantens sällskap kan betraktas som lika naturligt samtrimmat med Lundgren som dennes ordinarie trio. Lundgren står som samarbetspartner till swingorienterade saxofonisten på minst en tidigare skivutgivning.

Scott Hamilton skulle kunna inneha samma smeknamn som Johnny Griffin, The Little Giant. Inom en vid mainstream-tradition med reminiscenser från Ben Webster, Zoot Sims och kanske till och med Art Pepper och Stan Getz, utgör elegant spelande tenorist en hörnpelare sedan decennier. En smaksak huruvida man anser hans intima och svepande linjer vara oemotståndliga eller alltför lättsmälta. Även er recensent vacklar i sin ståndpunkt. Förvisso omisskännligt stil och enastående teknik, men ibland kan moment av monotoni uppstå på grund av brist på variation i uttrycket.

Vad beträffar kompositionerna kvartetten tar sig an på Classics erbjuds en överraskning som heter duga. Snyggt designade utgåvan innehåller nämligen nio melodier, i huvudsak teman, från framträdande europeiska tonsättare ur musikhistorien. Tjajkovskij förekommer två gånger vilket innebär att verk skrivna av åtta män blir renoverade, eller snarare adapterade till jazzig kontext. Musikens ursprungliga klang är mestadels kamouflerad, varför åtskilliga omtolkningar skulle kunna misstas för att vara hämtade från uppsättningar på Broadway. En märklig omständighet. Teman ur Svansjön, Ravels Pavane och möjligen Reverie av Debussy kan enklast härledas.

Hamilton står angiven som arrangör till tre av de stycken som stöpts om till polerade jazzlåtar, medan Jan Lundgren tagit hand om omgörningen av sista spåret Skymning (F. Chopin). På sin plats att nämna den polsk-svenska kollaboration som för några år sedan ”tillverkade” Chopin Impressions, där man inte var främmande för att låta Chopin svänga.

Står klart att kvartetten förenats i en gemensam vision som bildar ett vägvinnande mönster, Urvalet har skett med stor omsorg om varje detalj. Ska man anta att Hamilton i egenskap av producent tagit initiativet? I den mån abrupta vändningar förekommit i ursprungliga verken är de borttagna. Inramningen skyr i princip inslag av friktion. Även om den samlade prestationen motiverar mycket beröm, inställer sig tvivel till om jag i brådrasket kommer återvända till albumet. Ett skäl till min tvekan är ett underskott på innovativ dynamik. Man får intrycket att tempo och stämningar sammantaget hakar i och överlappar. Musiken är invirad i snarlikt sofistikerat sound, även om intensiteten höjs vid ett par tillfällen.

Omdaningen av temat ur Svansjön tillhör de stycken som innehåller dramatisk förhöjning, ett av skivans krön där Lundgren får rejält med utrymme. Och mangrant flyttas positioner fram. Noterar Kristian Leths cymbalspel jämte pregnanta stråkdrag från Hans Backenroth. Svänger subtilt om den mästerlige tonsättaren, i samma härad som It Don´t Mean A Thing. Apropå storvulna ryssar inleds Classics behagligt, genom tema hämtat ur pianokonsert av Rachmaninov. Debussy´s tidigare nämnda My Reverie blir till en förtätad och finstämd ballad, söt låt som lyckas undvika att bli sliskig. Avlöses av melodi tagen från aria ur operetten Leendets land ( F. Lehár) från 1929. Uppiggande puls genom högre grad av närvaro från rytmsektionen och ett fräckt flöde av ackord från Lundgren. Hamilton fraserar snyggt hur bekväm som helst i mjuka bågar. Håller det för högst troligt att Klas Toresson ser på den eminente amerikanen som ett stilideal.

Ett arrangemang som på ett smakfullt sätt nära nog bryter mönstret är det på Humoresque (A. Dvorák), varvid extra ingredienser tillförs av samtliga. Hade önskat mer av dylika manövrar. Man avrundar läckert genom ljuvlig ballad baserad på Chopin i lika vackert som välgjort arr av Jan Lundgren. Hans dröjande anslag, med exakt avvägda pauseringar, resulterar i en minnesvärd skönhetsupplevelse. Märks att Hamilton trivs förträffligt i den berömda studion i min hemkommun, tillsammans med sitt nordiska handplockade sällskap. Classics är en spännande idé utsökt omsatt i handling.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Kluriga kompositioner mittemellan genrer lysande exekverade – Riedel av Fredrik Lindborg trio & Stråkkvartett

27 maj, 2022 by Mats Hallberg

Omslag Martin Sjösedet och Jonne Bentlöv

Fredrik Lindborg Trio & String Quartet

Riedel

5

Inspelad i Atlantis studio i Stockholm 13-14/1 2022 av Niclas Lindström

Producent: Fredrik Lindborg

Imogena

49:08

Releasedatum: 27/4 2022

Ingen förnuftig kulturskribent kan betvivla den betydelse Georg Riedel haft för svenskt musikliv. Likt Cornelis personifierar hans verk vår folksjäl, trots att båda kom från andra kulturer i Europa. Om man mot bättre vetande skulle vilja tona ned kompositören och jazzbasistens status, rekommenderas den heltäckande biografin som kom för halvtannat år sedan. Boken förtecknar hur ofantligt produktiv och bred han varit under många decennier. Fick reda på massvis av musik från dennes penna jag inte visste om i allehanda genrer. Senaste åren har Riedels skaparkraft inte avtagit, snarare tvärtom. (Borde ha tackat honom mer specifikt de få gånger vi hastigt träffats under 2000-talet.)

Bakgrunden till föreliggande album är att Fredrik Lindborg önskade sig ett arr. Istället fick han åtta nyskrivna original, vilka har kompletterats med minutlånga solistiska kommentarer av medverkande musiker. Med sin oklanderliga teknik färgar Lindborg varje stycke på saxofoner i registret från sopran- via tenor- till mörkare klangen på barytonsaxofon.

På en häpnadsväckande skiva utan ackordinstrument ingår han som central del i LSD, det vill säga kongeniala rytmsektionen Martin Sjöstedt (kontrabas) jämte Daniel Fredriksson (trummor). Stråkkvartetten består av Daniel Migdal och Henrik Neimark Meyers på violin, Ylvali Zilliacus på viola samt Amalie Stalheim trakterandes cello. Att betrakta samtliga som i absolut översta skiktet på respektive instrument är ingen överdrift.

Hade förmånen att se releasegig i Lerum och skickade iväg en entusiastisk, än så länge ej publicerad recension. Då var fabulöse Daniel Fredriksson mer i framkant jämfört med inspelningen i studio. I Lerum framfördes material också från näst senaste cd:n, A Swedish Portrait som uteslutande vilar på kompositioner av Lars Gullin. Finns ju tydlig koppling mellan Gullin och Riedel då den senare som tonåring rekryterades till nordiska jazzens kanske främsta uttolkare. Och första utmärkta originalet på Riedel betitlas Gullinarium.

När bekantskapen med Riedel förnyas (spelat cd:n flera gånger under våren) , föll estetiken på plats vid noggrant lyssnande i hörlurar. Musiken fordrar koncentration, eftersom tonspråket kan uppfattas som kärvt stundtals, dissonanser förekommer. En annan omständighet är att kompositionernas struktur ofta ändras inuti respektive stycke. Frekvent utsätts mottagaren för motsatsen till medhårsstrykande easy listening, men förunderligt nog utan att det blir konstigt. Introvert otillgängligt tonspråk undviks på bekostnad av rikhaltiga kompositör som är rasande spännande att följa.

Riedel har låtit klassicism från Europa möta afrikansk-amerikanska jazzen. Ibland tycks uttrycket snudda vid Coltranes balladplatta med integrerade stråkar. Ibland hör vi två separata enheter- klassiskt skolade stråkkvartetten á la Kronos Quartet och jazztrion med saxofonist i centrum. I exempelvis Conclusion glider de i sär och fogas ihop, vilket gör Riedel till ett äventyrligt projekt som överträffar mina förväntningar.

Ska understrykas att ljudet är superbt. Grundströmningen är övervägande av vemodig natur, vilket förstärks av ett minimalistiskt drag. Givetvis uppstår åtskilliga ”avvikelser” på en lika förnämlig som svåretiketterad skiva. Svänger friskt här och var och Fredrik Lindborgs personliga kommentar leder faktiskt tanken till Earl Bostic. Kompositionerna andas en slags respektfylld hållning visavi livets okränkbara värden. Likt en motståndshandling mot destruktivitet och falskhet?

foto Johan J-E Johansson från Kronhuset i Göteborg 28/4 2020

I´m Lazy kännetecknas av ett fullkomligt ljuvligt tassande i bluesigt stuk, som kan associeras till smäktande vals. Måste rankas som en av de bästa svenskproducerade samarbeten jag hört med stråkkvartett och jazz combo. Fäster mig vid fantastiskt spel på barytonsax. Hänförs i Jingle av ystert swingbetonade insatser från rytmsektionen och frejdigt glimrande spel från projektledaren. Stillében heter en skönhetsupplevelse, även den en hyllning till Lars Gullin (1928-1976). Svävar fram i en andlig atmosfär där pregnant tonmåleri från jazzavdelningen och smeksamma stråkdrag kreerar fulländning. Leklynnet kommer fram som mest i glättiga I´m Just Kidding. Drivs framåt av ett enormt påpassligt komp med inspirerad batterist i spetsen, som introducerar en variant av shuffle. Kul! I Naimark Meyers fragment noteras medryckande, bubblande extas. Vitala, dynamiska stråkkvartetten innehar huvudrollen i avslutande stycke. Smidigt mejslas fram vad som påminner om en hymn.

Musiken ska ha repats, finslipats, ändrats och jammats på. Sannolikt att tillvägagångssättet bidrog till att resultatet blivit så utomordentligt bra. Detta kammarmusikaliska koncept med olika lyckade förgreningar förtjänar ovationer. Kemin instrumentalisterna sinsemellan är fantastisk, likaså Fredrik Lindborgs solon. Och hur veteranen Georg Riedel till synes kan ”spotta ur sig” synnerligen substantiella melodier förblir en gåta. Lysande kompositioner tas om hand på optimalt sätt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Top Gun: Maverick

27 maj, 2022 by Elis Holmström

Top Gun: Maverick
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 25 maj 2022
Regi: Joseph Kosinski

När Tom Cruise är som bäst väntar rättfram och enkel action som roar och nostalgiskt ser tillbaka på en tid när actionfilmer var något mer onyanserade och utan betydelsefull berättelse. Top Gun: Maverick har på förhand varit aningen svårare att omfamna än ’’Tompas’’ andra actionmonster. Hämmad av fruktansvärda förseningar – mestadels covid-relaterade, samt regissören Joseph Kosinski som har en kronisk tendens att leverera innehållslöst men snyggt skräp, fanns det goda anledningar att vara skeptisk. Den första filmen är inte heller känd för sin dramatiska nerv eller sina magiska karaktärer. Idag är en stor del av behållningen originalets klumpiga manus och den fåniga dialogen. Representationen av det plastiga 80-talet framkallar hånleenden med de hutlösa frisyrerna och det barocka temat som bärs upp av en distad elgitarr som får det att ringa i öronen.

Det finns med andra ord få skäl till varför det behövs en uppföljare till Top Gun. Och även om Maverick inte helt rättfärdigar sin existens är det en förvånansvärt underhållande film som briljerar i sina actionscener men som faller platt vad gäller allt annat. Även om regissören Joseph Kosinski inte ens kan dirigera trafik, har han sedan Tron Legacy haft en stor fallenhet för att skapa imponerande bilder med ett knivskarpt foto och en scenografi som kunde ha kommit ifrån ett av Apples designlab. Denna tekniska kompetens visar sig vara helt lysande för Top Gun Maverick och dess komplexa actionscener. Rullningar, loopar och flygformationer har sällan varit så här ståtliga att se på. Framförallt i stridssekvenserna skapas en otroligt intensitet som fängslar tittaren och som suddar bort det faktum att det inte finns någon som helst substans bakom det som utspelar sig på duken. Tillsammans med Hans Zimmers nerviga soundtrack väntar ett par storslagna stunder på bioduken. Filmens struktur har också drag av en klassisk heist-film där en omfattande och komplex händelse måste planeras och förberedas in absurdum, något som ger filmskaparna en god ursäkt att tvinga in sina karaktärer i stridsflygplan om och om igen. Nostalgi finns det också gott om, båda vad gäller hänvisningar till den första filmen men också en mindre smickrande sida som drömmer sig tillbaka till en svunnen era då män var män, skurkar var tydliga och där amerikansk militarism var det häftigaste sedan skivat bröd.

Men när flygbränslet inte forsar och hastighetsmätaren går ned blir dock filmen en annan och mer tragisk historia. Att begära berättarmässiga stordåd av en film signerad producenten Jerry Bruckheimer vore lika bisarrt som att förvänta sig en hälsodiet från Gérard Depardieu, men vad som utspelar sig mellan de fantastiska flyguppvisningarna är den värsta sortens fogmassa. Tom Cruise gör sitt bästa för att presentera en åldrad men inspirerad tolkning av Pete ’’Maverick’’ Mitchell. Cruise och hans närvaro gör en rad utfyllnadsscener aningen mer uthärdliga. Men då den yngre truppen piloter träder fram och ställer sig på scenens mitt är det bäst att snabbast möjligast skjuta sig ur cockpit. Förutom Miles Teller, som är den enda som kan klassas som någorlunda kompetent i den unga ensemblen, så är denna samling av stridspittar lika intressanta som en bunt brölande orcher från Sagan Om Ringen.

Inte blir det bättre av att materialet de tilldelas knappt hade kunnat fylla en post it-lapp. Dialogen hade gärna fått dränkas i skrikande motorljud och smattrande kulsprutor för att förskona publiken från pinsamma flygaforismer och metaforer som orsakar rysningar av helt fel anledningar. Jennifer Connelly – Cruise nya kärleksintresse, har ersatt Kelly McGillis, anledningarna till detta skulle kunna diskuteras i en separat artikel. Oavsett borde en begåvad aktör som Connelly kunna producera någon sorts gnista och kemi med Cruise. Men faktum är att denna påtvingade och obekväma romans står sig som det stelaste och mest passionslösa vi kan se på bio idag. Kosinski är lika bedrövlig som alltid vad gäller att regissera skådespelare och hantera en berättelse, vilket många gånger leder till att filmen stannar upp helt i onödan. Det enda som fungerar dramatiskt är Val Kilmer och dennes korta inhopp, där lyckas Kosinski skapa någon sorts emotionell trovärdighet, något som är mer eller mindre bortrensat från resten av filmen.

Men i ärlighetens namn, vem bryr sig om ett kasst manus och en usel romans då Tompa kör flygplan som en demon? För när det verkligen kommer till kritan levererar Top Gun: Maverick på det område den ska. Finalen i synnerhet är en total kavalkad i vansinne som får blodet att pumpa. Det faktum att Top Gun: Maverick är ofantligt mycket bättre än den har någon rätt att vara måste ses som något av en triumf.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Sida 389
  • Sida 390
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in