Scott Hamilton
Classics
4
Inspelad i november 2021 i Nilento Studio i Kållered
Mix och mastring: Lars Nilsson
Producent: Scott Hamilton
Stunt Records
Releasedatum: 20/5 2022
Den amerikanske tenorsaxofonisten med sin smått ikoniska, mjuka tonalitet är osannolikt produktiv. Sedan debuten 1977 har Scott Hamilton släppt uppemot sjuttio album i eget namn, plus nästan lika många som sideman. Mötet med Jesper Thilo (release 2011) finns i min ägo, då den utsökta skivan skänktes av danske instrumentkollegan i Ljungskile. Karriären tog fart i Benny Goodmans orkester och under ett decennium ackompanjerades Rosemary Clooney. På 90-talet flyttades bopålarna från New York till London.
Vet att jag sett honom på svenska scener åtminstone tre gånger. Vid minst ett av tillfällena med samma nordiska omgivning som på Classics. En ytterst lyhörd omgivning bestående av pianist Jan Lundgren, kontrabasist Hans Backenroth samt trumslagare Kristian Leth. Pianogigantens sällskap kan betraktas som lika naturligt samtrimmat med Lundgren som dennes ordinarie trio. Lundgren står som samarbetspartner till swingorienterade saxofonisten på minst en tidigare skivutgivning.
Scott Hamilton skulle kunna inneha samma smeknamn som Johnny Griffin, The Little Giant. Inom en vid mainstream-tradition med reminiscenser från Ben Webster, Zoot Sims och kanske till och med Art Pepper och Stan Getz, utgör elegant spelande tenorist en hörnpelare sedan decennier. En smaksak huruvida man anser hans intima och svepande linjer vara oemotståndliga eller alltför lättsmälta. Även er recensent vacklar i sin ståndpunkt. Förvisso omisskännligt stil och enastående teknik, men ibland kan moment av monotoni uppstå på grund av brist på variation i uttrycket.
Vad beträffar kompositionerna kvartetten tar sig an på Classics erbjuds en överraskning som heter duga. Snyggt designade utgåvan innehåller nämligen nio melodier, i huvudsak teman, från framträdande europeiska tonsättare ur musikhistorien. Tjajkovskij förekommer två gånger vilket innebär att verk skrivna av åtta män blir renoverade, eller snarare adapterade till jazzig kontext. Musikens ursprungliga klang är mestadels kamouflerad, varför åtskilliga omtolkningar skulle kunna misstas för att vara hämtade från uppsättningar på Broadway. En märklig omständighet. Teman ur Svansjön, Ravels Pavane och möjligen Reverie av Debussy kan enklast härledas.
Hamilton står angiven som arrangör till tre av de stycken som stöpts om till polerade jazzlåtar, medan Jan Lundgren tagit hand om omgörningen av sista spåret Skymning (F. Chopin). På sin plats att nämna den polsk-svenska kollaboration som för några år sedan ”tillverkade” Chopin Impressions, där man inte var främmande för att låta Chopin svänga.
Står klart att kvartetten förenats i en gemensam vision som bildar ett vägvinnande mönster, Urvalet har skett med stor omsorg om varje detalj. Ska man anta att Hamilton i egenskap av producent tagit initiativet? I den mån abrupta vändningar förekommit i ursprungliga verken är de borttagna. Inramningen skyr i princip inslag av friktion. Även om den samlade prestationen motiverar mycket beröm, inställer sig tvivel till om jag i brådrasket kommer återvända till albumet. Ett skäl till min tvekan är ett underskott på innovativ dynamik. Man får intrycket att tempo och stämningar sammantaget hakar i och överlappar. Musiken är invirad i snarlikt sofistikerat sound, även om intensiteten höjs vid ett par tillfällen.
Omdaningen av temat ur Svansjön tillhör de stycken som innehåller dramatisk förhöjning, ett av skivans krön där Lundgren får rejält med utrymme. Och mangrant flyttas positioner fram. Noterar Kristian Leths cymbalspel jämte pregnanta stråkdrag från Hans Backenroth. Svänger subtilt om den mästerlige tonsättaren, i samma härad som It Don´t Mean A Thing. Apropå storvulna ryssar inleds Classics behagligt, genom tema hämtat ur pianokonsert av Rachmaninov. Debussy´s tidigare nämnda My Reverie blir till en förtätad och finstämd ballad, söt låt som lyckas undvika att bli sliskig. Avlöses av melodi tagen från aria ur operetten Leendets land ( F. Lehár) från 1929. Uppiggande puls genom högre grad av närvaro från rytmsektionen och ett fräckt flöde av ackord från Lundgren. Hamilton fraserar snyggt hur bekväm som helst i mjuka bågar. Håller det för högst troligt att Klas Toresson ser på den eminente amerikanen som ett stilideal.
Ett arrangemang som på ett smakfullt sätt nära nog bryter mönstret är det på Humoresque (A. Dvorák), varvid extra ingredienser tillförs av samtliga. Hade önskat mer av dylika manövrar. Man avrundar läckert genom ljuvlig ballad baserad på Chopin i lika vackert som välgjort arr av Jan Lundgren. Hans dröjande anslag, med exakt avvägda pauseringar, resulterar i en minnesvärd skönhetsupplevelse. Märks att Hamilton trivs förträffligt i den berömda studion i min hemkommun, tillsammans med sitt nordiska handplockade sällskap. Classics är en spännande idé utsökt omsatt i handling.