Fredrik Lindborg Trio & String Quartet
Riedel
5
Inspelad i Atlantis studio i Stockholm 13-14/1 2022 av Niclas Lindström
Producent: Fredrik Lindborg
Imogena
49:08
Releasedatum: 27/4 2022
Ingen förnuftig kulturskribent kan betvivla den betydelse Georg Riedel haft för svenskt musikliv. Likt Cornelis personifierar hans verk vår folksjäl, trots att båda kom från andra kulturer i Europa. Om man mot bättre vetande skulle vilja tona ned kompositören och jazzbasistens status, rekommenderas den heltäckande biografin som kom för halvtannat år sedan. Boken förtecknar hur ofantligt produktiv och bred han varit under många decennier. Fick reda på massvis av musik från dennes penna jag inte visste om i allehanda genrer. Senaste åren har Riedels skaparkraft inte avtagit, snarare tvärtom. (Borde ha tackat honom mer specifikt de få gånger vi hastigt träffats under 2000-talet.)
Bakgrunden till föreliggande album är att Fredrik Lindborg önskade sig ett arr. Istället fick han åtta nyskrivna original, vilka har kompletterats med minutlånga solistiska kommentarer av medverkande musiker. Med sin oklanderliga teknik färgar Lindborg varje stycke på saxofoner i registret från sopran- via tenor- till mörkare klangen på barytonsaxofon.
På en häpnadsväckande skiva utan ackordinstrument ingår han som central del i LSD, det vill säga kongeniala rytmsektionen Martin Sjöstedt (kontrabas) jämte Daniel Fredriksson (trummor). Stråkkvartetten består av Daniel Migdal och Henrik Neimark Meyers på violin, Ylvali Zilliacus på viola samt Amalie Stalheim trakterandes cello. Att betrakta samtliga som i absolut översta skiktet på respektive instrument är ingen överdrift.
Hade förmånen att se releasegig i Lerum och skickade iväg en entusiastisk, än så länge ej publicerad recension. Då var fabulöse Daniel Fredriksson mer i framkant jämfört med inspelningen i studio. I Lerum framfördes material också från näst senaste cd:n, A Swedish Portrait som uteslutande vilar på kompositioner av Lars Gullin. Finns ju tydlig koppling mellan Gullin och Riedel då den senare som tonåring rekryterades till nordiska jazzens kanske främsta uttolkare. Och första utmärkta originalet på Riedel betitlas Gullinarium.
När bekantskapen med Riedel förnyas (spelat cd:n flera gånger under våren) , föll estetiken på plats vid noggrant lyssnande i hörlurar. Musiken fordrar koncentration, eftersom tonspråket kan uppfattas som kärvt stundtals, dissonanser förekommer. En annan omständighet är att kompositionernas struktur ofta ändras inuti respektive stycke. Frekvent utsätts mottagaren för motsatsen till medhårsstrykande easy listening, men förunderligt nog utan att det blir konstigt. Introvert otillgängligt tonspråk undviks på bekostnad av rikhaltiga kompositör som är rasande spännande att följa.
Riedel har låtit klassicism från Europa möta afrikansk-amerikanska jazzen. Ibland tycks uttrycket snudda vid Coltranes balladplatta med integrerade stråkar. Ibland hör vi två separata enheter- klassiskt skolade stråkkvartetten á la Kronos Quartet och jazztrion med saxofonist i centrum. I exempelvis Conclusion glider de i sär och fogas ihop, vilket gör Riedel till ett äventyrligt projekt som överträffar mina förväntningar.
Ska understrykas att ljudet är superbt. Grundströmningen är övervägande av vemodig natur, vilket förstärks av ett minimalistiskt drag. Givetvis uppstår åtskilliga ”avvikelser” på en lika förnämlig som svåretiketterad skiva. Svänger friskt här och var och Fredrik Lindborgs personliga kommentar leder faktiskt tanken till Earl Bostic. Kompositionerna andas en slags respektfylld hållning visavi livets okränkbara värden. Likt en motståndshandling mot destruktivitet och falskhet?
I´m Lazy kännetecknas av ett fullkomligt ljuvligt tassande i bluesigt stuk, som kan associeras till smäktande vals. Måste rankas som en av de bästa svenskproducerade samarbeten jag hört med stråkkvartett och jazz combo. Fäster mig vid fantastiskt spel på barytonsax. Hänförs i Jingle av ystert swingbetonade insatser från rytmsektionen och frejdigt glimrande spel från projektledaren. Stillében heter en skönhetsupplevelse, även den en hyllning till Lars Gullin (1928-1976). Svävar fram i en andlig atmosfär där pregnant tonmåleri från jazzavdelningen och smeksamma stråkdrag kreerar fulländning. Leklynnet kommer fram som mest i glättiga I´m Just Kidding. Drivs framåt av ett enormt påpassligt komp med inspirerad batterist i spetsen, som introducerar en variant av shuffle. Kul! I Naimark Meyers fragment noteras medryckande, bubblande extas. Vitala, dynamiska stråkkvartetten innehar huvudrollen i avslutande stycke. Smidigt mejslas fram vad som påminner om en hymn.
Musiken ska ha repats, finslipats, ändrats och jammats på. Sannolikt att tillvägagångssättet bidrog till att resultatet blivit så utomordentligt bra. Detta kammarmusikaliska koncept med olika lyckade förgreningar förtjänar ovationer. Kemin instrumentalisterna sinsemellan är fantastisk, likaså Fredrik Lindborgs solon. Och hur veteranen Georg Riedel till synes kan ”spotta ur sig” synnerligen substantiella melodier förblir en gåta. Lysande kompositioner tas om hand på optimalt sätt.