• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

En lovande turnépremiär med Ulf Lundell

18 juni, 2022 by Gästskribenter

Ulf Lundell 17/6-2022
Huskvarna Folkets Park
Publik: 2018 betalande.
Betyg: 4

Det kändes att det var lite spänt inledningsvis när bandet gick på inför en publik på lite drygt 2000 personer i Huskvarna Folkets Park prick halv åtta på fredagskvällen. Men det släppte ganska snart, det märktes att de trivs med varandra. Ulf Lundell skriver i Vardagar 6 att det här blir sista turnén med det här bandet. Men det sa han 2015 också och ikväll i Huskvarna är det samma band, som spelade på den turnén. Janne Bark, Surjo Benigh, Jens Frithiof, Andreas Dahlbäck, David Nyström och Marcus Olsson utgör alltså sommarens band.

Foto: Maria Laakso Åman

Konserten inleds energifyllt med Hungerdepartementet och Den natt som aldrig dagas för att sedan följas av mer stillsamma En droppe vatten och Så mycket äldre, för att sedan växlas upp igen med Den vassa eggen innan det var dags att bli nostalgiska på allvar. I det korta, och som så ofta väldigt underhållande, mellansnacket talade Lundell om hur nostalgi betraktades som galenskap av forskningen på 1600-talet men att forskningen idag talar om nostalgi som något helande och viktigt. Jag tänker att nostalgi är båda sakerna: en galenskap som trots allt är helande och viktigt för oss människor när den kommer i rimliga doser. Det är i år 40 år sedan milstolpen Kär och Galen kom. Därför skulle hela plattan hyllas och vi fick samtliga låtar från skivan med bibehållen låtordning. Det var sannerligen en fin present.

Foto: Maria Laakso Åman

Jag var fjorton år när Kär och Galen släpptes och jag hade bara några år tidigare fastnat för Lundell genom skivorna Ripp Rapp och Längre inåt Landet som jag hört hos syrran. K&G köpte jag, antagligen på Domus i Bengtsfors, och jag spelade nästan sönder min skiva. Tre låtar fastnade extra hårt hos mig och de är fortfarande några av mina absoluta favoriter. När jag kysser havet var nog den första låten som sög tag i mitt inre på ett speciellt sätt, men de två som än i dag ligger väldigt högt på favoritlistan är Herrarna och Laglös och i Huskvarna 2022 fick jag höra alla tre på samma gig. Av publikreaktionerna att döma var det ganska många som fick sina nostalgikickar tillgodosedda.

Foto: Maria Laakso Åman

Det finns förstås alltid trista typer på konserter, som tanten som gapade om Kär och Galen mellan varje låt under inledningen. Som tur är höll hon i alla fall käften efter att de spelat den låten. Eller snubben som ropade om 6767 mitt under framförandet av Kär och Galen-plattan och som senare gastade om Öppna Landskap trots att de redan spelat den. Det ska fan vara artist och orka med dessa ömkliga besökare som inte förmår låta konstnären besluta om hur verken ska presenteras. Är det pubkulturen där någon stackars trubadur agerar jukebox åt fulla människor, som förstört konsertkulturen?

Tänk om folk gjorde likadant på teatern. Öh, spela argbiggan! mitt under Hamlet.

Efter Kär och galen-nostalgin spelades den ljuvliga Senare år följt av FoxF och Idiot City och sedan Isabella som första extranummer. FoxF är en låt jag gillar skarpt. Det är så lätt i cancelkulturens tidevarv att bli utmålad som något man inte är. Att Lundell drog en liten lans för en ömklig man som tappat sina uppdrag må kanske vara hänt, men det behövs folk inom äldreomsorgen så den karl som inte längre får skriva i stora tidningar, kan säkert göra nytta på andra håll.

Foto: Maria Laakso Åman

Spelningen klockade in på 2:15 vilket i mina ögon är perfekt längd för en sommarkonsert. Det annars obligatoriska publiktacket uteblev dock då Lundell skyndade av scenen efter Gott att leva. Det var kanske lite snopet för många utav oss, men vem vet varför en lite äldre man på snart 73 år plötsligt får lite bråttom av scenen? Jag skulle gissa på att det trängde på helt enkelt. Det är sånt som händer, även den bäste. Enligt setlistan som skickades ut till oss av arrangören, skulle även Om sommaren ingått i setet men den ströks. Kanske i sista stund, kanske innan gigget, eller så var det bara applådtacket som ströks i slutet. Who know’s and who cares?

Ikväll spelar Ulf Lundell med band i Karlstad och jag tror de som går dit kommer få se ett mer avslappnat band, nu när premiärnerverna är borta.

Sedan tar turnén en månadslång semester och återkommer igen i början av juli.

Foto: Maria Laakso Åman

12 juli Stora Gåsemora gård, Fårösund
15 juli Skansen, Stockholm
16 juli Furuviksparken, Furuvik
20 juli Kronovalls vinslott, Österlen
23 juli Waterside, Mariestad
26 juli Dalhalla, Rättvik
27 juli Hugo Parkfestival, Norrköping
29 juli Borgholms slottsruin, Öland
30 juli Folkets park, Malmö
4 augusti, This is Live, Falkenberg
5 augusti Trädgårdsföreningen, Göteborg
7 augusti, Beitostølen Live, Norge
9 augusti Sentrum scene, Oslo Norge
12 augusti Folkets park, Västerås
och slutligen
13 augusti Lindesbergs arena.

Foto: Maria Laakso Åman

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Lightyear – underhållande och spännande

17 juni, 2022 by Elis Holmström

Lightyear
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2022
Regi Angus MacLane

Pixar grundades 1986 och det har gått hela tjugosju år sedan den första Toy Story-filmen hade premiär. Trots det har studion bibehållit sin position som den västerländska filmindustrins främsta animationshus. Tillsammans med den legendariska Studio Ghibli i Japan har Pixar ett varumärke som står pall för stora samhälleliga förändringar, en egenskap som konkurrenterna skulle vara villiga att offra mycket för att uppnå.

En Pixar-film utmärks av ett antal olika signum, det första är den tekniska kompetensen som – fortfarande, saknar motstycke inom industrin. Trots ett antal visuellt vackra produktioner från andra studios finns det ingen som kan utmana Pixar vad gäller att bygga upp världar som är minutiöst designade och animerade med en manisk besatthet vad gäller detaljer. Det andra är gripande och drabbande historier som kan förvandla de mest känslokalla och cyniska människor till gråtande vrak. Lightyear uppfyller sannerligen det första av dessa signum men kämpar med det andra. Givetvis finns det ingenting som dikterar att varje Pixar-produktion måste passa in en etablerad och älskad formula, men med tanke på studions förmåga att implementera en känslomässig udd är avsaknaden förvånande.

Lightyear är från första rutan tydlig med att presentera sig som ett avbrott mot tidigare Pixar och Toy Story-filmer. Detta är en actionpräglad och lättsam film, regissören Angus MacLane ser till klassiska rymdoperor som Flash Gordon, Star Trek och givetvis monoliten Star Wars.

Action har endast använts sporadiskt i Pixars tidigare filmer, det närmaste studion kommit en renodlad actionfilm var den aningen haltande och intetsägande Brave. Med Lightyear tar studion ett längdhopp som hade kunnat vinna en olympisk medalj vad gäller att iscensätta action i en digitalt animerad film. Flera av actionscenerna får skrytsamma miljonprojekt som Roland Emmerichs Moonfall att framstå som en amatörmässig dockteater. Här finns en nerv och ett sinne för humor som leder till en rad underhållande och spännande stunder som får flera av scenerna att rusa fram. Detta kombineras med den sedvanliga snillrikheten vad gäller design och tekniskt utförande. Lightyear må fortfarande vara stiliserad och flera av de mänskliga karaktärerna är karikatyrartade vad gäller deras utseende. Miljöer och scenografi har en mer modern och mer realistisk framställning vilket drar tankarna åt spelstudion Blizzard och deras storsuccé Overwatch som rör sig mellan det surrealistiska och det mer jordnära. Ljussättningen tillsammans med den fantastiska renderingen är fortfarande i en klass för sig och ett antal stillastående scener påminner om Claude Monets landskapstavlor.

Visuellt är Lightyear mer eller mindre perfekt men vad gäller berättelsen är det inte en lika felfri historia. Att filmen inte aspirerar på att vara något annat än en underhållande matiné i lyxförpackning tydliggörs i den rafflande öppningsscenen, inget är på något större allvar och det mest meningsfulla är att ge publiken en storslagen åktur. Men snart kommer MacLane till ett moment som faktiskt berör och som åkallar en av Pixars mest äskade stunder från filmen Upp. I den stunden verkar Lightyear redo att inta en position bredvid studions mest klassiska och odödliga filmer. Olyckligtvis visar sig denna korta sekvens endast vara ett mellanspel, inte ett avstamp för att nå till oändligheten och vidare. Snart återgår allting till mer traditionsenliga hjulspår som refererar till en rad olika science fiction-klassiker och där berättelsen endast är ett rullband som tar oss från en actionsekvens till nästa. Överlag känns berättelsen felkonstruerad då höjdpunkterna och de bästa skämten avlossas lite för tidigt vilket lämnar avslutningen fattig.

Denna något splittrade och spretiga tendens drabbar även karaktärerna. Buzz själv är precis lika självsäker och kapabel som vi minns honom. Han ackompanjeras av den helt obeskrivligt roliga robotkatten Sox som redan nu kan klassas som en av Pixars mest minnesvärda karaktärer. Men bortsett från dessa två är utbudet av personer värda att lägga på minner mer tanigt. Taika Waititis galna och hämningslösa insats är det enda som överhuvudtaget gör en av dessa sidofigurer någotsånär intressanta. Dessa narrativa brister är det som hindrar Lighteyar från att nå ända upp till stjärnorna.

Med en mer polerad berättelse och ett genomarbetat klimax hade Lightyear kunnat klassas som en blivande Pixar-klassiker. Vad vi istället har framför oss är en sommarmatiné i lyxförpackning som trots sina brister inte kan rekommenderas varmt nog.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension

My Chemical Romance på Gröna Lund

15 juni, 2022 by Thomas Johansson

Foto: Desiree Woltze Olsson

My Chemical Romance på Gröna Lund
14 juni 2022

Det är det femte spelningen i Sverige. Efter den förra på annexet 2011 trodde nog få att det skulle bli något mer, men 2019 återförandes bandet utan förvarning. De tänkta spelningarna i Europa 2020 blev flyttade två år framåt och då las Stockholm till. Att välja Gröna Lund som arena, är precis på gränsen vad grönan klarar publikmässigt. När jag kom så gick kön till Waldemarsudde. 1000 meter lång men efter 90 minuters köande kom jag in.

Planen framför scenen är verkligen full. Förväntan ligger i luften och många är klädda enligt den mall många kallar för EMO. Just My Chemical Romance är det största bandet inom den genren men brukar inte gå med på att de spelar emo-musik.

En kväll med MCR är en kväll med mycket känslor, allsång och faktiskt riktigt bra rock. Bandet med sångaren Gerard Way i fronten har kul på scenen. För kvällen klädd i en grön regnponcho och vitsminkad, redo för den utlovade åsk-skuren. Kom inte så mycket regn, var faktiskt skönt när det kom lite regn, för det var trångt framför scenen och Covid kändes som en dålig dröm.

Na na na är en glädjeskutt i det mörka, welcome to The Black Parade är en pärla, värdig som arenarock.

Kvällen som helhet är en klar fyra, även om de fans som köat i över två dygn nog ger konserten en sexa på en femgradig skala.

Foto: Desiree Woltze Olsson

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Gröna Lund, My Chemical Romance

Värdefull bilddokumentation genomsyras av respekt och leenden – 44 Days On The BLUES Highways av Lindahl & Löfgren

14 juni, 2022 by Mats Hallberg

Pee Wee Crayton foto Erik Lindahl

44 Days On The Blues Highways

Lindahl & Löfgren

Utgiven: 2020-10-01

ISBN: 978-91-87755-13-2

Tid & Rum

Blues handlar om att befinna sig i en djupt rotad känsla vars tillstånd kan uppvisa skiftande schatteringar. Vanligtvis associeras till mer eller mindre tunga tankar, vilka främst yttrar sig i klagosånger. Men blues kan vara så mycket mer. Som en stolt livshållning, mer ödmjuk än kaxig som hängivet omfamnar energin i tillvaron. Starka uttryck i omlopp, innebär att gemene man kanske inte attraheras. Låter nog i mångas öron alltför oputsat Vi andra som förunnats gåvan att ta emot dessa tonala emotioner blir stärkta.

Även inom jazzen och rockmusik förekommer ju en hel del bluesiga inslag, som en formel att arbeta efter i komponerandet. Jag äger ett antal (inte jättemånga) renodlade plattor i genren. Begreppet bluestolva cirkulerar ju ofta när det pratas om främst gitarristers spel. Att få skenbart enkla melodier att svänga maximalt i trovärdiga framföranden, är en konst få behärskar till fulländning. Skulle ändå tippa på att samtliga fotograferade på scen i detta verk hade den förmågan.

Legendariske låtskrivaren Percy Mayfield i L.A

För cirka trettio år sedan hade jag förmånen att live höra flera av tidens största i branschen. Syftar på namn som B.B King, Buddy Guy & Junior Wells, Albert Collins, Jeff Healy, Otis Rush, Lonnie Mack, Etta James, Koko Taylor, John Lee Hooker, Blues Brothers med flera. Av våra egna stjärnor har Roffe Wikström, Totta Näslund, Sven Zetterberg, Louise Hofsten och i viss mån Peps utgjort personliga favoriter. Men pinsamt nog har jag aldrig köpt ett nummer av Jefferson – enda bluestidskriften i Sverige.

Fyra män knutna till tidningen förverkligade i slutet på 1980 sitt drömprojekt, genom att med hyrd bil företa en slags pilgrimsresa från San Fransisco till Chicago. Uppdraget bestod i att intervjua och fotografera personer betydelsefulla för en frodande bluesscen, inbegripet nära musikaliska släktingar som zydeco och cajunmusik. Inriktningen är på den internationella marknaden då förord och bildtexter är på engelska.

Jessie Mae Hamphill (bild på bokens baksida)

Möten med flera kända namn förevigades, varav bekantskapen med somliga kunde återknytas när de befann sig på turné i Sverige. Själv har jag av dem utan att alls vara konnässö, hört talas om / lyssnat på exempelvis Clifon Chenier, Z.Z Hill, Buddy Guy, Big Joe Williams, Flaco Jimenez, R.L Burnside och givetvis Bobby ”Blue” Bland. I övrigt porträtteras mängder av lokala musiker och nationella storheter. Och framför allt interiörer och vyer från de stater man färdas genom och gör nedslag i.

Bobby ”Blue” Bland (fångad i exakt rätt ögonblick, eller hur?)

Utgår från att uttömmande reportage inklusive ingående konsertrecensioner publicerades efter hemkomsten av redaktör Tommy Löfgren. Av för mig okänd anledning fick man hösten 2020 möjlighet att ge ut dokumentationen i form av en påkostad bilderbok i svartvitt. Vi får en god inblick i den välplanerade resan (Löfgren har besökt USA trettiotvå (!) gånger medan fotograf Lindahl å sin sida, företagit sex resor till det stora vidsträckta landet i väster i bluesigt syfte), som inkluderade livemusik från 45 scener och flera avtalade möten i artisters hem eller på lokal. Betänk att detta tilldrog sig åtskilliga decennier före internet eller mobiltelefoner.

från Pioneer Club i Los Angeles

Resenärerna tackar sin lyckliga stjärna för att de fick så stort utbyte av sin investering. Hyrda bilen behövde bara rejäl service en gång. Snöpligaste incidenten var förmodligen då bilnycklarna låstes inne och värsta bör rimligen ha varit när allvarligt bråk blossade upp i klubblokal. Kvinnor var förstås väldigt sällsynta på scen, men de förekom som publik. Överlag vistades de fyra svenskarna i en manlig svart miljö. En miljö som det framgår kände sig hedrad av intresset från exotiska svenskar, vilket resulterar i uppskattande ömsesidiga ömhetsbetygelser. Förhållanden som skiner igenom i fotografierna. Vid ett tillfälle väcker det uppseende att inga andra vita finns i publiken.

Var de genuina utövarna vana vid att umgås med långväga bluesarkeologer, eller var dylika möten sällsynta? Leenden, extas och seriositet präglar Erik Lindahls strålande foton. Man undrar hur omfattande hans råmaterial var. Hur många bilder togs? Inser till fullo varför han kunnat livnära sig som frilansare, fotat för exempelvis landets största kvällstidningar.

Dan Taylor, Andy Williams och Doc Terry i St. Louis

Visst hade jag gärna velat haft mer kött på benen om denna omvälvande upplevelse, fler anekdoter och utrymme för konstnärliga bedömningar. Men nu valde förlaget att satsa på en utsökt dokumentation i bilder, kronologiskt berättad.

Textleverantör och fotograf presenterar sig över ett uppslag vardera jämte att i tre spalter redogöra för bokens förutsättningar. Ska nämnas att de två övriga som var med på den utstakade blå färden inte längre finns i livet. Minnet av dem liksom musikern Paul ”Lil´ Buck” Senegal uppmärksammas på försättsblad. Två inledande sidorna upptas av ett förord utformat som en kärleksförklaring till visuella krönikan ”44 Days On The Blues Highways”. Förordet är skrivet av Mark Naftalin som spelat med tjugofem av artisterna som medverkar och han förekommer själv på bild. Naftalin blev invald i Rock & Roll Hall of Fame som keyboardist i Paul Butterfield Blues Band. Förutom att ha ackompanjerat berömdheter som Etta James, Otis Rush, John Lee Hooker och Van Morrison har han komponerat, varit bandledare , festivalarrangör och radioproducent. Självklart en stor ära att få hans erkännande!

Fans till Bobby ”Blue” Bland i New Orleans

Hög tid att avslöja varför jag ägnar mig åt denna bildberättelse så pass långt efter utgivningsdatum. Beror på att jag lärt känna fotografen Erik Lindahl eftersom vi frekventerat samma högkvalitativa och mysiga nyöppnade jazzkrog i Majorna, nämligen Utopia. Har ett par gånger fått tillgång till hans förnämliga foton därifrån som komplement till recensioner/ betraktelser. Lindahls andra fotobok skänktes mig för att jag skulle tända på idén att skriva om den, därmed sprida ökad kännedom om dess existens. Nu är det gjort!

Fotografierna tillsammans med upplysande bildtexter jämte resans framväxande sträckning som inledning på varje kapitel; förmedlar bortom språkets begränsningar stämningar från vardag och fest, glädje och allvar. Dessutom en övertygelse om att blues som konstform är en angelägenhet väl värd att utforska. Ett lustfyllt arbete som i det här fallet konkret återupptogs, cirka fyrtio år senare efter att den hektiska och omtumlande resan genom tio stater ägt rum.

Charles Brown i Los Angeles

OBS Samtliga bilder tagna av Erik Lindahl

Arkiverad under: Bokrecension

The National på Rosendal -Rockpoeter av rang på scen

12 juni, 2022 by Petter Stjernstedt

Rosendal Garden Party, dag tre
Sharon Von Etten och The National

Till ett ösregn, hyfsat skyddad under ett stort grentätt träd, vittnar jag Sharon Von Ettens vackra stämma. Hennes senaste alster We’ve Been Going This All Wrong är lika vacker som tidigare verk och hennes röst är som vanligt glasklar, klingande ren. Likt en modern Patti Smith sjunger hon om droger, destruktiva förhållanden och misär. Det är naken, sov-rumsbaserad pop samtidigt som här finns stora gester, en storslagenhet i det lilla och det är oerhört vackert. Synd att stora delar av upplevelsen dränks av ett fontänregn.

Himlen öppnar sig för att sedan sluta sig. En linsgryta och sen vidare mot kvällens höjdpunkt, The National. Gudarna måste verkligen ha lyssnat för precis när bandet går på scen är det som att Fader vår har avslutat sitt toabesök och himlen blir alldeles blå och molnfri.

The National är det amerikanska rockgruppen som har hittat den rätta formulan för musikalisk magi. Femtetten med frontmannen Matt Berninger i täten hittar balansen mellan melankolisk, ömsint, energisk och aggressiv rock. Det är musik gjort med hjärta med låtar om trasiga människor, droger, alkohol och trassliga relationer. Matt är poeten som väger varje ordval på våg och gör om meningar till lyrik. “Smidges of bad ecstasy. Must have left it in my pocket, 
With my Christianity and my rocket
I’m binging hard on Annette Bening, And listening to REM again. Begin The Begin over and over.”

Källa: Wikimedia Commons

Som liveband är de knivskarpa. Bandet har en gedigen låtskatt bakom sig med åtta album släppta sedan första självbetitlade skivan The National från 2001. Musikalisk håller de jämn linje med smäktande och melankoliska toner, men också bombastiska arrangemang med stråkar och synthar. Ikväll hör vi både blåsinstrument, kvinnokörer och fioler. Detta ger mer tyngd till gruppens massiva pjäser. Publikfrierierna uteblir. Självklart får vi höra klassiker som i Need My Girl och Bloodbuzz Ohio. Men också bitar från en av första skivorna The Boxer som Slow Show och Fake Empire om vår fejkade absurda tillvaro. Starkaste ögonblicket kommer när Matt ”smetar kajal över ögonlocken” (metaforiskt!) och sjunger Light Years från senaste skivan Im Easy To Find där ett försiktigt pianospel och en ömsint sångare får leda väg. En ny låt finns med på repertoaren.  Låttiteln är oklar, men det är ljuv musik i samma kaliber som övrig arsenal, lovande inför kommande skivsläpp. 

Helheten är en väl avvägd blandning av ballader, B-sidor med stora klassiker och storslagna historier. Med kvällens konsert bevisar The National återigen att de är en av vår tids sylvassaste musiker, fem rockpoeter av rang.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Festival, Matt Berninger, Rosendal Garden party, Scen, The National

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in