44 Days On The Blues Highways
Lindahl & Löfgren
Utgiven: 2020-10-01
ISBN: 978-91-87755-13-2
Tid & Rum
Blues handlar om att befinna sig i en djupt rotad känsla vars tillstånd kan uppvisa skiftande schatteringar. Vanligtvis associeras till mer eller mindre tunga tankar, vilka främst yttrar sig i klagosånger. Men blues kan vara så mycket mer. Som en stolt livshållning, mer ödmjuk än kaxig som hängivet omfamnar energin i tillvaron. Starka uttryck i omlopp, innebär att gemene man kanske inte attraheras. Låter nog i mångas öron alltför oputsat Vi andra som förunnats gåvan att ta emot dessa tonala emotioner blir stärkta.
Även inom jazzen och rockmusik förekommer ju en hel del bluesiga inslag, som en formel att arbeta efter i komponerandet. Jag äger ett antal (inte jättemånga) renodlade plattor i genren. Begreppet bluestolva cirkulerar ju ofta när det pratas om främst gitarristers spel. Att få skenbart enkla melodier att svänga maximalt i trovärdiga framföranden, är en konst få behärskar till fulländning. Skulle ändå tippa på att samtliga fotograferade på scen i detta verk hade den förmågan.
För cirka trettio år sedan hade jag förmånen att live höra flera av tidens största i branschen. Syftar på namn som B.B King, Buddy Guy & Junior Wells, Albert Collins, Jeff Healy, Otis Rush, Lonnie Mack, Etta James, Koko Taylor, John Lee Hooker, Blues Brothers med flera. Av våra egna stjärnor har Roffe Wikström, Totta Näslund, Sven Zetterberg, Louise Hofsten och i viss mån Peps utgjort personliga favoriter. Men pinsamt nog har jag aldrig köpt ett nummer av Jefferson – enda bluestidskriften i Sverige.
Fyra män knutna till tidningen förverkligade i slutet på 1980 sitt drömprojekt, genom att med hyrd bil företa en slags pilgrimsresa från San Fransisco till Chicago. Uppdraget bestod i att intervjua och fotografera personer betydelsefulla för en frodande bluesscen, inbegripet nära musikaliska släktingar som zydeco och cajunmusik. Inriktningen är på den internationella marknaden då förord och bildtexter är på engelska.
Möten med flera kända namn förevigades, varav bekantskapen med somliga kunde återknytas när de befann sig på turné i Sverige. Själv har jag av dem utan att alls vara konnässö, hört talas om / lyssnat på exempelvis Clifon Chenier, Z.Z Hill, Buddy Guy, Big Joe Williams, Flaco Jimenez, R.L Burnside och givetvis Bobby ”Blue” Bland. I övrigt porträtteras mängder av lokala musiker och nationella storheter. Och framför allt interiörer och vyer från de stater man färdas genom och gör nedslag i.
Utgår från att uttömmande reportage inklusive ingående konsertrecensioner publicerades efter hemkomsten av redaktör Tommy Löfgren. Av för mig okänd anledning fick man hösten 2020 möjlighet att ge ut dokumentationen i form av en påkostad bilderbok i svartvitt. Vi får en god inblick i den välplanerade resan (Löfgren har besökt USA trettiotvå (!) gånger medan fotograf Lindahl å sin sida, företagit sex resor till det stora vidsträckta landet i väster i bluesigt syfte), som inkluderade livemusik från 45 scener och flera avtalade möten i artisters hem eller på lokal. Betänk att detta tilldrog sig åtskilliga decennier före internet eller mobiltelefoner.
Resenärerna tackar sin lyckliga stjärna för att de fick så stort utbyte av sin investering. Hyrda bilen behövde bara rejäl service en gång. Snöpligaste incidenten var förmodligen då bilnycklarna låstes inne och värsta bör rimligen ha varit när allvarligt bråk blossade upp i klubblokal. Kvinnor var förstås väldigt sällsynta på scen, men de förekom som publik. Överlag vistades de fyra svenskarna i en manlig svart miljö. En miljö som det framgår kände sig hedrad av intresset från exotiska svenskar, vilket resulterar i uppskattande ömsesidiga ömhetsbetygelser. Förhållanden som skiner igenom i fotografierna. Vid ett tillfälle väcker det uppseende att inga andra vita finns i publiken.
Var de genuina utövarna vana vid att umgås med långväga bluesarkeologer, eller var dylika möten sällsynta? Leenden, extas och seriositet präglar Erik Lindahls strålande foton. Man undrar hur omfattande hans råmaterial var. Hur många bilder togs? Inser till fullo varför han kunnat livnära sig som frilansare, fotat för exempelvis landets största kvällstidningar.
Visst hade jag gärna velat haft mer kött på benen om denna omvälvande upplevelse, fler anekdoter och utrymme för konstnärliga bedömningar. Men nu valde förlaget att satsa på en utsökt dokumentation i bilder, kronologiskt berättad.
Textleverantör och fotograf presenterar sig över ett uppslag vardera jämte att i tre spalter redogöra för bokens förutsättningar. Ska nämnas att de två övriga som var med på den utstakade blå färden inte längre finns i livet. Minnet av dem liksom musikern Paul ”Lil´ Buck” Senegal uppmärksammas på försättsblad. Två inledande sidorna upptas av ett förord utformat som en kärleksförklaring till visuella krönikan ”44 Days On The Blues Highways”. Förordet är skrivet av Mark Naftalin som spelat med tjugofem av artisterna som medverkar och han förekommer själv på bild. Naftalin blev invald i Rock & Roll Hall of Fame som keyboardist i Paul Butterfield Blues Band. Förutom att ha ackompanjerat berömdheter som Etta James, Otis Rush, John Lee Hooker och Van Morrison har han komponerat, varit bandledare , festivalarrangör och radioproducent. Självklart en stor ära att få hans erkännande!
Hög tid att avslöja varför jag ägnar mig åt denna bildberättelse så pass långt efter utgivningsdatum. Beror på att jag lärt känna fotografen Erik Lindahl eftersom vi frekventerat samma högkvalitativa och mysiga nyöppnade jazzkrog i Majorna, nämligen Utopia. Har ett par gånger fått tillgång till hans förnämliga foton därifrån som komplement till recensioner/ betraktelser. Lindahls andra fotobok skänktes mig för att jag skulle tända på idén att skriva om den, därmed sprida ökad kännedom om dess existens. Nu är det gjort!
Fotografierna tillsammans med upplysande bildtexter jämte resans framväxande sträckning som inledning på varje kapitel; förmedlar bortom språkets begränsningar stämningar från vardag och fest, glädje och allvar. Dessutom en övertygelse om att blues som konstform är en angelägenhet väl värd att utforska. Ett lustfyllt arbete som i det här fallet konkret återupptogs, cirka fyrtio år senare efter att den hektiska och omtumlande resan genom tio stater ägt rum.
OBS Samtliga bilder tagna av Erik Lindahl