Lightyear
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 juni 2022
Regi Angus MacLane
Pixar grundades 1986 och det har gått hela tjugosju år sedan den första Toy Story-filmen hade premiär. Trots det har studion bibehållit sin position som den västerländska filmindustrins främsta animationshus. Tillsammans med den legendariska Studio Ghibli i Japan har Pixar ett varumärke som står pall för stora samhälleliga förändringar, en egenskap som konkurrenterna skulle vara villiga att offra mycket för att uppnå.
En Pixar-film utmärks av ett antal olika signum, det första är den tekniska kompetensen som – fortfarande, saknar motstycke inom industrin. Trots ett antal visuellt vackra produktioner från andra studios finns det ingen som kan utmana Pixar vad gäller att bygga upp världar som är minutiöst designade och animerade med en manisk besatthet vad gäller detaljer. Det andra är gripande och drabbande historier som kan förvandla de mest känslokalla och cyniska människor till gråtande vrak. Lightyear uppfyller sannerligen det första av dessa signum men kämpar med det andra. Givetvis finns det ingenting som dikterar att varje Pixar-produktion måste passa in en etablerad och älskad formula, men med tanke på studions förmåga att implementera en känslomässig udd är avsaknaden förvånande.
Lightyear är från första rutan tydlig med att presentera sig som ett avbrott mot tidigare Pixar och Toy Story-filmer. Detta är en actionpräglad och lättsam film, regissören Angus MacLane ser till klassiska rymdoperor som Flash Gordon, Star Trek och givetvis monoliten Star Wars.
Action har endast använts sporadiskt i Pixars tidigare filmer, det närmaste studion kommit en renodlad actionfilm var den aningen haltande och intetsägande Brave. Med Lightyear tar studion ett längdhopp som hade kunnat vinna en olympisk medalj vad gäller att iscensätta action i en digitalt animerad film. Flera av actionscenerna får skrytsamma miljonprojekt som Roland Emmerichs Moonfall att framstå som en amatörmässig dockteater. Här finns en nerv och ett sinne för humor som leder till en rad underhållande och spännande stunder som får flera av scenerna att rusa fram. Detta kombineras med den sedvanliga snillrikheten vad gäller design och tekniskt utförande. Lightyear må fortfarande vara stiliserad och flera av de mänskliga karaktärerna är karikatyrartade vad gäller deras utseende. Miljöer och scenografi har en mer modern och mer realistisk framställning vilket drar tankarna åt spelstudion Blizzard och deras storsuccé Overwatch som rör sig mellan det surrealistiska och det mer jordnära. Ljussättningen tillsammans med den fantastiska renderingen är fortfarande i en klass för sig och ett antal stillastående scener påminner om Claude Monets landskapstavlor.
Visuellt är Lightyear mer eller mindre perfekt men vad gäller berättelsen är det inte en lika felfri historia. Att filmen inte aspirerar på att vara något annat än en underhållande matiné i lyxförpackning tydliggörs i den rafflande öppningsscenen, inget är på något större allvar och det mest meningsfulla är att ge publiken en storslagen åktur. Men snart kommer MacLane till ett moment som faktiskt berör och som åkallar en av Pixars mest äskade stunder från filmen Upp. I den stunden verkar Lightyear redo att inta en position bredvid studions mest klassiska och odödliga filmer. Olyckligtvis visar sig denna korta sekvens endast vara ett mellanspel, inte ett avstamp för att nå till oändligheten och vidare. Snart återgår allting till mer traditionsenliga hjulspår som refererar till en rad olika science fiction-klassiker och där berättelsen endast är ett rullband som tar oss från en actionsekvens till nästa. Överlag känns berättelsen felkonstruerad då höjdpunkterna och de bästa skämten avlossas lite för tidigt vilket lämnar avslutningen fattig.
Denna något splittrade och spretiga tendens drabbar även karaktärerna. Buzz själv är precis lika självsäker och kapabel som vi minns honom. Han ackompanjeras av den helt obeskrivligt roliga robotkatten Sox som redan nu kan klassas som en av Pixars mest minnesvärda karaktärer. Men bortsett från dessa två är utbudet av personer värda att lägga på minner mer tanigt. Taika Waititis galna och hämningslösa insats är det enda som överhuvudtaget gör en av dessa sidofigurer någotsånär intressanta. Dessa narrativa brister är det som hindrar Lighteyar från att nå ända upp till stjärnorna.
Med en mer polerad berättelse och ett genomarbetat klimax hade Lightyear kunnat klassas som en blivande Pixar-klassiker. Vad vi istället har framför oss är en sommarmatiné i lyxförpackning som trots sina brister inte kan rekommenderas varmt nog.