• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Ulf Lundell Vardagar 6 & Vardagar 7

8 augusti, 2022 by Redaktionen

Copyright/Fotograf: Kristina Prage

Vardagar 6: https://www.adlibris.com/se/bok/vardagar-6-9789146238942
Vardagar 7: https://www.adlibris.com/se/bok/vardagar-7-9789146238966
Böcker: Vardagar 6 och Vardagar 7
Författare: Ulf Lundell
Serie: Vardagar
Utgivningsdatum: 2022-05-24
Förlag: Wahlström Widstrand
Vardagar 6 – ISBN: 9789146238942
Vardagar 7 – ISBN: 9789146238966

Ulf Lundells Vardagar fortsätter. I år med utgåva 6 och 7, totalt 1164 sidor med betraktelser, poesi, fågelfunderingar och tankar om framtid, dåtid och nutid. Som den skarpa samhällsbetraktare som Lundell är finns det på varje sida tankeväckande funderingar kring saker som sker, har skett och kan komma att ske. Det är dessutom väldigt roligt att läsa. Humorn är påtagligt närvarande i texten. Jag kommer på mig själv med att ofta sitta och småskratta åt formuleringar och funderingar. Jag avbryter ibland läsningen för att ta mig en fundering på det jag läst. Ibland avbryter jag mig för att läsa upp några rader för min hustru. Ibland för ett garv. Ibland för en tanke.

När jag har läst de elvahundrasextiofyra sidorna förundras jag över hur oerhört snabba och effektiva recensenterna på de stora drakarna är. De är redo att recensera mastodontverk sju timmar efter att de fått boken. Jag beundrar dem verkligen. Själv behövde jag sommaren på mig för att ta mig igenom båda böckerna. Inte för att de är på minsta sätt tröglästa, utan för att de får mig att tänka och när jag vill tänka lägger jag ifrån mig boken en stund och läser vidare något senare. Kanske behöver inte draktidningsrecensenterna tänka lika mycket som jag? Eller så tänker de mycket snabbare bara?

Jag har i alla fall haft mycket trevligt sällskap med Lundells tankar denna sommaren. Det är högt och lågt, det är personligt och det är allmänt. Turer med de gamla bilarna som hängt med alla åren. Måltider som tillagas i hemmet eller äts på lokal. Kärleken som dykt upp i hans liv. Ömsint, naket och öppet går funderingar kring framtiden. Döden är, kanske av förklarliga skäl, något som han tänker på regelbundet. Ibland lyser längtan efter slutet igenom. Oftast i form av flytten ut i anonymiteten i ett varmare land, slutet på turnérandet, efter konserterna är över, kanske skriva någon bok, kanske måla lite, kanske skriva någon låt då och då, men ifrån varmare trakter där nordan inte blåser kallt. Ibland lyser längtan efter ett mer permanent slut igenom. När klimatet kraschat, såväl det politiska som jordens. Saker i framtiden som han konstaterar att: Då är inte jag kvar i allafall. Författaren funderar i böckerna, mycket kring konsten, kreativiteten, lusten och när dessa krockar. Vad som kan hända. Vad som händer.

Ӏr N en inflyttar-imperialist?
Vad söker hon?
Ett hem, en far?
Ja, jag är ju det perfekta målet, men då glömmer hon att
jag offrar allt för min kreativitet
ALLT!
Nästan”

Vardagar 7 sid 191

I någon av de tidigare böckerna i serien skriver Ulf Lundell att hans plan har varit 7 delar. I så fall är serien slut nu. Det har varit en fantastisk vecka. För min del får det gärna fortsätta komma fler böcker i serien, men jag tycker det vore minst lika fint med en bok helt fiction nästa gång.
Alla böcker Ulf Lundell skriver skapar diskussioner om hur mycket som är självbiografiskt. Kanske var det det som gjorde att serien Vardagar uppstod. Här skulle vi få självbiografiskt så det räcker och blir över.
Personligen är jag mycket nöjd med det beslutet. Jag vet inte om jag på något sätt ”känner” Ulf Lundell bättre efter de här sju böckerna. Hur ska jag kunna veta det? Jag känner ju inte honom. Men jag har blivit underhållen och fått tankeväckande inspel av en av landets bästa författare. Det räcker för mig.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Recension

Bokrecension: Svarta Segel av Rebecka Edgren Aldén

8 augusti, 2022 by Redaktionen

https://www.adlibris.com/se/bok/svarta-segel-9789189051898
Svarta Segel
Författare: Rebecka Edgren Aldén
Serie: Sjöräddarna (Del 1)
Utgiven: Juni 2022
Förlag: Romanus & Selling
ISBN: 978-91-89051-89-8

Svarta segel är inget mindre än en spänningsroman med såväl krypande obehaglig känsla som oväntade vändningar, och därmed adrenalinsframkallande obehag som gör att det inte går att släppa boken ifrån sig. En verklig bladvändare har Rebecka Edgren Aldén skapat och hon gör det i spännande skärgårdsmiljö med en grupp sjöräddare i fokus.

Ett andra fokus i boken är det så oerhört viktiga; mäns våld mot kvinnor. Boken hanterar tankegångar som är intressanta såväl när det handlar om ”vanligt” manbebisbeteende, översittare som hävdar sig i alla sammanhang, hotfulla verbala angrepp där hannar spänner upp sig, lutar sig fram och väser fram sina budskap, till när det eskalerar till våld, misshandel och mord. Inte minst belyses mäns agerande när de utan att kunna hantera sina båtar skickligt, vräker sig in, tar plats och knuffar sig fram, för att genast börja skrävla om sin båt allt medan de skriker på ”sin” kvinna att hon ska göra än det ena och än det andra när han gör det viktiga båtskrävlandet till en konstart. Metoo bearbetas och analyseras från olika perspektiv och med en mycket intressant tanketråd om vad som skett sedan 2017 till idag. Hur personer som begått övergrepp fått någon slags revansch i samhället och får berätta ”sin sanning” oemotsagda. Hur kvinnor fälls för förtal när de berättar om vad de varit med om, till och med utan att namn nämns, men eftersom det är så lätt att förstå vilka män de talar om. Det är ett väldigt bra tema i boken och författaren hanterar det på ett skickligt sätt utan att bli agitator eller plakatbärare. Snyggt gjort.

Fallet som boken cirkulerar kring är välskrivet, skickligt berättat; för ovanlighetsskull kan jag inte på ett tidigt stadium förutse slutet. Det tackar jag för. Miljöbeskrivningarna är helt underbara. Jag vill segla till de platser hon skriver om. Jag vill lägga till i en naturhamn i Stora Nassa och bada från badbryggan på båten. Jag vill kryssa över fjärdarna i Stockholms skärgård och jag vill sola på fördäck en lugn dag vid Möja. Men jag vill inte krypa fram i tät dimma där man inte ser mer än någon meter framför sig, i jakten på en naturhamn där man kanske kan lägga till i väntan på klar sikt. Men skulle jag hamna där vore det en förnämlighet att kunna anropa sjöräddarna, frivilligkåren som riskerar sina liv för att rädda ditt och mitt.
Jag ser fram emot nästa bok i den här serien.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension

Filmrecension: Playground – en skrämmande skildring av skolgården ur barnens perspektiv

7 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Playground
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Laura Wandel

Playground är en skildring av barndomens mörka sidor och visar hur hemska barn kan vara emot varandra utan att vuxna ser eller förstår ett dugg av vad som pågår. Det gör ont i magen när jag ser hur blinda och oförstående de vuxna kan vara. Det blir extra starkt då allt är filmat ur barnens perspektiv med kameran på barnens höjd. Vi ser vilka vuxna som ens orkar böja sig ned och möta barnen där de är och vilka som bara gormar uppifrån. Playground är en skrämmande skildring av skolgården ur barnens perspektiv.

Vi får följa sjuåriga Nora som slits motvilligt ur sin pappas famn vid grindarna till skolan där hon nu ska börja. Hon ska börja skolan och kommer dit tillsammans med sin äldre bror Abel. Nora gråter och vill inte alls börja i skolan och hon söker upp sin bror för att få vara med honom på rasterna. Men han knuffar bort henne. Ganska snart inser både Nora och vi som tittar på filmen att Abel är mobbad. Han är inte bara retad utan blir slagen och doppad med huvudet i toalettstol och slängs bland sopor. Nora måste lära sig de sociala koder som hjälper bland barnen. Det är en tuff värld för barn. I periferin anas en och annan vuxen men nere i Noras ögonhöjd är det barnens granithårda spelregler som gäller.

Ibland är Nora väldigt sur och jag blir förskräckt över att hon inte vågar berätta för de vuxna. Jag vet inte hur det är i skolor nu för tiden. Så här hård mobbning med våld förekom inte i den skola där jag gick men däremot blev många retade. Det kunde göra ont också men detta våld som förekommer i filmen är ändå mycket värre. Det gör ont att se och jag hoppas att filmen ses av alla som arbetar med barn och att den kan få igång samtal om barnens tillvaro i skolan.

Det är så hemskt att barnen så sällan kan prata om vad som händer med de vuxna, att de inte kan förklara vad som händer och att ingen vuxen verkar vilja försöka ta reda på vad som händer och varför. Inte att undra på att världen är full av vuxna som struntar i andra och att det blir krig och klimatförstörelse, när barn växer upp under sådana hemska situationer och sedan blir vuxna.

Filmens regissör, Laura Wandel, är född 1984 i Bryssel. Playground . Den tog fem år att göra. Laura Wandel tillbringade mycket tid på skolgårdar och över 200 barn provfilmades innan hon hittade rätt. I ett pressutskick berättar hon:
– Barnen fick inget manus. Tillsammans med en speciallärare arbetade vi fram en metod där barnen presenterades för en situation och tillsammans kom vi framåt med scenerna. På så vis kunde de bidra med sina egna tankar och erfarenheter. Jag vet till exempel ingenting om TikTok. Det kom helt från barnen.
Att hela tiden hålla kameran på barnens nivå gör att de vuxna ofta bara syns från midjan och ner.
– Men när de böjer sig ner till barnens nivå, då vet vi att de anstränger sig för att verkligen lyssna.

Playground, som var Belgiens Oscarsnominering 2022, vann Kritikerpriset i Cannes 2021 och vann Dragon Award Best International Film på Göteborg Filmfestival 2022.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barnens perspektiv, Filmkritik, Filmkritiker, Filmrecension, mobbning

Rigmor Gustafsson Kvartett, Fasching in Bloom, 6 aug 2022

7 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen – Moderna museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång – Rigmor Gustafsson
Piano – Jonas Östholm
Bas – Martin Höper

Trummor – Chris Montgomery

Stockholms Jazzfestival, där Rigmor Gustafsson ofta deltagit, beskriver hennes långa varierade karriär med redan tio album utgivna i eget namn. Hon sägs vara en av Sveriges och Europas främsta och mest populära jazzartister. Bland de många priser hon fått är Kungliga Akademiens Jazzpris ett, Sveriges Radios pris Guldkatten ett och dessutom har hon tagit emot medaljen Litteris et artibus från Kungens hand. Hon framträdde i samband med Victorias bröllop, Allsång på Skansen, Så ska det låta och På spåret. Sin första grammis (av tre) fick hon för albumet Alone With You (2007) som innehåller enbart egna kompositioner, vilket även har sålt Guld. Första skivan släppte hon 1996 men ger i dag ut sina album på det tyska skivbolaget ACT. Senaste albumet Come Home (2019) består av egen musik men även verk av andra kvinnor såsom Kate Bush, Joni Mitchell. Sammantaget finns grund för höga förväntningar inför kvällens framträdande, det första jag ser med henne.

Av kulturbloggens intervju 2015 framgår att hon inte kommer från en musikalisk familj utan att den kommunala musikskolan istället betytt mycket för henne. Hon nämner särskilt en förstående gitarrlärare som insåg att intresse för musik kommer via lek och lust.
– Han improviserade och det var så jag lärde mig. Ena dagen var det Idas sommarvisa för att nästa vara ett klassiskt stycke. Jag hade heller ingen aning om vilken musik jag spelade så det där med jazz fattade jag långt senare. Min lärare gav mig kassettband med musik och det var först långt senare som jag fattade att det var jazz.

Det är också sammantaget just lekfullheten som slår mig, denna solbestänkta kväll, som bjöd på uppehåll och ett härligt lugn för publiken i Moderna museets trädgård mitt i självaste Pride-festivalen. Hennes fria, familjära, lediga sätt att chosefritt med alltid egen säker känsla framföra de ofta överraskande tolkningarna, är det som sticker ut. Gustafsson sprider en sällsynt lust och glädje till musik runt om sig. Att hon dessutom bryter på värmländska (som Monika Z) och säger att hon funderar på att sjunga oftare på svenska…(vilket nog fler än jag upplevde ökade närvaron i verken) blir också något som höjer känslan under kvällen.

Kvartetten inledde kvällen med en Joni Mitchell- tolkning Big Yellow Taxi – med stor plats för pianistens distinkta lekfulla solo, för att sedan övergå till den egna låten Call me lonely, väl sjungen och harmoniskt framförd. Men det var när Gustafsson på svenska framförde – och wealade så fritt i – It could happen (försedd med svensk text av Anders Lundin) som glädjen blev stor och igenkänningar till vårt svenska jazz-sång-arv dök upp, i kanske fler än mina tankar. Det humoristiska avbrottet där ett trumsolo fick ta plats blev också extra lekfullt här. När kvintetten sedan fortsatte med Cornelis på svenska ropade publiken frejdigt ”Ja!”, när hon frågade om det här med att svenska var något som passade henne. Men vi fick också höra en fantastisk närvaro i tolkningen av Kate Bush Wathering Hights. Ärofullt kändes det också att ännu inte inspelat material framfördes, i form av Strövtåg i hembygden av Fröding (musik Mando Diao) och Den första gång jag såg dig (ur Fridas visor av Birger Sjöberg). Men kanske var det extranumret Somewhere over the rainbow (där äntligen den fina basisten fick ett längre solo) och i I get along – som känslan var mest med och hon bjöd på sig själv fullt ut. I den snabba låten A different kind kändes också den lediga, drivna och dynamiska jazzrösten hon förmodligen ägt sedan länge.

Rigmor Gustavsson beskriver själv på sin hemsida:

”Sedan jag var liten har jag alltid hittat på melodier och ackordsekvenser. Jag älskar att sitta vid pianot och bara sväva iväg. Det är, och kommer alltid att vara, en betydande del, kanske den största delen, av mitt musikskapande, och är 100 procent lust och glädje. Men jag känner inte att jag alltid måste framföra min egen musik. Å andra sidan måste jag alltid hitta ett förhållande till en låt. Melodin eller harmonin måste vara bra, och jag måste kunna identifiera mig med texten. Först då kan jag vara totalt närvarande i musiken. Och det är det som är viktigast för mig!”

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Konsertrecension: Rammstein på Ullevi

4 augusti, 2022 by Elis Holmström

Rammstein Ullevi 28-07-2022

Betyg: 4
28/07/2022
Ullevi
Arrangör: FKP Scorpio

Att Iron Maiden och Metallica kan fylla Ullevi är begripligt. De har en bred publik och deras musik är tillgänglig, i fallet med Metallica är den dessutom utomordentligt kommersiell. Att ett tyskt industri-metal band kan fylla Sveriges största arena tre kvällar i rad är dock inget annat än surrealistiskt. Rammstein har aldrig gjort några försök att passa in. De spelar mullrande marschmusik. Texterna är uteslutande på tyska och showerna är fyllda av galenskap innehållandes pyromani, explosioner och galna sexlekar.

Rammstein har under flera år byggt upp ett rykte som en livemaskin som saknar konkurrens inom sin genre. Hårdrocken har aldrig varit skygg för det överdrivna, teatrala och explosiva. Rammstein har dock förädlat och förfinat formulan likt den bästa av Mercedes Benz bilmodeller. Konserten på Stockholm Stadion för tre år sedan var omtumlande och storslagen, något större spektakel än Rammstein går nämligen inte att se. Showen i Göteborg är en fortsättning på 2019 års magnifika turné. En turné som var unik av ett antal skäl, delas för att spelplatserna var de största arenorna men också för att turnén för första gången på tio år ackompanjerades av ett nytt album. Ett album som bara växt med mästerverk som Deutschland och Ausländer.
Cirkusar och noga regisserade framträdande brukar sällan ändras men efter att fortsättningen på turnén försenats med två år, tillföljd av pandemin, har Rammstein varit rekordsnabba med ett nytt album. Detta innebär att fyra nya låtar tillkommit. Det finns få artister idag som kan rulla ut nytt material i en livekontext utan att få ett och annat undrandes ögonkast. Adéle är en av de få som hittar sätt att få sitt nya material att framstå lika klassiskt som sitt gamla, i övrigt är nytillskott sällan det mest efterlängtade på en konsert. Och för Rammstein blir mycket av materialet från nya skivan Zeit något av ett sänke för spelningen, framförallt i inledningen.

Konsertens introduktion, som kulminerar i en explosion som hörs ända bort till Partille, är lika chockerande som alltid men tyvärr kan detsamma inte sägas om de två öppningslåtarna. Armee der Tristen känns som en parentes jämte den ståtliga Was Ich Liebe. Zick Zack som följer är nästan omöjlig att lyssna till då ljudet är erbarmligt. En alltför stark bas dränker gitarristerna Paul Landers och Richard Z. Kruspe, vilket förtar de tunga och distinkta riffen. Tack och lov räddas denna stela start upp när Links 2-3-4 dundrar in, keyboardspelaren Christian ’’Flake’’ Lorenz börjar marschera på sitt ikoniska gå-band och den tyska industriella rockmaskinen har äntligen startat. Härifrån är det mesta sig likt från senaste Sverige-besöket. Sehnsucht får hela Ullevi på fötter. Zeig Dich med sin suggestiva öppning, innehållandes en hotfull kör, känns som en släkting till något som svenska Ghost aldrig spelade in. Men det är i den grandiosa Mein Herz Brennt som konserten riktigt vaknar till liv. Om Richard Wagner hade stött på Led Zeppelin hade slutresultatet av konfrontationen kunnat vara detta mästerliga spår. Frontmannen Till Lindemann leker med publiken och låtsas starta refrängen gång på gång, när väggen av ljud väl träffar publiken skakar inte bara Ullevi utan hela västkusten, till och med det tveksamma ljudet har rättats till.

Tyvärr återstår två mindre intressanta punkter innan det helt lossnar. Heirate Mich känns något trivial och felplacerad, Zeit – som ersätter den stillsamma Diamant, är bombastisk och storslagen men förtar intensiteten som byggts upp i Mein Herz Brennt. Efter denna lilla svacka är det dock slut på velandet och den tveksamma strukturen vad låtval anbelangar. Efter ett kort litet raveparty där Richard Kruspe leker DJ så ändrar scenen plötsligt färg och ser ut som Mordors portar. Mullret som följer antyder att ett monster snart är på väg att vakna. Och när Kruspe väl slår det första ackordet till Deutschland kan publiken endast kapitulera för en låt som redan nu känns som en permanent klassiker. Härifrån känns konserten lika genialisk som för tre år sedan då bandet körde över all annan konkurrens. De bästa och mest älskade låtarna staplas på varandra och framförs med en enorm kraft och precision. Scenshowen vaknar också till liv, Bruce Springsteens bragd att ha spräckt fundamentet till Ullevi 1985 verkar vara något Rammstein vill efterlikna. Mängden bomber och granater hade gett Kapten Haddock tunghäfta. Även om pyroteknik och explosioner alltid varit en del av hårdrocken, lyckas Rammstein kontextualisera det storslagna och bullrande med en helt unik fingerfärdighet. I Sonne, då halva Ullevi verkar stå i brand, kan man fråga sig om det ens är värt att se något annat hårdrocksband live.

Avslutningen med Ich Will och hymnen Adieu måste upplevas för att förstås. Masspsykosen och galenskaperna på scen vägrar att ta slut, publiken äter ur bandets händer och när Lindemann beordrar Ullevi att sätta händerna mot himmelen verkar hela arenan skaka.

Kanske är showen inte lika perfekt som för tre år sedan. Men även med sina svackor är Rammstein en helt unik akt att se live och kan utan problem tituleras som världens just nu bästa hårdrocksband på scen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: konsertrecension, Rammstein, Rockmusik, Ullevi

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 377
  • Sida 378
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in