• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Spännande originallåtar från sammansvetsad pianotrio – A Crisis Of Perception med Landaeus Trio

1 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Per Kristiansen f

Landaeus Trio

A Crisis Of Perception

4

Inspelad, mixad och mastrad av David Carlsson i Gula Studion, Malmö 19-21/12 2019

Producent: Mathias Landaeus

Clean Feed Records

Releasedatum: 17/6 2022

Jazzpianisten och klaviaturspelaren Mathias Landaeus har haft många järn i elden. Efter studier i USA var han med om att dra igång vitala livescenen på Glenn Miller Café. Och när flyttlasset gick till Lund startade han Underground. Tjugo skivor i eget namn vittnar om hög produktionstakt, kreativitet som sällan sinar. Nuvarande trio, som existerat i sex år, består av honom själv, Johnny Åman på kontrabas samt bakom trumsetet prisade Cornelia Nilsson. Minns att jag såg dem i fin form på jazzklubb i Göteborg då de var ganska nybildade. Hört dem live vid ytterligare något tillfälle.

Numera engagerar sig 53-åringen i den radikala klimatrörelsen, vilket bland annat resulterat i nätverket ”Jazz For Climate Justice”. Proklameras att A Crisis Of Perceptions övergripande tema kretsar kring insikten av ekologiskt och hållbart handlande. Utfärdas skarpa varningar om att planeten jorden är på väg att förstöras. Huruvida de alarmerande tankegångarna märks i den innovativa instrumentalmusiken, är en fråga öppen för diskussion.

Inledningen är minst sagt infallsrik med toner som kastas runt utan centrum, nästan som om de vore i en centrifug. Inte olikt en komposition av Thelonious Monk, fast ännu friare. Skulle kunna bli alltför fladdrigt, men det är istället en kul, skenbart oorganiserad början. Ska framhållas att all musik skrivit av Mathias Landaeus, med gott resultat.

Händer överhuvudtaget påfallande mycket på ett album som ingen kan påstå vara tråkigt. Det är luftigt och fyllt av stämningar vilka tillåts bukta, utvecklas i olika riktningar. Rycks med av en uppenbar lust att väva samma knixiga påhitt med lyriska tongångar. Kännetecknande för trion är deras uppövade, extraordinära samspel.

Åhman – Landaeus – Nilsson pressfoto Aija Svensson

Vindlande Leave Me, Unfolding pågår i närmare en kvart, förses med många stimulerande övergångar. Cornelia Nilsson bryter in med ett första solo. Hon är oavbrutet någon som fångar lyssnaren med sin energi, sin attack och polyrytmiska känsla för valörer. I flera låtar går jag igång på fantastiskt fantasifulla och rytmiska mönster. Live frapperades jag över den glädjestinna spelstilen senast i förra månaden.

Nämnda låt är en flödande fullträff fylld med dramatik. Frestas att dra paralleller till såväl Bobo Stenson trio som E.S.T. Anförarens anslag över tangenterna attraherar på albumet som helhet, äger auktoritet och insikt om detaljers betydelse. Johnny Åman fungerar mestadels som klippa lite i skymundan, för att ibland flytta fram positionen och då göra pregnant avtryck. Har senaste åren blivit förtjust i hans basgångar på flera skivor.

Albumet är omväxlande, vilket torde ha framgått. Antingen omtumlande spretig eller prydligt centrerad pianojazz. Skön kombination! I Centuries Of Healing märks anstrykning av ett österländskt tonspråk á la Ahmad Jamal. Med sitt eggande beat draperad i ett svävande lugn, definitivt värd att kallas lyrisk pärla. Angenämt regndropps-outro! Monk-influenserna kommer tillbaka i Trip Fwd, en komposition som utmärkt illustrerar den jämvikt som finns i trion.

pressfoto Daniel Bexell

Låtskrivare Landaues vågar ta risker, tillfredsställer med sin estetik olika typer av lyssnare. I Nobody Should Have To Go To Mars idkas djupdykning i elektroniska klanger. Här används Roland-keyboard, Korg och en synt. Det spejsiga experimenterandet kontrasterar utan att tillföra vad man bespetsat sig på. Kan tänka mig att det är den utmålade domedagsstämningen som accentueras, när febrig puls korsas med upphackade rytmer. Har störst behållning av Nilssons lyhörda interagerande.

Överlag finns mycket att uppskatta på A Crisis Of Perception. Fascinerande strukturer i slingrande melodier väcker intresse. Den mycket duktiga pianotrion vet verkligen vad de sysslar med. Musiken bärs fram av en gemensam vision.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Stammisar – Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor

31 augusti, 2022 by Elis Holmström

Betyg 1
Svensk biopremiär: 2 september 2022
Regi: Måns Nyman

Att framgångsrika filmregissörer inleder sina karriärer med exempelvis reklam eller musikvideos är inget nytt. David Fincher och Spike Jonze inledde sina karriärer med musikvideos till bland annat Madonna och Beastie Boys. Måns Nymans meriter som kortfilmare och musikvideoregissör behöver därför inte vara till nackdel med tanke på ovannämndas karriärer.

Nyman följer dock inte samma trappa till himlen som Fincher eller Jonze. Istället är det landsmannen Jonas Åkerlund som efterapas vad gäller filmisk kvalitet. Det är genuint svårt att skriva en utförlig eller objektiv filmrecension rörande Stammisar då travestin når bottennivåer jag inte trodde fanns. Även om vi bortser från det faktum att Stammisar på ett tekniskt plan är undermålig, är det fortfarande omöjligt att bortse från det faktum att filmens manuskript och berättarteknik är rent hälsofarlig.

Idén att låta hela dialogen framföras på vers, med otaliga rim, är ingen nyhet. Sally Potter gjorde detsamma i den intetsägande Yes från 2004. Skillnaden var att Potters film åtminstone hade ett någorlunda berättande och en tematik som passade den besvärliga prosan.

Eftersom Stammisar är lika banal som en ytlig TikTok-video blir detta grepp enbart preciöst och genomgående pinsamt. Dialogen må rimma och låta som en förvriden, förvrängd och förfärlig tolkning av Lennart Hellsing. Tyvärr är det föga behjälpligt när innehållet är lika spännande som en rostig lyktstolpe. Till och med en ofärdig låttext av Sean Banan är mer stimulerande, välformulerad och intellektuell än något som yppas här. Den kreativa avgrunden vet dock inga gränser, pubertala aforismer rörande underliv binds ihop med gräsliga raggningstips som hade varit stötande redan under 1700-talet. Väldigt snart börjar publiken se sig om efter en eventuell katapultknapp på biosätet för att rädda livhanken och den mentala hälsan.

’’Karaktärerna’’ som radas upp är en bunt ytliga, självupptagna och ihåliga personer som inte ens hade kunnat ta värvning i valfri säsong av Robinson. Skådespeleriet som ackompanjerar eländet går inte att beskriva. För att skona alla, inklusive mig själv, från allt för mycket otrevligheter är det nog bäst att stillsamt, men bestämt, dra ett stort svart streck över hela ensemblen.

Det skulle gå att fylla ett helt uppslagsverk med alla fel och brister. Till exempel det erbarmliga soundtracket – från första rutan pågår en stötande och mördande monoton rytm som jag redan nu vet kommer att hemsöka mina mardrömmar. Försöken till ungdomlig romantik är lika erotiska som ett par svettiga gamla gympaskor. Kardinalsynden sparas till klimax då ett skrattretande patos slängs rakt i ansiktet på tittaren.

Efteråt sitter jag förstummad kvar i biosalongen, inte sedan Rammstein-sångaren Till Lindemann skickade ut råa fiskar i publiken, under sin spelning på Annexet, har jag varit så här mållös. Stammisar må ha ambitioner att sticka ut men gör det på helt fel sätt. Fast det är klart, om det inte går att bli känd är kanske det näst bästa att bli ökänd som en fullkomlig katastrof?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Fresk över psykvårdens brister alltför rörig – Blue Air på Teater Trixter

31 augusti, 2022 by Mats Hallberg

foto Peter Lloyd

Manus: Paula Stenström Öhman

Regi: Johan Gry

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Kostym och rekvisita: Hela teamet

Ljud- och ljusdesign: Miranda Seiborg Wikström

Producent: Anna Sefve

I rollerna: Kristin Falksten, Ingvar Örner, Annika Nordin och Guled Abdullahi Ali

Premiär på Teater Trixter i Göteborg (i närheten av Stena-terminalen) 27/8 2022

Spelas till och med 2/10

Trixters intention har alltid varit enligt dem själva, att skildra skuggsidor och sprickor. Blue Air av Paula Stenström Öhman sägs passa in perfekt i konceptet, med sin dragning till drömspel. Kan erinra mig minst två sevärda pjäser skrivna av en vital dramatiker, manusutbildad på Biskops Arnö och Stockholm Filmskola och därtill samhällsrelaterade akademiska studier.

Av produktioner från scenkonstkollektivet Lumors konstnärlige ledare, har det skrivits lyriskt i Kulturbloggen om People Respect Me Now (gästspel på Folkteatern) och Allt gott i världen (Göteborgs Stadsteater). I dessa tvenne fall åskådliggjordes den samtida problematik hon dykt ner i alldeles lysande. Stenström Öhman utgår ofta från dokumentärt material. I vilken utsträckning tillvägagångssättet tillämpats i Blue Air framgår inte.

Paula Stenström Öhman – foto från hemsida för Colombine Teaterförlag

Kvinnan som tilldelats bland annat svenska Ibsenpriset, har i nya pjäsen (satts upp tidigare av Riksteatern och kommer senare i år spelas i Stockholm), valt att granska psykvården. Dess välvilja och tillkortakommanden, slentrianmässiga rutiner och skriande resursbrist. Dramat är uppdelat i två akter på vardera cirka 75 minuter.

Minimiantal för ensemblen har fastslagits till fyra personer. Minimibemanningen hos Trixter kan på sätt och vis symbolisera att det fattas händer, på den psykiatriska avdelning där merparten av intrigen utspelar sig. Kvartetten skådespelare har sammantaget hela tjugo roller att hålla reda på. Klädbyten och perukpåtagningar sker geschwint i ett rasande tempo.

I centrum står studie- och yrkesvägledaren Rita (Kristin Falksten), vars tillvaro krackelerat under en sommar. Hon får grava sömnsvårigheter, irrar runt i skogen lyssnandes på favoritmusik. Klarar varken av att sköta sitt arbete eller ta hand om sin tolvårige son. Kuriöst nog spelas sonen också av Falksten, en troligen skör grabb utrustad med tuff image för att freda sig. Omgivningen reagerar på missförhållandet och sonens mormor får rycka in.

Rita vill då hon kommer i kontakt med psyk, få svar på om hon blivit utbränd eller galen. Den peppande överläkaren (Ingvar Örner) utreder väldigt fyrkantigt, observerar patientens mentala kapacitet, får anledning att revidera sin bedömning. Vad gäller omvårdnad och uppföljning har Rita i praktiken mest at göra med underläkaren (Annika Nordin), en självständigt agerande psykiatriker som ironiskt nog också kämpar för att få rätsida på sitt liv.

foto Peter Lloyd

Samtidigt som Ritas ångest skildras i form av ett maniskt drömspel, ges på ett smått förvirrande sätt inblickar i vardagen hos tre andra patienter med skiftande diagnoser. Ett par av bifigurernas anhöriga kommer också till tals, gestaltas omsorgsfullt av Guled Abdudallahi Ali. Han har i likhet med Annika Nordin sex roller på sin lott. Överhuvudtaget bör pjäsens konstruktion ses som ett slags tour de force för den lilla, oerhört hårt jobbande ensemblen. Deras prestationer är berömliga, minst sagt. Fascinerande att registrera hur blixtsnabbt skådespelarna växlar positioner. Från personer med makt och myndighet till motsatsen, okontrollerbar utsatthet.

Författaren till denna omtumlande berättelse med sina tvära kast, har lagt in en trigger, vilken fungerar som en drivande underström. Den så kallade incidenten när poliser gör ett omhändertagande får fatal utgång. Den skyldige råkar vara en man Rita haft ett förhållande med, vars intresse för henne urartat. Till saken hör att hon bevittnat ”incidenten” och att gärningsmannens kollegor stöttar, aktivt försöker skrämma vittnet, tillika ett vittne utan större trovärdighet.

foto Peter Lloyd

Regissör Johan Gry (tillhör fasta ensemblen på Göteborgs Stadsteater) har som framskymtat, kunnat sätta tänderna i en komplex handling med sidoförgreningar. Drömspelet är parat med samhällsdebatt. Passivisering, övermedicinering och hur signalerar om akuta tillstånd riskerar missas; är exempel på kritik Stenström Öhman riktar mot existerande vård av själsliga sjukdomar. Ljus- och ljuddesign förstärker berättandet, ger publiken värdefulla markörer. Scenografin är sparsmakad och funktionell med en svängdörr i blickfånget.

Skådespelarnas tajming, kroppsspråk, tonfall och leverans av repliker lämnar inget i övrigt att önska. Märks att Örner och Nordin spelat mot varandra tidigare. Med precision i minspel och motorik får Kristin Falksten fram desperationen och viljan att läka hos sin rollfigur. Den djupa tragiken i dramat blandas upp med drastisk humor, inte minst breda dialekter. Och vad som kan förefalla vara överdrifter i personteckningen tillkommer likt en extra krydda.

Den upplösta verkligheten inklusive uppbrutna kronologin ställer dock krav på publiken. Att det stundtals blev för mycket att hänga med i och att man inte blev berörd på ett förväntat sätt, kan delvis bero på personliga orsaker. Såg nämligen matinéföreställningen under söndagen (28/8). Den pågick under den tid jag borde ha ätit middag, en omständighet förmodligen inte utan betydelse.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Ali och Ava – genuin och romantisk

30 augusti, 2022 by Birgitta Komaki

Ali och Ava
Betyg 4
Svensk premiär 2 september 2022
Regi Clio Barnard

En charmig historia som man måste älska

Två udda själar möts. Båda lite luggslitna, inte helt unga och med olika liv i bagaget.
Ali ( Adele Akhtar) är en skön kille, rolig och spontan och tidigare Dj. Hemligt separerad från en fru som vuxit ifrån honom. Ava ( Claire Rushbrook) är elevassistent, godhjärtad änka med barn och barnbarn , tycker om musik och med en härlig approach till livet. Trots olikheter i ras och klass hittar de varandra och har roligt ihop.

Med samma värme blir de förälskade. Men allt går inte på räls i ett England där arbetarklassen anammat skinnskallekulturen. Ungarna kastar sten på Alis bil i arbetarklassens radhuskvarter. Och Avas son Callum bär svarta kängor efter fadern.

Utan stora kärleksscener visas deras förälskelse. Mer som ett par som varit gifta länge
och har en naturlig relation till varandra. En realistisk skildring av vanliga liv med familjers förväntan och släktens krav omkring sig. Men glädjen att ha hittat varandra
trots ålder, ras och klass är genuin och romantisk. En härligt par som skapar feelgoodkänsla i filmen.

Claire Rushbrook är en lysande stjärna som sprider ljus i filmen och Adele Akhtar
matchar henne med en komisk sida.

En film som visar att kärleken bygger broar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tillbaka till Reims (Fragment) – skildrar hur socialistiska väljare gått till högerpartiet

29 augusti, 2022 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Reims (Fragment)
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2022
En film av Jean-Gabriel Périot, baserad på biografin av Didier Eribon

En film som skildrar en franska arbetarklassen och hur många har lämnat socialismen och/eller kommunismen för högerpartiet Front National. Med hjälp av filmfragment, nyhetsinslag och scener ur dokumentärer illustrerar och förklarar filmen utvecklingen för den franska arbetarklassen som helhet – från 1950-talet fram till idag. Inbitna kommunister utgör nu en viktig bas för det extrema högerpartiet Front National. Men det beror mer på förlust av identitet än främlingsfientlighet.

Drygt första halvan av filmen är oerhört stark och skildrar den fattigdom som arbetarklassen levde i under 1900-talets första halva. Hur omöjligt det var för barn födda i arbetarklassen att studera på högskola eller universitet. Hur skarpa skiljelinjer det var, och kanske fortfarande är, mellan de som har makten och de som inte har makt. Klyftorna mellan överklassen och arbetarklassen.

Tillbaka till Reims (Fragment) bygger på Didier Eribons memoarer från 2009 som bland annat adapterats på Dramaten och Göteborgs Stadsteater. Här kan du läsa Kulturbloggens tankar kring uppsättningen på Dramaten.

Didier Eribon lämnade sina föräldrar och gjorde en klassresa då han byggde sig ett liv som intellektuell i Frankrike. Han vägrade återvända så länga hans pappa var vid liv. Han hatade sin pappa så mycket. När hans pappa placerats på ett hem för dementa åkta Didier Eribon och hälsade på sin mamma som knappt kunde sluta att berätta. Hon berättade om sin uppväxt, om hur både hon och hennes mamma hade haft drömmar om att kunna studera och bli något men istället förblev kvar i arbetarklassen då det i stort sett var omöjligt för någon ur arbetarklassen att studera och för flickor var det ännu mer omöjligt.

Sista tredjedelen av filmen skildrar hur sympatierna för Front National vuxit inom arbetarklassen. Tyvärr tycks filmens skapare har fastnat i beskrivningen av sympatisörer till Front National som drivna enbart av rasism. Det är samma diskussion här hemma i Sverige kring Sverigedemokraterna. Så länge motståndare till SD endast sätter fasciststämpel på SD kommer vi aldrig att ta itu med det som gör att människor röstar på dem. Jag förmodar att det är samma sak i Frankrike med framväxten av högerpartier som Front National. Det är glasklart skildrat i filmen hur arbetarklassen under 1900-talets mitt drogs till det socialistiska och kommunististiska partierna. Klyftorna mellan de fattiga och rika var gigantiska och lönerna för arbetarklassen var låga och arbetstimmarna många. Däremot visar filmen inte på något begripligt svar på hur Front National kunde växa fram. Inget händer av sig själv.

Att filmen släpps nu före den svenska valet är bra tänkt. Men jag hade verkligen önskat att det fanns någon annan förklaring till framväxten av exempelvis Front National än rasism. Tanken med att släppa filmen på bio nu är förstås att dra paralleller till Sverigedemokraterna. Det senaste jag läste i nyheter om SD är att partiet inte kommer att stödja M om Moderaterna envisas med att sänka a-kassan. Förra veckan kom SD med vallöfte att de vill inlemma tandvård i sjukvårdsförsäkringen, precis samma löfte som Vänstern gett nyligen. Människor ska ha råd att gå till tandläkaren. Båda dessa utspel av SD borde gjorts av Socialdemokraterna. Om vi inte ser att det finns stora problem i samhället som de som har mest makt inte tar itu med det då kommer partier som SD att växa. Jag hade önskat att Tillbaka till Reims tog upp sådana aspekter. Hade filmens sista tredjedel varit tydligare med att det finns problem med de partier som har makten, problem med samhället som gett utrymme för så kallade missnöjespartier till höger, då hade filmen fått högsta betyg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Sida 374
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in