• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Psykedeliskt sväng med virtuos touch – Hollow Ship på Nefertiti

5 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Kerstin Ehrnlund

Klubb Fauna på Nef i Göteborg

2/9 2022

Arrangör: Klubb Fauna i samarbete med Nefertiti

Hollow Ship från Göteborg bildades för cirka fem år sedan på initiativ av trumslagaren Mårten Magnefors. Kvartetten föddes ur band som Den stora vilan, Magna Mater och Dog Life. Får erkänna att av dessa är endast den först nämnda någon jag hört live. Förutom Magnefors (Nynningen, Fridens Liljer, Dark Horse) består HS av Thomas E Frank och Vincent Vensal på gitarrer samt numera Donovan von Martens på elbas och elektronik.

Man hämtar näring ur sena 60-talets psych-scen och progressiv, gitarrbaserad rock. Enligt egen utsago spetsas dessa dominerande influenser med kraut, jazz och afro-funk. I november ifjol hölls releasespelning för fullängdsdebuten Future Remains (2020) på Skeppet, en förhållandevis stor ny scen i Göteborg. Trots lokalens storlek blev det utsålt. Hört dem på Brötz och FOLK och var således sugen på att få reda på hur de låter idag.

Första tonerna levereras en timme efter utsatt tid. Berodde inte på divafasoner utan på det sällsynt fina vädret. Folk vistades på gården. Lockades till slut in till klubben genom spacigt stretchande sound. Fräckt intro vare sig det var ämnat att signalera konsertstart eller en sedvanlig öppning för HS. Inklusive extranummer får vi halvannan timmes resa in i en sinnesutvidgande värld. Endast enstaka låtar presenteras. Mest talför är Vincent Vensal. Musiken visualiseras genom nonfigurativ videokonst på backdroppen (hörde jag rätt var färgcollaget gjort av Freddy Wallin).

foto Kerstin Ehrnlund

Det är något speciellt med formationer bestående av två likvärdiga gitarrister, twin-guitar-band kallas ju upplägget ibland för. När den ene garnerar med riff kan kollegan välja att backa upp, Då någon drar iväg i ett spännande solo kan partnern bli rytmgitarrist. Eller så kan paret fläta samman stämmor, alternativt avlösa varandra. Tillvägagångssätt vilka framgångsrikt tillämpas under en generös konsert. Stones har ju alltid haft en sättning med två strängbändare, samma situation rådde i Dag Vag (borde vara givna i Swedish Music Hall of Fame). Dessa exempel bör dock avskrivas som eventuella förebilder.

Frank och Vensal turas om att vara i fokus. Riffen flödar ovanpå en exceptionellt tajt och tungt ljudande rytmsektion. Öronproppar behövs. Bakom sitt trumset är Mårten Magnefors en pådrivare av rang. Att största idolen heter Elvin Jones märks mer på hur rytmer syresätter än i själva sättet att spela. Tidigt i konserten noteras att det svänger hejdlöst. Singeln We Were Kings symboliserar strålande den grooviga ådran, med en aptitlig vibe från legendaren Fela Kuti och dennes afro-beat. Klokt växlas mellan förhållandevis stramt koncentrerade kompositioner och flummiga sjok á la Greatful Dead.

foto Kerstin Ehrnlund

Merparten låtar har text. Thomas E Frank och Vincent Vensal framför växelvis de engelska texterna. Sjöngs habilt, fast det är inte deras främsta styrka. HS hade vunnit på en karismatisk frontfigur på sång och munspel. Alltid ett bekymmer att uppfatta låttitlar. Troligen var det en lysande låt döpt till Agent som gav mig mina första Wisbone Ash-associationer. Hör märkbar överensstämmelse, lite lustigt eftersom ett par av medlemmarna säger att engelsmännen inte utgör någon väsentlig inspirationskälla. Fröjdas åt vilda ackord, snygga klanger och intensivt trumspel. Man är duktiga på att skriva ytterst vitala rockdängor vilka ställs mot broderande avsnitt av mer expansiv natur.

Den nye medlemmen har storartat växt samman med gruppens sound. Kompakta basgångar smattrar taktfast med precision och elasticitet. Donovan von Martens har faktiskt sin bakgrund främst inom jazz och avantgardistiska projekt, något jag ganska ofta fått möjlighet att lyssna på. Sista halvtimmen bidrar han i högsta grad till det flow som uppstår.

Eggande melodier, vare sig de framförs snärtigt eller slingrar sig, framförs frapperande virtuost. Ingen är på väg att irra bort sig. Slår gnistor om kemin och scennärvaron. De är imponerande samtrimmade, trots att Vensal vid ett tillfälle menar att ”vi seglade in i okänt vatten”. När det broderas i flera lager märker jag i en sekvens att soundet påminner om Lädernunnan. I ett annan mer pompös refräng uppstår viss likhet med U2.

foto Kerstin Ehrnlund

Ett par gånger aviseras nya låtar. I den första släpper fuzziga gitarrer loss, verktygslådan öppnas i framtida hit med oemotståndligt beat. Båda hade en ansenlig arsenal av effektpedaler, som användes med gott omdöme. Utforskande excesser undveks. Konstigt att Vincent och Thomas inte har blivit mer omskrivna. Med fenomenal uppbackning i ryggen sporrar man varandra. Stundtals känns det som om motorn Magnefors skjuter de licks-broderande gitarristerna framför sig, med benäget bistånd från nya basisten. HS praktiserar anlagen för virtuositet, bland annat genom fängslande övergångar.

Två låtar som sticker ut på sluttampen är Down To The Wire samt Take Off. När man tillåter sig en högre nivå av frihet under perioden med extranummer, uppstår impulsen att se dem som en hårdare variant av Greatful Dead, tycker mig höra liknande udda takter. Helt enkelt en kanonspelning, som firades genom att liveskiva släpptes. Energin, densiteten, och slagkraftiga låtar med solistiska utvikningar präglar Hollow Ship live. Uppslutningen var skaplig i konkurrens med allt annat under Kulturkalaset och Folkmusikfestival. Och entusiastisk publik skapade önskvärd god stämning.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Undkom ensam/Tänk om om bara – Poetiskt om åldrandet och tiden som flytt

4 september, 2022 by Petter Stjernstedt

Undkom ensam /Tänk om om bara
Två pjäser av: Caryl Churchill
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi: Sven Haraldsson
Kostym: Maria Geber
Ljus: Susanna Hedin
Mask: Johanna Ruben
Komposition och ljuddesign: Joel Sahlin
Översättning Undkom ensam: Jonas Brun
Översättning Tänk om om bara: Erik Andersson
Med: Chatarina Larsson, Monica Stenbeck, Eva Millberg, Eva Ahlberg, Lars Lind, Natalie Minnevik och Anders Johannisson. I regi av Ole Anders Tandberg.
Premiär: 2 september 2022
Stadsteatern, Stora scenen

Ett myller av tankar, ett flöde av samtalsämnen som avverkas medan allvaret smyger sig på likt lejonet i natten. Slutet är nära eller är vi redan mitt uppe i katastrofen? I mötet mellan fyra kvinnor blir vardgaspratet som sköld mot vreden, livsvalen man ångar och som man aldrig kan göra ogjorda.

Det är laster vi bär på, ångesten kring det som aldrig blev. Allt framfört av en stark trojka skådespelare. Och som toppen på moset hör vi Joel Sahlins maffiga körverk som får hela stadsteatern att vibrera.

Fyra väninnor möts en tidig måndagseftermiddag. Damerna diskuterar högt som lågt om senaste tv-serien, läskiga katter, om smarta platser att gömma nyckeln på och falken som symbol för fascismen. Plötsligt bryts allt och scenen zoomar in på en av väninnorna. Hon håller en monolog. Att låta myllret av ordföljden pausas och i klassisk Noren-anda rikta rampljuset mot en av damerna och hennes samhällskval kan uppfattas som krystat. Men med teaterpionjär Caryl Churchills välskrivna ord och regissör Ole Anders Tandberg skickliga personregi når man fram. Det blir en spännande dynamik mellan det småputtriga, lättsamma och gravallvaret i monologerna om ett lidande jordklot.

Undkom ensam/ Tänk om om bara är två pjäser signerade den brittiska teaterpionjären Caryl Churchill. En kvinnlig dramatiker vars karriär sträcker sig ända tillbaka till 50-talet. Det är två berättelser om åldrande, ånger och tiden som flytt. Även om jag ställer mig kritiskt till att baka ihop två vitt skilda historier med olika tematik och berättande kan jag se poängen, att både hylla Churchill samtidigt låta olika perspektiv på åldrande få skönjas. Men tyvärr håller inte akt två samma verkshöjd som den inledande.

I ett gigantiskt skåp infinner sig skådespelarna. Det är som ett fönster för oss i publiken att se de mest privata i fyra åldrande kvinnors liv. Det är eviga smärtor som äter upp våra huvudrollsinnehavare. En vännina kan på grund av ångest inte lämna sin bostad, en annan har blod på händerna och en tredje har fobier som begränsar henne i vardagen. Och varje gång en av dem berättar sin historia zoomar berättelsen, både sceniskt och narrativt, in på personen. Upplevelsen känns filmisk, som att det inte är teater vi ser framför oss. Ju mer ångesten tynger desto mer krymper fönstret hon står i ,  en klaustrofobisk känsla av att kvävas i sina egna våndor.

Den fjärde väninnan är observatören. Hon betraktar och lyssnar till kvinnorna. Hon  pausar samtalet för att basunera ut sina domedagsprofetior, den ena värre än den andra, om översvämningar, svält och bränder som härjar. Kanske är det nuet vi människor så lättvindigt ignorerar. Nuet vi vägrar ta till oss. Det är en snygg metafor över livets ändlighet, om väninnornas krämpor som de med näbb och klor kämpar för att hålla utanför konversationen.

Även om det absurda alltid finns där saknar jag humorn. Det finns vissa roligheter här som när en av dem beskriver sin extrema rädsla för katter. Odjuret kan gömma sig överallt i lägenheten. Den kan vara bakom dörren, i kakburken, under sängen eller i kaffekannan. Vi känner alla igen oss i vardagsskräcken, rädslan att inte våga leva livet fullt ut.

Pjäsens aktualitet är skrämmande med alla scenarios kring apkoppor, svältkatastrof och härjande bränder. Efter succén på The Royal Court Theatre i London 2016 är Undkom ensam redan en av vår tids stora pjäser. Det poetiska språket och vardagsnära dialogen gör Undkom ensam till en pjäs att minnas. 

En ensam man som sörger tiden som flytt

Del två Tänk om om bara (Nej, det är inte en felstavning) kretsar kring en mans smärtsamma tidsresa, en kamp mellan nuet, omet och senet. Det är en mer melankolisk historia. Innovativt förvisso är att låta tiden vara ramen för huvudberättelsen om sorgearbete och panik kring tiden som flytt. Men liknande upplägg har vi sett förut och då i betydligt bättre tappning. Det maffiga körverket där ett dussin sångerskor sjunger för mannen och drar med honom i ljudvågornas skvalp höjer pjäsen ett snäpp. Verket är skrivet av Joel Sahlin och framförs av Romkören. Det är gamla skolkamrater från Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium som studerade ihop på 1970-talet.

Tänk om om bara är mer metaforiskt tyngd och pjäsen har inte samma myllrande, brännande känsla som Undkom ensam.

Sammantaget blir Churchills två pjäser tillsammans en  fin serenad över livets ändlighet. Och att teaterverket har blickfånget riktat mot pensionärer gör förstås att Churchill förtjänar en extra eloge.

Undkom ensam utnämndes 2017 till bästa pjäs av Writers’ Guild Awards.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Caryl Churchill, Stadsteatern

Fabulöst tonmåleri och eggande beat – Månskärrans bud/ Gruvan/ Stäppvargens dans (singeltriptyk) av Erik Ivarsson

3 september, 2022 by Mats Hallberg

Målning och layout Bianka Berggren

Erik Ivarsson

Stäppvargens dans/ Gruvan/ Månskärrans bud

4

Inspelat i stuga i Dalsland 12/2 2022

Mix och master: Pablo Copa

Stockosten Records

Sista delen i triptyken releasedatum: 19/8 2022

Är normalt sett inte sugen på att skriva om musik som bara släpps på digitala plattformar. Ett skäl är önskan att ha en produkt att hålla i handen, något konkret som ”minne”. Dessutom är mina Sony-hörlurar kopplade till stereon, överlägset bästa ljudkälla i lägenheten. Har mig veterligen inte tidigare skrivit om sammanlänkade singlar.

För gitarristen Erik Ivarsson från Göteborg är jag beredd att göra ett undantag. Måste talas om för omvärlden hur enastående bra hans soloprojekt är. Var förekommer denne utforskare av sound? I pressmeddelande nämns samarbeten med Tilde, Arvid Nero och Elina Ryd. Jag har framför allt njutit av hans musicerande i egna trion Epidot (recenserade här), Machetes (nämnda i ovan refererade utskick och också hyllade i K-bloggen), livetribut till Neil Young (text i K-bloggen), Parallell Activity, psykedeliska Divers, Lina Horner på såväl duo som trio och broderande bluesig närvaro med Thilini.

Somlig kvalitetsmusik växer man gradvis in i medan andra akter har ”instant appeal”. Blivit omedelbart indragen i innovativa band som Talking Heads, Little Feat, Genesis, Fleetwood Mac och Supertramp. Uppfylld av sång från Nina Simone, Ray Charles, Linda Ronstadt, Van Morrison och Teddy Pendergrass ( listan som lätt kan tiofaldigas). Överväldigad av groove och tunggung från James Brown, Prince och B.B King. Berörs ofantligt av sårbarheten och tekniken från Miles Davis, Chet Baker och Randy Brecker. Grips av nordiska vemodet hos Lars Gullin, Kebnekajse, Jan Johansson och LISAS. Egentligen omöjligt att förklara varför de uppräknade kan göra mig vimmelkantig av lycka, medan annan musik inte påverkar alls, i värsta fall gör en uttråkad eller irriterad.

Och vad gäller Erik Ivarsson estetik placerar jag hans singlar i samma kategori som Bo Hansson, Björn J:son Lindh och till och med Ralph Lundsten. Kan tyckas långsökt, men samtliga är angelägna, stämningsskapande tonmålare av yppersta rang. Samtliga gör outplånligt avtryck. Skillnaden är möjligen att Ivarsson kan förknippas med ett utforskande utomnordiskt sound. (Å andra sidan var geniet J:son universell i sin konstnärliga approach.) Vad gäller instrumentkollegor går mina tankar spontant till Pelle Ossler.

I första singeln Nattskärrans bud (tror den släpptes tidigt i våras) är tempot dröjande. Inledningsvis utformas ackorden ödesmättat. Ett sound som påminner om Machete, vars influenser är exempelvis surfrock, Duane Eddy och soundtrack av mästaren Ennio Morricone (specifikt dollar-westernfilmerna av Sergio Leone). Låten dallrar av undertryckta känslor. Raffinerat flätas stämmor samman på tre minuter.

Vi får inga tekniska data. Kan inte berätta vilka gitarrer som använts, även om det är känt att Gretsch är en personlig favorit. Jobbas effektfullt med vibrato och reverb utan att pedaler får för stor plats. Väldigt suggestiv sak som avgjort har magnetisk dragningskraft.

Gruvan laborerar desto mer med skitigt förvrängt sound. Snacka om distortion! Det gnisslar och tjuter konstant, vilket innebär att gitarristen nog aldrig i lika hög grad tangerat industrimusik á la Einstürzende Neubauten. Skärande dissonanserna utförs otroligt konsekvent. Titeln illustrerar påtagligt att denna noise-låt symboliserar öronbedövande gruvdrift. Absolut en fullskalig kontrast till de omgivande låtarna. Uppskattar kontraster, även om denna skapelse kräver betydligt mer av lyssnaren, saknar övrigas tillgängliga sound.

Singlarna lanseras med formuleraringar som helt eget, direkt sound byggt på skulpterande berättarteknik vars stämningar förmedlar kompositörens funderingar. Jag som icke-musiker finner det fascinerande när instrumentalister upplyser om vad deras ordlösa musik handlar om, medvetna förstås om att hos lyssnarna uppstår förmodligen andra bilder, andra referenser.

Erik Ivarsson och Lina Horner hösten 2020 – foto Petra Ridderstad

”Värmen stiger på stäppen, i fjärran seglar en örn., plötsligt får vi bevittna ett mäktigt skådespel. Det är stäppvargen som utför sin lustiga dans”. På detta poetiska vis introduceras Stäppvargens dans. Tempot är nedskruvat. Den utforskande, aningen elegiska melodin färdas i ödsligt Ry Cooder-land. Soundet till sin natur sökande, ändå orubbligt distinkt. Vi befinner oss i gränslandet emellan det prydligt polerade och taggigt svävande tillika smutsiga, där sistnämnda tillstånd drar längsta strået. Uttrycksfulla pendlingar! Tycker mig också hitta reminiscenser till den klassiska spanska gitarrskolan.

När jag upprepade gånger lyssnar slår det mig att de enskilda verken blivit till skilda utskott från en och samma rot. Hade önskat att de fått utvecklas längre än sina tre minuter. I övrigt är det bara att lyfta på den imaginära hatten. Begeistrad rekommenderas dessa noggrant utprövade ackordföljder, atmosfären i tre egensinniga singlar vilka är snubblande nära högsta betyg.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: The Sheep Song – fantastisk, inspirerande, omvälvande, utmanande

3 september, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Kurt Van der Elst

The Sheep Song
Av Jonas Vermeulen, Marie Vinck, Stef Aerts, Thomas Verstraeten, Joé Agemans, Matteo Simoni
Musiker Ruben Machtelinchx
Ljusdesign Ken Hioco
Ljuddesign Senjan Jansen
Kostymdesign Joëlle Meerbergen
Musik Frederik Leroux-Roels/Ruben Machtelinckx
Gästspel på Dramaten, inom Bergmanfestivalen
Föreställning som recenseras: 2 september 2022
Medverkande Jonas Vermeulen, Stef Aerts, Joé Agemans, Dries De Win, Marie Vinck, Gudrun Ghesquiere, Thomas Verstraeten
The Sheep Song hade urpremiär i Antwerpen i maj 2021 och har därefter spelats på flera scener i Europa, bland annat på Teaterfestivalen i Avignon.

Fantastiskt, inspirerande och omvälvande. Och utmanande. Kommunikation är mycket mer än ord och samtal. Det visar denna föreställning, en och en halv timme utan tal men så färgstark och talande på andra sätt. The Sheep Song berättar om ett får som reser sig upp på två ben och beger sig ut i människornas värld och försöker bli en människa. Denna fabel kan tolkas på många sätt. Vågar du se något som inte är glasklart och som är öppet för många sätt att förstå, något som talar till mer än logik och kunskap, något som talar till känslor och är uppbyggt på symboler och arketyper – då ska du försöka få plats på detta gästspel, som tyvärr bara spelar 2,3 och 4 september på Dramatens stora scen.

Föreställningen bygger på scenbilder, ljud, ljus, färg och rörelse som talar till oss och utmanar oss på många nivåer. Den talar till vårt undermedvetna, vårt medvetna, vårt övermedvetna och berör vår logik, vår fantasi och våra drömmar. Föreställningen berättar utan ord men det gör vi egentligen alla dagligen. Vi fångar in människors mimik, rörelser, blickar och annat när vi tolkar och förstår möten med människor.

Från programblandet:
The Sheep Song är en annorlunda fabel om vår rädsla för och längtan efter förändring. Det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans föreställning med sex skådespelare och 15 levande får gästspelar på Dramatens stora scen den 2-4 september.

Jag sögs in i scenbilden direkt och flera olika berättelser tog gestalt inom mig och några ligger kvar och gror. Jag kommer helt klart att se flera möjliga tolkningar av vad The Sheep Song berättar framöver. Ett sätt att se berättelsen är att vi får följa en varelse som inte längre är nöjd med sig själv. Den känner att den har mer inom sig och att den är avsedd att leva ett annat, härligare liv än sina gelikar. Denna varelse är en metafor för mänskligheten, tänker jag. Mänskligheten som tror sig vara mer värd än djur och natur.

– Våra föreställningar är vilda vidunder som behöver tämjas, säger Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten och Marie Vinck som både iscensatt och medverkar i pjäsen.

Som djurälskare känner jag mig trygg med att arrangörerna försäkrar att de femton fåren är castade av djuragenturen Svenska Filmdjur med stor erfarenhet av att arbete med olika djurs medverkan i film och teater och att värna om deras välmående och säkerhet.

The Sheep Song ingår i Bergmanfestivalen som i år är utspridd under hela året. Jag tycker att det är bra tänkt att placera ut föreställningarna som ingår. Troligen är det lättare för fler att ta sig någon av dessa fascinerande och speciella föreställningar då det inte krävs en vecka semester för att hinna se så mycket som möjligt. Om du missar The Sheep Song uppmanar jag dig att hålla utkik efter fler föreställningar som kommer inom Bergmanfestivalen.

Fakta om Bergmanfestivalen
I samband med Ingmar Bergmans bortgång 2007 föddes idén att skapa en internationell teaterfestival till hans minne. Initiativtagare var dåvarande Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm och den första Bergmanfestivalen genomfördes våren 2009. Den följdes upp av en andra festival våren 2012 och sedan 2016 med en festival i augusti-september. 2018, det år då Ingmar Bergman skulle fyllt 100 år, hölls en stor festival med många Dramatenpremiärer och gästspel. 2022 har festivalen tagit en annan form och erbjuder numera publiken internationella gästspel utspritt under spelåret.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Moonage Daydream – en omskakande och fantastisk resa i David Bowies universum

1 september, 2022 by Rosemari Södergren

Moonage Daydream
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Brett Morgen
Medverkande David Bowie, Ziggy Stardust, The Thin White Duke, David Jones med flera

En omskakande och fantastisk resa till David Bowies universum. Den första filmen om David Bowie som skapats med gillande av hans familj. Det behöver inte alltid medföra ett högt betyg att anhöriga godkänner filmen men i det här fallet märks det på ett positivt sätt. Filmskaparen har helt klart fått tillgång till mycket material. Moonage Daydream är uppbyggd av mängder av klipp från konserter, intervjuer och musik av och med Bowie. Om det gick att ge betyg 10 av 5 möjliga hade denna film fått det.

Filmleverantören skriver om filmen:
Filmen har fullt stöd från Bowies dödsbo och innehåller många av hans bästa låtar, såväl som tidigare aldrig tidigare visat konsert-material.

Filmen berättar på ett unikt sätt och för med oss på en resa i Bowies funderingar kring livet och existensen, det är en audivisuell rymdodyssé om en man som vågade testa sina drömmar och vågade förändras många gånger och också belyser hans tankar kring hur vi kan leva meningsfulla liv på 2000-talet. Delvis följer filmer delar av hans liv kronologiskt men samtidigt är den uppbyggd av bilder som får tala själva. Helt fantastiskt filmverk. Och tiden återges i cirklar emellanåt, på ett effektivt bildberättande sätt.

Filmen bör ses på riktig bioduk. Jag såg att en av medfinansiärerna är HBO. Jag misstänker att det betyder att filmen kommer att släppas på HBO Max streamingtjänst framöver. Jag uppmanar alla som vill de filmen att först se den på bio. För varenda som är ett fan av David Bowie är filmen ett måste att se. Men också den som inte är lika stor fan kommer att få ut mycket av filmen. Musiken är fantastisk och Bowie bjuder in till en andlig resa med tankar och funderingar kring de mest centrala existentiella frågorna. Om du någon gång funderar kring tiden och livet bör du ge dig hän åt denna resa in i Bowies universum.

Det finns dock en sak som är negativ med Moonage Daydream: den är för kort. Den är två timmar och tjugo minuter. En artist som David Bowie kan knappast skildras i en långfilm på två timmar och tjugo minuter. Han skapade musik, han skapade videos, han målade, han var skådespelare.

Det är mycket som inte finns med. Hans personliga Bowie liv berättas det alltför lite om. Hans äktenskap 1970-1980 med Angela Barnett (även känd som Angie Bowie), med vilken han har sonen Zowie (numera Duncan Jones, filmregissör) finns ingenting om. Han gifte om sig med Iman Abdulmajid 1992, vilket nämns live.

Det är också mycket från Davids Bowies artistliv som inte är med. Alldeles för lite av vad han gjorde de sista femton-tjugo åren är med. Jag respekterar om familj inte vill att privatlivet skildras nära, men något mer vill man ändå ska tas upp och framför borde mer berättas om den musik och den konst han skapade under dessa år. Hur vilt liv han levde under Berlinåren nämndes inte heller på något sätt. Vi får hoppas att regissören får i uppdrag att göra en serie med sex eller tio avsnitt om David Bowie.

Jag är helt tagen efter filmen. Det är en omskakande resa i Bowies universum. Men för fokuserad på hans första år fram till Lets Dance-åren. Mycket liv från albumen Reality, The Next Day och Blackstar. Och jag är nyfiken på hur han rent filosofiskt funderade då han skapade de sista albumen,.

David Bowie var otroligt kreativ och samtidigt djup andlig tänkare. Han var bara 69 år när han lämnade jordelivet. Det är sorgligt för oss människor som är kvar att han inte kunde få fortsätta och skapa i den åldern. Jag kan tänka att med sin livserfarenhet och sitt enorma kunnande skulle skapat ännu mer odödliga verk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: David Bowie, Dokumentär, Filmkritik, Filmkritik, Filmrecension, Rymdodyssé

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in