
Erik Ivarsson
Stäppvargens dans/ Gruvan/ Månskärrans bud
4
Inspelat i stuga i Dalsland 12/2 2022
Mix och master: Pablo Copa
Stockosten Records
Sista delen i triptyken releasedatum: 19/8 2022
Är normalt sett inte sugen på att skriva om musik som bara släpps på digitala plattformar. Ett skäl är önskan att ha en produkt att hålla i handen, något konkret som ”minne”. Dessutom är mina Sony-hörlurar kopplade till stereon, överlägset bästa ljudkälla i lägenheten. Har mig veterligen inte tidigare skrivit om sammanlänkade singlar.
För gitarristen Erik Ivarsson från Göteborg är jag beredd att göra ett undantag. Måste talas om för omvärlden hur enastående bra hans soloprojekt är. Var förekommer denne utforskare av sound? I pressmeddelande nämns samarbeten med Tilde, Arvid Nero och Elina Ryd. Jag har framför allt njutit av hans musicerande i egna trion Epidot (recenserade här), Machetes (nämnda i ovan refererade utskick och också hyllade i K-bloggen), livetribut till Neil Young (text i K-bloggen), Parallell Activity, psykedeliska Divers, Lina Horner på såväl duo som trio och broderande bluesig närvaro med Thilini.

Somlig kvalitetsmusik växer man gradvis in i medan andra akter har ”instant appeal”. Blivit omedelbart indragen i innovativa band som Talking Heads, Little Feat, Genesis, Fleetwood Mac och Supertramp. Uppfylld av sång från Nina Simone, Ray Charles, Linda Ronstadt, Van Morrison och Teddy Pendergrass ( listan som lätt kan tiofaldigas). Överväldigad av groove och tunggung från James Brown, Prince och B.B King. Berörs ofantligt av sårbarheten och tekniken från Miles Davis, Chet Baker och Randy Brecker. Grips av nordiska vemodet hos Lars Gullin, Kebnekajse, Jan Johansson och LISAS. Egentligen omöjligt att förklara varför de uppräknade kan göra mig vimmelkantig av lycka, medan annan musik inte påverkar alls, i värsta fall gör en uttråkad eller irriterad.
Och vad gäller Erik Ivarsson estetik placerar jag hans singlar i samma kategori som Bo Hansson, Björn J:son Lindh och till och med Ralph Lundsten. Kan tyckas långsökt, men samtliga är angelägna, stämningsskapande tonmålare av yppersta rang. Samtliga gör outplånligt avtryck. Skillnaden är möjligen att Ivarsson kan förknippas med ett utforskande utomnordiskt sound. (Å andra sidan var geniet J:son universell i sin konstnärliga approach.) Vad gäller instrumentkollegor går mina tankar spontant till Pelle Ossler.
I första singeln Nattskärrans bud (tror den släpptes tidigt i våras) är tempot dröjande. Inledningsvis utformas ackorden ödesmättat. Ett sound som påminner om Machete, vars influenser är exempelvis surfrock, Duane Eddy och soundtrack av mästaren Ennio Morricone (specifikt dollar-westernfilmerna av Sergio Leone). Låten dallrar av undertryckta känslor. Raffinerat flätas stämmor samman på tre minuter.
Vi får inga tekniska data. Kan inte berätta vilka gitarrer som använts, även om det är känt att Gretsch är en personlig favorit. Jobbas effektfullt med vibrato och reverb utan att pedaler får för stor plats. Väldigt suggestiv sak som avgjort har magnetisk dragningskraft.

Gruvan laborerar desto mer med skitigt förvrängt sound. Snacka om distortion! Det gnisslar och tjuter konstant, vilket innebär att gitarristen nog aldrig i lika hög grad tangerat industrimusik á la Einstürzende Neubauten. Skärande dissonanserna utförs otroligt konsekvent. Titeln illustrerar påtagligt att denna noise-låt symboliserar öronbedövande gruvdrift. Absolut en fullskalig kontrast till de omgivande låtarna. Uppskattar kontraster, även om denna skapelse kräver betydligt mer av lyssnaren, saknar övrigas tillgängliga sound.
Singlarna lanseras med formuleraringar som helt eget, direkt sound byggt på skulpterande berättarteknik vars stämningar förmedlar kompositörens funderingar. Jag som icke-musiker finner det fascinerande när instrumentalister upplyser om vad deras ordlösa musik handlar om, medvetna förstås om att hos lyssnarna uppstår förmodligen andra bilder, andra referenser.

”Värmen stiger på stäppen, i fjärran seglar en örn., plötsligt får vi bevittna ett mäktigt skådespel. Det är stäppvargen som utför sin lustiga dans”. På detta poetiska vis introduceras Stäppvargens dans. Tempot är nedskruvat. Den utforskande, aningen elegiska melodin färdas i ödsligt Ry Cooder-land. Soundet till sin natur sökande, ändå orubbligt distinkt. Vi befinner oss i gränslandet emellan det prydligt polerade och taggigt svävande tillika smutsiga, där sistnämnda tillstånd drar längsta strået. Uttrycksfulla pendlingar! Tycker mig också hitta reminiscenser till den klassiska spanska gitarrskolan.
När jag upprepade gånger lyssnar slår det mig att de enskilda verken blivit till skilda utskott från en och samma rot. Hade önskat att de fått utvecklas längre än sina tre minuter. I övrigt är det bara att lyfta på den imaginära hatten. Begeistrad rekommenderas dessa noggrant utprövade ackordföljder, atmosfären i tre egensinniga singlar vilka är snubblande nära högsta betyg.