• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Triangle of Sadness – rolig, absurd, tragisk, tankeväckande

30 september, 2022 by Rosemari Södergren

Triangle of Sadness
Betyg 5
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Manus och regi Ruben Östlund
I rollerna ser vi Harris Dickinson, Charlbi Dean, Woody Harrelson, Zlatko Buric, Vicki Berlin, Henrik Dorsin, Dolly De Leon, Iris Berben, Sunnyi Melles och Oliver Ford Davies

En underbar dissekering av det kapitalistiska västerländska samhället. Ett lustmord på den rika överklassen. Jag går ut från salongen helt omskakad. Ruben Östlund skärskådar och granskar vårt samhällssystem där klyftan mellan de rika och den stora arbetande massan är gigantisk och därför också har helt olika liv. Triangle of Sadness är absurd och komisk, men trots att vissa scener verkar överdrivna sätter sig skrattet i halsen.

Filmen vann Guldpalmen, det finaste priset i filmfestivalen i Cannes 2022. Därmed blev Ruben Östlund tvåfaldigt vinnare av Guldpalmen. Fem år tidigare vann han med The Square.

Vi följer ett ungt par, modeller och influencer, Carl (Harris Dickinson) och Yaya (Charlbi Dean), som hänger ihop kanske mest för att de båda har nytta av att synas tillsammans. Eller så finns det kärlek, det är osäkert, både dem och vi som ser filmen. De får följa med gratis på en en lyxyacht tillsammans med miljonärer, vänliga vapenhandlare och en marxistisk sjökapten (Woody Harrelson). Där får vi se en skarp, delvis absurd, men egentligen väldigt realistisk skildring av de gigantiska klyftorna mellan de rika och arbetarklassen i det moderna kapitalistiska samhällssystemet.

En talande scen är när den äldre hustrun till den stenrika ryssen badar i en bubbelpool, uppassad av en ung kvinna i serveringspersonalen. Plötsligt inser den rika ryskan hur orättvist det är att hon själv kan ligga i badet och njuta medan personalen inte får bada. Hon bestämmer att all personal ska bada. Eftersom hennes man är så rik att han kan köpa lyxbåten kan ingen sätta emot. Att mitt i allt stök med allt som ska fixas inför kvällens kaptensmiddag tvinga ut all personal att bada – det gör att jobbet bara blir ännu stressigare för de anställda. En metafor för hur de rika och mäktiga många gånger bara ställer till det när de vill ge något till de fattigare och mindre mäktiga.

En katastrof slår också till mot lyxresan och vi får se en spyscen utan like. Scenen kan verka överdriven och en slags dissekering av överklassen. Jag ser ovädret som en metafor för vart mänskligheten tycks vara på väg mot, klimathotet. De slöseri som världens rika och för den delen också medelklassen står för banar definitivt vägen för klimatförändringarna.

Ruben Östlund vrider och vänder på könsroller och begrepp om vem som har makten och varför. Allt avslutas på en öde ö där hierarkierna i kampen om överlevnad vänds upp och ned. Plötsligt är det andra egenskaper som avgör vem som får makten.

Det finns mycket att fundera på och prata efter att ha sett filmen. Ruben Östlund ger inga tydliga svar. Han visar på det absurda i den kapitalistiska västvärlden men visar också på svårigheter att hitta ett alternativ. Han ställer frågor kring vad människor är. Är vi av naturen drivna av viljan att dominera andra? Vem har rätt att dominera och bestämma?

Triangle of Sadness är rolig, absurd, tragisk, tankeväckande. En stark film som skruvar och vrider och vänder på könsroller, makt och hierarki.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Guldpalmen, Ruben Östlund, Triangle of Sadness

Danny Saucedo – The Runaway Show 2.0 fick Cirkus att koka

30 september, 2022 by Rosemari Södergren

The Runaway Show 2.0 med Danny Saucedo
Premiär på Cirkus 29 september 2022
Betyg 5 av 5

Cirkus kokade av dans, applåder och entusiasm under Danny Saucedos premiär av The Runaway show 2.0. Publiken var helt med och det märktes att de älskade Danny och showen.

Danny Saucedo har mognat till en stor artist. Han påminner om George Michael och han är en modern version av en ung Jan Malmsjö som också är en sång- och dansman. Att Danny hade potential att bli en stor artist var det säkert fler än jag som kände redan då han var med i Idol 2014. Idag har han tagit en plats bland våra stora artister, jag törs säga att han är på god väg att bli en världsartist.

Han bjöd på mycket fart och mycket dans tillsammans med tio fantastiska dansare. Scenen gick ut över nästan hela golvet vilket gjorde både att Danny och dansarna hade bra utrymme att röra sig på och var man än satt i publiken kunde man se bra.

I det första numret kom dansarna ut med masker på huvudet som gav associationer till antika myters gudar och gudinnor och Danny var iklädd en fotsid svart klädnad som såg ut som någon slags präst från Egypten eller antika Grekland. En smart symbol för hela föreställningen.

Danny bjöd på både nya låtar och en del av sina tidigare hits och någon cover dessutom. Till de välkända hitsen var det många som sjöng med. Han har fans som hänger med och dansar och sjunger.

Vilket imponerande arbete som lagts ned på kostym och masker och ljus och scenbilder under hela föreställningen. Scenbilderna hade alla olika karaktär och färger. Snyggt och gediget.

Danny pratade mellan några låtar och då bjöd han på en del tankar som kändes personliga. Men hans mellansnack var sparsmakat och tog inte stor del av showen. Jag tror det var ett bra val av honom så publiken nog mest ville se hans sång och dans.

På scenens bakre del visades korta videoklipp med en ung man tillsammans en kvinna som pratade om sin funderingar och känslor kring deras relation och kärlek. Relation och kärlek var i fokus på flera sätt i föreställningen, på ett sätt som bjöd in till tankar och fördjupning och mynnar ut i tanken att första steget för att hitta en bra relation kanske är att lära sig älska sig själv, att tycka om sig själv och acceptera sig själv som den man är och inte bygga sitt självförtroende på en kärleksrelation.

Dans och fart dominerade men Danny bjöd på några lugnare nummer där han satt ned med en gitarr och bjöd på ballad. Jag personligen skulle gärna se ännu lite er av den sidan av honom.

Danny Saucedos The Runaway Show 2.0 är en stor föreställning, en show med musik, dans, tankar och bilder och som ingen lär kunna sitta still till. Det är bara att dansa med. Det är något vi alla kan behöva under de tunga tider vi lever i.

Foto: Markus Gårder
Foto: Markus Gårder

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Cirkus, Danny Saucedo, The runaway show 2.0

Teaterkritik: Red Speedo levererar slapstick med säljande övertygelse

30 september, 2022 by Lotta Altner

Jonathan Silén, Philip Oros, Björn Lönner i Red Speedo.
Foto: Ola Gäverth

Red Speedo
Av Lucas Hnath
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Rekvisitör Ditte Edin
Regiassistent Ellinor Olinder
Konstnärlig ledare Elisabeth Klason
Teaterchef Björn Lönner
Premiär 28 september 2022 på Playhouse Teater i Stockholm
Föreställning som recenseras: 29 september 2022
På scen: Ray (Philip Oros), Peter (Jonathan Silén), Lydia (Martina Hemmingsson och Tränaren (Björn Lönner).

Hela föreställningen utspelar sig vid en simbassängs kant där Ray, simmaren tillbringar sin största tid med träning och tävling. Hans tränare övervakar och tillrättavisar, samtidigt som Rays bror tittar förbi med jämna mellanrum som Rays advokat och företrädare. Rays ”intressen” behöver övervakas från både tränarens och broderns perspektiv på skilda vis. Alla vill de få och tycker de förtjänar en del av Rays framgångar och vill ha sin del av kakan. Ray själv tycker också att han förtjänar framgång. Simmarens före detta flickvän Lydia besöker honom också, efter att han krampaktigt försöker finna nya lösningar, vid bassängen för att reda ut varför deras relation gick i kras. Ray upplever en tomhet, rädsla inför framtiden och någonstans utmed vägen har han förlorat en del av sitt eget människovärde bortom resultaten som simmare.

Manuset baserar sig på ett dilemma, det vill säga skillnaden mellan etik och moral, när det gäller att använda eller inte missbruka olagliga preparat, dopning i samband med tävlanden. Vad är det vi intalar oss själva när vi tillåter eller förväntas ta ut svängarna för vår egen fördel? Hur gör vi när vi ljuger för oss själva när det ger oss fördelar eller tar för oss av på andras bekostnad? Ray är satt i en ordentlig knippa där han gärna vill prestera och där hans s.k. testosteron nivå bedöms som orättvist lågt och där lite hjälpmedel skulle kunna bli ”positiv särbehandling” (rättvist således).

Uppsättningen går i ett enormt högt tempo från allra första stund. Det är munhugg, debatter och upp till bevis till både höger, vänster, fram och tillbaka. Det är aktion på hög nivå. Replikerna är inte bara snabba i hela föreställningen utan manusets inledning och avslutning är mycket korta och climaxet/handlingens huvudsyften, mycket långt. Det kräver därmed av publiken att ständigt vara öppen för hårda verbala slag och ordväxlingar, fullt fokus framåt. Ingen diskussion är någonsin över, får alltid en ny vändning tillbaka i volley. En känsla av en hård tennismatch i mitt inre gör sig gällande. Ibland missar jag tyvärr några bollar och orkar inte ta emot en ny vändning, när den kommer tillbaka. Att skådespelarna orkar hålla energin upp så länge ska de ha en stor eloge för. Ibland föll dock Rays rollgestalt något i sin inlevelse och det kändes som tomma plattityder, ord utan mening. Kanske hade innehållet inte riktigt satt sig eller så brast energin just ikväll.

I slutscenen bjuds vi på en brutal urladdning av de frustrationer som byggt upp, av så skilda åsikter, drömmar och förhoppningar av samtliga parter. Jag känner och ser våldet dem emellan men det är också enda gången som scenen känns i minsta laget. Allt får kroppsligen inte riktigt plats som man hade velat få se när aggressionerna blir handfasta. Jag längtar också efter en tydligare lösning på situationerna som inte manuset innehåller. Man lämnas självklart med nyttiga frågor att fundera vidare på. Kanske är det till och med bra med öppna tolkningar/förklaringar och det enbart är jag som längtar efter ett tydlig lösning på åtminstone ett problem denna dag. Kraftiga meningsskiljaktigheter och energiska försök till en enhetliga beslut skulle må bra av få landa om än i vetskapen, att vi kan vara överens om att vi inte är överens.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Idealisk hyllning i intimt format – ”Ovan regnbågen” med Isabella Lundgren

30 september, 2022 by Mats Hallberg

foton Leif Wivatt

29/9 2022

Kungsbacka Teater

Ovan Regnbågen – Judy Garland 100 år

Redan i 7-års åldern kom Isabella Lundgren i kontakt med Judy Garland (1922-1969) genom att hennes pappa skaffade en VHS med Trollkarlen från Oz. Sedan kom ikoniska sångerskan och skådespelerskan att bli värmländskans idol. Och med tanke på hennes lidelsefulla artisteri, finns näppeligen någon annan som bättre kan tolka älskade underhållaren och dennes komplicerade tillvaro. Samma dag Judy Garland skulle fyllt seklet jämt stod Lundgren på scen i Stockholms Konserthus med Carl Bagge trio och Kungliga Filharmonikerna (dessutom gästade Stockholm Voices och Bo Sundström).

Inför en publik som borde varit betydligt större besöker djupt respekterade jazzsångerskan Kungsbacka tillsammans med den trio hon nog gjort tresiffrigt antal gig med och flera skivor. Jag har i recensioner lovordat flera av konserterna. Carl Bagge trio består av honom själv vid flygeln, Niklas Fernqvist på kontrabas och bakom trummorna Daniel Fredriksson. Tre excellenta musiker jag hört i skilda sammanhang, varav somliga blivit omskrivna av undertecknad.

Ovan regnbågen är en mycket välplanerad konsert med upplysande nedslag i hyllningsobjektets problematiska liv. Den pågick i drygt 75 minuter i en modern teater där man sitter bekvämt. Ska understrykas att ljus- och ljudansvariga berömdes. Ljudet är ypperligt, i topp vad gäller scener i Västsverige. Således goda förutsättningar vilka givetvis resulterar i minnesvärd upplevelse.

Fredriksson – Fernqvist – Lundgren – Bagge

Rock- a- Bye Your Baby (Swanee) inleder. Lundgrens emfatiska engagemang märks omgående. Pianotrion spelar efter noter, lite stramt stringent i första låtarna. De vet exakt vad som ska uttryckas och hur. I filmmelodin You Make Me Love You ingår ett piggt basfeature. Isabella Lundgren ger oss emellan låtarna hållpunkter om Garland, fragment att relatera till inklusive leverans av centrala citat. Sysslan utförs noggrant och med omsorgsfullt vald rytm.

Sången pendlar från att vara smekande len till genomträngande på ett drabbande vis. Lundgren bemästrar perfekt en egen, delvis spetsig stil omöjlig att kopiera. När stämbanden öppnas på vid gavel blir hon en oemotståndlig kraft, precis som Judy Garland.

I I´m Nobody´s Baby glänser pianist Carl Bagge på bluesig botten. En bit in i tribut-konserten registreras att han föga förvånande utgör musikens medelpunkt. Tyngdpunkten förskjuts något i senare delen när formidabla rytmsektionen lägger beslag på mer utrymme. The Trolley Song som är soundtrack från Meet Me In St. Louis (1944) lanseras som en av gulligaste och mest sentimentala kompositioner som gjorts för vita duken. Visar sig vara just en glad och rivig låt där pianotrion får svängrum, vilket artar sig till en rytmisk uppvisning från samtliga.

En av Garlands på repertoaren populäraste melodier hämtades från en Broadway-revy. Oförlikneliga Lundgren har knappast låtit lika mycket musikalstjärna som i Zing! Went The Strings Of My Heart. I stick jazzar trion loss elegant påtagligt inspirerade. Uppsluppna andan närmast en motpol till de inledande strikta tongångarna. I Had´nt Abyone´Till You framförs med perfekt tajming på duo med Carl Bagge. Gripande tolkning! Lundgren berättar att hon konstnärligt ser Judy Garland som en vägvisare, för artister som vill vara uppriktiga och så närvarande det bara går.

Från en film i slutet av en alltför kort karriär hämtas ett statement med titeln I Don´t Care. Blir åka av med Daniel Fredriksson i förarsätet och en suverän stämma i förgrunden. I den tindrande, elastiska megahit Garland förknippas med – Over The Rainbow sjungen av vad som beskrivits som en genomskinlig sextonåring – noteras det enastående samförstånd Lundgren utarbetat med Bagge, varefter batterist och kontrabasist försynt kompletterar. Ljuvligt tas denna signaturmelodi an, även om Freddie Wadlings version framkallar mer gåshud.

Extranumret blev något oväntat I Can´t Get You Anything But Love, vars mest kända interpreter förmodligen är Lena Horne, Louis Armstrong och Ella Fitzgerald. På nätet finns sjungandes live i mogen ålder, avskalat dröjande. Jazzbetonade kvartetten på Kungsbacka Teater bestämde sig för markant annorlunda sound. Denna form av födelsedagshälsning till pianisten Filip Ekestubbe framförs med attraktivt schwung.

Ytterst givande att få ta del av helt nytt utbud från en fulländad artist och den pianotrio som med osviklig auktoritet ackompanjerar, det vill säga utsökta Carl Bagge trio. Deras elegant avspända beteende och samtrimmade musicerande lyfter perfekt fram Judy Garlands storhet.

Foton: Leif Wivatt

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Filmrecension: See How They Run – Charmig “whodunit” i Agatha Christies anda

29 september, 2022 by Jonatan Södergren

See How They Run
Betyg 3
Svensk biopremiär biopremiär 30 september 2022
Regi Tom George
I rollerna Sam Rockwell, Saoirse Ronan, Adrien Brody, David Oyelowo, Ruth Wilson, Reece Shearsmith, Sian Clifford, Harris Dickinson, Charlie Cooper

See How They Run är en meta-“whodunit” som behandlar genren den verkar inom. Den går upp på bio knappt en månad efter att Lucy Worsleys biografi om den lika hemlighetsfulla som svårfångade deckarförfattaren publicerades. Har hela världen blivit Agatha Christie-tokig?

Filmen utspelar sig tidigt 50-tal. Miljön är Londons teaterscen, West End. Estetiken påminner om fjolårets Last Night in Soho blandat med Wes Anderson. Agatha Christies pjäs The Mousetrap gör succé och ska snart spelas in som film. En osympatisk jänkare (Adrien Brody) ska agera regissör. Men i samband med en fest backstage för att fira det hundrade framförandet av pjäsen blir han mördad i kostymförrådet. Alla är misstänka och har sin egna motiv för att vilja ha ihjäl Hollywood-regissören.

Sam Rockwell och Saiorse Ronan spelar de två Scotland Yard-poliserna som ska lösa fallet. En stor del av behållningen i filmen är just deras personkemi. Brittisk statushierarki bidrar med ytterligare ett komiskt inslag när de kallar varandra för kommisarie, inspektör, konstapel, etc., till absurdum. I slutändan blir det kanske för mycket pastisch, mer komedi än mysterium, men alltjämt en charmig whodunit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in