Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Landet utom sig – Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod

by

Landet utom sig
Av/regi och koreografi Anna Vnuk efter Lars Tunbjörks bilder
Scenografi och kostym Jenny Kronberg
Ljus Johan Sundén
Mask Rebecca Afzelius
Medverkande Siri Hamari, Emma Österlöf, Astrid Drettner, Sanna Persson Halapi, Linda Kunze, Bahador Foladi, Emil Almén, Emil Hedayat, Ossi Niskala, Robert,Malmborg, Ludde Hagberg, Danylo Vorobiov, Franz Engman, Mika Höglund Steinberg och Ottilie Krystek
Kör Näktergalningarna
Premiär Kulturhuset stadsteatern 12 december 2025

Anna Vnuks Landet utom sig på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen är en säregen och fantasifull tolkning inspirerad av Lars Tunbjörks fotobok. Glansfullt och humoristiskt med stänk av allvar och vemod väver hon samman dans och rörelse med vilt pumpande musik, sång och lite teater.

Ibland ligger föreställningens fokus helt i Tunbjörks bilder, ibland rör sig Anna Vnuk intressant nog över dess kanter. Eller med andra ord från det av många svenskar sörjda folkhemmet där allt verkar gå uppåt till ett nytt hårt land. Titeln kan tolkas som om landets själ känner förtvivlan.

Det är en stor ensemble med dansare och skådespelare som tillsammans bygger dramat. Ibland förenas de i vardagliga scener exempelvis från ett midsommarfirande på en campingplats och ibland får en eller ett par dansare ta över scenen i mer idébaserade nummer.

Den lyckade starten sker med den närmast ikoniska bilden av den gigantiska Kalles kaviartuben som man kan kliva in i. Denna konstruktion som vuxna ivrigt köar till är en rutschkana som skapar barnslig glädje, men kan även ses som ett flygplan på väg mot nya tider.

Överhuvud taget präglas mycket i föreställningen av lekfullhet, ett ändlöst solande utan tanke på dess negativa effekter, korvgrillande och glättiga schlagerlåtar som Fyra bugg och en cocacola och Ooa hela natten.

Men just när förnöjsamheten börjar kännas tjatig kan den slå över i vemod och mörker. Alkoholism som håller på att förgöra en människa eller ett oskuldsfullt djur – måhända ett offerlamm – som dödats av någon illvillig och ett skarpt varningsrop om högerkrafter som växer sig allt större idag.

En ljuvlig scen, som på ett positivt sätt bryter av vardagslunken, är också den mot fonden av en utsökt persisk matta i storformat. Bahador Foladi sätter snabbt rollen som en invandrare som längtar intensivt efter det land som han tvingats lämna.

Scenen mot slutet där en ny generation vill skuffa undan den gamla etsar sig också fast. Liksom att motvilligt förlika sig med rollen som pensionär. Anna Vnuk låter detta svåra steg inramas av en hjärtlig kram och ett vackert skymnings-snöfall.

Som väntat är det dansen och koreografin som gör mest avtryck i Landet utom sig. Teatern hamnar lite tråkigt i periferin och utgörs främst av små insprängda monologer om människan som materia eller kalla det material. Kanske för att det är så de kan ses genom en kamera?

Ensemblen är fint samspelt och fungerar främst som ett kollektiv. Sol och värme dominerar och kostymerna speglar självfallet det- kortkorta shorts, bikiniöverdelar, jeans, grälla utanpåskjortor och fula badbyxor. Det är mycket bara bringor och solbrända ben som exponeras och även i en lång scen obekymrad nakenhet. Det är givetvis modigt av Siri Hamari att visa upp en mogen kvinnokropp på teaterscenen. Men egentligen ett onödigt inslag.

Medveten falsksång av kända låtar blandas med körsång av seniorerna i kören Näktergalningarna som mot slutet sällar sig till ensemblen. Musiken är vid två tillfällen uppskruvad på så hög volym att golvet i teatersalongen vibrerar, något jag tidigare enbart upplevt på rockkonsert.

Anna Vnuks Landet utom sig är absolut värd att se för dess udda stilgrepp, snygga koreografi och läckra scenografi. Premiärpubliken syntes älska den. Främst bör påpekas är denna föreställning i grunden en hyllning till Lars Tunbjörks fotobok med samma titel. Den som vill fördjupa sig i hans både inhemskt och internationellt uppmärksammade gärning som fotograf kan besöka Kulturhusets utställning som pågår till 18 januari.

Teaterkritik: Fastighetsskötaren

by


Foto Sören Vilks

Fastighetsskötaren
Av Harold Pinter
Översättning Martin Luuk
Regi Emma Bucht
Scenografi och kostym Maria Sohlman Wikman
Ljus Ellen Ruge
Mask Maria Lindstedt
På scen Johan Rheborg, Sven Ahlström, Henrik Norlén
Premiär 11 december 2025 på Klarascenen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
’

Harold Pinters pjäs ”The Caretaker”, som framförs på Stadsteatern som ”Fastighetsskötaren” är en berättelse som utforskar teman som makt, identitet, relation, alienation och det ständiga sökandet efter en plats i världen.

Vi får följa en hemlös man, Davies, som tas in för tillfälligt tak över huvudet, av två bröder, Aston och Mick, i deras slitna, murriga rum. Pjäsen utspelar sig i detta begränsade utrymme, vilket skapar en klaustrofobisk känsla som förstärks av de nerviga interaktionerna mellan karaktärerna. Tänk dig en fest i en trång lägenhet, full av eländiga existenser, där ingen gillar varandra, men alla ändå är fast i rummet.

Föreställningen förs fram av starka skådespelarprestationer och innovativ scenografi. Regin betonar de subtila maktdynamikernas komplexitet och skapar en atmosfär som både är obehaglig och fascinerande.

Pinter är mästare på att bygga upp spänning genom tystnader och osäkerhet. Dialogen är fylld med hans karakteristiska stil, där småprat och underliggande spänningar samverkar för att avslöja karaktärernas inre liv och avsikter. Det är en pjäs där du hela tiden undrar vem som egentligen har kontrollen. Det är som en psykologisk thriller, fast med mindre dramatik och mer bitterhet.

Pjäsen rör sig kring tre män vars liv är sammanflätade på ett sätt som är både komiskt och tragiskt. Davies, den hemlöse, snubblar in med en blandning av arrogans och osäkerhet. Han är en karaktär som man både skrattar åt och tycker synd om. Hans kamp för att få fotfäste är så mänsklig, så relaterbar.

Den hemlöse Davies, spelad av Johan Rheborg, är en figur att både älska att hata; han är otrevlig och bitter men ändå tillräckligt charmig för att lyckas hanka sig fram.

Rheborg gestaltar denna komplexa karaktär skickligt och livfullt. Med sin oroande höga röst, slemmiga harklingar och ostyriga gester frammanar han alla de attribut som gör Davies så tragikomisk. En Sméagol där han står och vankar, ständigt gnyende och klagande, som om varje liten rörelse skulle kunna kosta honom mer än han har råd att förlora. Hans underdånighet, hans krumbukande anpassning inför Aston och Mick, skapar en karaktär böjd under armodets tyngd, ständigt på jakt efter en smula bekräftelse eller till och med en droppe av medlidande.

Rheborg lyckas fånga den fysiska och psykiska nöd som Davies lever i. Hans sätt att tala – den desperata upprepningen av fraser, den nästan krampaktiga jakten på ord – visar tydligt hur rädd och osäker han är, samtidigt som det för tankarna till hur vi alla ibland gör oss till, anpassar oss för att bli sedda och hörda.

Pinter tycks fånga livets absurditet så exakt; det är både skrattretande och sorgligt på samma gång. Jag skrattar vid flera tillfällen, men det är med en sårig känsla i bröstet, eftersom skämtet om Davies liv verkligen handlar om oss alla. Vi bär alla våra sår.

Sammanfattningsvis är ”Fastighetsskötaren” inte bara en pjäs; det är en livslektion i hur vi hanterar ensamhet och gemenskap, makt och sårbarhet. En påminnelse om att vi alla, oavsett vår situation, ständigt kämpar för att skapa mening i en komplex och ibland grym värld.

Ringlande stundtals utfreakad rapsodi ett ojämnt äventyr – Mycelium på Teater Trixter

by

foton Anna Sefve

Manus & regi: Pinn-Perra & Uffe (dockorna) Regi: Ulf Telenius

Idé och projektledning: Sara Ahlberg & Lycke Claesson

Yttre ögon: Catherine Parment, David Andersson, Fredrik Glahns, Ulf Rönnerstrand

Ljud & musik: Marcus Bertilsson & Sereno Cantaro

Ljus: Fredrik Glahns

Ensemble: Lycke Claesson, Sara Ahlberg, Fredrik Telenius, Kristina Rådström

Urpremiär: 10/12 2025 på Teater Trixter i Göteborg

Spelas till och med 14/12

Var uppenbart på förhand att vi inte skulle komma att se någon pjäs. Och när innehållet omtalades för att att locka publik, till vad teamet repat och jobbat fram under sex veckor, fick man ingen direkt kläm på vad man skulle få vara med om. Lite flummigt kallas Mycelium för ”scenisk upplevelse av människoöden där berättelser och betraktelser sammanflätas. Titeln är en biologisk term, namnet på ett mångförgrenat nätverk av trådlika byggstenar hos svampar, fungerar som ett slags ekosystem. Vi utlovas en ”poetisk hyllning till fantasin och konsten”. Produktionen har klara drag av collageartad performance och blir till en slags happening med flera trådar rent bokstavligt under cirka två timmar i en New Age-aktig väv. Finns paralleller till Teater Kolibri och Iraqi Bodies som sågs på samma scen för ett par år sedan och gjorde mig konfys. Eventet utvecklas för hågade till en helaftonsföreställning i det forna fryshuset. Publiken inviteras nämligen till fortsatt häng genom olika programpunkter såsom soppkök, dj:s och inbjuds till att förmedla egna berättelser. Till saken hör att lokalfrågan för Teater Trixter är osäker då det ska byggas på platsen. Den ovissa framtiden har lagts in som ett moment det anspelas på i Mycelium.

I jämförelse med exempelvis Stadsteaterns senaste premiär (Stolthet och fördom) saknades således närmare kunskap om denna uppsättningen. Mystiskt och lite hemlighetsfullt kändes det innan och frågan är hur mycket klokare jag blev efteråt. I programmet publiceras Kjell Höglunds visa Stormen före lugnet vars text sjungs på slutet. Dessutom riktas tack till människor behjälpliga i processen. Goda krafter idag, tidigare generationer och till livets förutsättningar. På Trixters hemsida står en text med teamets tankegångar. Den går från att måla upp en mörk bild av rädsla och blod och mäktiga herrar vid jordens ändstation för att vaska fram existenser som en gammal gatsopare och vänliga dårar vilka möts för att lyssna till livets väv. Gåtfullt är bara förnamnet. Laddade upp med god middag på Skanshof. Tillfrågades om mitt ärende i Göteborg och nämnde premiären och dess diffusa innehåll. Servitören frågade Vad vill du att den ska belysa? Och jag replikerade att denna scenkonst säger något viktigt om vår tid, glömde då att lägga till vikten av den är öppen för tolkningar. Kontentan är att somligt var kul på ett innovatvis vis, en del tänkvärt. Men behållningen avtog genom den anammade extrema estetik som gav upphov till dåraktiga scener.

Brukar vanligtvis följa en princip om att avstå från att skriva när scenkonst går mig över huvudet eller lämnar mig tom. Ett tag var jag inne på att hänvisa till dessa åtminstone delvis med min känsla överensstämmande argument. Men undviker att vara så bekväm, att ge upp så lätt. Antar att det var första gången teamet ansvarat för en produktion hos Trixter, en fri grupp med stöd som tror på en teater vars hoppfulla kraft hämtas ur en fysisk, musikalisk och språklig cocktail med basen i människans skuggsida och närheten till filmiskt uttryck. Vill för egen del lägga till kännetecken som absurdism, dramatisk nerv och angelägna berättelser. Apropå oerhörda ansträngningar för att kunna slutföra vad man föresatt sig avslöjar ensemblen vid applådtacket vad de behövt övervinna. Någons mamma vars inramade foto ställs fram på golvet med levande ljus framför gick bort härom veckan, någons katt dog, en av dem skadade sitt ben och behöver kryckor och nyligen blev deras dator stulen. Låter som en förbannelse vilat över den otursförföljda produktionen. För att använda en klyscha från sporten visar man karaktär och styrka när man ändå lyckas genomföra sitt projekt.

Lycke Claesson och Sara Ahlberg har jobbat tillsammans tidigare, inte minst i Dream Quijote som fick en uppskattande recension av undertecknad. Claesson utgör ena halvan av performance-duon Moder Mammut medan Ahlberg beskådats i märklig monolog i fjällmiljö hos Panjal Scenstudio. Om multiinstrumentalisten Marcus Bertilsson vars huvudinstrument är elgitarr har det skrivits här i mycket positiva ordalag i egenskap av medlem i Machetes och Boo Boo Mama Orchestra. Kristina Rådström förekommer sällan på scener i Göteborg. Frilansaren är en skådespelare med stor rutin från teatrar, film, tv-serier, radio och sjunger i exempelvis folkmusik-konstellationer. Fredrik Telenius tycks driva Världshuset i Uddebo tillsammans med Lycke Carlsson, konstnärligt hälsocenter på landsbygden som propagerar för en alternativ livsstil.

Vi sitter på läktaren och ser ner på en rymlig scen med utställd och upphängd dekor som kommenteras. Musikerna håller mestadels till ovanför serveringsluckan. Något av dekoren kan skönjas på de foton jag fått tillgång till. Framstår som att merparten rollfigurer fastnat i sina tankebanor. När de blir som mest nojiga, besatta av plast eller får för sig att på audition skria gällt imiterandes en sångsvan, går tanken till en incident när Djävulens advokat gästspelade hos Trixter. Då hördes plötsligt en skrikande kvinna utanför som verkade ha drabbats av ett psykiskt sammanbrott. Man tvingades göra ett kortare avbrott för att personal skulle reda ut situationen. I Mycelium kan någon utbrista gång på gång att ”denna ska inte vara där” vilket får en att inse hur tunn gränsen kan vara tills problemen blir ohanterliga.

I en föreställning där tesen om att konst uppfattad som konstig äger ett mervärde, fanns också scener med substans och humor. Nämner några som fastnade. Syftar på skildringen av förödande minutschema inom hemtjänsten, uppsagda sjukhus-clownerna på grund av sparkrav, inslagen av kommenterande marionetteater, Marcus Bertilssons kraftfulla lätt dissonanta solo stående på scengolvet, underlig rekvisita som armen i plast, kylskåpet att försvinna in i och skottkärran med kvaddat däck, symboliken i utspridande av jord på svarta golvet och uppborstandet av högarna, hur Telenius träder in i sin favoritsyssla i finalen och i en rit agerar shaman, tråden som dras ut i lokalen likt Ariadne och hennes röda tråd samt införlivandet av det norrländska kämpande kynnet apropå nödvändig flytt av Kiruna som lanserar organisationen ”Stå pall”. Dialekten och attityden blir till en komisk fullträff. Och på uppmaning kommer gensvar från publiken. Agiteras frejdigt och övertygande mot neddragning av Kulturskolan. Inte bara Kjell Höglund har tagits med utan också Hasse & Tages ikoniska om än daterade utopi Var blev ni av ljuva drömmar? Reciteras fram i utdragna passager av Claesson. . Att höra Kent Anderssons Vingen var närmast gåshudsframkallande. Dels för att jag läst de sista två verserna för mina arbetskamrater när jag gick i pension, dels för att Kristina Rådström(?) smart exemplifierar diktens sista rad.

Denna annorlunda svårbeskrivliga happening hade tjänat på att bantas med cirka en halvtimme enligt döda-dina-älsklingar-recept. Och somliga mer eller mindre abstrakta utsvävningar lämnade mig likgiltig, förvånade för att någon poäng inte framgick. Andra scener hade som nog framgått svärta och träffsäkra iakttagelser vilket innebär att ojämnt är ett lämplig sammanfattning.

Stämningsfullt och svängigt när adventstid firas i jazzens tecken – Scandinavian Christmas Bass med Hans Backenroth

by

Hans Backenroth

Scandinavian Christmas Bass

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm

Producent: Hans Backenroth

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 28/11 2025

Det är alltid en avvägning hur många meningar som rimligen bör ägnas åt att ge kontext, presentera de man skriver om. Kontrabasisten Hans Backenroth förekommer på närmare tvåhundra skivinspelningar och tillhör de musiker jag senaste decenniet kunnat höra frekvent live och på skiva. Har blivit flera recensioner även om jag nog varit sparsam med utförliga utlåtanden då han ingått i uppbackande rytmsektion. Men han har också utgjort beståndsdel i jämbördiga trios och varit ena halvan i duos. I sådana sammanhang ges förstås basisten mer uppmärksamhet.

Nu är den flitige djupt respekterade 59-åringen aktuell med tredje albumet i eget namn. Den föregående, en tribut till Charlie Parker, belönades här med högsta betyg. Skivbolaget räknar med att inte alla recensenter har min förkunskap. I pressrelease citeras lovord från tungviktare som Svend Asmussen, Arne Domnérus, Junior Mance och Scott Hamilton. Den sist nämndes beröm värdesätts säkerligen högt av Backenroth eftersom hans hissande avseende julskivan inkluderats i häftet som medföljer cd:n, Kan lägga till att jag hört den utsökte tenoristens samarbete på kvartett med bland andra just Backenroth flera gånger, recenserat både live och på skiva. Ibland undrar jag hur denne basist har energi och tid till alla projekt. Två långvariga engagemang jag inte upplevt än är hans uppdrag som kapellmästare i såväl Skinnarspelet som Jazz på Skansen. Har däremot med stor behållning läst hans porträtt/ intervjuer i Orkesterjournalen, lyssnat på föredrag om jazzbasens historik, sett honom ett par gånger med legendaren Bernt Rosengren som han också producerade, minns hyllningen han organiserade under Sthlm Jazzfestival till Kjell Öhman, många framträdanden på Jazzfestivalen i Ystad och mycket mer. Han finns med på två Gyllene skivan-vinnare.

foto Nikola Stankovic

Idén var hans. Besöken i kyrkan under barndomen jular och sångerna kopplade till högtiden betydde mycket. Ville därför förverkliga sina planer på en julskiva där basgångar stod i centrum. Låtarna valdes av honom själv tillsammans med Ole Koch Hansen. Men det är den danske veteranen som arrangerat samtliga sånger ( i några fall efter förslag från frontande instrumentalist) med undantag för Jul jul strålande jul (H. Backenroth / M. Skoglund) och Karl -Bertil Jonssons julafton (H. Backenroth). Berättas för lyssnarna att Backenroth ofta spelat tillsammans med den meriterade pianisten, anser att denne haft stort inflytande på jazzlivet i Skandinavien.

Hansen upptäcktes i tonåren på konsert i Karlstad med Nils-Henning Örsted Pedersen, basprofilen med vilken han fick sitt genombrott och ett musikaliskt partnerskap etablerades. Hansen var i många år ledare danska radions storband och har spelat med storheter som Miles Davis, Ben Webster och Dexter Gordon. Den tredje komponenten på Scandinavian Christmas Bass är Kristian Leth bakom trumsetet, vars leverans av rytmer man ofta hör i sällskap av Backenroth på kvartett eller trio. Oftast diskret handlar batteristens syssla här om att kompa inte bara ett utan två instrument inbegripna i att förädla melodier. I albumets finalnummer gästar Klas Lindquist på altsax som en hyllning till ”Dompan” med vilken Backenroth fick äran att samarbeta i nästan fjorton års tid. I den softa älskade signaturen till Tage Danielssons absurda julsaga blir det kvartettspel. Övriga tolv titlar framförs antingen på trio eller duo. Skivan tillägnas internationellt meriterade instrumentkollegan Palle Danielsson (1946-2024). Ett särskilt riktas till Göran Stegborn som ansvarat för mix, mastring och samtliga pålägg.

Med sjungande toner från kontrabasen, stundtals än mer accentuerade genom stråkspel och flera harmonierade stämmor inspelade med överdubbning, svänger det prydligt varvat med vackra juliga sound. Sångerna förknippade med vår största högtid förlagd till årets mörkaste period, innebär ett mysigt avbrott, får oss att fyllas av glädje, förtröstan och reflektion. Man behöver inte vara troende för att uppskatta dem. Jazzgenrens riktningar av å ena sidan fartfylld swing och bebop och å andra sidan blues och ballader gör att den lämpar sig utmärkt för jullåtar. Upprymd glädje varieras med rörande vemod. Senaste åren har jag skrivit om lyxiga julkonserter med ypperliga solister under ledning av Peter Asplund respektive Nils Landgren. Det anmärkningsvärda med Scandinavian Christmas Bass är att Backenroth ger sig kast med melodistämmor för att i omgångar lämna över till Ole Koch Hansen att brodera ut teman och då inta en understödjande position. Pianisten med det ljuvliga anslaget färgar kontinuerligt och hans spel i exempelvis Ej upplysta gårdar gör mig lycklig. Resultatet är överhuvudtaget sofistikerat och avspänt, gjort med stor finess. Glädje och frid genomsyrar vald repertoar vars ursprung är danskt lika mycket som svenskt. Med tanke på hur lätt det är att storkna och reta sig på ytlig, hysteriskt klämkäck julmusik är detta album en idealisk motkraft väl värd sina 4+ i betyg.

Vi känner igen Gläns över sjö och strand, Nu tändas tusen juleljus, luciasång av modernare snitt betitlad Så mörk är natten i midvintertid, nämnd julpsalm och Gunnar Svenssons mästerligt smeksamma sound som hörs i SVT på julafton med honom själv på piano, Arne Domnérus och Sture Åkerberg på kontrabas. Här och i andra melodier med snarlikt motiv improviseras raffinerat runt folkkära låtars teman. För nördar av kontrabas blir deras dagar i studion som en välriktad julklapp i och med att basisten smakfullt lanserar ett utforskande av sina instrument utan förfång för melodierna. I en sekvens i inledande Skal vi klippe vores julehjerter sammen? kan man få för sig att man hör en akustisk gitarr och ibland inser man att Backenroth gjort pålägg. I den omtyckta sång han arrat tillsammans med Mikael Skoglund hajar man till. Den består nämligen av fem basstämmor, en slags basorkester med andra ord. Njuter av en otroligt genomarbetad produktion, raka motsatsen till hastverk.

Teaterkritik: Pelicot-rättgången – teatern som vägrar låta världen titta bort

by


Foto Marja Koivisto

Pelicot-rättgången
Ett projekt från Vienna Festival (Wiener Festwochen) / Free Republic of Vienna i samarbete med Festival d’Avignon.
Visades på Dramaten 9 december 2025

Det finns föreställningar som bygger fiktion. Och så finns Pelicot-rättgången – en teater som inte skapar en berättelse, utan återskapar den. En rättegång som redan skakat världen, fyllt förstasidor och splittrat familjer. Det är detta som gör uppsättningen unik: den tolkar inte ett brott, den iscensätter processen själv. Punkt för punkt. Röst för röst. Ett drama vars råmaterial är verkligheten.

Ett manifest i scenform
Föreställningen öppnar som ett slags manifest – ett riktat ljus som bränner bort alla möjligheter till bekväm distans. Publiken vet vad som hänt. Rubrikerna har redan etsats fast. Men här förflyttas man in i rummet där allt faktiskt sades, grät, brast. Regin tvingar oss nära, inte genom effekter utan genom en kirurgisk klarhet: varje ljuspunkt fungerar som en påminnelse om att sanningen inte går att skugga.

En historisk resonansbotten
Parallellen till Scum-manifestet ligger som en dov resonans, inte som ideologi utan som estetisk referens. Där Solanas använde överdrift som vapen, använder Pelicot-rättgången realismens obevekliga precision. Referensen fungerar som en lins – en fördjupning av den vrede och de strukturer som långsamt normaliserar våld.

Brottet som världen tvingades se
I centrum står ett brott som knappt går att omfatta: en man som under tio år drogar och våldtar sin medvetslösa fru, Gicelle Pelicot. Vid hans sida står femtio män som tackat ja till att delta. Ytterligare trettio män syns i filmerna men är oidentifierade. Det som redan är outhärdligt i text blir på scen närmast bedövande just för att det presenteras utan stilisering. Det är bredden – åldrar, yrken, relationer, samhällspositioner – som gör berättelsen så svår att värja sig mot. Våldet framträder inte som ett undantag. Det är ett nätverk.

Gicelles tystnad – och hennes uppbrott
Genom rättegångsprotokollen och vittnesmålen skildrar pjäsen Gicelles första handlingar efter avslöjandet. Hur hon packar två väskor, tar sin hund och lämnar ett helt liv bakom sig. Inte för att gömma sig, utan för att överleva. I fyra år lever hon som en parentes innan hon tvingas fatta sitt mest betydelsefulla beslut: att inte gömma sig bakom lyckta dörrar, utan möta världen med öppen blick.

När avslöjandet sprängde offentligheten
Förövaren grips efter att ha filmat kvinnors underliv i ett köpcentrum. Därefter följer presskonferenser, beslagtagna hårddiskar, hundratals filmer och foton. Allt är välkänt – men på scen får det en annan tyngd. Föreställningen försöker inte förstärka materialet, utan återupprätta dess mänskliga konsekvenser. Här påminns publiken om vad världen såg, och vad den valde att göra med den kunskapen.

Den ofrivilliga ikonen
Gicelles beslut att placera skammen där den hör hemma, hos förövaren, förvandlas till ett globalt symbolögonblick. 170 000 människor vill nominera henne till Nobels fredspris. Vittnesvågen som följer visar hur kvinnor fortfarande tvingas bära bevisbördan i ett system där endast en bråkdel av det anmälda sexuella våldet leder till fällande dom. Flickor och kvinnor möter misstro, skuldbeläggning och förhör som öppnar såren på nytt. Pjäsen ger deras erfarenheter en plats som inte går att bortförklara.

Ett kalejdoskop av sanningar
Föreställningens mest drabbande grepp är hur den presenterar rättegången som ett kalejdoskop av röster. Förhör, expertutlåtanden, barnens utsagor, psykologers analyser, advokaters strategier, domarnas sakliga språk, journalisters texter, aktivisters rop från gatan – allt återges exakt men fragmenterat. Resultatet är en sanning som framstår både splittrad och glasklar. Publiken tvingas navigera mellan perspektiv som tillsammans bildar en helhet ingen kan blunda för.

Undanflyktens ekologi
Genom männens försvar – barndom, trauman, missförstånd – blir pjäsen ett koncentrerat studium i ansvarsflykt. Det är inga teatergrepp, utan autentiska utsagor som blottas med obehaglig skärpa. Föreställningen visar hur förövare konstruerar egna berättelser för att slippa se vad de gjort. Slippa ta ansvar för det enda ofrånkomliga: att vi alla har en fri vilja att se och upprätthålla en medmänniskas värde. Det är inte känslor och tankar som skadar. Det är handlingar.

När ridån faller fortsätter rättegången
Pelicot-rättgången är inte en tolkning av en världshändelse. Den är en återgivning av den, formad till scenkonst med en sällsynt kombination av mod och integritet. Resultatet är en brutal och nödvändig teaterupplevelse som visar att rättvisa inte enbart är ett juridiskt förfarande, utan ett rum där samhällen tvingas se sig själva.

Samtliga åtalade – 51 män – dömdes till långa fängelsestraff. Men efterklangen från scenen pekar mot något större: att världen fortfarande befinner sig mitt i en kamp för rättvisa som började långt innan ridån gick upp.