• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Boy From Heaven – småputtrig thriller om korruptionen bland både stat och religion

7 november, 2022 by Rosemari Södergren

Boy from Heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 november 2022
Invigningsfilm på Stockholms Internationella Filmfestival 9 november 2022
Regi och manus Tarik Saleh
I rollerna Tawfeek Barhom, Fares Fares, Mehdi Dehbi, Mohammad Bakri, Makram J. Khoury, Sherwan Haji med flera.

En thriller som utspelas i högborgen för sunnimuslimer i Egypten, som släpper in oss i en miljö som jag som västerländsk kvinna och icke-muslim knappast skulle bli insläppt till. Handlingen utspelas i i Kairo och framför allt kring Al-Azharuniversitetet som är sunnimuslimernas maktcentrum i världen. Det är en miljö med män, endast män får be i den stora moskén och endast män får studera på detta universitet. En film om mygel, korruption och maktbegär inom såväl stat som religion.

Fiskarsonen Adam älskar att läsa och är duktig. Han får ett stipendium att studera på Al-Azharuniversitetet. Om han tar examen där kommer han att få ett fint jobb. Samtidigt som han börjar utbildningen dör universitetets ledare, Shejk Al-Ashar. Därmed börjar en maktkamp mellan Egyptens religiösa elit och dess politiska elit, en kamp mellan stat och religion, men också en maktkamp mellan olika grupper på universitetet, mellan olika tolkningar av islam. Ingen grupp eller ledare står för den goda sidan. Korrumperade maktgalna män finns i alla grupper, vilket många filmer från icke-muslimska miljöer handlar om. Också inom staten och säkerhetspolisen finns en maktkamp. Dock kan jag känna att det finns en stor svaghet i filmen: frånvaron av kvinnor. Oavsett vilken inriktning av islam som styr i ett land innebär det att kvinnor inte är jämställda med man. Det syns skrämmande tydligt i Iran idag och i Saudiarabien. Att detta inte alls tas upp känns fel.

Tarik Saleh säger i en intervju i ett programblad:
– Jag gillar att ta med mig främlingen in i Pandoras ask, en värld i en värld där aldrig någon kamera varit förut. Jag har aldrig sett en film där Islam bara är – det är alltid ett budskap inblandat, ett för eller emot. Ett försvarstal eller en attack.

Jag kan absolut hålla med om att varenda gång någon gör en film som utspelas i muslimska miljöer är det självklart inte nödvändigt att alltid visa på baksidan: kvinnor är inte jämställda med män. Men i en film som utspelas i själva hjärtat för sunnimuslimernas högborg skulle jag nog vilja se något om att kvinnor är helt utslängda från makten.

Det finns en intressant symbolik i att huvudkaraktären, fiskarpojken har namnet Adam (den första människan i judarnas och de kristnas bibel, också med i islams heliga skrifter) och att han är fiskare, som de första lärjungarna till Jesus. Jag vet inte om det är medvetet av regissören?

Skådespelarna är en av filmens absoluta styrkor. Tawfeek Barhom som fiskarpojken Adam växer under filmens gång, hans lugna framtoning ställs mot den mer nerviga översten från den egyptiska säkerhetstjänsten, suveränt spelad av Fares Fares. Deras samspel bär filmen.

Som thriller är den småputtrig, lite för jämn i tempot filmen igenom. Alla priser den redan fått har gett publiken höga förväntningar, den är rejält upphaussad. Jag har inget emot att den är mer långsam i berättandet, att det inte är action i full fart utan annat som rör sig under ytan som gör den spännande. Dess styrka är temat som visar hur att korruption och fult maktspel finns överallt, i alla miljöer, både inom statens män och religionens män.

Att jag inte ger den högre betyg beror mer på att den är lite för labyrintisk. Berättelsen hade självklart fungerat perfekt i tv-serie-format. Kanske blir den en tv-serie framöver?

Manusförfattaren och regissören Tarik Salehs förra film The Nile Hilton Incident förbjöds i Egypten. Handlingen i Boy From Heaven utspelas i Kairo men har spelats in i Turkiet.

Boy From Heaven är Sveriges officiella Oscarbidrag. Den tävlade om Guldpalmen vid 75e upplagan av filmfestivalen i Cannes och Tarik Saleh vann priset Prix du scénario för bästa manus. Filmen erhöll även Prix François Chalais i Cannes. Priset som instiftades till minne av den franske historikern och journalisten François Chalais belönar livsbejakande film och lyfter fram journalisternas närvaro i Cannes sedan 1999.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Boy From Heaven, Egypten, Tarik Saleh

Bokrecension: Djävulsgreppet av Lina Wolff – en symbol för principen om Kejsarens nya kläder

7 november, 2022 by Rosemari Södergren

Djävulsgreppet
Av Lina Wolff
Antal sidor 270
Utgivningsdatum 2022-08-05
Förlag Albert Bonniers Förlag
ISBN 9789100196493

En förfärande resa med expressfart mot katastrofen. Varför skriver man en sådan här roman överhuvudtaget? Vi får följa en kvinna i trettioårs-åldern som av något oklart skäl gett sig av till Florens i Italien och där träffar en man hon flyttar ihop med. Deras förhållande är osunt och det ryker av våld kring relationen och romanen skildrar raksträcka mot en katastrof. Den säger mig ingenting, för mig som i hela mitt liv inte haft något annat val än att försörja mig själv är denna berättelse helt intetsägande. Att kvinnan, som kallas Minnie av den våldsamma mannen, inte får hjälp i tid beror väl på att hon inte behöver gå till något jobb, inte har några människor omkring henne som kan reagera.

Dessutom är denna roman nominerad till Augustpriset. Här får jag verkligen en symbol för Kejsarens nya kläder-fenomenet inom svenska litteratureliten. Författaren, Lina Wolff, har fått Augustpriset tidigare och en lång rad andra förnämliga litteratur-pris.

Jo, utan tvekan kan Lina Wolff skriva. Det är skickligt skrivet. Orden och meningarna är skrivna i en takt och rytm som gör att vi läsare känner det som att vi är inne i Minnies psyke. Jag blir helt sönderstressad när jag läser och vill bara gripa tag i Minnie och väcka henne från hennes förvirrade tankar och känsloliv.

Som en beskrivning av hur det kan snurra runt inne i en kvinna från övre medelklassen och hur en kvinna med ekonomisk trygghet kan fastna i en sjuk och förgörande destruktiv relation är den välgjord. Men det räcker inte. Den säger inget till den som inte tillhör den välbärgade övre medelklassen. Det är bara en långt besök inne i Minnies förvirrade psyke och i stort sett inget mer. Det enda romanen tydligt bevisar för mig är att det är den övre medelklassen som styr över kulturvärlden och svenska medier till stor del tillhör den. För den som aldrig skulle ha råd att bara släppa allt och dra till Italien och leva på besparingar under lång tid är är denna berättelse obegriplig. Om du måste arbeta för att försörja dig då skulle varningssignalerna synas och förhoppningsvis skulle någon ingripa. Jag menar inte att en roman nödvändigtvis måste utspelas bland människor som måste arbeta för att försörja sig för att ha kvalitet. Men den ska beröra mig, helst få mig att känna att den säger mig något. Det gör denna inte, den är bara rotande i psykisk sjukdom och trasighet utan att jag känner att det är meningsfullt att läsa den. Fast nu ha jag läst den och är bara ledsen.

Foto: Gustav Bergman

Fakta om författaren från förlagets hemsida:
Lina Wolff (1973) bor i Lund och har tidigare varit bosatt i Italien och Spanien där hon jobbat som tolk och handelsagent. Hon debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Romanen Bret Easton Ellis och de andra hundarna (2012) fick Tidningen Vi:s litteraturpris och rönte framgångar i engelsk översättning. Hennes tredje bok, De polyglotta älskarna (2016) belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset för bästa skönlitterära bok. Romanen Köttets tid (2019) blev nominerad till Sveriges Radios romanpris och Eyvind Johnson-priset 2019. 2020 tilldelades Lina Wolff Aftonbladets litteraturpris 2019. Samma år belönades hon också med Piratenpriset. Hon fick även 2020 års Aniarapris för sitt författarskap. För sin översättning av Natt i Caracas av Karina Sainz Borgo nominerades hon till Kulturhuset Stadsteaterns Internationella litteraturpris 2020. 2021 mottog Lina Wolff Samfundet De Nios Vinterpris.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst Taggad som: Augustpriset, Lina Wolff

Strålande sång på sympatisk brygd av blues och americana – Fall Back Home av Suzie Vinnick

7 november, 2022 by Mats Hallberg

omslagsfoto Suzie Vinnick

Suzie Vinnick

Fall Back Home

4

Inspelad i Toronto

Mixad och producerad av Danny Greenspoon

Egen utgivning (med stöd av Canada Council for the Arts/ Ontario Arts Council)

41:27

Releasedatum: 4/11 2022

Sjunde skivan från en så kallad rootsy-artist jag inte haft koll på, någon som förtjänar uppmärksamhet vida bortom undervegetationens rotsystem. Syzie Vinnick har erhållit ett flertal utmärkelser på nationellt plan för sin blueskompetens och låtskrivande. Sedan 1994 har eklektiskt lagda kvinnan uppträtt solo eller i olika formationer. Singer songwritern hävdar att fler vistelser i naturen senaste åren bidragit till funderingar kring musikaliskt tonvikt. Blir varse i presstext att Bonnie Raitt omnämns efter att jag konstaterat överensstämmelse med denna ikon, en oundviklig referens vid närmare studie av Fall Back Home. Vinnick, också rödhårig, är ingen epigon även om kanadensiskan definitivt botaniserar i snarlika områden.

Till sin hjälp sägs hon ha ett antal personer ur landets rootsmusik-elit. Ett påstående man inte betvivlar efter att ha lyssnat på skivans elva spår. Merparten låtar är skrivna av Vinnick, vars ambition är att skänka glädje och tröst. Föga förvånande dominerar diverse stränginstrument vilka backas upp förtjänstfullt av både trummor och bas med undantag av två låtar. Dessutom förekommer till exempel orgel och dragspel. Munspelare Roly Platt respektive Carlos Del Junco står för avgörande insatser.

Vinnick som vill kalla sig cross over-utövare skriver låtar med substans , är melodimakare med pondus och god förmåga att variera uttryck. Anrättningen består av välbalanserad stilblandning och tempon. Att någon enstaka låt inte lever upp till övrigas standard saknar på totalen betydelse. På sju spår finns Vinnick med på akustisk gitarr. Men det har bara marginell inverkan med tanke på vad uppbackande musiker presterar. Istället är det sången som golvar, når mottagare med omedelbar styrka och spänst.

foto Kevin Kelly

Lift You Up markerar i öppningsspåret nivån, medryckande alldeles förträfflig sång alstrar positiv energi. Medryckande på ett okomplicerat vis är också exempelvis Salt & Pepper, en dänga som rockar fett för att använda en kliché. Rätlinjiga snyggt uppbyggda melodier, ofta med inlagda gitarrsolon, blandas med material som doftar av americana och vid något tillfälle gospel-vibe. Musiken känns genuin, blir lätt att sjunka in i.

Trumslagarna Davide di Renzo och Gary Craig visar sig vara rätta rekryteringar, rytmläggare som föredömligt inordnar sig genom att utan större åthävor ta fram essensen i låtarna. Big Train (From Memphis) kännetecknas av uppfriskande ”framstånkande” rytmisk accentuering.

Flera musiker präglar harmoniken, broderar galant ut teman. Syftar på sådana som gitarristerna Colin Linden (inte minst hans solo på slide) och Kevin Breit. Den sist nämndes spel på mandola låter ljuvligt. Arret på Secrets måste framhållas extra. Här sker finessrik interaktion mellan Roly Platts munspel och Jesse O´Briens svävande toner på orgel. I Let Me Make It Up To You Tonight är det Carlos Del Juncos munspelande som grant konverserar med Kevin Breits lika avskalade som avslappnade gitarrlir. I avslutande alster ingår producenten i sättningen. Steve Dawson ska harangeras för sitt hanterande av pedal steel i City & Skies.

Utan att vara exceptionella håller texterna definitivt måttet, känns meningsfulla. Uppseendeväckande är emellertid musikernas lyhördhet, melodiernas tyngd och sångens auktoritet! Tål att upprepas vilken övertygelse, fin frasering och tonsäkerhet Suzie Vinnick besitter. Fröjdas åt en hisnande vokal kvalitet, som i ett par låtar får mig att tro att Linda Ronstadt varit en husgud. I en låt briljeras till Russ Boswells ståbas som enda ackompanjemang. Och då blir det till och med scat utan minsta besvär. Ballad i form av tryckare avrundar i moll, vindlande duett spetsad med vackra dragspelstoner.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Arv på Dramaten – lysande

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

Nils Wetterholm, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Per Öhagen, Johan Holmberg, Samuel Astor, Markus Berg och Christopher Lehmann. Foto: Sören Vilks

Arv
Av Matthew Lopez, inspirerad av E. M. Forsters roman Howards End
Översättning Jonas Brun
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Frita Ottosson, Johan Lundström
Premiär i Målarsalen, Dramaten, 5 november 2022
Medverkande Samuel Astor, Markus Berg, Kicki Bramberg, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Nils Wetterholm, Per Öhagen

En lysande, totalt uppslukande berättelse om relationer bland homosexuella män. Allt om livet finns med: känslor, humor, sorg, kärlek, vänskap, svek. Berättat och gestaltat med en effektivt enkel scenlösning där alla i publiken sitter nära scenen och ett ensemble som har ett fantastiskt samspel.

Majoriteten av alla skildringar av relationer runt om i världen berättar om relationer mellan man och kvinna och den som är homosexuell får själv översätta och tolka in berättelsen till sitt liv. I Arv är det tvärtom. I denna föreställning får den som inte är homosexuell man göra denna tolkning. För visst är det tydligt att människor är människor och män som har relationer med män kan både vara ömsinta mot varandra och destruktiva och såra varandra – precis som i relationer mellan män och kvinnor. Hur människor beter sig är mänskligt. Det känner vi igen i alla relationer. Men det blir självklart annorlunda att vara homosexuell när den är förbjudet eller inte fullt accepterat. Därför är det viktigt med skildringar som denna.

Morgan, en av karaktärerna i föreställningen säger:
– De flesta av oss gavs aldrig några sunda homosexuella förebilder. Ingen lärde oss hur man visar kärlek. Eftersom vi inte fått några exempel från kulturen, har vi varit tvungna att lära oss allt av varandra. Inte sant? I smyg och i rädsla, ibland med glädje.

Det är temat för denna heldags-föreställning där en yngre generations homosexuella män får tillsammans med några ur äldre generationer berätta sina historier. I dagens västvärld börjar det komma flera filmer, tv-serier, romaner och teaterföreställningar med teman kring kärlek och relationer mellan homosexuella. Men det var inte så länge sedan det i stort sett var omöjligt. Som den roman, The Price of Salt, <a href=”https://kulturbloggen.com/?p=159375″>Patricia Highsmith</a> skrev om en lesbisk kärlekshistoria, den vågade hon inte ge ut i sitt eget namn. E.M. Forsters roman Maurice, om en homosexuell man, gav ut först efter hans död.

Den äldre generationen homosexuella män levde under AIDS-epidemin och har upplevt förlust av vänner och älskade medan den yngre generationen homosexuella lever ett liv i relativ frihet. Handlingen utspelas framför allt på Manhattan i New York, under 2010-talets slut. Det jag kan sakna är ett klassperspektiv. Männen är antingen från trygg medelklass eller stenrik överklass. En enda av karaktärerna, Leo, tillhör de utslagna. Men å andra sidan kanske det skulle bli ett gigantiskt projekt att skildra också klassperspektivet. För berättelser om homosexuella män i lägre klasser med sämre ekonomi skulle kanske bli en helt annan berättelse. Men föreställningen har flera djup. Författaren E.M. Forster dyker upp själv och interagerar med de unga nutida männen. Ett sätt att förmedla tankar kring och förstärka budskap om kulturens roll i våra liv och hur vi formulerar vår bild av oss själva.

Regissör och scenograf har valt en enkel, perfekt fungerande scenlösning. Oftast är det endast några bord som skådespelarna står på. Ljussättningen ändrar effektivt intrycket av de olika scenerna, en del blir rosa, mjuka andra är etonghårda bruka, mörka. Skådespelarna och deras klädsel bär föreställningen. Kläderna säger mycket om rollerna. Eftersom salongen är liten sitter alla i publiken nära skådespelarna och det är en styrka i föreställningen. Det känns som att jag är med där, som att jag är en fluga på väggen som ser och upplever allt. Skådespelarna är makalöst duktiga och trovärdiga.

Razmus Nyström och Simon Reithner. Foto: Sören Vilks

Pjäsen är inspirerad av E.M. Forsters roman Howards End och paralleller dras till Tony Kushenrs drama Angels in America. Medan Angels in America utspelas under AIDS-pandemin utspelas Arv ett par decennier senare. Arv hade urpremiär i London 2018 och belönades med en rekordlång rad priser, bland annat för bästa nyskrivna pjäs. 2019 hade den premiär på Broadway, där den bland annat belönades med fyra Tony Awards.

Arv ges på Dramaten som en heldags-föreställning på åtta timmar drygt, med sex akter och fem pauser. Ett annat alternativ är att se den som två separata föreställningar på vardera tre timmar och femton minuter. Om du kan: ta heldagsföreställningen. Jag rekommenderar den. Allt fungerar perfekt, varje akt är cirka en timme och en kvart, vilket är alldeles lagom. Tiden bara rinner iväg och det som berättas är fängslande. Oavsett vilket sätt du väljer att se den är det en stor upplevelse, I detta längre format kan regissören låta oss tränga in mer i de olika karaktärerna och få oss att förstå dem. Det är på samma sätt som bra tv-serier kan fördjupa skildringen av karaktärer till skillnad från en långfilm som måste gå mer på ytan.

Fakta om regissören:
Carl Johan Karlson, född 1984, ser tidigare varit husregissör på Riksteatern. Han har nyligen satt upp Amadeus på Helsingborgs stadsteater och Älskad, saknad på Uppsala stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Recension av tv-serie: The Crown säsong 5 – mörkare och mer kritisk

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

The Crown säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 november 2022

Den femte säsongen av The Crown är troligen en av höstens mest efterlängtade tv-serier. Denna tv-serie om brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II och hennes tid som monark för det brittiska samväldet har många tittare. Alla säsonger har varit välgjorda draman, delvis fiktiva och delvis byggda på verkligheten. Vi har fått en inblick i den brittiska monarkin på gott och ont. I denna femte säsong ändras stämningen och vrids om och blir mörkare och mer kritisk. Säsongen har tio avsnitt som utspelas under 1990-talet, ett decennium då den brittiska monarkin hade en många problem och dess popularitet var låg med ett undantag: folket älskade prinsessan Diana som var gift med tronföljaren prins Charles.

Redan i fjärde säsongen skildrades hur populär prinsessan Diana var hos folket och hur obesvärat och naturligt hon kunde möta människor. Något som tycktes väcka viss avundsjuka och missunnsamhet hos framför prins Charles.

Denna femte säsongen tar upp en opinionsundersökning som en brittisk tidning publicerade som visade att folket tyckte att drottningen var gammaldags, för konservativ. En majoritet ville se en monarki som följde med i tiden, som anpassade sig till moderna tider. Denna opinion visade sig också i det politiska valet några år senare då Labour gick mot en storseger. Vi får följa hur prins Charles tar fasta på detta och försök få gehör för sina idéer om hur den brittiska monarkin skulle kunna förnyas. Han försöker till och med förmå drottningen av abdikera till förmån för honom.

Den brittiska skådespelerskan Judi Dench har uttryckt skarp kritik denna femte säsong:
Den brittiska skådespelerskan Judi Dench skriver i ett öppet brev publicerat i The Times att hon tycker att serien skildrar den brittiska kungafamiljen på ett grymt och orättvist sätt och att det i början av varje avsnitt borde poängteras att det är ett fiktivt verk.

Jag kan förstå vad Judi Dench menar. Skildringen av drottningen och hennes hov är inte särskilt smickrande. Denna säsong är mer ett drama och fiktiv än tidigare säsonger, i alla fall uppfattar jag den så. Men för mig gör det serien bättre och starkare. Den fjäskar inte för monarkin men svartmålar inte totalt heller utan visar på ett realistiskt sätt hur människor agerar och som får mig att se monarkin ur olika perspektiv.

Drottningen (spelas av Imelda Staunton) skildras mer förstelnad i sin position är tidigare säsonger. Hon har alltid skildrats som traditionell och konservativ men tycks blivit mer stel i denna säsong. Det är lätt att känna antipati mot hennes karaktär då vi ser hur otrevlig hon är mot den egyptiska mångmiljardärer Mohamed Al-Fayed, pappa till Dodi som omkom tillsammans med Diana i en bilolycka i Paris 1997. Bilolyckan är inte med i denna säsong, jag förmodar att den kommer i säsong 6.

Imelda Staunton är ganska porträttlik och likaså Elizabeth Debicki som Diana liknar originalet. Däremot är inte Jonathan Pryce som Prins Philip, drottning Elizabeths make, särskilt lik sitt original, fast sminkad till viss likhet. Dominic West som prins Charles, har inga likheter alls med prins Charles. Dominic West gör nog aldrig någon dålig rolltolkning och han är mycket stark i rollen som prins Charles som skildras mer energisk och självsäker än i tidigare säsonger – också hans flickvän Camilla och deras förhållande skildras mer positivt är jag sett någon annanstans. Det blir begripligt hur nära Camilla och Charles står varandra. Fruktansvärt tungt för Diana, förstås, som upplever att de varit tre i deras äktenskap från första början.

Diana framställs som väldigt skör och så ensam. Jag får nästan ont i magen när jag ser hur ensam och isolerad hon tycks vara. Jag blir lite skeptisk till hur realistiskt det är. Hon syns i stort sett aldrig tillsammans med sina två söner. Hennes ensamhet utnyttjas samvetslöst av BBC då hon luras till den numer kända/ökända intervjun där hon får häva ur sig kritik av den brittiska monarkin.

Det är en starkt säsong och jag tycker det är viktigt att se den som ett drama som bara delvis bygger på verkligheten.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, The Crown, TV-serie

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Sida 354
  • Sida 355
  • Sida 356
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in