• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Avatar: The Way of Water – gammal skåpmat

13 december, 2022 by Elis Holmström

Avatar: The Way of Water
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 December 2022
Regi James Cameron

Även om Avatar kan stoltsera med att vara den mest inkomstbringande filmen – icke justerat för inflation, har den aldrig lyckats göra samma djupa avtryck i populärkulturen som exempelvis Star Wars eller Star Trek. Avatar beskrivs av vissa som ett temporärt rus, en slags sommarromans som snabbt försvann. Där stora delar av 2009 och 2010 upptogs av James Camerons skapelse har den successivt tappat sin relevans under de gångna åren.

Det faktum att produktionstakten för uppföljaren har rört sig i samma tempo som en snigel nedkörd i gyttja, har lagt en våt filt över hela filmserien. Men skam den som ger sig, nu tretton år senare har uppföljaren slutligen anlänt. Efter denna långa väntan och James Camerons eviga hype, vars väloljade munläder lovat manna från himmelen, borde slutresultatet vara omskakande, genialiskt och helt oemotståndligt. Även en skeptiker som jag själv hade hoppats att Cameron skulle lyckas återskapa hysterin från den första filmen. Så är tyvärr inte fallet och estradören Karl Gerhard summerar det hela väldigt väl i Jazzgossen: ’’kulturen har gått framåt när vi nutidsmänniskor har fest’’.

Sedan den första trailern anlände har orosmolnen varit tydliga, i alla fall för egen räkning. Efter tretton år borde saker och ting ha förändrats, justerats och förbättrats, framförallt tekniskt. Men Way Of Water är i många avseende tekniskt identisk med sin föregångare. Förvisso var Avatar revolutionerande vad gällde att digitalisera sina skådespelare, men det som var spjutspets-teknologi 2009 är gammal skåpmat idag. Med tanke på den absurda väntetiden är det chockerande att konstatera att flera av specialeffekterna inte har förändrats nämnvärt. Förutom bättre texturer och ljussättning går det många gånger inte att se skillnad på Way Of Water och originalfilmen. Därmed kan Cameron inte blända publiken tekniskt utan måste istället förlita sig på sin berättelse. Något som visar sig inte fungera då vi har att göra med ett manus som är lika förutsägbart som trafikljus. Dansar Med Vargar-berättandet från den första filmen må ha varit djupt kritiserat, men det skänkte projektet en traditionell dramatisk struktur. Något som behövdes i ett bombardemang av specialeffekter och storslagna vyer. Denna gång har Cameron nöjt sig med det mest slapphänta och fantasilösa av manuskript. Vi får nu möta ett gäng unga protagonister vars uppväxt, omognad och misslyckanden ska få stå i centrum. Att ändra fokus från föräldrar till barn har fungerat utmärkt i en rad artistiska uttryck. Men i sådana fall måste författarskapet och dess idéer vara betydligt mer skarpsinniga och livfulla än det vi får här. Det simpla och grovhuggna smittar av sig på allt. Se bara till filmens tre akter, de kan enklast beskrivas såhär: kort resumé, outhärdlig tonårsdramatik och slutligen ett action-kalas som orsakar tinnitus.

Cameron har på senare tid blivit en framträdande miljöaktivist. Att det finns en förkärlek för havet och vår natur råder det inget tvivel om. Men det ursäktar inte att han låter stora delar av filmen bestå av evighetslånga bilder på digitala korallrev. Övergripande etos, gällande miljöförstöring, är dessutom så simpelt att det känns som en pliktskyldig fernissa.

Att något så simpelt som Way Of Water behöver tre timmar för att förmedla en berättelse, som inte är mycket mer avancerad än böckerna om Totte, känns som ren och skär hybris från alla inblandande. Cameron har talat om hur Way Of Water skulle kännas mer emotionell, hur spektaklet skulle åsidosättas för att istället studera persongalleriet. Detta visar sig vara ett rent falsarium då Cameron är totalt ointresserad av personregi. Trots magiska skådespelare som Sigourney Weaver och Kate Winslet, är deras karaktärer smärtsamt marginaliserade. Vad som återstår är en muttrade Sam Worthington som påminner om varför hans karriär kraschade likt Hindenburg. Zoe Saldana som visat på både ömhet och iskall beslutsamhet i Guardians Of The Galaxy gör en erbarmlig insats. Saldana kan dock få viss dispens då hon brottas med ett manuskript som gör hennes karaktär Neytiri till ett hysteriskt nervvrak.

Men allt det här hade kunnat ursäktas om Way Of Water hade fängslat och fascinerat biopubliken som för tretton år sedan. Där det visuella gick hand i hand med den simpla storyn

Men den här gången har Cameron slut på tricks. Även om Way Of Water besitter ett vackert foto och miljöer räcker det inte för att begeistra publiken 2022. Slutligen måste det riktas stark kritik mot Camerons vanföreställning om 3D-bio som ett format för framtiden. Ännu en gång tvingas publiken köpa usla 3D-glasögon för att få en filmupplevelse som är fysiskt ansträngande och mörkare, till följd av glasögonen. Än värre än 3D-otyget är att Cameron beslutat ändra antalet bilder per sekund. Istället för traditionella 24 rutor i sekunden har Cameron dubblat det till 48. Detta prövades senast av Peter Jackson med The Hobbit-trilogin där resultatet var förödande.

Cameron har dock valt att återuppliva denna teknik. Oavsett ens personliga preferenser gällande 48 rutor i sekunden, finns det nog ingen som hade hoppats på att filmen skulle skifta mellan de två lägena. Detta gör att filmen uppträder som om den håller på att krascha likt ett alltför avancerat datorspel där ens hårdvara inte är kapabel att hänga med. Detta är lika absurt som den gången Michael Man valde att filma Collateral med både analoga och digitala kameror. I dessa stunder känns det som att Cameron behandlar hela filmen som en förvriden pojkdröm. En plats där de värsta impulser och vansinnesidéer är tillåtna utan översikt från någon som kan stava till ansvar och måttlighet.

Finalen är synnerligen demonstrativ för detta hedonistiska överflöd. I minst en timme överöses tittaren av ett sorts digitalt konfettiregn där det rivna pappret ersatts av explosioner och oupphörlig förstörelse. Förödelsen vet inga gränser och efter en kort stund går det inte längre att registrera vad som händer.

Sällan har begreppet ”för lite och försent” varit lika uppenbart som med Avatar: The Way Of Water. Trots en massiv budget och en evighetslång produktion är slutresultatet som bäst en axelryckning och i värsta fall provocerande slentrian.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Avatar, Avatar: The Way of Water, Filmkritik, Filmrecension, James Cameron

Bokrecension: Ixelles av Johannes Anyuru – berör inte riktigt, för spretig

12 december, 2022 by Rosemari Södergren

Ixelles
Författare Johannes Anyuru
Utgivningsdatum 2022-09-16
Förlag Norstedts
ISBN 9789113121741

En roman om sorg och om samhällets klyftor och om falska nyheter eller troll. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan stämma in i hyllningskören för denna Augustpris-nominerade roman av Johannes Anyuru. Romanen spretar för mycket och skulle kunna förbättras mycket om något av dess teman fick dominera tydligare. Romanen börjar med en inledningsrad på försättsbladet som är en hyllning till den muslimska gudomen. Med tanke på dödsdomarna i den islamska staten Iran mot människor som protesterar mot förtrycket av kvinnor känns det obehagligt med en sådan inledning. Det låser läsarens möjligheter till tolkning.

Jag tänker bland annat på hur författaren beskriver kommunikationen från de döda som för mig känns krystat. Även konflikten kring samhällets planering av att riva ett utsatt område känns förenklad. Huvudpersonen Rut lever ensam med sin son. Sonens pappa Mio dog tio år tidigare. Rut och Mio bodde i ett fattigt, nedslitet område. Men Rut har inte berättat för sin son att hon bott i det nedslitna området. Hon bor i ett finare området i Ixelles och har ett välbetalt arbete på en form av PR-byrå.

Samhället har beslutat att det fattiga, slemmiga området ska rivas för att något nytt ska byggas där. Den delen av berättelsen blev på sätt och vis extra aktuell i år där politiker föreslog att samhället ska försöka blanda befolkningar bättre, så att utsatta grupper inte bor åtskilda från andra grupper som har kommit in i samhället. Jag kan inte alltid hålla med författare som i detta fallet Anyuru som tydligt verkar mena att det är förfärligt för människor att behöva flytta från ett slumområde. Jag kan inte hålla med om att det är en katastrof att flytta över huvudtaget. Det finns många filmer och böcker som skildrar hur synd det är om människor som måste flytta från en plats där de bott i tio generationer. Men att flytta för ett jobb skull, flytta för kärlekens skull eller för studier eller för att flytta till något som är mindre slum, det kan vara något bra. Människor har flyttat i alla årtusenden.

Ixelles är namnet på ett område i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ur wikipedia:
Ixelles är en av de 19 kommunerna i huvudstadsregionen Bryssel i Belgien. Ixelles gränsar till kommunen Bryssel i söder-sydost och är helt sammanvuxen med Bryssels innerstad. Den har cirka 87.600 invånare (2020). Ixelles, som ligger nära såväl innerstaden som EU-kvarteren i östra Bryssel, har en relativt hög andel icke-belgiska EU-medborgare bland sina invånare.
Kommunen innehåller områden av bebyggelse- och invånarmässigt olika karaktär. Étangs d’Ixelles med sina dammar och grönområden utgör ett vackert område med jugendhus och ambassadörsresidens, och här finns några av Brysselområdets dyrare bostadskvarter. En annan del, Matonge, döpt efter en marknadsplats i Kinshasa i Kongo-Kinshasa, är dominerad av invandrare av afrikanskt ursprung och karaktäriseras av mycket låg medelinkomst och delvis förfallna hus.

Romanens mest intressanta tema är Ruts jobb på agenturen där hon med hjälp av fiktiva röster manipulerar offentligheten. De skapar personer som ska ge sken av att vara verkliga, som trollmaskiner gör idag i exempelvis Facebook men agenturen tar detta flera steg till: de påhittade personerna kan få både röst och kropp, bli inspelade i videoklipp och ljud. Det är fängslande, sätter igång tankar kring såväl kultur som de rent existentiella frågorna. Detta tema hade räckt för en egen roman.

Bokens tema om sorg slingrar sig delvis kring det temat. En dag får Rut höra att det på ett sjukhus finns en medvetslös pojke som har en inspelning med Mios röst. Hon tar sig till sjukhuset och tar reda på cd-skivan och lyssnar på den. Det är Mios röst som talar från en plats som han säger är biblioteket över ingenting.

Romanen är hyllad på många håll så även om den inte träffade mig och inte fick mig engagerad ger den säkert andra saker att tänka på. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen heller även om det som händer inte är det viktiga. Romanens viktigaste budskap sägs mellan raderna och handlar om vad liv och död är, vad sorg är, vad som finns eller inte finns. Men som sagt: för min del har jag läst många andra romaner som tar upp detta på ett för mig mer berörande sätt.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustprisnominerad, Bokrecension, Ixelles, Johannes Anyuru

Bokrecension: 1979 av Val McDermid

11 december, 2022 by Rosemari Södergren

1979
Författare Val McDermid
Serie Allie Burns (del 1)
Utgivningsdatum 2022-11-08
Förlag Bokförlaget Polaris
Översättare Sofi Rydell
ISBN 9789177959823

Val McDermid är en av mina absoluta brittiska deckarförfattare. Jag har läst flera av hennes deckarserier. Hon är intressant som person också, tycker jag:
McDermid föddes på den skotska östkusten. Hon läste på St Hilda’s College, Oxford. Hon antogs redan som sjuttonåring, en av de yngsta som någonsin antagits där, och den första som kom från en statlig skola i Skottland. Hon hade engelska som huvudämne och ville tidigt bli författare, men valde att utbilda sig till journalist.

Under journalistutbildningen gav hon sig i kast med att skriva sin första roman. Efter att ha blivit avvisad av flera bokförlag skrevs romanen om till en teaterpjäs. Hon ombads att skriva flera pjäser, men upplevde sig inte som tillräckligt duktig för att kunna försörja sig på detta.

Istället skrev hon en kriminalroman, Report for murder, som publicerades 1987. År 1991 sade hon upp sig från sitt jobb för att ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

McDermid har skrivit flera olika serier. En serie handlar om privatdetektiven Kate Brannigan, en annan handlar om poliskommissarien Carol Jordan och profileraren Tony Hill (även en berömd TV-serie Mord i sinnet). Av böckerna i hennes första serie, den om journalisten Lindsay Gordon, har endast den sista översatts till svenska. Den senaste serien har som huvudperson polisinspektören Karen Pirie, som främst arbetar med gamla olösta fall. (Uppgifter från Wikipedia)

När hon Val McDermid nu påbörjat en ny serie kriminalromaner, med reportern Allie Burns på tidningen Daily Clarion i Glasgow, Skottland, kastade jag mig över denna nya serie och slukade 1979, den första boken i serien. Den är minst lika bra som McDermids tidigare deckare. Lika bra flyt i berättelsen, spännande och klurigt och med tankeväckande skildringar av samhället.

Berättelsen utspelas 1979, till stor del i en redaktionsmiljö. Det är ett extra plus i mina ögon. Jag utbildade mig till journalist i början av 1980-talet och känner igen så mycket av miljön och atmosfären i tidningsvärlden då. Det är en tid innan Internat hade slagit igenom och alla tidningar tryckts på papper. McDermid är duktiga på att fånga tiden på många sätt: men hänvisningar till musik vi lyssnade på då, klädstilar och böcker vi läsare.

Allie Burns är en duktig skribent och som har gått en bra journalistutbildning men får inte chansen att skriva de stora nyheterna eftersom hon är kvinna och ung. Det är de gamla manliga murvlarna som lägger beslag på de uppdrag som syns på tidningens förstasida. Men kring den snöiga och kalla vintern fastnar Allie på ett tåg tillsammans med en annan ung kollega, Danny Sullivan. Tillsammans råkar de ut för en händelse som gör Allie får skriva en artikel om hamnar på tidningens förstasida. Danny och Allie blir vänner och börjar söka upp fler uppslag som ska ge dem berömmelse och framgång som grävande journalister, tänker det. Men det kan vara farligt att gräva och avslöja avancerade skattefuskare och skotska nationalister.

Val McDermid visar än en gång att hon kan berätta en engagerande och spännande kriminalhistoria som säger något om vårt samhälle. Och även om denna utspelar 1979 säger den en hel del om dagens samhälle också.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Deckare, Kriminalroman, Val McDermid

Filmrecension: Guillermo del Toros Pinocchio – den bästa versionen av Pinocchio jag sett

8 december, 2022 by Rosemari Södergren

Guillermo del Toros Pinocchio
Betyg 5
Premiär på Netflix 9 december 2022
Regi Guillermo del Toro

En förtrollande saga, både mörk, skrämmande och spännande och samtidigt rolig och berörande.
När skräckmästaren Guillermo del Toro tar itu med den klassiska sagan om marionettdockan Pinocchio som får liv blir det något helt annat än den tecknade Disneyberättelsen från 1940. Det är fortfarande tecknat men på ett mer skarpt sätt och inte alls lika sött. Och berättelsen är grymmare och mörkare. Rent av så mörk att jag av och till får ont i magen. Det behöver inte vara dåligt. Men det gör att det känns att denna film är inte någon gullig familjefilm. Långt ifrån. Den fungerar att se med barn men då ska någon vuxen vara med och kunna prata med barnen. För frågor dyker helt klart upp. Det är en film som väcker tankar.

Guillermo del Toro har placerat handlingen i Italien under 1930-talet under den tid då Mussolinis fascism växte fram. Frågan man ställer sig är: vem är marionett egentligen? Den som lyder order blint eller den som vågar säga vad hen tänker? Filmen ställer viktiga frågor och sätter igång tankar och helst bör man se den tillsammans med någon för att kunna prata om den.

Gepetto, mannen som skapade trädockan, sörjer sin son Carlo, som dog som tioåring av en bomb son fälldes över ortens kyrka av misstag av ett bombplan. Den delen av berättelsen som skildrar den sörjande pappan tycker jag haltar och den rent av irriterar mig. Det är inte möjligt att en sörjande förälder så snabbt tar till sig en trädocka, tänker jag. Men min inställning bygger på att jag har kontakt med tiotusentals föräldrar över hela världen som förlorat barn. Så jag tänker att den som inte tillhör gruppen av föräldrar som förlorat ett barn köper säkert Gepetto sätt att agera. Men i stort är det en bagatell.

Men trots mitt missnöje med skildringen av en sörjade förälder är filmen stark, berörande, välgjord. Ganska träffande visar den hur lätt det är att försöka forma barn till någon de inte är. Jag tror det är den bästa versionen av Pinocchio jag sett. Jag kommer att se om den flera gånger. Den berättar om relationen mellan en förälder och ett barn men också så mycket mer, om samhället, om vänskap, om att få vara den man är, om moral och att våga stå upp emot det som är fel, oavsett om det är makten som har fel eller någon annan.

Jag måste också ge flera plus till hur filmen är animerad. Pinocchio är en docka av trä och det är tydligt, han är inte förfinad till något sötsliskigt. Alla karaktärer känns levande fast de så tydligt är skapade med skavanker. Om du ser den med engelskt tal (vilket du bör göra) har den flera fantastiska skådespelare i rollerna som Ewan McGregor och Tilda Swinton. Musiken och sångerna är en annan viktig bärande del i detta mästerverk.

Guillermo del Toro Oscars-nominerades 2018 i tretton kategorier för The Shape of Water, som vann som bästa film. Han har skapat många storverk och är just nu också aktuell på Netflix för skräckserien Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Guillermo del Toro, Netflix, Pinocchio

Soft och groovigt på intimt jubileum – Jaded Jane på Nefertiti

7 december, 2022 by Mats Hallberg

Nefertiti i Göteborg (Hwitfeltstplatsen)

3/12 2021

Det finns en förhistoria. Axel Olsson har jag lärt känna genom dennes anställning som artistvärd på anrika Nef (som ju existerar i ny regi), en entusiastisk och kunnig sådan. Hade fram tills 2017 ingen aning om att skivor släppts tillsammans med brodern Adam (också träffat som artistvärd i samma lokal) under artistnamnet Jaded Jane. För fem år sedan bjöds jag in till en smått magisk konsert med dem, vars månghövdade publik gav en sällsamt kärleksfull respons. Skrev om min upplevelse i sociala medier. Nu blev jag inbjuden till 10-års jubiléet, som tyvärr inte hörsammats av lika många i konkurrens med andra evenemang. Rådande pressade ekonomiska läge och praktiserad sparsamhet inför stundande högtid tillkommer som orsaker.

Duon som i början kallade sig One Of A Kind har varit mycket produktiva, gjort sex skivor. Deras mentor ,tillika ljudtekniker och producent, är ingen mindre än Åke Linton. Han är i musikkretsar en närmast legendarisk ljuddesigner känd från samarbeten med bland andra E.S:T och Anders Hagberg. Axel skriver deras gränsöverskridande musik och står mestadels för sånginsatserna. På jubileumskonserten sitter han vid flygeln eller rör sig trakterandes portabel mini-synth medan Adam lirar elbas och bidrar med stämsång. De är förstås talangfulla musiker, i annat fall hade inte Åke Linton investerat i duon. På trummor kompletterar en exklusiv gäst i form av Erik Bodin (Little Dragon), vars musicerande jag hörde senast med Dan Helgesen. I och med Bodins electronica-bakgrund införlivas element av drum & bass hos Jaded Jane, vars artistnamn valts för att markera androgyn framtoning. Ljudtekniker Daniel presenteras som gruppens fjärde medlem.

Åtminstone Axel har i både hemstaden Göteborg och framför allt Skottland varit gatumusikant. I Glasgow där hans flickvän bor har han också figurerat som barpianist. Bröderna är uppväxta i musikermiljö då pappa var medlem i Plums som Doris (invald i SMHOF och gjort skiva som i efterhand fått ikonisk status) sjöng med tidigt i karriären. Framkommer i intervju att låtskrivare Axel tagit intryck av Bowie, Stevie Wonder, Amy Winehouse, Motownsamlingar och Michael Jackson. Deras mentor vill att de ska testa på att bli än mer minimalistiska á la Nils Frahm. Att det i högtalarna före och efter konserten spelas Curtis Mayfield är knappast någon slump.

Eftersom jag tidigare under dagen var på kyrkokonsert i Lerum behövdes mat. Det blev laxmiddag på Avalon och sedan vidtog promenad till mysigt upplysta Nef. Livemusiken börjar i princip på utsatt tid med support act, vilket är liktydigt med Anna Violet. Denne singer-songwriter ackompanjerar sig själv ledigt på akustisk gitarr i tre låtar. Blir naket och nyanserat med bärkraftiga låtar som känns angelägna insvepta i ett slags vädjande uttryck. Avslutande originellt nog genom att framföra översättning på dikt av italienske 1300-tals poeten Petrarca.

Jaded Jane inleder med en av sina äldsta låtar. Första reflektionen är att man är rotad i en soulig singer songwriter-tradition, som ger dem utlopp för spröda melodier. I andra vågskålen är det groove som alstras och då dominerar elbas och gästtrummisens kreativitet. Att Axel sjunger bra, gärna med smäktande anstrykning, är förstås en styrka , något som bidrar till att man vill lyssna. Rösten tenderar att likna hur det kunde låta i U.K på 80- och 90-talet. Hans lillebror gör bakgrunder och en hel del fin stämsång/ duetter. Hos låtskrivaren finns ett utvecklat sinne för attraktiva harmonier och skeendet styrs briljant från hans instrument.. Vi får reda på vilka låtar vi kommer få höra, låtar jag pinsamt nog inte kan identifiera i motsats till vissa andra på plats. Ska sägas at definitiv repertoar avgörs i stunden, finns utrymme för spontanitet och hänsyn tas till tidsåtgång.

Redan i andra låten som har en smäktande inriktning, bjuds på underhållande utflykt av Bodin som precis hann till soundcheck från Trollhättan. Inför en alldeles färsk låt betitlad Superwoman som på ett oförklarligt sätt bara uppenbarade sig, aviseras att den garnerats med en del breaks. Förmågan att skapa stämningar och specifika behagliga sound är för mig Jaded Jane´s främsta tillgång. Kan röra sig om baktakts-pop på svenska döpt till Sol i regn eller angenämt gungande duett eller Kingdom som enligt upphovsmannen börjar lugnt- groovar till sig – hittar tillbaka till avspända tongångar.

Två gäster har kallats in till den vänliga jubileumstillställningen. Först att göra brödraduon sällskap är Jerry Sillah på gitarr. Tillsammans med Axel har han skrivit ömsinta Mitt Göteborg, en singel och video producerad med tanke på stadens 400-års jubileum. När den mjuka refrängen tonat ut slår det mig hur duktiga man är på att bygga upp en gångbar struktur, framgångsrikt knåda fram medryckande melodilager. Nästa gäst heter Su Andersson (se bild ovan). Axel spelar nämligen piano och ingår i kören på en av hennes låtar från senaste alstret Brave. Kuriöst nog recenserade jag cd:n i höstas och jag gav mig till känna för den begåvade trubaduren efteråt. Låten som framförs av dem med berättigat självförtroende heter Tuquoise And Rust. . En bra låt helt enkelt!

Flera intron levereras på Axels minisynth, vilket sprider en skön atmosfär. Och ett par gånger är det klangen från att knäppa på pianots strängar han vill åt. Efterhand noteras att lyriska sekvenser vävs in och att Jaded Jane har en påtaglig förkärlek för melankoliska stråk. En annan iakttagelse är att de gillar att förlänga refränger vilket är njutbart att lyssna på. Har antecknat att exempelvis Take A Stand, No Country och Golden Scars spelas. I Trapped är det basist Adam som främst står för det vokala. Givetvis passar en trumslagare av Erik Bodins dignitet (turnerat globalt) på att visa sin skills i några sekvenser, vilket ger en avsevärd bonuseffekt. Blev som väntat till ett givande, stämningsfullt och sympatiskt event. Att närvarokänslan mattas på sluttampen påverkar inte den vibe som helheten genererar.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Sida 345
  • Sida 346
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in