• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Banshees of Inisherin – välgjort och engagerande drama

23 januari, 2023 by Elis Holmström

Foto: Jonathan Hession/Searchlight Pictures

The Banshees of Inisherin
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Martin McDonagh

För sex år sedan genomgick Martin McDonagh en sorts Kafka-metamorfos med den helt suveräna Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En sylvass och förförisk film vars primära inspiration var bröderna Coens klassiska Fargo. Förutom att vara en lysande thriller och karaktärsstudie var Three Billboards också en rejäl omställning och – enligt mig, uppryckning för McDonagh. Debuten In Bruges må ha satt McDonagh på kartan som regissör och gett honom en stor skara anhängare, men själv kan jag inte inte påminna mig en mer överspänd eller forcerad film än In Bruges. McDonaghs andra film – Seven Psychopaths, blev något av en baksmälla och mottogs inte med någon större entusiasm, varken av kritiker eller publik. Men med Three Billboards verkar poletten ha trillat ned för McDonagh, från att ha famlat runt visade han på stor mognad och beslutsamhet.

The Banshees Of Inisherin må inte vara lika omtumlande och överraskande som utflykten till USA. Men det är fortfarande ett gediget stycke film som fortsätter att visa upp McDonaghs vilja att utvecklas och förändras. Inisherin fortsätter att utveckla den komiska ådra som McDonagh alltid burit med sig sedan sin filmdebut. Men till skillnad mot den skrikiga In Bruges är humorn dämpad, tystlåten och ytterst subtil. Inisherin erbjuder flera tillfällen till överdriven komik, men McDonagh har insett att trams och impulser inte är passande i denna sammanbitna och molokna saga. Hela berättelsen presenteras istället med stor reservation och ett grubblande allvar. Ingenting förvanskas genom överdrifter eller försök att framstå märkvärdig. Begreppet ordinärt ha varit ledordet för hela filmen, även filmstjärnor som Colin Farrell framstår besynnerligt alldaglig. Allt det här bidrar till en koncentrerad och ofiltrerad upplevelse som inte ödslar tid på något annat än sin berättelse.

Den lågmälda dramatiken och den underfundiga humorn påminner många gånger om vår egen Roy Andersson. Men där Anderssons senaste alster bar titeln Om Det Oändliga kunde The Banshees Of Inisherin ha döpts till ’’Om Det Obetydliga’’. Stora delar av händelseförloppet är betingat av de mest irrelevanta handlingar och vardagliga meningsutbyten.

Men det finns också en kraftfull allegori i den konflikt som uppstår genom något så trivialt som ett trångsynt gräl. Genom att placera berättelsen på en fiktiv irländsk ö mitt under det pågående inbördeskriget år 1923 tillåts McDonagh skapa flera potenta paralleller. Dessa är inte enbart applicerbara på det nuvarande tillståndet mellan Irland och Nordirland. Kopplingarna till vår nuvarande politiska diskurs går inte obemärkt förbi.
Trots att mycket av tematiken kan tyda på något storslaget har McDonagh inga ambitioner att överge sitt koncentrerade narrativ.

Denna koncentration är som mest märkbar vad gäller den oerhörda omsorgen om samtliga av filmens karaktärer, stora som små. Flera personer kunde ha framstått som skrattretande karikatyrer, men oavsett rollstorlek hittar vi en kombination av stark regi samt engagerande skådespel. Barry Keoghan är rent utomordentlig att porträttera en djupt problematisk, ’’måttligt’’ intelligent och framfusig bondpojke. En karaktär som kunde ha framstått som närmast parodisk men som förblir intressant och betydelsefull för berättelsen. Colin Farrell och Brendan Gleeson är både mycket solida i sina roller även om ingen av dem briljerar i samma grad som Sam Rockwell eller Frances McDormand från Three Billboards. Istället är det Kerry Condon som skiner i sin roll som den fritänkande men utstötta systern till Farrells rollfigur. Condon gör ett alldeles förträffligt jobb att skapa en bräcklig men bestämd karaktär vars egensinniga och snillrika tankebanor bestraffat henne i ett samhälle som inte kan tolerera avvikelser eller förändring.

I detta mycket allvarsamma drama, som ramas in av mycket mörk komik, går det dock inte att undkomma det faktum att The Banshees Of Inisherin är avsevärt mycket mer medryckande och underhållande än den har något rätt att vara. McDonagh lyckas göra de små och menlösa konflikterna både laddade och spända. Filmen rör sig också framåt i ett raskt tempo som lämnar tittaren spänd på vad som väntar härnäst. Allt ramas in av ett makalöst vackert foto av fotografen Ben Davis som gör det enastående vackra irländska landskapet rent förtrollande att se på.

The Banshees Of Inisherin når aldrig samma höjder som Three Billboards men måste applåderas för att vara ett både välgjort och oväntat engagerande drama. Att en trivial fejd på en fiktiv irländsk ö kan fascinera mer än en intergalaktisk strid på en främmande planet, där en stor del av ensemblen är blåa och digitala, måste dessutom ses som något av en uppenbarelse.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bokrecension: Fiende ur skuggan av Tom Clancy och Marc Cameron

22 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Fiende ur skuggan
Författare Tom Clancy och Marc Cameron
Förlag
Bookmark Förlag

Utgivningsdatum 2022-10-18
Översättning: Jan Risheden
Omslag: Jon Rosenberg
ISBN: 978-91-89393-71-4
ISBN ebok: 978-91-89393-72-1
ISBN Ljudbok: 978-91-89585-39-3
Utgivningsdatum: 20221018
Originaltitel: Chain of Command

Action och spänning med kamp med falska girigbukar som anlitar en armé av yrkesmördare för att kidnappa den amerikanska presidentfrun. Denna spänningsroman är pepprad av klyshiga karaktärer och en överdrivet tydlig indelning mellan onda och goda. De goda är de som dödar för den amerikanska presidentens skull och för det amerikanska statsskicket medan de onda utför mord och annan våld för att tjäna pengar eller för att de helt enkelt älskar att utföra våld. Men trots att det vimlar av klichéer tyckte jag ändå den var underhållande och rafflande.

Tom Clancy (1947-2013) skrev inte mindre än 18 New York Times-bästsäljare under sin livstid. Många ser honom som grundaren till hela internationella thrillergenren och flera av hans böcker har blivit filmklassiker. Också denna actionthriller har förutsättningar att bli en handlingsmättad actionfilm. Visst märks det att det är någon som axlat ursprungsförfattarens mantel. Marc Cameron som ligger bakom den bästsäljande serien om Jericho Quinn blev 2016 blev utvald att fortsätta Tom Clancys serie om Jack Ryan. När någon ska skriva i en annan författares fotspår blir alltid det som är karakteristiskt överdrivet, klyschor och klichéer blir fördjupade. Som är i serien om president Jack Ryan som bara är för god och genomhygglig och perfekt. Med kunskap om hur världen ser ut idag är han inte särskilt trovärdig. Något som är ännu mer tröttsamt är att hur författaren radar upp namn och noggranna beskrivningar på vapen, flygplan, helikoptrar och andra militära fordon och företeelser. Det känns mest att det är för att författaren måste redovisa hur djup kunskap han har om dessa vapen och fordon. För min del räcker det att veta om det är ett automatvapen eller inte.

Men efter att jag med disciplin läst de första 200 sidorna blir det spännande. Det är en actionmättad thriller och jag förväntar mig inte realistiska skildringar av karaktärerna. En av berättelsens skurkar är den hänsynslösa läkemedelsmiljardären Harjit Malhotra som planerar att drastiskt öka sin förmögenhet genom att översvämma den amerikanska marknaden med förfalskade läkemedel. Det enda som står i hans väg är president Jack Ryan, vars avsikt är att få igenom en ny läkemedelsreform. Malhotra beskrivs med alla upptänkliga usla karaktärsdrag. Så visst är det klyschigt.

Fast trots den tydliga uppdelningen av vem som är ond och vem som är god så har denna spänningsroman ändå några överraskande vändningar. För den som gillar Tom Clancy är den säkert godkänd. Den har lite konkret att säga också om de personer som är bland de rikaste i världen och hur de kan strunta i att falska mediciner skördar människoliv.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt

Utmejslade låtar av duktig singer songwriter som helst vill rocka – Su Andersson på Pustervik

20 januari, 2023 by Mats Hallberg

foto Rachel (the art of videography)

Su Andersson + support Jaded Jane

Matsalen på Pustervik i Göteborg

19/1 2023

Arrangör: Woody West

Riktigt skapligt med folk står och sitter på andra våningen, som renoverats sedan jag besökte vad som kallas för matsalen senast. Att vädret är småtrist påverkar inte den goda stämningen, inte heller trista besked om att David Crosby och Doris avlidit. Upptäcker några bekanta ansikten och slås av publikens höga medelålder.

Vid 20-snåret äntrar förbandet Jaded Jane scen.. Bakom pseudonymen döljer sig bröderna Axel och Adam Olsson. Skrev föregående månad om duons jubileumsspelning på Nef, där de brukar husera i egenskap av artistvärdar. Då gästade förresten Su Andersson. Man är väldigt produktiva. Har med ljuddesignern Åke Linton som mentor under senaste decenniet släppt sex skivor. Vi får handfull låtar i annan tappning än på Nefertiti. Tänker att duon vill undvika att norpa åt sig för mycket syre, varför framförandet görs väldigt soft och avskalat. Blir en hel del stämsång med ackompanjemang från två melodiinstrument, spel på akustisk gitarr av Adam och portabel minisynth för storebror Axel. Deras bidrag till stadens jubileumsfirande inleder.

foto Rachel (the art of videography)

Jubileumssången om att finna sin själ i Göteborg följs upp av glatt finstämda Som sol i regn. Att Jaded Jane inledningsvis sjunger på svenska är möjligen tecken på ny inriktning. Adam anför vokalt i låt han skrivit där bakgrunden till titeln Golden Scars avslöjas. Avlöses av ganska ny låt vars associationsbana landar hos John Lennon och hans naivistiska statement Imagine. En halvtimmes naket, sammanhängande set avrundas snyggt med Shelter som kännetecknas av ordlös stämsång. I sympatiskt nedtonat ljud bäddas publiken in i ett rogivande tillstånd. Visar sig framgångsrikt att prioritera ballader genom att egen lo-fi variant elegant framhävs.

Su Andersson framstår som en komplett singer songwriter. Senaste åren har två plattor släppts varav senaste ambitiösa Brave recenserats här. Hon har varit arkitekt, värd för Öppen Scen och lärt sig mycket av att lyssna på americana-spelningar arrangerade av Woody West. Att jag råkade upptäcka Andersson måste tillskrivas slumpens skördar. Med sig på scen har hon medproducent Henning Sernhede (West of Eden, Henning mm.) på gitarrer, Hampus Andersson bakom trummorna och lustigt nog förbandet i roller som instrumentalister. Adam Olsson lirar elbas medan brodern trakterar keyboard. Senast nämnde person medverkar också i låt på Brave, så kopplingen fanns tidigare Utan att göra tydligt avtryck med instrumentet använder artisten övervägande akustisk gitarr.

foto Klas Åhlander

Konserten pågår i ungefär en timma, vilket känns som alldeles lagom länge. Börjar intimt i form av första spåret på Brave. Detta Japanese Tea följs av Southern Belle. Två slagkraftiga låtar med självständig profil framväxta i ett osvensk uttryck. Hantverket behärskas till fullo. Låtskrivaren är en fena på betraktelser, harmonik, övergångar, ackordföljder, dramatisk nerv med mera. Su med sin ganska mörka röst textar oklanderligt utan att explicit påminna om eventuella förebilder. Tillstår en fäbless för att rocka när läge uppstår, vilket smittar av sig på bandet. Ljudmässigt låter det förhållandevis hårt och ibland onyanserat i upptakten, något som nöjaktigt justeras. Flertalet titlar förklaras och vi får därtill veta vilka städer som står högst i kurs samt att nya låtar spelats in i en av favoritstäderna, nämligen Berlin. Ett par angenäma smakprov levereras.

Omnämnda fullängdare, som tillsammans med designade tygkassar och andra alster fanns till försäljning, innehåller osedvanligt många duetter. På plats för att exekvera Scissors, en av dem, fanns Maja Granberg. Hör en stadigt rullande snärtig blues. Henning Sernhede ger sig för första gången till känna ordentligt på sin röda elgitarr. Under konsertens förlopp kommer hans präglande av sound få mig att associera till åtskilliga stilbildare. Syftar på bland andra Marc Ribot, T Bone Burnett och Frank Zappa. I Bread And Butter, åtta verser vars gemensamma nämnare är vänskap baserad på musik, sitter Henning Sernhede ner och spelar steel om jag uppfattar situationen rätt. Ska sägas att också Axel Olsson står för så pass många fräscha inpass att det inte alltid otvetydigt kan härledas varifrån en melodis feature kommer.

foto Rachel (the art of videography)

Efter sprillans färska singeln Berlin inträffar en av höjdpunkterna, på vad som på skiva är såväl duett som en mångfaldig bedrift av strängbändare Sernhede. På Pustervik sticker han iväg i ett Zappa-doftande glimrande solo. Storstilat levereras licks att frossa i! I nästa låt som utspelas I Arizona då den hämtas från debutens USA-tripp, kommer angenämt kortare solo på keyboard. Vi njuter av The City Of Dark And Bright Angels varefter det blir livepremiär för Shadows, en långsam kraftfull dänga med drömskt, lysande stick från klaviaturspelande Axel Olsson. Rytmsektionen gör sitt jobb, ger stadga och rätt inramning. På grund av att tilltänkt trumslagare fick förhinder behövde rockad göras. Och med tanke på att Hampus Andersson ersatte på trummor och Adam Olsson övertog positionen som basist förtjänar de beröm. Att det stundtals kunde förefalla som att Andersson höll sig längs sargen fram tills sista låtarna, inverkade inte på en klokt strukturerat gig.

foto Rachel (Art Of Videography)

Lycklig publik får vad den önskar på en utsökt genomförd timme, nämligen en fullödig avslutning. I tur och ordning titelsången på omtalade cd:n, riviga Missing It All samt lyriskt hållna balladen Turquoise And Rust där Axel naturligt nog går in som duettpartner, fungerar dessutom som ende ackompanjatör. I de medryckande klanger där bandet släppte loss i jambetonat stuk refererade jag spontant till Byrds och !0 cc. Bandet och artisten i centrum utstrålar pondus och musikalisk nyfikenhet!

Arkiverad under: Musik, Recension

Kommenterande toner når in i våra hjärtan – Musiken från Min berättelse av Lisa Grotherus

20 januari, 2023 by Mats Hallberg

omslagsfoto Hedda Axelsson

Lisa Grotherus

Musiken från min berättelse

5

Inspelad 23-24/2 2021 i Yardhouse Studio

Pacaya Records

24:14 (ep)

Releasedatum: 21/1 2023 (utgiven med stöd från Längmanska kulturfonden)

Ep:n har en lite invecklad tillkomsthistoria. Under vinjetten Svenska berättelser startades i P1 2007 en programserie där privatpersoner berättar om livsavgörande ögonblick som inneburit radikala förändringar. Numera heter serien Min berättelse. 2017 gick Dramaten ihop med Sveriges Radio och satte under några år upp en liveversion, vilket resulterade i fjorton unika föreställningar. Varje gång bjöds en poet in. Lisa Grotherus tillfrågades om att binda samman varje berättelse, skriva musik som förstärkte eller gav andningspauser. Intentionen var att hitta stämningen berättarens röst förmedlade, få vad hon komponerade att smälta samman till en helhet. Föreställningarna på Dramaten sändes live av SR och har funnits som podd. Skivan innehåller ett urval av hennes verk, vilka bearbetats och arrangerats för en ensemble på åtta personer.

Det är tunga mardrömslika berättelser. Vad som tonsatts handlar om vittnesmål från person som är Förintelse-överlevare, om en dotter född med grav hjärnskada, om föräldrar tillhörande Jehovas Vittnen som bryter kontakten med sonen, att vakna upp från vård i respirator efter behandling mot covid samt om att leva i dödens närhet med mamma diagnostiserad med bröstcancer.

Uppskattade Lisa Grotherus skivdebut 2018 vilket yttrade sig i recension här. Därtill hört henne på Unity. Hon sjunger berörande även om huvudfokus är på klarinett- och basklarinettspel. Hon har fått jazzpris av organisationen SKAP och medverkat i konstellationer med dragning åt frijazz. Enligt egen utsago har Grotherus även ägnat sig åt pop, folkmusik och gjort musik för teaterscener. Hävdar att denna spännande musiker och kompositör vanligen vistas i gränslandet mellan världsmusik och jazz med stänk av kammarmusik.

pressfoto

Till inspelningen rekryterades en skara prominenta musiker. Dessa heter Livet Nord (violin och kör), Emma Augustsson (cello, kör), Isabell Gustavsson Ny (piano), Mauritz Agnas (kontrabas), Dennis Egberth (trummor), Hampus Norén (syntar) samt Nino Ramsby på sång. Av dem har jag i många givande sammanhang tagit del av musicerande från Livet Nord och Mauritz Agnas. Pianisten var med i Sara Parkmans band när de kom till Kungsbacka härom året och Ramsby känner jag till från samarbeten med Ludvig Berghe trio. Att ha klarinett som enda blåsinstrument jämte utelämnandet av gitarr får ses som originellt. Sättningen fungerar förträffligt!

Kongenialt utformad musik har ett sällsamt sug i sig, bäddar in historierna i emotionellt passande kontext. Vad som hamnade på cd:n bärs fram av passionen till uttrycksfulla soundscape, vilka på samma gång betonar, kompletterar och lindrar det sagdas tyngd. Inledande Sorgvild med text av Lilian Bäckman drabbar genom att röra sig i ett spektrum av orubbligt allvar. Växlar förunderligt mellan sorg och en trotsigt triumferande kör. På De sista rösterna sjunger sig tonsättaren in i våra hjärtan. Musiken har den effekten att det blir relevant att tala om katarsis. Trots att smärtan och strapatserna inte levereras från källan, blir det uppenbart hur finkänsligt musiken alluderar på vad människor vittnar om.

Somliga spår kan liknas vid belysande fragment, medan andra som exempelvis Vaggsång för Agnes -där Nino Ramsby är eminent vokalist- snarare är att betrakta som fullvärdiga låtar. Syntar antagligen i kombination med stråkdrag och gnisslande cymbaler utvinner på ett ställe hotfullt oberäknelig stämning. I ett annat segment frambesvärjer främst basklarinett, vispspel, basgångar, violin och anslaget på piano en förtätad elegisk atmosfär. Vidare fäster jag mig vid hur klarinetten kan gifta sig med antingen kontrabas eller piano. Lysande förenar Lisa Grotherus då rollerna som kompositör och instrumentalist.

Projektet har en kontemplativ karaktär, omfattar på ett hanterbart sätt både sorg och glipor av ljusa stråk. Upplösningen är minnesvärd. De extraordinära tonerna utgår från Micael Sköldqvists skildring ”Respiratorresan”. Mörkret övergår efterhand i medryckande jubel vars feature utgörs av kompositörens nynnande jämte pådrivande rytmsektion. Enda man rimligen kan invända mot är den korta speltiden.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: The Estate – inte mycket att skratta åt

20 januari, 2023 by Birgitta Komaki

The Estate
Betyg 1
Svensk premiär 20 januari 2023
Regi Dean Craig

En gammal moster (Kathleen Turner) ska snart dö i cancer och plötsligt dyker hennes syskonbarn upp i huset. Inte för att hjälpa henne utan för att övertyga henne om att de var och en är bäst lämpade ta hand om arvet efter henne. Systrarna Macey (Toni Collette) och Savanna (Anna Faris) är varandras motsatser men här kör de en enad front trots sina olikheter. Det blir en kamp mot kusin Richard ( David Duchovny) och kusin Beatrice (Rosemarie Dewitt) med make. En kamp med många idéer och uppslag. Men moster Hilda har en egen agenda.

Det är en komedi men det är inte särskilt roligt att någon snart skall dö. Folk som kräks av sin sjukdom är inte roande. Att gamla vill ha närhet eller sex en sista gång väcker här bara äckel och skämten är fåniga. Den här filmen plockar fram många fördomar men utan att få till skämten. Förhållandet mellan systrarna Macey och Savanna verkar direkt kopierat från filmen I hennes skor där Toni Collette gjorde samma ordentliga storasyster. Några ljuspunkter finns , som till exempel när alla intygar att de älskar mostern mer än sin mamma.

Trots den starka uppställningen av skådespelare blir det här ändå en tråkig komedi
och inte mycket att skratta åt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 332
  • Sida 333
  • Sida 334
  • Sida 335
  • Sida 336
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in