Su Andersson + support Jaded Jane
Matsalen på Pustervik i Göteborg
19/1 2023
Arrangör: Woody West
Riktigt skapligt med folk står och sitter på andra våningen, som renoverats sedan jag besökte vad som kallas för matsalen senast. Att vädret är småtrist påverkar inte den goda stämningen, inte heller trista besked om att David Crosby och Doris avlidit. Upptäcker några bekanta ansikten och slås av publikens höga medelålder.
Vid 20-snåret äntrar förbandet Jaded Jane scen.. Bakom pseudonymen döljer sig bröderna Axel och Adam Olsson. Skrev föregående månad om duons jubileumsspelning på Nef, där de brukar husera i egenskap av artistvärdar. Då gästade förresten Su Andersson. Man är väldigt produktiva. Har med ljuddesignern Åke Linton som mentor under senaste decenniet släppt sex skivor. Vi får handfull låtar i annan tappning än på Nefertiti. Tänker att duon vill undvika att norpa åt sig för mycket syre, varför framförandet görs väldigt soft och avskalat. Blir en hel del stämsång med ackompanjemang från två melodiinstrument, spel på akustisk gitarr av Adam och portabel minisynth för storebror Axel. Deras bidrag till stadens jubileumsfirande inleder.
Jubileumssången om att finna sin själ i Göteborg följs upp av glatt finstämda Som sol i regn. Att Jaded Jane inledningsvis sjunger på svenska är möjligen tecken på ny inriktning. Adam anför vokalt i låt han skrivit där bakgrunden till titeln Golden Scars avslöjas. Avlöses av ganska ny låt vars associationsbana landar hos John Lennon och hans naivistiska statement Imagine. En halvtimmes naket, sammanhängande set avrundas snyggt med Shelter som kännetecknas av ordlös stämsång. I sympatiskt nedtonat ljud bäddas publiken in i ett rogivande tillstånd. Visar sig framgångsrikt att prioritera ballader genom att egen lo-fi variant elegant framhävs.
Su Andersson framstår som en komplett singer songwriter. Senaste åren har två plattor släppts varav senaste ambitiösa Brave recenserats här. Hon har varit arkitekt, värd för Öppen Scen och lärt sig mycket av att lyssna på americana-spelningar arrangerade av Woody West. Att jag råkade upptäcka Andersson måste tillskrivas slumpens skördar. Med sig på scen har hon medproducent Henning Sernhede (West of Eden, Henning mm.) på gitarrer, Hampus Andersson bakom trummorna och lustigt nog förbandet i roller som instrumentalister. Adam Olsson lirar elbas medan brodern trakterar keyboard. Senast nämnde person medverkar också i låt på Brave, så kopplingen fanns tidigare Utan att göra tydligt avtryck med instrumentet använder artisten övervägande akustisk gitarr.
Konserten pågår i ungefär en timma, vilket känns som alldeles lagom länge. Börjar intimt i form av första spåret på Brave. Detta Japanese Tea följs av Southern Belle. Två slagkraftiga låtar med självständig profil framväxta i ett osvensk uttryck. Hantverket behärskas till fullo. Låtskrivaren är en fena på betraktelser, harmonik, övergångar, ackordföljder, dramatisk nerv med mera. Su med sin ganska mörka röst textar oklanderligt utan att explicit påminna om eventuella förebilder. Tillstår en fäbless för att rocka när läge uppstår, vilket smittar av sig på bandet. Ljudmässigt låter det förhållandevis hårt och ibland onyanserat i upptakten, något som nöjaktigt justeras. Flertalet titlar förklaras och vi får därtill veta vilka städer som står högst i kurs samt att nya låtar spelats in i en av favoritstäderna, nämligen Berlin. Ett par angenäma smakprov levereras.
Omnämnda fullängdare, som tillsammans med designade tygkassar och andra alster fanns till försäljning, innehåller osedvanligt många duetter. På plats för att exekvera Scissors, en av dem, fanns Maja Granberg. Hör en stadigt rullande snärtig blues. Henning Sernhede ger sig för första gången till känna ordentligt på sin röda elgitarr. Under konsertens förlopp kommer hans präglande av sound få mig att associera till åtskilliga stilbildare. Syftar på bland andra Marc Ribot, T Bone Burnett och Frank Zappa. I Bread And Butter, åtta verser vars gemensamma nämnare är vänskap baserad på musik, sitter Henning Sernhede ner och spelar steel om jag uppfattar situationen rätt. Ska sägas att också Axel Olsson står för så pass många fräscha inpass att det inte alltid otvetydigt kan härledas varifrån en melodis feature kommer.
Efter sprillans färska singeln Berlin inträffar en av höjdpunkterna, på vad som på skiva är såväl duett som en mångfaldig bedrift av strängbändare Sernhede. På Pustervik sticker han iväg i ett Zappa-doftande glimrande solo. Storstilat levereras licks att frossa i! I nästa låt som utspelas I Arizona då den hämtas från debutens USA-tripp, kommer angenämt kortare solo på keyboard. Vi njuter av The City Of Dark And Bright Angels varefter det blir livepremiär för Shadows, en långsam kraftfull dänga med drömskt, lysande stick från klaviaturspelande Axel Olsson. Rytmsektionen gör sitt jobb, ger stadga och rätt inramning. På grund av att tilltänkt trumslagare fick förhinder behövde rockad göras. Och med tanke på att Hampus Andersson ersatte på trummor och Adam Olsson övertog positionen som basist förtjänar de beröm. Att det stundtals kunde förefalla som att Andersson höll sig längs sargen fram tills sista låtarna, inverkade inte på en klokt strukturerat gig.
Lycklig publik får vad den önskar på en utsökt genomförd timme, nämligen en fullödig avslutning. I tur och ordning titelsången på omtalade cd:n, riviga Missing It All samt lyriskt hållna balladen Turquoise And Rust där Axel naturligt nog går in som duettpartner, fungerar dessutom som ende ackompanjatör. I de medryckande klanger där bandet släppte loss i jambetonat stuk refererade jag spontant till Byrds och !0 cc. Bandet och artisten i centrum utstrålar pondus och musikalisk nyfikenhet!