The Banshees of Inisherin
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 januari 2023
Regi Martin McDonagh
För sex år sedan genomgick Martin McDonagh en sorts Kafka-metamorfos med den helt suveräna Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. En sylvass och förförisk film vars primära inspiration var bröderna Coens klassiska Fargo. Förutom att vara en lysande thriller och karaktärsstudie var Three Billboards också en rejäl omställning och – enligt mig, uppryckning för McDonagh. Debuten In Bruges må ha satt McDonagh på kartan som regissör och gett honom en stor skara anhängare, men själv kan jag inte inte påminna mig en mer överspänd eller forcerad film än In Bruges. McDonaghs andra film – Seven Psychopaths, blev något av en baksmälla och mottogs inte med någon större entusiasm, varken av kritiker eller publik. Men med Three Billboards verkar poletten ha trillat ned för McDonagh, från att ha famlat runt visade han på stor mognad och beslutsamhet.
The Banshees Of Inisherin må inte vara lika omtumlande och överraskande som utflykten till USA. Men det är fortfarande ett gediget stycke film som fortsätter att visa upp McDonaghs vilja att utvecklas och förändras. Inisherin fortsätter att utveckla den komiska ådra som McDonagh alltid burit med sig sedan sin filmdebut. Men till skillnad mot den skrikiga In Bruges är humorn dämpad, tystlåten och ytterst subtil. Inisherin erbjuder flera tillfällen till överdriven komik, men McDonagh har insett att trams och impulser inte är passande i denna sammanbitna och molokna saga. Hela berättelsen presenteras istället med stor reservation och ett grubblande allvar. Ingenting förvanskas genom överdrifter eller försök att framstå märkvärdig. Begreppet ordinärt ha varit ledordet för hela filmen, även filmstjärnor som Colin Farrell framstår besynnerligt alldaglig. Allt det här bidrar till en koncentrerad och ofiltrerad upplevelse som inte ödslar tid på något annat än sin berättelse.
Den lågmälda dramatiken och den underfundiga humorn påminner många gånger om vår egen Roy Andersson. Men där Anderssons senaste alster bar titeln Om Det Oändliga kunde The Banshees Of Inisherin ha döpts till ’’Om Det Obetydliga’’. Stora delar av händelseförloppet är betingat av de mest irrelevanta handlingar och vardagliga meningsutbyten.
Men det finns också en kraftfull allegori i den konflikt som uppstår genom något så trivialt som ett trångsynt gräl. Genom att placera berättelsen på en fiktiv irländsk ö mitt under det pågående inbördeskriget år 1923 tillåts McDonagh skapa flera potenta paralleller. Dessa är inte enbart applicerbara på det nuvarande tillståndet mellan Irland och Nordirland. Kopplingarna till vår nuvarande politiska diskurs går inte obemärkt förbi.
Trots att mycket av tematiken kan tyda på något storslaget har McDonagh inga ambitioner att överge sitt koncentrerade narrativ.
Denna koncentration är som mest märkbar vad gäller den oerhörda omsorgen om samtliga av filmens karaktärer, stora som små. Flera personer kunde ha framstått som skrattretande karikatyrer, men oavsett rollstorlek hittar vi en kombination av stark regi samt engagerande skådespel. Barry Keoghan är rent utomordentlig att porträttera en djupt problematisk, ’’måttligt’’ intelligent och framfusig bondpojke. En karaktär som kunde ha framstått som närmast parodisk men som förblir intressant och betydelsefull för berättelsen. Colin Farrell och Brendan Gleeson är både mycket solida i sina roller även om ingen av dem briljerar i samma grad som Sam Rockwell eller Frances McDormand från Three Billboards. Istället är det Kerry Condon som skiner i sin roll som den fritänkande men utstötta systern till Farrells rollfigur. Condon gör ett alldeles förträffligt jobb att skapa en bräcklig men bestämd karaktär vars egensinniga och snillrika tankebanor bestraffat henne i ett samhälle som inte kan tolerera avvikelser eller förändring.
I detta mycket allvarsamma drama, som ramas in av mycket mörk komik, går det dock inte att undkomma det faktum att The Banshees Of Inisherin är avsevärt mycket mer medryckande och underhållande än den har något rätt att vara. McDonagh lyckas göra de små och menlösa konflikterna både laddade och spända. Filmen rör sig också framåt i ett raskt tempo som lämnar tittaren spänd på vad som väntar härnäst. Allt ramas in av ett makalöst vackert foto av fotografen Ben Davis som gör det enastående vackra irländska landskapet rent förtrollande att se på.
The Banshees Of Inisherin når aldrig samma höjder som Three Billboards men måste applåderas för att vara ett både välgjort och oväntat engagerande drama. Att en trivial fejd på en fiktiv irländsk ö kan fascinera mer än en intergalaktisk strid på en främmande planet, där en stor del av ensemblen är blåa och digitala, måste dessutom ses som något av en uppenbarelse.