• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: En liten bokhandel i Paris – överdrivet, klyschigt, tyvärr

14 februari, 2023 by Rosemari Södergren

En liten bokhandel i Paris
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Regi Sergio Castellito

En film om en medelålders man som driver en bokhandel i Paris och har en dotter som blivit sängbunden och slutat tala efter en olycka. En film som vill mycket och som skulle kunna bli en mysig hyllning till litteratur och konsten att berätta men som aldrig berör. Filmen bygger på den store filmskaparen Ettore Scolas sista manus som han aldrig hann förverkliga till en film. Jag tror att det är där problemet sitter. När någon tar över och ska ”förverkliga” en annan kreatör verk finns det alltid en stor fälla att resultatet stryker under originalets stil så mycket att det blir överdrivet, klyschigt, banalt och fyllt av klichéer.

Jag skulle verkligen vilja tycka bättre om denna film. Men bilderna är vackra men ack så sockersöta. Att miljön är uppbyggd i en studio signaleras lång väg.

Karaktärerna är svåra att känna något för. Speciellt huvudpersonen bokhandlaren Vincenzo och den helt galna lögnaktiga unga kvinnan som Yolande som rusar in i bokhandeln och ska föreställa en ung kvinna som sprudlar av liv och energi. Men hon nej, hon är alldeles för uppskruvad för att vara sympatisk och när Vincenzo har den usla smaken att falla för henne då tappar han också mitt engagemang. De är alla som karaktärer utklippta ur en bok men som inte fått kött och ben utan tragglar fram som pappersbitar.

Ettore Scola skrev och regisserade några av de mest kända europeiska filmerna som Vi som älskade varann så mycket, En alldeles särskild dag och Fula, skitiga och elaka. 2016 gick legendaren bort vid 84 års ålder och hans sista manus blev inte filmat. Nu har hans vän och regissörskollega Sergio Castellito filmat manuset med honom själv och Oscarnominerade Bérénice Bejo (The Artist) i huvudrollerna.

Det är tydligt att regissören med filmen vill säga något om litteratur och film. Det håller och är engagerande i tio minuter, men sedan är allt övertydligt och det är omöjligt att engagera sig i berättelsen om en medelålders man som blir kär i en helt galen ung kvinna. Samma tema har berättats förr, både med sämre och bättre resultat. Att ta sig an en stor regissörs manus är en svår utmaning, det är helt klart.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Som att hängivet vistas i annat universum – Johan Lindström Septett på Kungsbacka Teater

13 februari, 2023 by Mats Hallberg

foton Leif Wivatt

Kungsbacka Teater

12/2 2023

Johan Lindström bör becknas som ett unikum i svenskt musikliv. Jag har sett honom på Stampen, Liseberg, Kulturhuset i Stockholm, Fasching, svartklubb bortanför Kungsladugård, Kungsbacka Teater, Fyren i Kungsbacka, flera gånger på Nef och säkert på andra scener jag inte på rak arm kan erinra mig. Hans två album med septetten har Grammis-nominerats och med Tonbruket har det blivit ett gäng Grammisar och en Gyllene Skiva. Förtjänar i rollen som producent och/eller arrangör för bland andra Totta Näslund, Rebecka Törnqvist, Ane Brun, Freddie Wadling, Anna Ternheim, Sofie Livebrandt, Svante Thuresson och Edda Magnason mängder av beröm. Vidare ska han kreddas för att ha komponerat åt såväl Blåsarsymfonikerna som Norrbotten Bog Band. Vid utdelandet av Polarpris har gitarristen och pedal steel-musikern spelat i hovets närvaro.

Med tanke på dessa rapsodiska nedslag i ett häpnadsväckande cv, borde den status Lindström åtnjuter i musikerkretsar innebära att han är en kändis hos skivsamlare. Droppade några av meriterna på vinylträff på Bengans café i våras som en fristående quiz-fråga, för att uppmärksamma en femtioåring. Hjälpte inte hur många ledtrådar jag gav. Inte ens värdparet som jobbat på SR respektive varit dokumentärfilmare prickade rätt, vilket märkligt nog placerar denna storhet i ett slags doldisfack. Förvisso skapligt stor publik i Kungsbacka, men långtifrån utsålt.

Därtill är 50-åringen unik genom sitt originella tonspråk. Ingen annan låter som Johan Lindström, vilket en medlem av hans Lost Inferno påpekat för mig. På ett hisnande märkvärdigt och excentriskt vis, tycks han skapa med totalt självständig hållning. Plockar influenser och sätter samman med egen, experimenterande profil. Kan näppeligen kallas varken bebop, frijazz, fusion eller progessive. I brist på heltäckande etikett famlar jag. Kan septettens eggande avantgardism betecknas: psykedelisk beatorienterad neojazz med improvisatoriska inslag?

Johan Lindström Septett är något av ett all star – team. På Music For Empty Halls (2018) och On The Asylim (2021) släppta På Moserobie medverkar Jesper Nordenström på piano, orgel och keyboard, Konrad Agnas på trummor och percussion, och Torbjörn Zetterberg på bas. I blåssektionen återfinns Per ”Texas” Johansson, Jonas Kullhammar och Mats Äleklint. Låter bli att dra alla deras meriter här, konstaterar istället att det rör sig om ett ytterst namnkunnig skara med imponerande produktion i bagaget.

På rymliga scenen i den halländska staden satt Nordenström vid sina klaviaturinstrument såsom flygel, hammondorgel/ keyboard. Lindström själv alternerade mellan elgitarr och förstås omisskännligt sound på pedal steel. Konrad Agnas hade i rytmsektionen sällskap av otroligt mångsidige Josef Kallerdahl på kontrabas. Mats Äleklint håller sig märgfullt till att lira trombon medan Kullhammar trakterar (tror jag) baryton- och altsaxofon plus något som liknar piccoloflöjt. ”Texas” å sin sidan spelar bas-, kontrabasklarinett, klarinett och tenorsaxofon.

Konserten pågår utan paus i cirka nittiofem minuter. Ibland massivt organiserad, ibland fokuserad på enskilda instrument eller raffinerade dialoger. Notera notställen på bilden ovan. Komponisten själv kan ha varit den ende som musicerade utan noter. Tilltalas av konstant potent musik vars riktningsförändringar är dess kännetecken, jämte ett svindlande suggestivt sväng. Det kränger och frustar, speglar både skönhet och ilska, dissonanser förekommer liksom en majoritet av toner i diskantregistret. Den omständigheten besvärar tyvärr mina öron plågade av tinnitus. Att elbas inte används (och att vikarie Kallerdahls basgångar inte ligger i framkant) medför att hålrum, omfattande glipor uppstår till fördel för andra instrument.

Bandledaren tilldelar, logiskt nog, sig själv mest utrymme. Utvecklar i licks och vad som kan påminna om skalor fascinerande ingångar till egna kompositioner. Och hur han interagerar med övriga på pedal steel tillför musiken svepande, lätt mystiska och attraktiva drag. Också Nordenström och Agnas ansvarar för delikata intron. På känt jazzmanér presenteras medmusiker ett par gånger, dessutom får vi reda på några titlar, exempelvis Homeward, Music For Empty Halls samt ett beställningsverk till festival i Bergen. Förutom låtar hämtade från två fylliga album, tippar jag att Lindström rotat fram material skrivet för Lost Inferno-projektet. Kan ha fel, fast somliga tongångar av läcker hit-karaktär känns välbekanta.

Apropå kommunikation med lycksalig publik undrade jag varför huvudpersonen viftade med armarna i ungefär tredje låten. Begrep efter några sekunder att han önskade kunna se åhörarna, därför ville ha ett antal närmare scen. (Efteråt insåg jag att en av dem som diggade mest synligt på första rad var Ebbot Lundberg, en annan vokal kändis som samarbetet med snillet Lindström. )

På en botten av medryckande groove garneras otyglat, alternativt finstämt. I överlappande språng skaver och och svänger det hejdundrande om septetten, oftast på ett fräckt ostyrigt sätt. Blåsarna ges möjlighet att med emfas formulera sig, antingen tillsammans eller stretchandes med finess i enskilda inlägg. Fräck klangbildning uppstår gång på gång. ”Skivbolagsboss” Jonas Kullhammars bränner av sitt längsta solo på sluttampen medan Per ”Texas” Johansson främst firar triumfer på sina klarinetter i en bred palett av tonlägen. .Lite speciellt att Lindström valt att inte ha med trumpetare i denna septett eller föregångaren. Råder ingen tvekan om att blåssektionen är högklassigt spännande och passar tillsammans.

I egenskap av vägvisare tar Lindström oss med på färden, in i sina musikaliska jaktmarker. Avslöjar stimulerande upptäckter och korsbefruktningar tillsammans med sammansvetsad septett (flera av dem har eller har haft egna omtalade och prisade grupper och är samtidigt verksamma inom andra stilar, andra genrer). Vad som händer på scen i olikartade låtar som var för sig är uppbyggda kring specifik struktur, riktar sig till mottaglig publik, villig att utsätta sig för det annorlunda. Och då bli belönad när teman binds ihop genom underbart grovkornigt beat. Detta sker utan de tvära vändningarna som utmärker Zappa, fast hans band är en relevant referens. I somliga smaskiga sekvenser är begreppet suggestivt bara förnamnet.

Var inte beredd på att hitta melodier där likheter kunde spåras till Bob Dylans tunggung (Rainy Day Women No. 12 And 35 respektive Tom Waits taktfast sammanpressade harmonik i form av en slags framglidande tango. Andra referenser (beror ju på vad man är bekant med eller kanske hör vaga reminiscenser till) även om sättningen skiljer: Mahavishnu Orchestra, Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Don Cherry, Eric Dolphy jämte inhemska uppmärksammade akter som Fire Orchestra, Tonbruket och konstellationer ledda av Goran Kajfes.

För att vara uppriktig blev jag mycket förtjust i uppskattningsvis fyra femtedelar av konserten, vilket rimligen måste ses som ett högt omdöme. Höjdpunkterna duggade tätt! Efter ett par spretiga passager uppstår flera gånger fantastiskt tryck i ensemblespelet. En sådan ösig avdelning följs upp gemensamt av bandledare och klaviaturdomptör Jesper Nordenström, så att funkigt fett groove initieras. Kul! Sällan liknande tongångar hörs i jazzmusik. Nordenströms kreativitet flödar, tankarna går stundtals till George Duke och Jan Hammer. Vi får veta att låten före rätlinjiga stänkaren till extranummer är en traditionell låt baserad på pygmésång.

Samtliga bilder: LEIF WIVATT

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Knorr – rolig, charmig, hjärtevärmande för hela familjen

11 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Knorr
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Mascha Halberstad

En underbar film, perfekt för barnfamiljer som vill gå på bio tillsammans, till exempel under sportlovet. Denna animerade familjefilm är skapad i Nederländerna med oerhört snyggt stopmotion-utseende och har svenska röster. De animerade karaktärerna är skickligt gjorda och fångar personligheter mycket träffsäkert. Trots att det är dockor upplevs de väldigt levande.

Huvudpersonen är nioåriga flickan Luce. Hon önskar sig en hund men eftersom hennes pappa är allergisk kommer den önskningen aldrig att förverkligas. Strax före hennes födelsedag dyker hennes morfar Ture upp. Ture har bott i USA i många år och varken Luces mamma eller faster blir glada när Ture dyker upp. Vad Luce inte vet är att morfar Ture varit slaktare och blev portad i 25 år från stadens stora tävling korv-tävling efter att han råkat i slagsmål med en annan slaktare under tävlingen.

Morfar Ture kommer med idén att köpa en griskulting i födelsedagspresent åt Luce. Hennes pappa är inte allergisk mot griskultingar. Luce och hennes mamma och pappa är vegetarianer. Mamman engagerar sig mycket i sin trädgård där hon odlar grönsaker. Trädgården är mammans stora intresse. Men trots att mamman är grönsaksälskare och inte vill att djur ska dödas har hon inte särskilt stor förståelse för djurs karaktär. Luces mamma verkar inte ens vara någon djurvän. Hon blir inte alls glad över att få en griskulting i familjen och ställer som krav att den ska lära sig att bajsa i en sandlåda som en katt för att få stanna. Självklart får griskulting inte heller röra trädgårdens odlingar.

Luce älskar sin griskulting, som får namnet Knorr. För att få behålla Knorr anmäler hon sig till en valpkurs tillsammans med Knorr, för att kunna lära Knorr det den måste kunna för att få stanna i familjen.

Kanske en och annan kött-ätande förälder inte är glad över att filmen är tydlig med att korv görs av grisar och ofta av griskultingar också. Men med tanke på hoten mot vårt värld med klimatet och miljön är det bara bra om fler blir vegetarianer eller veganer eller åtminstone minskar sitt intag av kött.

Knorr är baserad på en barnbok av Tosca Menten. Regissören Mascha Halberstad har tidigare arbetat med animationerna till filmerna Taking Chances och How to Survive. Tillsammans med producenten Marleen Slot driver hon animationsstudion Holy Motion Studio.

Knorr hade världspremiär på Berlins filmfestival. Filmen har vunnit Gyllene Kalven, Nederländernas motsvarighet till Oscar i de mest åtråvärda kategorierna Bästa film, Bästa regi och Bästa produktionsdesign.

Det är en rolig film och många karaktärer kan vi nog alla känna igen från våra liv. Charmig, hjärtevärmande och lagom spännande för barnen. Ja den är spännande för oss vuxna också. En välgjord bra familjefilm med stort hjärta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Revisorn – en härlig tragisk komedi

11 februari, 2023 by Lotta Altner

Revisorn
Av Nikolaj Gogol
Bearbetning Magnus Lindman
Översättning Staffan Skott
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Backman
Kostym Linda Gonçalves
Regiassistent Elin Löfman och Loran Batti
Dramaturg Sofia Fredén
Ljudtekniker Camilla Näsström
Rollista Pablo Leiva Wenger (Alex Tornfalk-Barbar), Björn Kjellman (Lennart Föhn), Katarina Ewerlöf (Pia Föhn Hunsing), Emma Mehonic (Selma Hunsing), Peter Andersson (Steve Binjuré), Linus Troedsson (Dick Abloy), Lisa Lindgren (Irene Stissig), Tove Wahlberg (Personal) och Jacob Broberg (Personal)
Premiär Stockholms stadsteater den 10 februari 2023

Scenen står öppen utan förhänge, med full insyn, när vi sätter oss i salongen på Klarascenen denna premiärkväll. Av någon ofrånkomlig anledning upplever jag scenen hämtad från en annan tidsålder, traditioner med genomskinliga förhängen, bländande speglar i rörelse och glitterljus. Min första tanke är att danska författaren Karin Blixten ska kliva in i handlingen genom ”den afrikanska farmen” och påminna oss om mänsklig bräcklighet. Kanske blåser det starka vindar med sand rakt genom rummet?

Handlingen utspelar sig i en liten stad, med ett flertal högt uppsatta personer som av olika anledningar oroar sig för att bli upptäckta och avslöjade privat och i sina arbetsroller. De har skot sig på andras elände, utsatthet och roffat åt sig mer än vad som är rimligt. De ursäktar sina beteenden för att de nog är lite finare, bättre och mer framgångsrika än de flesta. Fast som ett brev på posten, får kommunstyrelsens ordförande, prästen i byn, överläkaren, säkerhetschefen och skolstyrelsens ordförande reda på att en kontrollant från staten, någon form av revisor ska komma på besök och inspektera dem. De får höra att han bor på staden hotell. Sakta men säkert växer rädsla, frustration och utspel fram. Vad kan man göra innan man blir brutalt avslöjad?

Föreställningen är en härlig tragisk komedi i mina ögon. Vi skrattar mycket åt karaktärerna som är klockrent fasta i sina strukturer, rutiner och samtidigt som det är något i en som gör ont. För att se någon göra samma misstag hela tiden utan att lära sig något är smärtsamt. Är verkligen vi människor så korkat genomruttna och måste vara så syniska för att överleva? Antagligen, för det är ju det jag själv är i mina bedömningar just nu. Mänskligheten kan man inte lita på.

Det finns mycket i föreställningen att tydligt och direkt skratta åt, när det gäller lyteskomiska beteenden. Man snubblar, man har den där senapsgula offerkofta på sig, man darrar som ett asplöv och blir neurotisk. Varje karaktär är helt klockren i sin framtoning, följer klara mönster och beskrivningar. Det är mycket bekvämt och lättsamt att de är som det är. Jag kostar på mig att sitta där och verka smart, för man vet med stor säkerhet hur den röda tråden kommer att framställas, vad som komma skall. Skådespelarinsatserna är generellt höga och det är kanske därför som jag förgäves väntade på någon nyare, mer spännande intriger och brytande dragning åt ett annat håll, i allt det tramsigt roliga. För hur länge kan man skratta åt samma sak? Jag längtade efter en ”twist” som skulle rufsa till mig lite, bortom den där fantastiskt vidriga noppiga koftan som jag ville slita av karaktären. Det enda jag skrattade åt, om och om igen, var säkerhetschefens vidrigt gråa och överdimensionella stödstrumpor som inte räddade honom från hans personliga perversiteter.

Det är mycket intressant för avslutet, att de allihop håller fast vid att, ”ärlighet och transparens inte lönar sig” oavsett om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det är att stoppa huvudet i sanden, trots anklagningar som är lösningen. I deras fall spelar det dock inte någon roll eftersom de ”vet att du vet att de vet att du vet” och det underlättar ju allt i en värld av spekulationer utan säkerhet.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Kristin – genialiskt

10 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Kristin
Scen: Stadsteatern Kilen, sedd 9 feb (nypremiär 8 feb)
Medverkande och medskapare: Anna-Maria Käll
Idé, text och regi: Hanna Adolfsson (fritt efter August Strindbergs text)                                          Koreograf och dramaturg: Emma Krafft
Ljus och ljud: Gustave Lund
Grafisk design: Moa Pettersson Lund                                                                                                   Foto: Kevin Chang

Det retoriska greppet och perspektivet är genialiskt i debuterande Hanna Adolfssons dramaturgi och text. Hon låter kokerskan som vi – via Strindbergs scenhänvisningar till Fröken Julie från 1888 – får veta ”sover”, är ”slö”, ”trög” och på grund av sin ”alldaglighet har en mer abstrakt karaktär” – en utfyllnad – äntligen få tala ut! Istället får vi ta del av allt genom Kristins ögon, som är allt annat än slö. Sover gör hon verkligen inte heller.

Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.

Förhållandena beskrivs vara sådana i originalet att Kristin är förlovad med Jean men de är båda anställda hos Greven och hans dotter Julie – och lyder under dem. I Adolfssons text upplever vi hur Kristin tvingas till underkastelse men också till slut säger ifrån, och hur hon känner sig när hon hör Jean förföra Julie (och hon visst är vaken och hör allt!), men hur hon i kvinnoallians tar på sig att därtill även trösta Julie efteråt – samt också städa upp spåren efter den tragedi som därefter utspelar sig.

I Adolfssons föreställning talar Kristin till publiken om sitt stora ansvar och uttrycker precis sådan underkastelse hennes klasstillhörighet och kvinnoroll inpräntat. Här blandas vår samtid med dåtiden i pjäsen. Trots sin ställning har även hon en längtan som tar form av ett liv med Jean i en nutida tvåa på Kungsholmen med gröna växter i fönstret och vaser från Svenskt Tenn. I scenen där Kristin tar emot otaliga telefonsamtal från vänner och andra håll blir också orimliga krav – som samhället i dag, och även då, lägger i kvinnorollen – genialt skildrade. Tröst och allehanda tjänster – alltifrån sex-samtal till nödhjälp till barn som fått andnöd – delar hon ut, i stor hastighet utan paus. Hon har en vilja att ta ansvar och gränslöst räcka till. Här märks att texten delvis bygger på intervjuer med olika nutida kvinnor. Igenkänning uppstår också när jag hör att ”glutenfri mat” önskas i de orimliga beställningar hon får (i en annan scen), och de specifika ”laxkroketter” som ska levereras parallellt med självklart ”känslomässigt ansvar”.

I dagarna kom resultatet från en undersökning från TCO som sa att kvinnor spenderar mer tid hemma med barn än tidigare. Detta får följder för löner och pensioner för kvinnor, jämställdheten backar. Livspusslet är förmodligen fortfarande ett kvinnoansvar i alla samhällsklasser. Och för vem är det inte mest kännbart, om inte för dem varpå samhället vilar, de som utför fotarbetet och inte kan betala sig fria.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Sida 327
  • Sida 328
  • Sida 329
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in