• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Oantastligt smeksamma tongångar imiterar swingtraditionen – Top Dog av Snorre Kirk

6 april, 2023 by Mats Hallberg

Snorre Kirk

Top Dog

4

Inspelad i Köpenhamn november 2021

Producent: Snorre Kirk

Stunt Records

Mars 2023 (omslagsfoto: Annett Ahrends)

Top Dog heter elegant ljudande sjunde albumet från Snorre Kirk vars grupp existerat under en tioårsperiod. Kirk är en norsk trumslagare hängiven polerad swingtradition, bosatt och musikutbildad i vårt södra grannlands blomstrande huvudstad. Jag har som hastigast träffat honom utanför Stora Teatern efter konsert med Caecilie Norby, i Ljungskile under Sommarjazzveckan i förfjol och på Unity. Han omges här av Anders Fjeldsted på kontrabas, Mads Kjölby på akustisk gitarr, svenske pianisten Magnus Hjorth samt två alternerande fint spelande saxofonister.

På sju av tio spår trakteras smekande tenor av amerikanen Stephen Riley, på vars meritlista kan förtecknas att ha ingått i Mingus Big Band, samarbeten med Marcus Robert och Wynton Marsalis. samt släppt ett halvdussin egna plattor, varav flera på danska SteepleChase Records. Den andre är Michael Blicher som på fyra låtar antingen spelar alt- eller tenorsaxofon. Dansken har turnerat världen över med ett afrobeat-band. Har sett intressant dokumentär om saxofonistens trio med hammond-organisten Dan Hemmer och legendaren Steve Gadd.

Albumets samtliga låtar har komponerats av bandledaren som ur musikaliskt hänseende håller överraskande låg profil. Varje låt påminner avsiktligt om standards ur swingeran, exempelvis Four Brothers eller Yes Indeed. Sedda genom den linsen framstår hantverket som superproffsigt epigoneri. Fast lyssnar man noga märks att de avhåller sig från att kopiera. Inte utan att jag undrar om deras snyggt putsade sound satt direkt eller om flera tagningar behövde göras. I ballader broderas tjusigt av sammetslena saxofoner och med Boogie Rider knyts den blankpolerade säcken ihop med bluesigt Basie-stuk.

Inledande bluestolva kännetecknas av underbart ledigt groove, nästan kusligt likt en samling alster jag har på cd med giganterna Coleman Hawkins/ Ben Webster. Går näppeligen att spela mer avspänt. Följs upp med avsevärt hetsigare rytmer med Fjeldsted och Hjorth i framsätet. Snorre Kirk agerar uppbackande primus motor, manövrar sig längst fram i ett marschbeat i låt med passande titeln Showtime. I den läckra harmonik som omgärdar Meditations In Blue glänser svensken vid flygeln genom att påvisa hur det kunde låta om mästarliga melodimakare som Oscar Peterson och Duke Ellington. Stilidealet ska genomgående annars vara Count Basie och hans rytmsektion.

Låtarnas tempo varieras avsevärt, från långsamt svävande till ystra tongångar rotade i swingepokens banbrytande år. När det går undan tas täten av virveltrumma och flink gitarrist. Ska poängteras att ljudet är superbt, man bäddas in i attraktiv akustik. Enda skälet till att inte allra högsta betyg utdelas är avsaknaden av friktion, något som bryter av. Top Dog är ett helgjutet album stöpt i en oklanderlig form. Men det har inte resurser nog att göra outplånligt intryck, når inte tillräckligt djupt.

obs bilden ovan från Snorre Kirk Artist Page på facebook (fotograf okänd)

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Air

5 april, 2023 by Elis Holmström

Air
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Ben Affleck

Ben Affleck har hittat ett sätt att göra populärhistoria till storskalig underhållning på bioduken, först med den strålande Argo och nu med Air. Afflecks skådespel må ha varit kontroversiellt, även om det förbättrats avsevärt de senaste åren, men som regissör har han alltid gjort enkla, engagerande och mycket intressanta filmer, bortsett från stolpskottet Live By Night.

Air är måhända ingen Argo men många gånger om en oerhört lättillgänglig och oväntat spännande film om något så absurt som en basketsko. Affleck har gjort sin skådespelarkarriär i en rad breda publikfilmer som många gånger, mötts av – rättfärdiga och befogade, sågningar. Men hans erfarenhet från det storslagna och lättsmälta har gett honom en unik förmåga att implementera samma typ av dramaturgi i sina egna filmer med stort effektivitet. Vad som egentligen är ett torftigt drama i en arkitektoniskt tråkig kontorsbyggnad blir till en spännande katt- och råttalek där sluga och inte helt sympatiska karaktärer är villiga att göra allt för att säkra ett kontrakt med Michael Jordan.

Affleck gör de olika affärsförhandlingarna och de interna striderna till
verbal action där karaktärerna verkar tävla i att häva ur sig maximalt antal svordomar per sekund, förolämpningarna är konstanta och alla knep är tillåtna i detta korporativa krig. Det hela går i en rasande fart och bäddas in i ett otäckt lyxigt soundtrack med artister som Dire Straits och Bruce Springsteen(!) vars licenskostnader skapar svindelkänsla.

Till detta följer mycket stabilt skådespel från samtliga inblandade. Affleck som börjat falla tillbaka i dåliga banor vad uselt skådespel anbelangar, med filmer som Batman V Superman, The Duel och praktfiaskot Deep Water, är nu tillbaka med en fånig men inspirerad tolkning av Nike-grundaren Philip Knight vars udda manér får Affleck att stortrivas. Matt Damon i rollen som den framfusige rekryteraren och scouten Sonny Vaccaro är solid men går på sparlåga. Damon har ironiskt nog börjat följa samma karriärbana som kollegan Afflecks tidiga karriär, med menlösa roller i än mer hopplösa filmer. De två riktigt solida rollprestationerna kommer från den alltid lysande Viola Davis och märkligt nog den komiskt lagda Jason Bateman. Bateman blir också filmens enda – och behövliga, emotionella ankare i en film vars största brist är att det helt saknas något djup, både känslomässigt och berättarmässigt.

För även om Ben Affleck förstår konsten att fängsla sina tittare genom breda penseldrag är han fortfarande bara en novis vad gäller att skapa karaktärer och berättelser som tål att analyseras och diskuteras. Filmens konflikter, bakslag och hårda förhandlingar är i slutänden alltför ytliga. Samtliga karaktärer är minst lika problematiska då de mer eller mindre förblir sina yrkesroller. Förutom Bateman, som i en scen blir mer än sin profession saknas det intimitet vad gäller att lära känna några av personerna. Den här grovhuggna personregin blir som mest beklämmande i ett par förvånansvärt högtravande och bombastiska scener där Matt Damon står på en imaginär sockerlåda och håller brandtal. Retoriken, ordvalen och framförandet är överdrivet bortom beskrivning vilket tvingar publiken till rysningar, av helt fel sort.

Sedan går det inte att undkomma det faktum att berättelsen är irrelevant. Även om det gjorts en rad filmer som på konceptuellt plan inte bör kunna engagera dramatiskt har regissörer som David Fincher – med mästerverket The Social Network, motbevisat detta. Skillnaden är bara den att skapandet av Facebook kan kategoriseras som ett avgörande moment för teknikutvecklingen medan skapandet av Air Jordan – som bäst, kan ses som intressant men knappast avgörande för någon förutom Nikes vinstmarginal och Michael Jordans eget nettovärde.

Därför måste det ses som något av en bragd att Affleck lyckas underhålla och intressera genom två timmar. Air må vara ytlig, enkel och missa en rad viktiga beröringspunkter, exempelvis hur sportligor och storbolag utnyttjar atleters förmågor för maximal profit – även om det görs ett hastigt inlägg kring detta i filmens final. Men Ben Affleck lyckas ändå övertyga med en stark entusiasm som smittar av sig på publiken. Förutom den kultförklarade The Office har vi nog aldrig sett såhär mycket dramatik och underhållning i kontorsmiljö.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Super Mario Bros. Filmen 

5 april, 2023 by Elis Holmström

Super Mario Bros. Filmen
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Aaron Horvath & Michael Jelenic

Det finns två frågor som alltid återkommer: Hönan eller ägget? Och när skall det komma en vettig film baserad på ett tv-spel? En av frågorna må aldrig få ett tillfredställande svar, men de senaste åren har vi sett en klar förbättring vad gäller att göra spel till film, även om det också funnits riktiga stinkbomber som tv-serien baserad på Halo. De två filmerna om Sonic The Hedgehog förtjänar inte någon plats i filmhistorien, men det är funktionella och mestadels underhållande filmer. Nu senast har tv-serien The Last Of Us gjort stor succé genom att briljera gång på gång med kraftfull dramatik och briljant skådespel.

Att det dröjt nästan fyrtio år för Super Mario att bli en riktig biofilm måste ses som något av ett under. Om vi bortser från det historiska fiaskot från 1993 med en plågad Bob Hoskins i huvudrollen, har Nintendos spelfigurer varit fast på sina framgångsrika spelkonsoler med ett fåtal undantag som Detective Pikachu. Super Mario-spelen har inte heller något berättarmässigt underlag som lämpar sig att göra film av. Nintendo har alltid valt att prioritera spelsystem och spelglädje framför begripligt berättande. Att hävda att det någonsin funnits en bra berättelse i något av de många – och framgångsrika, spelen vore lika barockt som att påstå att Transformers-regissören Michael Bay gjort mer för filmkonsten än Alfred Hitchcock. Därför behöver filmens två regissörer Aaron Horvath och Michael Jelenic samt studion Illumination, ta sig vissa friheter. Detta gör att flera karaktärer stöpts om och inte är särskilt lika i beteendet, jämfört med det vi blivit bekanta med från spelens värld.

Eftersom det inte finns några exakta riktlinjer söker man inspiration från en rad olika håll. Inledningsvis påminner allt om ett färgglatt och actionpackat Seinfeld-avsnitt där de två bröderna Mario och Luigi drar runt i Brooklyn och tvingas uthärda sin dysfunktionella familj. Men den största inspirationen är Illuminations mest framgångsrika filmserier – Despicable Me och Minioner. Då filmen lämnar det oväntat autentiska och trovärdiga New York känns det många gånger som om Illumination klätt om sina gula och stökiga maskotar i en Mario-kostym. Den postmoderna och hetsiga humorn faller ned som ett november-regn, tempot är så högt att koffein framstår menlöst och flera av scenerna dränks av bekant pop- och rockmusik. Denna formula är framgångsrik av en anledning, något som den senaste Minions: The Rise Gru bevisade genom otroliga intäkter på nästan en miljard dollar. Allting är funktionellt och skänker filmen en familjär trygghet, något som kan behövas då det pågår full kalabalik på duken.

Samtidigt är det aningen fantasilöst att de två regissörerna inte vågar att ta ut svängarna mer och ge Super Mario en mer distinkt karaktär. Hur fantastiska och häpnadsväckande filmens fantasivärldar än är går det inte att komma ifrån att det hela känns bekant och aningen standardiserat vad gäller humor, ton och tempo.

Ett annat igenkännbart drag är hur karaktärerna färgats av sina respektive röstskådespelare. Ensemblen är sannerligen imponerande med Chris Pratt som Mario, Anya Taylor Joy som Prinsessan Peach och Jack Black som Bowser. Samtliga karaktärer må vara oerhört autentiska vad gäller det utseendemässiga, samtidigt är det både bisarrt och underhållande att deras ansiktsuttryck och mimik tycks vara modellerad efter de olika aktörerna. Den helt hysteriske Jack Black går fullkomligen bärsärkagång i rollen som den monstruösa sköldpaddan Bowser. En roll som må vara överspelad men oerhört underhållande. Men det är Anya Taylor Joy som verkligen skiner, från att mestadels ha varit en dam i nöd har Peach nu förvandlats till en målmedveten och stridsduglig actionhjälte som med Joys stämma blir minst lika central för berättelsen som Mario själv.

Och i actionscenerna hittar filmen en helt egen identitet. Animerade filmer må ha god energi men de får sällan mynna ut i ren och skär action. Men Super Mario Bros visar sig vara helt suverän då explosionerna smäller högre än det gångna decenniets samtliga nyårskvällar. Genom fantastisk komposition, följsam koreografi och stor fantasi skapas några av de mest imponerande och underhållande actionscener jag sett i en animerad film. Det är också här som kärleken till källmaterialet är som mest tydlig. Mängden referenser, stora som små, till de olika spelen är fler än antalet manliga skådespelare i familjen Skarsgård. Höjdpunkten är en helt obeskrivligt underhållande biljakt som känns som en ren hyllning till Mad Max: Fury Road, om denna hade utspelat sig i en värld där apor och svampmänniskor kunde köra gokart vill säga.

Slutligen måste filmens utseende lyftas fram. För första gången har Illumination kommit ikapp konkurrenten Pixar och presenterar en film som är visuellt fulländad. Förutom att efterlikna spelens distinkta visuella stil är animationen, ljussättningen och texturerna fullkomligt spektakulära att se på. Från första till sista rutan känns filmen otäckt påkostad och löjligt välgjord.

Detta gör att rutinen och den alltför bekanta berättartekniken kan ursäktas. Det är helt enkelt för underhållande och visuellt ståtligt för att inte kunna kategoriseras som en popcornfilm av första klass.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Välbalanserad och gedigen gitarrjazz i reflekterande stil – Nomadic av Tomas Janzon

5 april, 2023 by Mats Hallberg

foto Eva Ekelöf

Tomas Janzon

Nomadic

3

Inspelad i Kalifornien och New York 2021-2022

Producent: Tomas Janzon

Changes Music

Releasedatum: 31/3 2023

Om jag har fått fram rätt info har gitarristen Tomas Janzon tidigare gett ut fyra studio- och en liveplatta. På första skivan medverkade självaste Billy Higgins. Föregående album 130th & Lenox utsågs till ett av årets bästa av Downbeat och stort beröm inkasserades också i Vintage Guitar. På 2000-talet har Janzon undervisat i USA och Kanada där han huvudsakligen turnerar. Att nya albumet döpts till Nomadic beror på att även om han är baserad i New York bos det dessutom i Stockholm och Los Angeles ( examen med strålande vitsord från Guitar Institute i L.A).

Likt somliga andra jazzgitarrister baserade i Stockholm – Johan Leijonhufvud,, Alexander Brott, Andreas Pettersson – har Janzon i princip gått under min radar. Vid sidan av Jojje Wadenius, Max Schultz och Erik Söderlind har jag ändå senaste åren upptäckt och skrivit om exempelvis Hans Olding, Pål Nyberg och Joel Svensson. Synnerligen välutbildade Tomas Janzon som haft Vince Mendoza som lärare i komposition, har jag hört en gång på Nef. I övrigt inte lyssnat på mannen, vars instrument i uppväxten var cello.

I den pianolösa kvartett han här leder ingår vibrafonisten Steve Nelson (medverkar på sex av spåren) jämte två alternerande rytmsektioner. På fem låtar lirar Hilliard Greene bas medan Chuck McPherson sitter bakom trummorna. På fem andra spår bildar Jeff Littleton rytmorienterad duo med Tony Austin. På Letter From JSB är sättningen nylonsträngad(?) gitarr och vibrafon. Av elva låtar är åtta original av Janzon. Resterande kompositioner vilka lagts som en avdelning i mitten har skrivits av McCoy Tyner, Sonny Rollins samt Lee Konitz/ Ted Dameron.

Vackert formgivna cd:n innehåller ett fotocollage och en vers utformad kring livsfilosofi. Raderna präglas av en öppen attityd, ett stort mått av perception. Det väl avvägda samspelet på skivan indikerar påtaglig mognad och avspänd hållning. Blir varse att gitarristens för mig obekanta omgivning består av musiker som behärskar sina uttrycksmedel till fullo. De vet vad de vill uppnå, vilket uppfylls utan skönjbar ansträngning. Något som i sin tur genererar trivsam lyssning delikat och krispig. Kompet är mycket flexibelt och inkännande. Uppskattar de alternerande trumslagarnas spelstil. Basfeature förekommer i enstaka sekvens och Ascending med sin distinkt rytmiska figur har ett kortare trumsolo i sig. Janzon framför sin Letter Frpm J S B på duo med Melson. Apropå vibrafonisten idkas från hans sida mycket prydligt musicerande, ibland på gränsen till anemiskt. Hade önskat att det nätta soundet ibland vore mer uppseendeväckande.

Hör uppiggande tolkningar av standards, tre i rad, där tillförseln av energi och andra strukturer ska applåderas. Toppnoteringen mås i härliga framförandet av SubconsciousLee / Hot House. Vi får en utpräglad fin ballad. Kan sakna riffande sekvenser. Hade gärna hört mer av den teknik som förekommer i spänstiga Blue Frog Return. Märkligt nog associerar jag inte spontant till andra gitarrister när Janzons strängbändande absorberas, något som tyder på att musikern förmått vaska fram ett eget idiom. Låter som om han använder ungefär samma pedaler på nästan varje spår. Verkar vilja använda få effekter, istället förädla en lite dov och ren ton som inte byggts upp kring utdragna klanger.

Tycker om hur låtarna smälter samman och de lite kluriga kompositionerna med snarlika teman. Ackordföljderna kan överlag liknas vid att flanera, som ett kringströvande sound alluderande på albumets titel. Dock uppstår en paradox. I längden ter sig skivan aningen händelsefattig, tendenser till enformighet uppstår. Därav min tvekan – ändrade mig från ¤.a till 3+ – vid utdelandet av omdöme.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Gränslös Beischer briljerar i mångtydigt avsked om tappad kontroll – Processen på Göteborgs Stadsteater

4 april, 2023 by Mats Hallberg

Av Pontus Stenshäll (fritt efter Franz Kafkas roman med samma namn)

Regi: Pontus Stenshäll

Scenografi & kostymdesign: Richard Andersson

Maskdesign: Ingela Collin

Videodesign: Ludde Falk

Ljusdesign: Max Mitle

Kompositör: Simon Steensland

Ljudddesign: Tommy Carlsson

I rollerna: Lasse Beischer, Bortas Josefin Andersson, Jesper Söderblom, Fredrik Evers, Johan Friberg, Carina M Johansson, Victoria Dyrstedt och Eline Höyer

I filmade sekvenser medverkar även: Anna Lova Aldén, Johan Gry, Johan Hafezi och Johan Karlberg

Urpremiär 31/3 2023 på Stora scen (föreställningen 1/4 recenseras)

Spelas till och med 27/5

Foton: Ola Kjelbye

Läste för länge sedan Kafkas klaustrofobiska roman om maktapparatens godtyckliga övergrepp. Har dessutom sett minst två dramatiseringar, båda i Peter Weiss bearbetning. Dels omtalad uppsättning på just Göteborgs Stadsteater på 70-talet med Sven Wollter som Josef K, dels uppsättning i musikaltappning med Bohuslän Big Band på Folkteatern 2005. Nu använder avgående konstnärlige ledaren Pontus Stenshäll sig av ödet hos protagonisten i mardrömsaktig berättelse som ett löst påhängt ramverk, för att ventilera ståndpunkter och leka med teaterkonsten. Lusten till det sceniska uttrycket går inte att ta miste på. Den resulterar i en rapsodi av tablåer, som vore de öppnade dörrar till den besjälade teatermannens fatabur.

I denna drastiska omformulering av handlingen är Josef K inte prudentlig banktjänsteman i svart kostym och plommonstop, utan bohemisk regissör som välkomnar publiken till repetitionerna av ”Shakespeare universe”. Att sätta likhetstecken mellan Stenshäll och den av honom transformerade Josef K är frestande, men jämförelsen haltar förstås även om insikter å yrkets vägnar luftas. Teaterpubliken jämte människor på samma arbetsplats blir varse hur konstnärlige ledaren delvis utvärderar sina år på Göteborgs Stadsteater. Enligt dramaturg kan personal till och med känna sig träffade. Ett huvudtema är omotiverat byråkratiska strukturer, vilka göder diffusa mellanchefer som gör sig viktiga med sina pålagor – styrdokument, policyfrågor, medarbetarenkäter och slikt inom svällande HR-avdelningar.. Då jag själv har tjänstgjort över trettio år i ett av landets största samhällsnyttiga företag känns inslag igen. Några anställda i kommunen som satt i raden bakom, kunde än tydligare spegla sig i den floskelbingo som initieras av konsulter och strateger, även om orerande om värdegrund undveks.

De ovärderliga medskaparna rekryterade för att slå an en gycklande ton heter Lasse Beischer och Bortas Josefine Andersson. Duon som också präglade estetiken i Kung Lear driver teatergruppen 1 2 3 Schtunk, vars hysteriskt roliga idiom går ut på att gestalta och framför allt diissekera och ifrågasätta vedertagen klassisk dramatik. Totalt ohämmad improvisation jämte interaktion med publik styr deras koncept. Man kan sin Shakespeare varför driften här med några av hans mest spelade pjäser, naturligt nog utgör väsentlig del av underhållningen, i en pjäs som i sin grundform naturligtvis är surrealistiskt svart. Och pjäsens fatalistiska grymma slut ruckas det inte på. Men vägen dit är fylld av humor, både den som uppstår i repetitioner under ledning av famlande regissör Josef K (Lasse Beischer) och i de störningsmoment han utsätts för av vd, styrelseordförande, revisorer med flera.

Inte utan att en undrar hur många oplanerade procent Pontus Stenshäll anser sig ha spenderat på annat än sitt konstnärliga värv under sin period i Göteborg. I en tidigare teaterchefs memoarer framkom att flagrant ökning av administrativa uppgifter fick honom att storkna, kvävde arbetslusten.

Beräknade längden på tre timmar inklusive paus utgår från att ungefärlig uppskattning av fullständigt improviserade moment bakats in. Hade velat fråga sufflösen, ynglingen utsedd till ”offer” och möjligen scentekniker hur många av de till synes spontana avvikelserna som var överenskomna. Pjäsen börjar med att en hasande huvudrollsinnehavare med barnslig röst berättar vad som är närmast förestående, när han regisserar sig själv och sin lilla trupp skådespelare i Hamlet. Är du inte förtjust i ideliga omtagningar och aktörer med masker, vilka reagerar blixtsnabbt på stimuli, avråds införskaffande av biljett. Då framstår nog denna brokiga pjäs med sina många lager mest som tröttsam och infantil.

. Minus nivån på upprepningar faller jag till föga och skrattar vilt år den spontanistiska motor Lasse Beischer håller igång. Han är makalös, ett fullständigt unikum. Pantomimscenerna utförs med virtuos bravur. Att ständigt behöva korrigera kursen ingår i förutsättningarna. Vi som går igång på någon som spinner på oförutsägbara incidenter, har definitivt glädje av att se flera föreställningar.

Scenografin är inte alls lika spektakulär som i Caligula, senaste premiären på Stora scen. Fast några scener etsar sig fast på näthinnan. Roterande bur där processens skeden förklaras, vaktmästarens (Fredrik Evers) labyrintartade guidning och avlånga bordet som markerar myndighet hos kanslidirektören (Bortas Josefine Andersson). Mest spektakulärt grepp består av Victoria Dyrstad nedsänkt till svävande ängel, hållandes lång monolog, en bedrift. Stor omsorg har lagts på arbetet med masker. Ingela Collin ska hyllas. Det visuella har sin förlängning i ett uttrycksmedel som konstnärlige ledaren flitigt använt. Syftar på videoteknik och gigantiska projektioner. Denna gång utfört i grumligt svartvitt när Josef K görs medveten om maktens tentakler. Vad gäller akustiken kryddas vid enstaka sekvenser med ljudbangar och Eline Höyer är nästan uteslutande hänvisad till att sittandes vid piano drilla, eller snarare enformigt gala. Lite påfrestande i längden! .

Efter att Josef K meddelats om att häktning utfärdats och utredning vidtagits, upplyses han om att häktningen inte ska hindra honom så länge dom inte avkunnats. Dock blir verksamheten i egenskap av regissör allt mer kringskuren. Skådespelarna reser invändningar, skojfriska vd:n klämd mellan sköldarna (Carina M Johansson) agerar störande budbärare och styrelsens nye ordförande (Fredrik Evers ) efterlyser uppbygglig teater som stärker istället för att dekonstruera.. Läser in att denne karaktär görs till en kunnig konfliktyta, en kontrahent som exponerar en nypa självreflektion hos manusförfattaren plus möjligen en udd mot oförstående kritiker. Att nuvarande statsministerns namn ropas ut känns dock lika onödigt övertydligt, som att nämnde ordförande ger sig till att sjunga patriotisk sång (som min mor fick lära sig i skolan).

Som antytts hamnar ensemblen delvis i skuggan av självlysande magnifik huvudrollsinnehavare. Hamnar sammanfattningsvis i ett resonerande å ena sidan – å andra sidan. Registrerar åtskilliga ingredienser att ta med sig, men samtidigt några longörer. Och även om upprepningar är relevanta i en pjäs om tappad kontroll och därmed tilltagande surrealistisk känsla, vill man fräsa till ibland: KILL YOUR DARLINGS, vi hajar budskapet. Och på gott och ont är konstruktionen VÄLDIGT lös i fogarna.

Ytterligare en omständighet handlar om hörbarhet, en befogad synpunkt från min mor med oerhörd teatervana på sjätte raden. Eftersom spjuver-skådespelaren Lasse Beischer kivandes med sufflös, stundtals assisterad av kollegor, spelar specifikt mot publiken längst fram försummas i de lägena övriga i salongen.. Deras fördel är att de slipper bli tilltalade (så vida man inte ve och fasa missat stänga av mobilen).

Jesper Söderblom, Fredrik Evers , Johan Friberg samt Carina M Johansson växlar galant mellan fyra biroller var. Att Fredrik Evers med signifikanta drag tecknar minst tre självsäkra typer – vaktmästare med defekt gångstil, flashig fotograf och i vinröd manchesterkavaj svårforcerad makthavare – framstår som ironisk pendang till Josef K:s eskalerande vanmakt. Jesper Söderblom är som vanligt perfekt i rollen som introduktör. Carina M Johansson tar i återkommande scener begåvat ut svängarna som illmarig vd, ängslig för arbetsplatsens rykte. Genom lagom mycket överdrifter lockas åskådarna till skratt.

I en recension som kan förefalla lika impulsiv som intrigen, måste den oefterhärmliga Schtunk-estetiken understrykas. Replikväxling emellan skådespelare Jossan ( Bortas Josefine Andersson) som Julia och Josef K som lika trånande Romeo nedanför balkongen, är prov på härligt absurd humor med små medel. Även om kontentan är att uppsättningen är ojämn uppstod en lust att återvända tack vare Lasse Beischer. Postmodernisten som suttit på den konstnärliga makten har under sin era använt friheten till att roa och framför allt utmana. Sceniska ”bokslutet” innehåller båda dessa egenskaper.

Arkiverad under: Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 308
  • Sida 309
  • Sida 310
  • Sida 311
  • Sida 312
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in