Tomas Janzon
Nomadic
3
Inspelad i Kalifornien och New York 2021-2022
Producent: Tomas Janzon
Changes Music
Releasedatum: 31/3 2023
Om jag har fått fram rätt info har gitarristen Tomas Janzon tidigare gett ut fyra studio- och en liveplatta. På första skivan medverkade självaste Billy Higgins. Föregående album 130th & Lenox utsågs till ett av årets bästa av Downbeat och stort beröm inkasserades också i Vintage Guitar. På 2000-talet har Janzon undervisat i USA och Kanada där han huvudsakligen turnerar. Att nya albumet döpts till Nomadic beror på att även om han är baserad i New York bos det dessutom i Stockholm och Los Angeles ( examen med strålande vitsord från Guitar Institute i L.A).
Likt somliga andra jazzgitarrister baserade i Stockholm – Johan Leijonhufvud,, Alexander Brott, Andreas Pettersson – har Janzon i princip gått under min radar. Vid sidan av Jojje Wadenius, Max Schultz och Erik Söderlind har jag ändå senaste åren upptäckt och skrivit om exempelvis Hans Olding, Pål Nyberg och Joel Svensson. Synnerligen välutbildade Tomas Janzon som haft Vince Mendoza som lärare i komposition, har jag hört en gång på Nef. I övrigt inte lyssnat på mannen, vars instrument i uppväxten var cello.
I den pianolösa kvartett han här leder ingår vibrafonisten Steve Nelson (medverkar på sex av spåren) jämte två alternerande rytmsektioner. På fem låtar lirar Hilliard Greene bas medan Chuck McPherson sitter bakom trummorna. På fem andra spår bildar Jeff Littleton rytmorienterad duo med Tony Austin. På Letter From JSB är sättningen nylonsträngad(?) gitarr och vibrafon. Av elva låtar är åtta original av Janzon. Resterande kompositioner vilka lagts som en avdelning i mitten har skrivits av McCoy Tyner, Sonny Rollins samt Lee Konitz/ Ted Dameron.
Vackert formgivna cd:n innehåller ett fotocollage och en vers utformad kring livsfilosofi. Raderna präglas av en öppen attityd, ett stort mått av perception. Det väl avvägda samspelet på skivan indikerar påtaglig mognad och avspänd hållning. Blir varse att gitarristens för mig obekanta omgivning består av musiker som behärskar sina uttrycksmedel till fullo. De vet vad de vill uppnå, vilket uppfylls utan skönjbar ansträngning. Något som i sin tur genererar trivsam lyssning delikat och krispig. Kompet är mycket flexibelt och inkännande. Uppskattar de alternerande trumslagarnas spelstil. Basfeature förekommer i enstaka sekvens och Ascending med sin distinkt rytmiska figur har ett kortare trumsolo i sig. Janzon framför sin Letter Frpm J S B på duo med Melson. Apropå vibrafonisten idkas från hans sida mycket prydligt musicerande, ibland på gränsen till anemiskt. Hade önskat att det nätta soundet ibland vore mer uppseendeväckande.
Hör uppiggande tolkningar av standards, tre i rad, där tillförseln av energi och andra strukturer ska applåderas. Toppnoteringen mås i härliga framförandet av SubconsciousLee / Hot House. Vi får en utpräglad fin ballad. Kan sakna riffande sekvenser. Hade gärna hört mer av den teknik som förekommer i spänstiga Blue Frog Return. Märkligt nog associerar jag inte spontant till andra gitarrister när Janzons strängbändande absorberas, något som tyder på att musikern förmått vaska fram ett eget idiom. Låter som om han använder ungefär samma pedaler på nästan varje spår. Verkar vilja använda få effekter, istället förädla en lite dov och ren ton som inte byggts upp kring utdragna klanger.
Tycker om hur låtarna smälter samman och de lite kluriga kompositionerna med snarlika teman. Ackordföljderna kan överlag liknas vid att flanera, som ett kringströvande sound alluderande på albumets titel. Dock uppstår en paradox. I längden ter sig skivan aningen händelsefattig, tendenser till enformighet uppstår. Därav min tvekan – ändrade mig från ¤.a till 3+ – vid utdelandet av omdöme.