Super Mario Bros. Filmen
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Aaron Horvath & Michael Jelenic
Det finns två frågor som alltid återkommer: Hönan eller ägget? Och när skall det komma en vettig film baserad på ett tv-spel? En av frågorna må aldrig få ett tillfredställande svar, men de senaste åren har vi sett en klar förbättring vad gäller att göra spel till film, även om det också funnits riktiga stinkbomber som tv-serien baserad på Halo. De två filmerna om Sonic The Hedgehog förtjänar inte någon plats i filmhistorien, men det är funktionella och mestadels underhållande filmer. Nu senast har tv-serien The Last Of Us gjort stor succé genom att briljera gång på gång med kraftfull dramatik och briljant skådespel.
Att det dröjt nästan fyrtio år för Super Mario att bli en riktig biofilm måste ses som något av ett under. Om vi bortser från det historiska fiaskot från 1993 med en plågad Bob Hoskins i huvudrollen, har Nintendos spelfigurer varit fast på sina framgångsrika spelkonsoler med ett fåtal undantag som Detective Pikachu. Super Mario-spelen har inte heller något berättarmässigt underlag som lämpar sig att göra film av. Nintendo har alltid valt att prioritera spelsystem och spelglädje framför begripligt berättande. Att hävda att det någonsin funnits en bra berättelse i något av de många – och framgångsrika, spelen vore lika barockt som att påstå att Transformers-regissören Michael Bay gjort mer för filmkonsten än Alfred Hitchcock. Därför behöver filmens två regissörer Aaron Horvath och Michael Jelenic samt studion Illumination, ta sig vissa friheter. Detta gör att flera karaktärer stöpts om och inte är särskilt lika i beteendet, jämfört med det vi blivit bekanta med från spelens värld.
Eftersom det inte finns några exakta riktlinjer söker man inspiration från en rad olika håll. Inledningsvis påminner allt om ett färgglatt och actionpackat Seinfeld-avsnitt där de två bröderna Mario och Luigi drar runt i Brooklyn och tvingas uthärda sin dysfunktionella familj. Men den största inspirationen är Illuminations mest framgångsrika filmserier – Despicable Me och Minioner. Då filmen lämnar det oväntat autentiska och trovärdiga New York känns det många gånger som om Illumination klätt om sina gula och stökiga maskotar i en Mario-kostym. Den postmoderna och hetsiga humorn faller ned som ett november-regn, tempot är så högt att koffein framstår menlöst och flera av scenerna dränks av bekant pop- och rockmusik. Denna formula är framgångsrik av en anledning, något som den senaste Minions: The Rise Gru bevisade genom otroliga intäkter på nästan en miljard dollar. Allting är funktionellt och skänker filmen en familjär trygghet, något som kan behövas då det pågår full kalabalik på duken.
Samtidigt är det aningen fantasilöst att de två regissörerna inte vågar att ta ut svängarna mer och ge Super Mario en mer distinkt karaktär. Hur fantastiska och häpnadsväckande filmens fantasivärldar än är går det inte att komma ifrån att det hela känns bekant och aningen standardiserat vad gäller humor, ton och tempo.
Ett annat igenkännbart drag är hur karaktärerna färgats av sina respektive röstskådespelare. Ensemblen är sannerligen imponerande med Chris Pratt som Mario, Anya Taylor Joy som Prinsessan Peach och Jack Black som Bowser. Samtliga karaktärer må vara oerhört autentiska vad gäller det utseendemässiga, samtidigt är det både bisarrt och underhållande att deras ansiktsuttryck och mimik tycks vara modellerad efter de olika aktörerna. Den helt hysteriske Jack Black går fullkomligen bärsärkagång i rollen som den monstruösa sköldpaddan Bowser. En roll som må vara överspelad men oerhört underhållande. Men det är Anya Taylor Joy som verkligen skiner, från att mestadels ha varit en dam i nöd har Peach nu förvandlats till en målmedveten och stridsduglig actionhjälte som med Joys stämma blir minst lika central för berättelsen som Mario själv.
Och i actionscenerna hittar filmen en helt egen identitet. Animerade filmer må ha god energi men de får sällan mynna ut i ren och skär action. Men Super Mario Bros visar sig vara helt suverän då explosionerna smäller högre än det gångna decenniets samtliga nyårskvällar. Genom fantastisk komposition, följsam koreografi och stor fantasi skapas några av de mest imponerande och underhållande actionscener jag sett i en animerad film. Det är också här som kärleken till källmaterialet är som mest tydlig. Mängden referenser, stora som små, till de olika spelen är fler än antalet manliga skådespelare i familjen Skarsgård. Höjdpunkten är en helt obeskrivligt underhållande biljakt som känns som en ren hyllning till Mad Max: Fury Road, om denna hade utspelat sig i en värld där apor och svampmänniskor kunde köra gokart vill säga.
Slutligen måste filmens utseende lyftas fram. För första gången har Illumination kommit ikapp konkurrenten Pixar och presenterar en film som är visuellt fulländad. Förutom att efterlikna spelens distinkta visuella stil är animationen, ljussättningen och texturerna fullkomligt spektakulära att se på. Från första till sista rutan känns filmen otäckt påkostad och löjligt välgjord.
Detta gör att rutinen och den alltför bekanta berättartekniken kan ursäktas. Det är helt enkelt för underhållande och visuellt ståtligt för att inte kunna kategoriseras som en popcornfilm av första klass.