Air
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2023
Regi Ben Affleck
Ben Affleck har hittat ett sätt att göra populärhistoria till storskalig underhållning på bioduken, först med den strålande Argo och nu med Air. Afflecks skådespel må ha varit kontroversiellt, även om det förbättrats avsevärt de senaste åren, men som regissör har han alltid gjort enkla, engagerande och mycket intressanta filmer, bortsett från stolpskottet Live By Night.
Air är måhända ingen Argo men många gånger om en oerhört lättillgänglig och oväntat spännande film om något så absurt som en basketsko. Affleck har gjort sin skådespelarkarriär i en rad breda publikfilmer som många gånger, mötts av – rättfärdiga och befogade, sågningar. Men hans erfarenhet från det storslagna och lättsmälta har gett honom en unik förmåga att implementera samma typ av dramaturgi i sina egna filmer med stort effektivitet. Vad som egentligen är ett torftigt drama i en arkitektoniskt tråkig kontorsbyggnad blir till en spännande katt- och råttalek där sluga och inte helt sympatiska karaktärer är villiga att göra allt för att säkra ett kontrakt med Michael Jordan.
Affleck gör de olika affärsförhandlingarna och de interna striderna till
verbal action där karaktärerna verkar tävla i att häva ur sig maximalt antal svordomar per sekund, förolämpningarna är konstanta och alla knep är tillåtna i detta korporativa krig. Det hela går i en rasande fart och bäddas in i ett otäckt lyxigt soundtrack med artister som Dire Straits och Bruce Springsteen(!) vars licenskostnader skapar svindelkänsla.
Till detta följer mycket stabilt skådespel från samtliga inblandade. Affleck som börjat falla tillbaka i dåliga banor vad uselt skådespel anbelangar, med filmer som Batman V Superman, The Duel och praktfiaskot Deep Water, är nu tillbaka med en fånig men inspirerad tolkning av Nike-grundaren Philip Knight vars udda manér får Affleck att stortrivas. Matt Damon i rollen som den framfusige rekryteraren och scouten Sonny Vaccaro är solid men går på sparlåga. Damon har ironiskt nog börjat följa samma karriärbana som kollegan Afflecks tidiga karriär, med menlösa roller i än mer hopplösa filmer. De två riktigt solida rollprestationerna kommer från den alltid lysande Viola Davis och märkligt nog den komiskt lagda Jason Bateman. Bateman blir också filmens enda – och behövliga, emotionella ankare i en film vars största brist är att det helt saknas något djup, både känslomässigt och berättarmässigt.
För även om Ben Affleck förstår konsten att fängsla sina tittare genom breda penseldrag är han fortfarande bara en novis vad gäller att skapa karaktärer och berättelser som tål att analyseras och diskuteras. Filmens konflikter, bakslag och hårda förhandlingar är i slutänden alltför ytliga. Samtliga karaktärer är minst lika problematiska då de mer eller mindre förblir sina yrkesroller. Förutom Bateman, som i en scen blir mer än sin profession saknas det intimitet vad gäller att lära känna några av personerna. Den här grovhuggna personregin blir som mest beklämmande i ett par förvånansvärt högtravande och bombastiska scener där Matt Damon står på en imaginär sockerlåda och håller brandtal. Retoriken, ordvalen och framförandet är överdrivet bortom beskrivning vilket tvingar publiken till rysningar, av helt fel sort.
Sedan går det inte att undkomma det faktum att berättelsen är irrelevant. Även om det gjorts en rad filmer som på konceptuellt plan inte bör kunna engagera dramatiskt har regissörer som David Fincher – med mästerverket The Social Network, motbevisat detta. Skillnaden är bara den att skapandet av Facebook kan kategoriseras som ett avgörande moment för teknikutvecklingen medan skapandet av Air Jordan – som bäst, kan ses som intressant men knappast avgörande för någon förutom Nikes vinstmarginal och Michael Jordans eget nettovärde.
Därför måste det ses som något av en bragd att Affleck lyckas underhålla och intressera genom två timmar. Air må vara ytlig, enkel och missa en rad viktiga beröringspunkter, exempelvis hur sportligor och storbolag utnyttjar atleters förmågor för maximal profit – även om det görs ett hastigt inlägg kring detta i filmens final. Men Ben Affleck lyckas ändå övertyga med en stark entusiasm som smittar av sig på publiken. Förutom den kultförklarade The Office har vi nog aldrig sett såhär mycket dramatik och underhållning i kontorsmiljö.