Snorre Kirk
Top Dog
4
Inspelad i Köpenhamn november 2021
Producent: Snorre Kirk
Stunt Records
Mars 2023 (omslagsfoto: Annett Ahrends)
Top Dog heter elegant ljudande sjunde albumet från Snorre Kirk vars grupp existerat under en tioårsperiod. Kirk är en norsk trumslagare hängiven polerad swingtradition, bosatt och musikutbildad i vårt södra grannlands blomstrande huvudstad. Jag har som hastigast träffat honom utanför Stora Teatern efter konsert med Caecilie Norby, i Ljungskile under Sommarjazzveckan i förfjol och på Unity. Han omges här av Anders Fjeldsted på kontrabas, Mads Kjölby på akustisk gitarr, svenske pianisten Magnus Hjorth samt två alternerande fint spelande saxofonister.
På sju av tio spår trakteras smekande tenor av amerikanen Stephen Riley, på vars meritlista kan förtecknas att ha ingått i Mingus Big Band, samarbeten med Marcus Robert och Wynton Marsalis. samt släppt ett halvdussin egna plattor, varav flera på danska SteepleChase Records. Den andre är Michael Blicher som på fyra låtar antingen spelar alt- eller tenorsaxofon. Dansken har turnerat världen över med ett afrobeat-band. Har sett intressant dokumentär om saxofonistens trio med hammond-organisten Dan Hemmer och legendaren Steve Gadd.
Albumets samtliga låtar har komponerats av bandledaren som ur musikaliskt hänseende håller överraskande låg profil. Varje låt påminner avsiktligt om standards ur swingeran, exempelvis Four Brothers eller Yes Indeed. Sedda genom den linsen framstår hantverket som superproffsigt epigoneri. Fast lyssnar man noga märks att de avhåller sig från att kopiera. Inte utan att jag undrar om deras snyggt putsade sound satt direkt eller om flera tagningar behövde göras. I ballader broderas tjusigt av sammetslena saxofoner och med Boogie Rider knyts den blankpolerade säcken ihop med bluesigt Basie-stuk.
Inledande bluestolva kännetecknas av underbart ledigt groove, nästan kusligt likt en samling alster jag har på cd med giganterna Coleman Hawkins/ Ben Webster. Går näppeligen att spela mer avspänt. Följs upp med avsevärt hetsigare rytmer med Fjeldsted och Hjorth i framsätet. Snorre Kirk agerar uppbackande primus motor, manövrar sig längst fram i ett marschbeat i låt med passande titeln Showtime. I den läckra harmonik som omgärdar Meditations In Blue glänser svensken vid flygeln genom att påvisa hur det kunde låta om mästarliga melodimakare som Oscar Peterson och Duke Ellington. Stilidealet ska genomgående annars vara Count Basie och hans rytmsektion.
Låtarnas tempo varieras avsevärt, från långsamt svävande till ystra tongångar rotade i swingepokens banbrytande år. När det går undan tas täten av virveltrumma och flink gitarrist. Ska poängteras att ljudet är superbt, man bäddas in i attraktiv akustik. Enda skälet till att inte allra högsta betyg utdelas är avsaknaden av friktion, något som bryter av. Top Dog är ett helgjutet album stöpt i en oklanderlig form. Men det har inte resurser nog att göra outplånligt intryck, når inte tillräckligt djupt.
obs bilden ovan från Snorre Kirk Artist Page på facebook (fotograf okänd)