Recension

Filmrecension: Daaaaaali! – som om Dali hade ett finger med i filmens produktion

14 januari, 2026 by Rosemari Södergren

Daaaaaali!
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Quentin Dupieux

En knasig, absurd film där tid och rum snurrar runt och vrider och vänder på berättelsen på ett suveränt underhållande och tankeväckande sätt. I centrum står konstnären Salvador Dali och en ung kvinna som omskolat sig från arbete som apotekare till journalist vars stora dröm är att få göra en intervju med den stora Dali.

Det är roligt, komiskt, knäppt och ger många skratt men samtidigt sätter det igång många tankar.

Att intervjua Salvador Dali visar sig vara en utmaning av stora mått. Han har ett ego som är tiodubbelt större än de flesta narcissister. Till det vävs en katolsk prästs dröm som –

Salvador Dalis konst går nog inte att se oberörd. Han vrider ut och in på verkligheten. Därför känns det som att en film som gör likadant är rätt berättelse för att göra honom rättvisa. Det är inte en film där regissören står med mössan i hand och ödmjukt bugar för den stora konstnären, tvärtom får skildras han som en enormt egofixerad man som gör gigantisk stor affär av sig själv. Hur väl det stämmer med verkligheten vet nog bara hans närmaste. Däremot försökte han nog ofta sprida den bilden av sig själv.

Filmens svenska distributör skriver om filmen:
Quentin Dupieux (Otroligt men sant) har skapat en sann falsk biopic fylld av visuella gags från Salvador Dalís surrelistiska världar i en drömlik, meta-narrativ hyllning till konstnärens excentriska persona och det omöjliga i att fånga honom på film.

Det är en beskrivning som säger mycket. Det är underhållande, surrealistiskt, drömlikt och helt rätt sätt att hylla en excentrisk konstnärssjäl som nog var omöjlig att skildra, egentligen. Men filmen träffas så rätt och det känns som om självaste Salvador Dali själv var med på ett hörn, någonstans från den andliga dimensionen hade han ett finger med i att skapa denna film. Han var ju mycket intresserad av film. Wikipedia tar upp detta:
Utöver måleri omfattade Dalís praktik även film, skulptur, fotografi och text. Han samarbetade med Walt Disney kring den Oscars-nominerade tecknade kortfilmen Destino, som släpptes postumt 2003. Han samarbetade också med Alfred Hitchcock i arbetet med filmen Trollbunden (Spellbound).

Och den som kan mycket om Dali kommer att hitta många roliga poäng och får en extrastor behållning av filmens många underbara lustiga absurda surrealistiska scener och bilder.

Helgjutet med anstrykning av americana – Take Me Home med Eva Hillered

12 januari, 2026 by Mats Hallberg

Eva Hillered

Take Me Home

Producenter: Eva Hillered & Ruben Engzell ((2, 3, 6), Jerry Sillah (1, 4, 5) och Peter Sund

Hill Songs

Releasedatum: 1/5 2025

I fjol recenserades skivan Orossjäl vars låtar, om jag minns rätt, ingår i en självbiografisk föreställning om tre generationers kvinnor. Då beskrevs Eva Hillered som en duktig doldis. Finner ingen anledning att byta ut mitt omdöme. Den med mig jämnårige singer-songwritern har släppt tio album i eget namn utan att få något definitivt genombrott. Hon har försörjt sig som körsångerska och coach i sång och låtskrivande, är vd och grundare av Sångskolan på nätet och var med om att bilda skivbolaget Diva. Hillered ligger bakom ett knippe uppsättningar i kabaréns eller musikteaterns form och har engagerats av Riksteatern. Har tyvärr inte hört henne live fast jag såg på hemsida att hon i fjol gästade både PorterPelle och KOM Bar i Majorna. På senare år har hon samarbetat med flera amerikanska artister och musiker. Och av andra lyckade projekt kan nämnas trion True North där den för mig bekante Patrick Rydman ingår och det omfattande samarbetet med Annika Fehling.

Jag införskaffade när det begav sig hennes lovordade debut på cd från sent 80-tal liksom (i ett senare skede) uppföljaren, bägge utgivna på Record Station. Tack vare Inte varför utan hur producerad av Eva Dahlgren och Anne-Grete Preus Grammisnominerades artisten i kategorin ”bästa nykomling”. Hon har gått körpedagogisk utbildning vid Ljungskile folkhögskola och musiklärarlinjen på Musikhögskolan i Göteborg. Under tiden i Göteborg spelade hon bland annat i Göteborgs Musikkollektiv, en föregångare till Kurt Olssons Damorkester som uppstod tillfälligt igen för ett par år sedan som förband till Håkan Hellström på Ullevi (jag var där den gången). Kvinnan från Bromma har i omgångar turnerat i Europa och USA.

Att jag vill uppmärksamma en cd som legat i mina högar av recensionsex så här långt efteråt, beror på att skivan med uppseendeväckande kort speltid (som en expansiv ep) innehållande sju engelskspråkiga kompositioner, varav två covers visade sig ha uppenbara kvalitéer när jag lyssnat ett par gånger i hörlurar. Därav beslutet om senfärdig recension trots att Hillered fick sexton recensenter att reagera positivt i somras. Ska påpekas att jag saknar info om såväl sättning som vilken/ vilka studios som använts.

Take Me Home framstod som en självklar titel när Hillered slogs av hur många texter som hade ett dylikt motiv, varje låt kunde inordnas i ett emotionellt landskap av att vara hemma. Vindlande sånger handlar, enligt hennes utsago, om att hitta tillbaka till sitt hjärta där medryckande melodier kontrasterar mot melankoliska. Genremässigt kan musiken denna gång placeras i en tämligen osvensk stil som omfamnar alt country, visa, folk, indie och americana. Målet är att få lyssnarna att lyfta av egentillverkade låtar, av det hantverk som varit en livlina för henne sedan inträdet i tonåren och kamp mot depression som då uppstod. I musiken kan hon visa sig såväl rebellisk som sårbar. Ska för egen del lägga till att jag sällan analyserar texter, särskilt inte om de skrivs på engelska. För mig är sound och känslor de emanerar vad som triggar igång mitt lyssnande. Enligt pressreleasen är Take Me Home en resa i längtan och mod.

Mina kollegor famlar efter relevanta jämförelser. Lite fantasilöst droppas namn som Emmylou Harris, Joni Mitchell och stänk från Rickie Lee Jones. När rösten utsträckt svävar i högt register kan jag instämma i associationen till Rickie Lee Jones som jag haft förmånen att se från tre scener och till och med träffa utanför Göteborgs Konserthus. Hillered ger onekligen ett autentiskt intryck och äger en stämma som berör, men i ärlighetens namn saknas de distinkta drag vilka identifierar ovan nämnda storheter. Då framstår referensen till Marie Bergman som betydligt mer rimlig jämte den till Py Bäckman som hon utgjort vokal bakgrund till.

Minialbumet rymmer skiftande temperament vilka skiner likt likt fasetter var för sig. Så ur den aspekten består det snarare av sammanfogade delar än ett sammanhållande verk, en helhet. Två covers görs och tre konstellationer av producenter förekommer. Fast det går ändå att urskilja ett gemensamt mönster, en övergripande vision som styrt skapelseprocessen. Har förstått att ett par singlar härifrån skördat framgång, vilket är fullkomligt logiskt eftersom den erfarna artisten behärskar formeln för att skriva material med hitpotential.

Titellåten skriven i samarbete med Jerry Sillah inleder. Stimulerar genom sitt up tempo-beat vars beståndsdelar är (tror jag) nylonsträngad akustisk gitarr, slingor på keyboard, vispar, ståbas och pålägg av extra stämma i refrängen. Forgiveness av Patty Griffin ska framhållas för att det är en kärleksfull, rent av strålande tolkning. Griffin som nog inte är så känd hos oss verkar ha varit en viktig influens vars häpnadsväckande cv innefattar såväl Grammy som Lifetime Achievment Award utdelat vid Americana Honor & Award. Följs upp med ytterligare en oklanderlig cover, nämligen Get Out Of This House av Shawn Colvin från 1996, också en mycket meriterad artist och låtskrivare som exempelvis tilldelats hela fem Grammys ( en för debutalbumet jag har på vinyl i samlingen) och nominerats ytterligare sju gånger. När man lyssnar på Colvin inser man varför hon utgjort en inspirationskälla för Eva Hillered. Jerry Sillah står för produktionen på dessa två utvalda covers. Get Out Of This House med sitt energiskt rytmiska driv färgas föredömligt av cello och stråkar för att övergå i osedvanligt taggig rockig atmosfär. Skivans kontraster illustreras allra bäst av hur ett distat gitarrsolo avlöses av en innerlig ballad i vilken två olikt klingande gitarrer ger en påtaglig stereoeffekt i hörlurar. I Horses, ännu en vägvinnande dänga, tycker jag mig höra ett finstämt stränginstrument (mandolin?) och blir förtjust i ypperligt stick på piano.

Ljudet är synnerligen tillfredsställande med sången i framkant. Hillered övertygar vokalt med sin vibrerande, stundtals stretchande stämma, ger uttryck för en nerv och lidelse som fångar en.. Endast i finalen betitlad Water producerad av Peter Sund kantrar anrättningen en smula. Då uppstår alltför otyglad passion. Marginell invändning mot en i övrigt mycket gedigen kollektion av låtar.

Skammens förödande konsekvenser skildras strålande med församlingsarbete som nav – 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater

11 januari, 2026 by Mats Hallberg

Text och regi: Pauila Stenström Öhman

Scenografi/ ljusdesign: Charlie Åström

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Musik: Saemundur Grettisson

Kostymdesign: Karin Weststrand

Maskdesign: Althea Jiltelius Franconeri (praktikant)

I rollerna: Jonatan Rodriguez, Elin Skarin, Caroline Söderström och Ove Wolf

i samarbete med Lumor Teater

Urpremiär: Lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/12 2025

Spelas till och med 7/2

För att en arbetsplats ska fungera krävs en god organisation som satt sig och inte ändras stup i kvarten. Därtill tillräckliga resurser jämte en tydlig struktur med fördelning av ansvar, där varje anställd vet vilka krav denne förväntas uppfylla. I ett sådant scenario finns inplanerat höjd tagen för ett visst mått av problem, bortfall och struliga situationer. Även när viss procent av personalen inte är produktiv eller när olika viljor kolliderar måste verksamheten flyta på, vilken den förundransvärt nog gjorde på min senaste arbetsplats tack vare fungerande rutiner. Relaterat till mina drygt trettio år på en stor arbetsplats, nämligen Postterminalen en halv kilometer från Centralen med på tok för många omorganisationer. Hos oss var verksamheten igång dygnet runt nästan varje dag i veckan. Jag som mesta tiden jobbade natt vet vad detta innebar för oss på golvet och hur krångel hanterades. Utvärderade också verksamheten vid behov i egenskap av facklig redaktör och förtroendevald i Samverkan. Vi var beroende av fungerande teknik, klok arbetsledning och kompetenta kollegor som kunde samarbeta och var förhållandevis plikttrogna. Olämpliga chefer och alltför många godtyckliga förändringar orsakade minst lika mycket trubbel som driftstopp på maskiner, försenade transporter och schismer.

Anledningen till att jag efter att ha sett 7 sorters tystnad (8/1) började fundera på jobbet jag pensionerade mig ifrån för sju (!) år sedan, är att nyskrivna pjäsen byggd på djupintervjuer speglar en liten arbetsplats i allmänhetens tjänst. Närmare bestämt en ospecificerad svensk kyrka och församlingsverksamheten knuten till den. Kan tyckas underligt att dessa tankar kom i omlopp av ett händelserikt drama med stort persongalleri, vars tematik kretsade kring att bära känslor av skam inom sig istället för att tala ut. Och vad sådant beteende riskerar att leda till när man varken vågar eller kan anförtro sig åt någon man litar på. Anmärkningsvärt nog gör en diakon (Ove Wolf) ett stort nummer av att bikt erbjuds, fast i motsats till katolicismen lockar servicen inte alls.

Paula Stenström Öhman är en av konstnärliga ledarna för teaterkompaniet Lumor, vars aktiviteter gjort bestående intryck på tiljor i landet senaste tjugo åren trots att egen scen saknas. På Folkteatern blev jag närmast golvad 2016 av prisade People Respect Now vars tragikomiska upprullning av intrig sker i skolmiljö. Ett par år senare hade det blivit dags att på Stadsteatern i Göteborg utsättas för dramatikerns raffinerade relationsdrama Allt gott i världen, om den för Sverige omvälvande och minst sagt påfrestande flyktingkrisen, numera flitigt refererad till . För ett par år sedan såg jag förvirrande deckargåtan Content á la Twin Peaks, tyvärr ett intetsägande verk. En Lumor-produktion men ingen plump i protokollet för Stenström Öhman eftersom hon inte var delaktig. Lumor uppehåller sig främst kring sociala och filosofiska ämnen, ofta baserade på dokumentärt material.

Kvinnan bakom fängslande manuset med sina rapsodiska uppbyggda tablåer ville utforska fenomenet tystnadskultur. Kan vara på sin plats med ett klargörande. Pjäsen belyser inte visselblåsares öden. Nyanserna av tystnad speglar skav vid middagsbord utifrån svek och övergrepp. Trauman döljs för att upprätthålla fasaden. Om den ändå rämnar är det fortfarande långt ifrån säkert att individen avslöjar hemligheten som legat och gnagt, gjort så ont. När utfallet blir fatalt klandras omgivningens passivitet och oförmåga att observera tydliga tecken. Dock, personerna i fråga är sig själva närmast och kan anse att priset är för högt, att sanningen svider mer än gör densamme fri. Lillasyster Rakel spelad av Elin Skarin är skenbart det mest grava fallet med sin stumhet. Förvånande att dessa brottstycken av speglingar inom pjäsens intrikata ramverk av relationer (”kopplingsschema finns i programblad), primärt utöser självdestruktivitet istället för ondskefulla gärningar – hade varit det mest sannolika. Således roteras dramat med ett myller av scener under tre timmar (inklusive paus) i en psykologiskt högintressant omloppsbana, istället för at bli till en thriller eller gastkramande skräckis.

I intervju kallar Paula Stenström Öhström sin vindlande, fragmentariska konstruktion för en skammens loop och en socialsurrealistisk pjäs. Farliga tystnaden liknas vid arvsynd. Att hon lägger ut texten om sitt senaste verk i just Kyrkans tidning kan vara en orsak till att 7 sorters tystnad helt bortser från kritik mot Svenska kyrkan, inte minst Kyrkorådet och Ärkebiskopars ställningstaganden som inneburit att åtskilliga valt att lämna på grund av woke-marxismens hyckleri och samröre med Islamic Relief. Däremot antyds stress, intriger och helt enkelt en så alarmerande arbetsmiljö att präst och diakon är yrken som ligger i topp vad gäller risken att bli långtidssjukskriven.

I centrum står den pressade prästen Ingela (Caroline Söderström) och hennes buttre sidekick diakonen/ organisten framställd med tillknäppt bravur av Ove Wolf. Detta försåtligt kommenterande kaffemonster beter sig som en energitjuv av rang. Övriga uppemot femton roller får vi beskåda i fragmenterad tappning. Två småkära konfirmander och deras familjer återkommer liksom a-lagaren Klasse på parkbänken och och en kyrkväktare. Vidare förekommer exempelvis personal från Socialtjänsten, en volontär, kantorn Mari tillbaka från sjukskrivning samt syskon med respektive och x vilka ska begrava en far. Inte utan att det blir en smula rörigt att hänga med i svängarna som publik. Att studera ”kopplingsschemat” underlättar förstås förståelsen. Upplägget med att lansera handlingen i en mycket utförlig cirkelrörelse är raffinerad. leder oss till slut fram till den avgörande händelse som bevittnas och kommenteras i pjäsens inledande skede. Otroligt många och snabba klädbyten sker.

Ni märker att uppsättningen stimulerade, gav upphov till massvis med tankar. Rekommenderar att man går och ser om den för att uppfatta fler raffinerade detaljer. Ljud- och ljusdesign bidrar skickligt till att hålla greppet om åskådaren. Scenografin är ytterst sparsmakad, kan kallas minimalistisk. Skådespelarna flyttar kontinuerligt på fyra stolar för att bilda olika formationer, vrider på de vikväggar vilka inramar scenen. I samspel med den ansvarige för ljus skiftar dessa från vitt till svart och tillbaka. Kan också bli till speglar. Avsikten med dessa närmast maniska beteenden blir ibland lika oförklarlig, som för många av oss, tron på en Gud. Sprider en gåtfull aura över uppsättningen. I övrigt finns knappt någon rekvisita utöver sjuarmad ljusstake som tas fram när det citeras ur Uppenbarelseboken. Ljudläggningen av dramatiken är varsamt utförd med finess, likaså Saemundur Grettissons musik. Han har använt samplingsteknik, utgått från sound i kyrkans värld med orgel, piano, körsång och spelat in hur klangen kyrkorum låter. Vidare ska påpekas att toner ur Dylans katalog förekommer upprepade gånger.

Trots allt skav och gnabbande innehåller manus en hel del roliga repliker vilka lättar upp det dystra grundackordet. Att få till dylika växlingar utan att det blir krystat eller överdrivet publikfriande är en konst dramatikern behärskar till fullo. Dråpliga humorn berikar, förtar inte allvaret i budskapet. Att 7 sorters tystnad inte bara är ”sakral och suggestiv” för att citera en allittererande kollega, utan också rymmer befriande skratt bör betonas. Utan att ha överblick vill jag tro att pjäsen tillhör det absolut bästa som Paula Stenström Öhström åstadkommit. Här finns så många verkningsfulla dimensioner, så många trådar att fundera över. I pusslet som läggs undrar man över prästens ångest. Vacklar hon i tron eller är det driftstyrda impulser som är orsaken?

Medveten om att alldeles för mycket utrymme ägnats åt stoffet, idéerna som präglar manus. Utan en ensemble som i varje moment utstrålar närvaro skulle det kunna bli segt. Några gånger är man inte ens helt klar över vem som gör vilken biroll, vilket säger mycket om nivån. Antar att just denna kvartett inte agerat tillsammans tidigare. Men här kuggar de i varandra exemplariskt.

Uppmärksammade kroppskonstnären Elin Skarin som setts i Kikkiland och gjorde avtryck i hajpade Europa efter regnet och i fjol deltog i seminarium på Stadsteatern på temat olydnad, ombesörjer här jämförelsevis ett knippe nedtonade och påklädda gestaltningar. Ove Wolf ges oftast resonerande roller med en tendens att agera buffligt. Han är i sitt esse som föraktad storebror i skinnpaj och inkännande motsats mottaglig för svängningar i egenskap av konfirmand. Wolf som tillhör Backa gör en av sina styvaste bedrifter på senare år. Caroline Söderström motsvarar perfekt kravspecifikationen för en regissör på jakt efter en aktris pendlande emellan stark och sårbar. Förutom att porträttera prästen i blickfånget gör hon volontären/ mamman Cia, Harriet (mormor/ mamma) samt hustrun Pirjo ingående i sällskapet som kommit till begravning. Hennes diktion, tajming och avväga rörelser är minnesvärda. Har förmodligen recenserat henne i ett tvåsiffrigt antal större roller inklusive en fängslande monolog på samma scen.

Mycket beröm är redan utdelat. Har ändå sparat den mest magnifika till sist som grädde på moset: Jonatan Rodriguez som medverkat i uppsättning på Backa och i huvudroll i Romeo och Julia på Stadsteatern (troligen recenserad i Ny Tid 2007). Han har mest varit verksam i Stockholm utöver ett antal jobb för tv och filmproduktioner. Insatsen på Lilla scen är enastående! Vilket häpnadsväckande register 49-åringen förfogar över. Betydelsefulle sanningssägaren Carlos, vars brytning gör monologerna omöjliga att uppfatta i sin helhet, har förekommit i tidigare pjäser hos Lumor. I 7 sorters tystnad exekveras ytterligare fyra biroller med suverän precision. Ett par av dem – Klasse på bänken och framför allt BUP-Monika – levereras med total tonträff. Snacka om att med röst och mimik ge åskådarna en uppvisning i varianter på utmejslade anabbporträtt.

Pressfoton: Ellika Henrikson

Filmrecension: The Little Sister – undviker komplicerade frågor

9 januari, 2026 by Rosemari Södergren

The Little Sister
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Hafsia Herzi

En berättelse om om tonårsflicka som undersöker sin sexualitet. Huvudrollsinnehavaren Nadia Melliti fick pris för skådespelerska och filomen vann årets Queer Palm i Cannes. Filmen fångar mycket trovärdigt och igenkännbart en tonårings vilsenhet i sitt sökande, men samtidigt förundras jag över att det fortfarande är så att om man visar en mängd olika sätt homosexuella, i det här fallet framför allt lesbiska kvinnor, kan ha sex så blir dt automatiskt en succé i queer-sammanhang. Har man inte samma krav och förväntningar på dramatikens kraft i filmen som skildrar olika homosexuella sammanhang? Har vi inte kommit längre?

Nadia Melliti spelar Fatima, en 17-årig flicka, yngst av tre systrar i en familj i Frankrike med rötter från Mellanöstern. Fatima är en kavat 17-öring som helst hänger med killarna i klassen. Hon är duktig på fotboll och hon går helst i bekväma kläder som träningsbyxor och är inte mycket för att sminka sig. En dag blir hon beskylld i skolan för att vara lesbisk. Det sätter igång en process inom henne och hon börjar utforska det lesbiska. Skaffar en app för att träffa lesbiska, går på klubb för lesbiska med mera.

Mycket som sägs under ytan där vi som tittare får dra egna slutsatser tolka själva. Det är både positivt och negativt. Jag tycker att filmen därför också fuskar förbi en del frågor och situationer. Fatimas sökande startade i gymnasiet men vi får inte alls se hur det påverkar hennes situation i skolan för plötsligt går hon på universitetet istället och där är allt tillåtet och ingen bryr sig om vilken sexuell läggning någon har. Fatima är troende muslim och enligt den imam hon har ett samtal med får hon bekräftat att homosexualitet är fel enligt såväl islam som judendom och kristendom. Men hennes relation till islam skildras mycket ytligt i filmen. Inte heller hur familjen och hennes relation till sina två systrar och sin föräldrar eller om hon har övrig släkt får vi veta särskilt mycket om. Jag tycker filmen har fokuserat mest på det sexuella och bara väldigt lite på det känslomässiga och den personliga utvecklingen hos Fatima.

Filmen bygger på Fatima Daas autofiktiva roman ”“La petite dernière” (på engelska översatt till The Last One), och handlar om en ung kvinna med algerisk bakgrund som navigerar mellan sin tro, sin familjs förväntningar och sin sexualitet. I Sverige heter boken ”Lillflickan”.

Filmens styrka är dess skildring av hur vilsen en ung människa kan känna sig. Det finns så många alternativ till hur den tonåring kan välja att utvecklas för att bli den vuxne hon eller han eller hen vill bli, vill vara. Hur hitta sig själv? Fatima verkar lättpåverkad och har svårt att stå emot andra starkare viljor. Det är också något många kan känna igen. Men det som gör att filmen inte blir ett mästerverk är att den lite fegt undviker mer komplicerade frågor. Nadia Melliti är dock strålande duktig i rollen som Fatima.

Filmrecension: Sound Of Falling – prisad men lite för mycket ambivalens

7 januari, 2026 by Elis Holmström

Sound Of Falling
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Mascha Schilinski

Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – förutom äran att representera landet, belönats med jurypriset från Cannes filmfestival. Förhandssnacket har varit lyriskt och öronbedövande positivt. Nog finns här aspekter värda att applådera och även bli imponerad av men som helhet blir det långtifrån så fulländat som beundrarna lovat.

När en film aktivt väljer att bryta mot alla trender och gå utanför de flesta kommersiella normer brukar också begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad gäller produktionen utan också för publiken, några av filmvärldens bästa exempel har varit prövande och långtifrån lätta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att innehållet är djupt prövande. Båda dessa beskrivningar passar ypperligt för Sound Of Falling. Detta är tveklöst en av 2025 års mest svåra och enigmatiska projekt, inte bara för det osedvanligt långsamma och utdragna tempot, filmen använder en ickelinjär berättarstil där de olika narrativen delar få kopplingar bortsett från miljön. Vad som dock får det hela att inte bli fullkomlig – och outhärdlig, navelskådning är filmens atmosfär och – ofta, fantastiska visuella egenskaper.

Det sägs att en films faktiska utseende sällan kan väga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling är det omöjligt att inte erkänna att utan det trollbindande fotot eller de smärtsamt intima närbilderna skulle vara en avsevärt sämre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon där varenda sekvens såg ut som en tidstypisk oljemålning. Även här framstår bilderna som mysteriösa tavlor där det vi beskådar måste processas åtskilliga gånger för att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en nästan hypnotisk atmosfär som blandar obehag, klaustrofobi och rädsla för det okända.

Den makalöst täta stämningen lovar gott tidigt, flera gånger om känns det som att regissören Mascha Schilinski laddar upp inför något storslaget, där hon tar filmen vidare till en storslagen stratosfär är allt arbete känns värt mödan. Denna belöning vägrar dock infinna sig, detta då filmens oerhört fragmenterade och gåtfulla persona gör det närmast omöjligt att hitta en röd tråd, inte bara strukturellt utan också tematiskt och emotionellt. Det finns övergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samhället, hur patriarkala strukturer hämmar oavsett tidsperiod men allt är så pass dolt att det behövs en arme av forensiska tekniker för att få fram det.

Sound Of Falling blir istället ett sorts pussel där bitarna ständigt rör sig, inte för att addera något av berättarmässigt värde utan för att försöka addera onödig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationskälla vad gäller att överlåta mycket av tolkningarna till publiken. Men där Tarkovskij var en mästare i att faktiskt omsluta frågorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten kändes komplett lämnar Schilinski så pass mycket löst och otydligt att intresset snart falnar. De olika berättelserna varierar också kraftigt vad gäller intressenivå, där ett par lyckas att vara både suggestiva även otäcka är andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. Många gånger känns det hela överambitiöst och långtifrån så slipat som filmen vill ge sken av, istället framstår filmens gåtfulla karaktär som ett rätt pretentiöst kamouflage för att dölja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen.

Genom den delvis makalösa stämningen och flera moment som är hårresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen över mållinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, än mindre de stora förhoppningar som den faktiska filmen flera gånger ingjuter. Istället blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat fulländas med en gnutta mindre ambivalens.

Recension

Footer

Om oss