• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Veronica Maggio på Stadion – nu börjar det likna något

22 augusti, 2026 by Redaktionen

Veronica Maggio och Håkan Hellström Foto: Lea Johansson Maliniemi

För en vecka sedan såg jag Veronica Maggio på Way Out West och gick därifrån med känslan att hon hade blivit lite för bekväm i sitt eget uttryck. Ett proffs, absolut. Låtarna satt. Publiken sjöng. Men det kändes som om utvecklingen hade stannat upp.

På Stadion är det som om någon tryckt på en knapp.

Det här är så mycket mer.

Det börjar med Veronica Maggio, men ganska snart växer konserten till något betydligt större. En stor kör. Stråkar. Gäster. En scenproduktion som faktiskt utnyttjar arenans storlek. Och framför allt: en känsla av att det här är en händelse.

Det är skillnaden mot Way Out West.

Där var Maggio en av många stora artister på en festival. Här är det hennes kväll. Hennes publik. Hennes låtar. Hennes Stadion.

Och hon tar den.

När stråkarna kommer in och förstärker de stora känslorna blir Maggios låtar plötsligt större än de brukar vara. Körerna lyfter refrängerna från allsång till något nästan hymniskt. Det finns en tyngd i arrangemangen som gör att låtar man hört hundratals gånger plötsligt får nya konturer.

Sedan kommer gästerna.

Och så kommer Håkan Hellström.

Det är svårt att överdriva vad som händer när han kliver upp på scenen. Stadion exploderar och när Håkan och Veronica möts blir det precis den där sortens ögonblick som arenakonserter är byggda för. Publiken tappar det fullständigt.

Men det bästa är vad som händer efteråt.

Håkan lämnar scenen, men han lämnar kvar energin.

Plötsligt har konserten växlat upp. Det är som om någon sparkat igång en motor som redan gick på högvarv. Tempot, publikkontakten och ösigheten tar fart och Maggio rider på vågen resten av kvällen.

Och då fungerar också de stora hitsen på ett helt annat sätt.

”Jag kommer”, ”Satan i gatan”, ”Sergels torg”, ”Måndagsbarn” – det är inte längre bara låtar som publiken kan. Det är kollektiva minnen. När 32 500 människor sjunger tillsammans blir det nästan löjligt effektivt.

Det är också här jag måste omvärdera min recension från Way Out West.

För kanske var det inte Veronica Maggio som stod still.

Kanske behövde hon bara en större kostym.

På Stadion får hon den. Och plötsligt känns det som att hennes popmusik faktiskt har plats att växa. Kör, stråkar, gäster och den enorma publiken gör något med låtarna. De blir pampigare utan att förlora det där personliga som alltid varit Maggios styrka.

Det finns fortfarande partier där konserten tappar lite fart. Alla låtar når inte samma höjder och ibland blir det mer traditionell arenapop än magi.

Men topparna är riktigt höga.

Och mot slutet är det svårt att inte kapitulera.

Det här är Veronica Maggio i det format hon uppenbarligen är byggd för.

Inte bara en skicklig popartist.

En arenartist.

En vecka efter Way Out West har hon gått från tre plus i min bok till något helt annat.

En stark fyra – på väg mot femman.

Och kanske är det just det mest imponerande:

Jag gick från Stadion med känslan av att jag vill se henne igen.

Det gjorde jag inte efter Way Out West.

4/5 – och den här gången är femman inom räckhåll.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Avantgardet – ett väckelsemöte på Mosebacke

22 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Det finns få svenska band som kan få en konsert att kännas som en gemensam överenskommelse mellan scen och publik. Avantgardet är ett av dem.

På Mosebacketerrassen blir det snabbt tydligt att det här inte ska bli någon vanlig konsert där bandet står på scen och publiken står framför. Redan under första låten hinner Rasmus Arvidsson göra två svängar ut bland publiken. Och det är bara början. Under kvällen blir det många fler.

Det är nästan som om scenen är för liten för honom.

Eller som om publiken är för viktig för att bara stå framför.

Mosebacketerrassen är dessutom en perfekt plats för Avantgardet. Stockholm ligger som en kuliss bakom scenen, sommarnatten breder ut sig och från scenen kommer den där alldeles speciella blandningen av desperation, samhällsilska, hopp och livsglädje som blivit bandets signum.

Det är svettigt. Det är stökigt. Det är intensivt.

Och framför allt är det levande.

Efter tio år, elva album och hundratals spelningar finns det naturligtvis en enorm rutin i bandet. Men det fina är att rutinen aldrig känns som bekvämlighet. Rasmus Arvidsson sjunger fortfarande som om varje ord är viktigt och publiken svarar med en närvaro som gör att gränsen mellan scen och salong nästan försvinner.

Det är svårt att stå bredvid när hela Mosebacketerrassen sjunger med.

De nya låtarna från United States av Sverige får ta plats, men det är blandningen med den äldre katalogen som gör kvällen komplett. ”Framåt habibi”, ”Alla känner apan”, ”Häll ut” och ”Hansa City” sitter där de ska, medan de mer explosiva ögonblicken får publiken att både hoppa och skrika.

Och så finns det där ständiga hoppet.

Avantgardet kan sjunga om ett Sverige som gått sönder, om människor som står utanför och om allt som skaver. Men live blir musiken paradoxalt nog något väldigt positivt. Ett kollektivt långfinger åt uppgivenheten.

Vi är här. Vi sjunger. Vi fortsätter.

Det är kanske därför Rasmus måste ut i publiken hela tiden. Avantgardet handlar aldrig riktigt om fyra personer på en scen. Det handlar om alla som står där tillsammans.

Ibland blir konserten något mindre fokuserad och några låtar flyter ihop. Men när bandet träffar rätt finns det få svenska liveakter som kommer i närheten.

Och de träffar rätt väldigt ofta i kväll.

När sista tonen klingar ut känns det nästan märkligt att återgå till att vara åskådare.

Avantgardet lämnar inte bara en scen.

De lämnar efter sig ett slags kollektiv baksmälla.

En stark 4/5.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Briljant Bornell största behållningen i dialogdriven redogörelse – Nadim på Göteborgs Stadsteater

22 augusti, 2026 by Mats Hallberg

pressfoto Jonas Kündig

Manus: Lisa Lindén (fritt efter bok av Nadim Ghazale och Sara Nygren)

Regi: Fredrik Evers

Scenografi: Evelina Björnqvist

Kostymdesign: Frida Fredriksson

Maskdesign: Marina Ritvall

Ljusdesign: Mikael Blohm

Ljuddesign: Marcus Lilja (även musik)

Koreograf: Vinga Magnusdotter

I rollerna: Ashkan Ghods och Elin Bornell

Urpremiär: 15/8 2026 Stadsteatern Lilla scen

Spelas till och med 19/9 (spelas på turné och på Borås Stadsteater)

I samarbete med Borås Stadsteater

Först några påpekanden. Eftersom premiären krockade med WOW såg jag nästa föreställning 20/8. Ska sägas att också den var slutsåld. Organisationen Kompis Sverige hade bokat ett ansenligt antal biljetter. En lite irriterande omständighet var att personalen väntade fem-tio minuter efter utsatt tid på tre eftersläntrare, trots att vikten av punktlighet tydligt anges. Titeln på dramatiseringen baserad på Nadim Ghazales självbiografi lyder -min väg från flykting till hela Sveriges polis. En underrubrik som objektivt sett tyder på en grandios självbild. Eller kan den indikera på att han menar att andra såg honom som en representant för personer komna från MENA-regionen och gjordes till någon han inte gjorde anspråk på? Ghazale tog sig med sin mamma och bror mödosamt till Sverige och flyktingförläggningen Backamo (i närheten av Ljungskile) 1987, från ett Libanon söndrat av inbördeskrig, när han var fem år. Vi får inträngande brottstycken av den historik han formats av.

Att man bestämt sig för att just nu sätta upp berättelsen kryddad med vissa av åsikterna, vilka Nadim tillägnat sig under uppväxten och under sina sjutton år som polis på olika positioner, kan absolut ses som ett skarpt ställningstagande i valrörelsen. Agendasättande och motsatsen till den mångfald som officiellt förespråkas av våra kulturinstitutioner. Det mest famösa uttalandet handlar om att han utmålat Sveriges näst största parti som rasistsvin och ännu grövre tillmälen. När dylika offentliga uttalanden kritiseras blir reaktionen från den skyldige att han är utsatt för hatkampanj. Lyckligtvis är den värsta polemiken mot förment privilegierade bortrensad i manus. Dock kvarstår en en del anklagelser om rasism från svenska samhället och befolkningen. Han ska enligt uppgift ha pudlat för en del av hatretoriken. Till skillnad från när han lagt ut texten i tv och radio kan självinsikt och ödmjukhet skönjas i dramatiseringen av Lisa Lindén.

Ghezale som numera är föreläsare istället för polis (något som inte nämns i pjäsen, inte heller orsakerna till annan karriär), tillhör en kategori av radikaliserade opinionsbildare vilka oemotsagda kunnat sprida påståenden och utsagor på de scener Stadsteatern / Backa förfogar över. Syftar på exempelvis Athena Faroukzad, Özz Nüjen, Claes Malmberg och Alexandra Pascalidou. Här frodas en extremism gränsande till fanatism, ett sektliknande beteende som djupt splittrar det som borde vara en samhällsgemenskap. Då jag själv fått vetskap i hur arbetarrörelsens främsta representanter tänker genom att skriva ut deras svar på mina frågor, skulle kunna hävdas att konklusion har bäring. Förenklat uttryckt passar de in på beteckningen konfrontativa woke-marxister. För varje gång något inträffar som vid närmare granskning kullkastar deras världsbild, deras teoribyggen, lämpar det sig att damma av ett gångbart talesätt: ”När verkligheten inte stämmer med kartan är det kartan som gäller”. En förvrängd och relativiserande samhällsanalys vi kan kalla politisk dissonans. Uppräknade opinionsbildare är i princip aldrig mottagliga för andras argument, utan ser till att ständigt basunera ut bekräftelser de själva fastslagit. I sitt yrkesliv måste Ghezale ha kommit i kontakt med hedersvåld, klaners välfärdsbrottslighet, förnedringsrån, bombdåd/ sprängningar, anmälningar om könsstympning och barnäktenskap samt hotfulla dominansbeteenden för att lista några uppenbara missförhållanden. Då förövarna inte passar in i narrativet sopas den sortens systemhotande brottslighet under mattan.

Även om uppsättningen har sina förtjänster behövs motbild till hyllningskören som svalt utsagorna som sanning. Observera att hans egen berättelse finns ingen anledning att tvivla på, även om föräldrar, syskon, hustru och barn nog skulle vilja ge något annorlunda syn på hans minnen och erfarenheter. Att vi minns gemensamma upplevelser olika när tiden fördunklat dem, resoneras om i programhäftets miniessä av Sara Nygren. Anekdoterna vilka med uppbruten kronologi driver berättelsen är ofta gripande, ibland signifikanta. I marknadsföringen utlovas potentiell publik en integrationsresa om drivet för att passa in och höra till. Pjäsen lanseras med formuleringen ”det är en tunn linje mellan att ligga på marken och att vara den som står upp”.

Historien om komplex uppväxt med dubbel kulturell identitet och åren som polariserande polis och därtill mediakändis är cirka en timme lång. Dramaturgin är smart konstruerad, fungerar synnerligen väl. Om det är regissör Fredrik Evers beslut ska han ha kredd för greppet att avlasta huvudrollsinnehavaren. Ashkan Ghods ska kuriöst nog vara uppväxt i samma kvarter i Ulricehamn som mannen han gestaltar. Ghods har sin styrka i sin tajming och sättet att ta fram känslan av att vara furiöst förorättad. Antar att Evers jobbat med att få honom att befinna sig på precis rätt mental våglängd, eftersom Ghods gärna vill svinga för mycket. Förmår lyckligtvis gå ner i varv, rikta budskap och tankar till åhörarna i samtalston.

Införlivandet av en motspelare som blixtsnabbt skiftar emellan en mängd fragmentariska roller resulterar i föredömlig dynamik, en finurlig lösning på vad som vore en stor utmaning i en monolog. Låt mig granska Elin Bornells bedrift. Kan flika in att jag sett henne i uppsättning för mellanstadiet på Backa och i lika lysande som underhållande performance med Abnorm Scenkonst. Här låter Evers henne ta ut svängarna med ett skådespeleri på svindlande hög nivå. Somliga tonfall kan förvisso framstå som alltför ironiska, blir då oerhört dråpligt och ur Nadims perspektiv förmodligen karikatyrer på pricken. En njutning att bevittna hur hon bakom eller framför de med ljusdesign genomskinliga draperierna, föreställer det persongalleri som format den som för ordet. Bornell ger glimtar av föräldrarna, politiker, möjligen media, kollega, fotbollstränare, rektor, syskon, Nadims barn, dagmamma, bästa kompisen Håkan med flera.

Vid närmare beaktande finns mycket symbolik i den sparsmakade scenografin, i försöken att sammanfoga glasskärvor, makten i polisuniformen, draperierna markerande tunna linjen mellan status och utanförskap, mellan att vara på samhällsbärande sida eller motsatsen.

Arabiskklingande musik blandas med refränger från Eros Ramazotti och Ace of Base plus musik av Marcus Lilja. Scener hanteras habilt och stundtals övertygande av Ashkan Ghods, fast för mig sticker som sagt Elin Bornells prestation ut i sådant bländande skimmer, att den måste betecknas som fantastisk. Sättet varpå hon med precision använder sig av dialekter och prosodi som ger texten belysande konturer. För att vara uppriktig tedde sig den ironiska tonen obegriplig, när hon som politiker ställde frågor om den eskalerande kriminalitetens orsaker. Nadim kunde inte svara utan hänvisade diffust till utanförskap och utsatthet. Teorier som inte förklarar varför minderåriga kontraktsmördare väljer lyxkonsumtion på bekostnad av viljan att leva tryggt. Recensionen skrivs dagen efter vidden av skoldådet i Fagersta blivit känt, ännu ett vansinnesdåd vars konsekvens blir ökad otrygghet och polarisering. Och många opinionsbildare känner sig tyvärr manade att ge allmänheten en spekulativ drapa om varför sådana vansinnesdåd händer igen.

Vändpunkten för Nadim sker i högstadiet när han av rektor blir sedd, ges ett förtroende som kamratstödjare då han innehar hög status. Detta trots eller kanske på grund att han bär på riktad aggressivitet. Hur viktigt det är att bli sedd och ägna sig åt något av värde är pjäsens viktigaste lärdom. I Borås träffar han i sin yrkesutövning på bästa kompisen från barndomen, symtomatiskt nog. Nadim menar att han försökt bli svensk i trettio år och lever i ett mellanskap. Han har en poäng i att slumpens inverkan på våra liv inte ska underskattas.

Men eftersom fallet med George Floyds död återkom ett par gånger och därtill inledde ”vittnesmålet”, behöver den tragiska händelsen och det felaktiga ingripandet kommenteras. Risken att svarta gärningsmän tar livet av poliser är många gånger högre än vice versa, liksom risken att icke-svarta dödligt drabbas vid ingripande. Att Floyd, en livsstilskriminell knarklangare som hotat en gravid kvinna med vapen, gjordes till en hjälte man gick ner på knä för att hedra, känns i min värld bakvänt. Två olika obduktioner resulterade i olika besked om trolig dödsorsak. Och varför har inte media i Sverige upplyst om effekter av den BLM-rörelsen han gav upphov till? Bedragarna som grundade rörelsen, de omfattande upploppen där svarta butiksägare fick sina näringar förstörda, de över sjuhundra skadade poliserna och de tjugofem morden? Förrädiskt med en välgjord pjäs som så ofullständigt speglar ohanterliga problem, problem som trots dådet i Fagersta förbättrats avsevärt under innevarande mandatperiod. Således en problematisk om än välgjord uppsättning eftersom det presenterade perspektivet är engagerande på det privata planet, men inte alls lika trovärdigt vad beträffar analysen av strukturer som står i vägen för en ljus framtid.

Pressfoton: Jonas Kündig

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Decamerone med Rostvit – När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp

22 augusti, 2026 by Marja Koivisto

Decamerone med Rostvit

Decamerone med Rostvit
Regi & scenografi Dina Lagerman
Manus Scenkollektivet Rostvit
Produktion Scenkollektivet Rostvit
Kostym R(at) r(at) r(at), Nina Kihlborg + Sophia Ernestål
Mask Ella Johansen
Musik Leonard Thinsz Jansson
Ljus Lisa Maurin
Foto Elis Lindsten
Grafik Axel Jakobsson
På scen Alva Jidesten, Ania Scheja, Elin Smedman, Kema Rausner, Nina-Jane Jacobson, Paulus Roséen
Premiär 21 augusti på Teater Tribunalen 21 augusti 2026

När pesten blir teater – och livet vägrar ge upp
Det börjar med döden.
Året är 1348 och pesten har nått Florens. Giovanni Boccaccio beskriver staden som den vackraste i världen – och samtidigt som en plats där döden plötsligt blivit vardag. Gud har sänt plågan, skriver han, som straff för människans ogudaktighet. Men Boccaccios svar på katastrofen blir inte tystnad.

Det blir berättelser.
Nästan 700 år senare är det berättandet som står i centrum när Scenkollektivet Rostvit tar sig an Decamerone på Teater Tribunalen.

Det är ett djärvt projekt. Boccaccio är inte bara en litterär klassiker utan själva urmodern till den moderna novellen. Att göra scenkonst av Decamerone är därför att ge sig in i ett landskap där berättelsen redan är själva huvudpersonen.

Rostvit gör klokt i att inte försöka tämja materialet.

För Boccaccios värld är långt ifrån städad. Här finns sex och makt, otrohet och girighet, religiöst hyckleri, klasskillnader och människans outtröttliga jakt på njutning. Men framför allt finns en okuvlig livslust. När döden står utanför dörren blir människans hunger efter livet nästan provocerande stark.

Och det är här Decamerone blir mer än en berättelse från medeltiden.
Den blir vår.

För vad händer med oss när tryggheten försvinner? När våra regler inte längre räcker till? När det vi trodde var stabilt plötsligt visar sig vara högst tillfälligt?
Vi känner igen mycket.
Rädsla föder rykten. Kris föder moralpanik. Människor söker syndabockar. Några drar sig undan, andra trotsar faran. Och mitt i allt detta fortsätter människan att vara människa.

Hon blir kär.
Hon bedrar.
Hon skrattar.
Hon har sex.
Hon ljuger.
Hon berättar historier.

Rostvits feministiska perspektiv blir särskilt fruktbart i mötet med Boccaccio. Decamerone är skriven i en tid där kvinnors liv och sexualitet i hög grad definierades av män. Samtidigt låter Boccaccio sina kvinnliga gestalter vara allt annat än endimensionella. De kan vara listiga, sexuellt självständiga, förälskade, beräknande och upproriska.

Det är ett material som nästan ber om att bli återerövrat.
Och kanske är det just det Rostvit gör.

De fyra konstnärerna Dina Lagerman, Kema Rausner, Elin Smedman och Nina-Jane Jacobson har på kort tid etablerat Scenkollektivet Rostvit som en grupp med en tydlig vilja att undersöka klassiska berättelser ur nya perspektiv. Med Decamerone tar de sig an ett verk som kunde ha känts avlägset och akademiskt – men som i stället öppnar sig mot vår egen tid. Det är föreställningens stora förtjänst.

Samtidigt är det en premiär där man tydligt känner att det fortfarande finns saker att arbeta vidare med. Här finns en ung teaterglädje som spritter på scenen och skapar energi. Det finns mod, lekfullhet och en vilja att kasta sig in i materialet. Den energin är smittande och gör att man gärna följer med, även när föreställningen inte riktigt håller ihop hela vägen.

För ibland saknas stringens och precision. Tempot och uttrycket blir inte alltid tillräckligt fokuserade, och taltekniken behöver utvecklas. I en föreställning som till stor del bärs av ord, berättande och repliker blir det särskilt kännbart.

Tyvärr försvinner många repliker i vinden. Det är synd, eftersom texten och berättelserna är föreställningens själva nerv. När orden inte når fram går också en del av den dramatik, humor och skärpa som finns i materialet förlorad. Här finns alltså en tydlig utvecklingsmöjlighet: att arbeta mer med artikulation, röstprojektion, pauser och rytm – så att varje ord får den betydelse det förtjänar.

Även scenografin behöver utvecklas och ägnas större omsorg. Den skulle kunna göra mer än att skapa en plats för handlingen. Den kan förstärka stämningen, bidra till berättandet och tydligare bära fram det som föreställningen vill förmedla. I en uppsättning med så starka teman – pest, död, sexualitet, makt och livslust – finns en stor scenografisk potential som ännu inte är fullt utnyttjad.

Men kanske är det också detta som hör en premiär till. Man ser möjligheterna. Och hos Rostvit finns det gott om dem. För pesten är inte längre bara pest.

Den blir en bild av det samhälle vi själva lever i: ett samhälle som gång på gång ställs inför hot vi inte helt kan kontrollera. Pandemin är fortfarande nära i vårt kollektiva minne. Vi vet hur snabbt en vardag kan förändras. Vi vet hur det känns när det som varit självklart plötsligt inte längre är det.

Men vi vet också vad vi gjorde.
Vi sökte varandra.
Vi ringde.
Vi tittade på film.
Vi åt tillsammans när vi kunde.
Och vi berättade historier.
Det är lätt att tro att konsten är en lyx när världen brinner. Decamerone visar motsatsen.

Berättelsen är ett sätt att överleva.
Det är också därför Rostvits uppsättning känns angelägen. Den handlar inte egentligen om människor som levde för nästan 700 år sedan. Den handlar om oss – om vår rädsla, vår lust och vår märkliga förmåga att fortsätta skratta även när vi vet att allting kan gå åt helvete.
Det finns något djupt mänskligt i det.
Och något trotsigt.

Boccaccio skrev Decamerone medan katastrofen fortfarande pågick. Han visste inte när den skulle ta slut. Han visste inte vad som skulle finnas kvar efteråt.

Men han skrev.
Rostvit spelar.
Det är samma trots.
Och kanske är det just därför Decamerone fortfarande behöver berättas.

En premiär som påminner oss om att när döden knackar på dörren är det inte alltid bönen som är människans första svar. Ibland är det en berättelse. Ibland ett skratt. Ibland en kropp som vägrar sluta leva.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Decamerone, Teater tribunalen, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets – imponerande stark som dröjer sig kvar länge

21 augusti, 2026 by Rosemari Södergren

Pinocchio på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets - imponerande stark som dröjer sig kvar länge

Pinocchio
Koncept och regi Alice Laloy
Kompani La Compagnie s’Appelle Reviens (Frankrike)
Medverkande Alice Amalbert, Mathilde Augustak, Matthias Beaudoin, Étienne Caloone, Ashille Constantin, Roxane Coursault, Robinson Courtois, Nina Fabiani, Léon Leckler, Valentina Papić
Och barnen Charlotte Adriaen, Marceau Bulteau, Léonie Flipo Leprêtre, Louise Lannoy, Juliette Martinez, Mourad Mboreha, Romane Sand, Elya Tilliez, Eléna Vermersch, Iness Wilmotte
Medverkar gör även slagverkarna Hector Yvrard och Mathis Rebiaï
Ljudkomposition Eric Recordier
Koreografi Cécile Laloy, assisterad av Stéphanie Chêne
Scenografi Jane Joyet
Kostym Oria Steenkiste, Cathy Launois & Maya-Lune Thieblemont
Rekvisita Benjamin Hautin, Maya-Lune Thieblemont och Antonin Bouvret
Ljusdesign: Julienne Rochereau
Teknisk ledning och scenmästeri: Sylvain Liagre
Ljud- och ljusteknik Éric Recordier
Invigningsföreställning 20 augusti 2026 på dockteaterfestivalen Pop Up Puppets

Wow vilken imponerande och stark föreställning, nästan helt ordlös förmedlas en djup symboliskt mättad berättelse som dröjer sig kvar länge, länge. Tio barn skuttar omkring och leker som barn gör, men luras sedan in i händerna på vuxna som målmedvetet förvandlar dem till dockor som lyder minsta vink. Den välkända sagan om dockan Pinocchio som blir en levande pojke är här sin motsats, barn blir dockor.

Grönklädda vuxna, kanske är de föräldrar, kanske lärare, kanske trollkarlar – vad dessa rollfigurer är ligger i betraktarens ögon, vi i publiken kan själva bestämma hur vi tolkar dem. Dessa grönklädda vuxna tar hand om ett barn var och förvandlar målmedvetet och grundligt barnet till en docka. Men de grönklädda har inte makten. Där finns två andra person i närheten som styr över de grönklädda. När någon av de grönklädda inte hänger med i den förväntade takt de ska arbeta i får de ögonen på sig av de två trumslagare som symboliserar makten över föräldrarna. Vi ser hur vuxna är rädda att bryta mönstret i gruppen. Rädda vuxna är lätta att manövrera och det drabbar i förlängningen barnen, förstås.

Denna starka föreställning är ordlös och bygger på vad som görs och sker och på ljus och musik. Den är fylld av symboler och går att uppleva och tolka på många sätt. Helt fantastiskt.

En scenföreställning skapad för 22 medverkande – barn och vuxna – samt två tonåriga slagverkare. Föreställningen är resultatet av ett fotografiskt forskningsprojekt som Alice Laloy genomförde mellan 2014 och 2018 med titeln Pinocchio(s).

Föreställningen ingår i dockteater-festivalen Pop Up Puppets – Marionetteaterns internationella dockteaterfestival som på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm. Festivalen, som arrangeras vartannat år, presenterar kompanier från hela världen med olika uttryck. Den 20-23 augusti förvandlas Kulturhuset Stadsteatern till en internationell scen med allt från stora föreställningar till dockteater i miniformat.

Från festivalens hemsida:
Alice Laloy gestaltar ett dystopiskt samhälle där barn genomgår en övergångsrit via ett löpande band. Steg för steg formar vuxna dem till perfekta dockor. Men det är genom sin egen vilja som barnen återerövrar rörelsen, befriar sig från trådarna som styr dem och når fullständig frigörelse.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dockteater, Kulturhuset stadsteatern, Marionetteatern, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in