4
Eva Hillered
Take Me Home
Producenter: Eva Hillered & Ruben Engzell ((2, 3, 6), Jerry Sillah (1, 4, 5) och Peter Sund
Hill Songs
Releasedatum: 1/5 2025
I fjol recenserades skivan Orossjäl vars låtar, om jag minns rätt, ingår i en självbiografisk föreställning om tre generationers kvinnor. Då beskrevs Eva Hillered som en duktig doldis. Finner ingen anledning att byta ut mitt omdöme. Den med mig jämnårige singer-songwritern har släppt tio album i eget namn utan att få något definitivt genombrott. Hon har försörjt sig som körsångerska och coach i sång och låtskrivande, är vd och grundare av Sångskolan på nätet och var med om att bilda skivbolaget Diva. Hillered ligger bakom ett knippe uppsättningar i kabaréns eller musikteaterns form och har engagerats av Riksteatern. Har tyvärr inte hört henne live fast jag såg på hemsida att hon i fjol gästade både PorterPelle och KOM Bar i Majorna. På senare år har hon samarbetat med flera amerikanska artister och musiker. Och av andra lyckade projekt kan nämnas trion True North där den för mig bekante Patrick Rydman ingår och det omfattande samarbetet med Annika Fehling.
Jag införskaffade när det begav sig hennes lovordade debut på cd från sent 80-tal liksom (i ett senare skede) uppföljaren, bägge utgivna på Record Station. Tack vare Inte varför utan hur producerad av Eva Dahlgren och Anne-Grete Preus Grammisnominerades artisten i kategorin ”bästa nykomling”. Hon har gått körpedagogisk utbildning vid Ljungskile folkhögskola och musiklärarlinjen på Musikhögskolan i Göteborg. Under tiden i Göteborg spelade hon bland annat i Göteborgs Musikkollektiv, en föregångare till Kurt Olssons Damorkester som uppstod tillfälligt igen för ett par år sedan som förband till Håkan Hellström på Ullevi (jag var där den gången). Kvinnan från Bromma har i omgångar turnerat i Europa och USA.
Att jag vill uppmärksamma en cd som legat i mina högar av recensionsex så här långt efteråt, beror på att skivan med uppseendeväckande kort speltid (som en expansiv ep) innehållande sju engelskspråkiga kompositioner, varav två covers visade sig ha uppenbara kvalitéer när jag lyssnat ett par gånger i hörlurar. Därav beslutet om senfärdig recension trots att Hillered fick sexton recensenter att reagera positivt i somras. Ska påpekas att jag saknar info om såväl sättning som vilken/ vilka studios som använts.
Take Me Home framstod som en självklar titel när Hillered slogs av hur många texter som hade ett dylikt motiv, varje låt kunde inordnas i ett emotionellt landskap av att vara hemma. Vindlande sånger handlar, enligt hennes utsago, om att hitta tillbaka till sitt hjärta där medryckande melodier kontrasterar mot melankoliska. Genremässigt kan musiken denna gång placeras i en tämligen osvensk stil som omfamnar alt country, visa, folk, indie och americana. Målet är att få lyssnarna att lyfta av egentillverkade låtar, av det hantverk som varit en livlina för henne sedan inträdet i tonåren och kamp mot depression som då uppstod. I musiken kan hon visa sig såväl rebellisk som sårbar. Ska för egen del lägga till att jag sällan analyserar texter, särskilt inte om de skrivs på engelska. För mig är sound och känslor de emanerar vad som triggar igång mitt lyssnande. Enligt pressreleasen är Take Me Home en resa i längtan och mod.
Mina kollegor famlar efter relevanta jämförelser. Lite fantasilöst droppas namn som Emmylou Harris, Joni Mitchell och stänk från Rickie Lee Jones. När rösten utsträckt svävar i högt register kan jag instämma i associationen till Rickie Lee Jones som jag haft förmånen att se från tre scener och till och med träffa utanför Göteborgs Konserthus. Hillered ger onekligen ett autentiskt intryck och äger en stämma som berör, men i ärlighetens namn saknas de distinkta drag vilka identifierar ovan nämnda storheter. Då framstår referensen till Marie Bergman som betydligt mer rimlig jämte den till Py Bäckman som hon utgjort vokal bakgrund till.
Minialbumet rymmer skiftande temperament vilka skiner likt likt fasetter var för sig. Så ur den aspekten består det snarare av sammanfogade delar än ett sammanhållande verk, en helhet. Två covers görs och tre konstellationer av producenter förekommer. Fast det går ändå att urskilja ett gemensamt mönster, en övergripande vision som styrt skapelseprocessen. Har förstått att ett par singlar härifrån skördat framgång, vilket är fullkomligt logiskt eftersom den erfarna artisten behärskar formeln för att skriva material med hitpotential.
Titellåten skriven i samarbete med Jerry Sillah inleder. Stimulerar genom sitt up tempo-beat vars beståndsdelar är (tror jag) nylonsträngad akustisk gitarr, slingor på keyboard, vispar, ståbas och pålägg av extra stämma i refrängen. Forgiveness av Patty Griffin ska framhållas för att det är en kärleksfull, rent av strålande tolkning. Griffin som nog inte är så känd hos oss verkar ha varit en viktig influens vars häpnadsväckande cv innefattar såväl Grammy som Lifetime Achievment Award utdelat vid Americana Honor & Award. Följs upp med ytterligare en oklanderlig cover, nämligen Get Out Of This House av Shawn Colvin från 1996, också en mycket meriterad artist och låtskrivare som exempelvis tilldelats hela fem Grammys ( en för debutalbumet jag har på vinyl i samlingen) och nominerats ytterligare sju gånger. När man lyssnar på Colvin inser man varför hon utgjort en inspirationskälla för Eva Hillered. Jerry Sillah står för produktionen på dessa två utvalda covers. Get Out Of This House med sitt energiskt rytmiska driv färgas föredömligt av cello och stråkar för att övergå i osedvanligt taggig rockig atmosfär. Skivans kontraster illustreras allra bäst av hur ett distat gitarrsolo avlöses av en innerlig ballad i vilken två olikt klingande gitarrer ger en påtaglig stereoeffekt i hörlurar. I Horses, ännu en vägvinnande dänga, tycker jag mig höra ett finstämt stränginstrument (mandolin?) och blir förtjust i ypperligt stick på piano.
Ljudet är synnerligen tillfredsställande med sången i framkant. Hillered övertygar vokalt med sin vibrerande, stundtals stretchande stämma, ger uttryck för en nerv och lidelse som fångar en.. Endast i finalen betitlad Water producerad av Peter Sund kantrar anrättningen en smula. Då uppstår alltför otyglad passion. Marginell invändning mot en i övrigt mycket gedigen kollektion av låtar.