• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Sisu

13 april, 2023 by Linou Gertz

Sisu
Betyg 3
Biopremiär 14 April
Regi Jalmari Helander

Sisu, ett finskt ord utan direkt svensk motsvarighet men som kan översättas ungefärligt till ”styrka, envishet och uthållighet”, kan härledas till Finska vinterkriget och den internationella bild det gett av finländaren som folkslag. Det är också en mycket passande titel på denna filmen då filmens huvudperson mycket riktigt karaktäriseras utifrån den beskrivningen. Men även om det handlar om andra världskriget och bekämpningen av nazister, eller snarare deras invasion efter att Soviet avslutat sin, är detta ingen realistisk återgivning i stil med ”Okänd soldat” – ett numera klassiskt litterärt verk som även filmatiserats tre gånger – senast i samband med Finlands firande av 100 år av självständighet. Filmens huvudperson, Korpi, känner sig färdig med kriget i dess slutskede och har istället begett sig ut i det lappländska ödelandskapet för att gräva guld. Och det finner han. Problemet är bara de nazister han stöter på som inte bara förstört hans hemstad utan även också vill avsluta hans liv och sno hans guld. Detta leder såklart till konfrontation av stora mått.

Det visar sig såklart att han inte bara är en opportunistisk guldgrävare, utan även en legendarisk soldat som inte låtit sig styras av något förband eller någon kapten. Han är sin egen, en Rambo och John Wick kombinerad, hela elitförbandet vi får följa i Tarantinos Inglourious Basterds och nästan Kung Fury från filmen med samma namn. Därav passar titeln så bra, för den blir en beskrivning av honom och i förlängningen hela den finska folksjälen och det genommänskliga att aldrig ge upp utan att fortsätta kämpa när det är som mörkast. Kanske speciellt då. Men även om det tar nästan en kvart för första biten av dialog, och då bara en enda rad, att framföras och innan dess mestadels är öde fjällandskap så är den tomheten inte ens största problemet jag har med filmen.

Tvärtom är det hur seriös den är. Där både Tarantino och Kung Fury är väldigt skämtsam i all sin seriöshet, är Sisu knastertorr i sin framtoning helt utan humor (eller ja, nästan i alla fall, ett par skratt bjuder den allt på) och det känns inte trovärdigt alla gånger när den försöker vara mer Rambo and IB eller Kung Fury. Vilket tyvärr gör den till ett skämt snarare än en skämtsam film.

Men det är inte bara negativt såklart. Mycket spänning, action och överraskningar väntar konstant – och det är sällan en tråkig eller ointressant stund de 90 minuter som filmen rullar på under. Och det finns någonting fint i tanken om människan som inte ger upp eller böjer sig för ondskan utan står upp mot dem och för de svaga. Detta porträtterar filmen galant. Men det hade gärna fått göras med glimten i ögat istället för att ens låtsas ta sig på för stort allvar. Men det säger också någonting viktigt om den grymhet krig göder, oavsett om den fanns inom oss innan eller inte. Och hur kraftfullt det är när förtryckta människor får en chans att slå tillbaka och jämna ut oddsen lite.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Humor lättar upp tungt vägande samtidsanalys som roadtrip – Det lilla landet som ångrade sig av Mustafa Panshiri & Jens Ganman

13 april, 2023 by Mats Hallberg

Målning av John George Brown (1868)

Det lilla landet som ångrade sig

Mustafa Panshiri/ Jens Ganman

Utgiven 13/3 2023

ISBN 978-91-8002278-1

Mondial

Föreläsaren och X-polisen Mustafa Panshiri har utsetts till Årets folkbildare. Ett lysande exempel på vad han uträttat är den dubbelverkande handbok jag slukade, vars titel är Sju råd till Mustafa (så blir du lagom svensk i världens mest extrema land). Hans vapendragare (eller omvänt) Jens Ganman blev av tidningen Fokus Årets svensk. Ett beslut som fick åtskilliga godhetssignalerande att sätta kaffet i vrångstrupen, av vilka några överskred anständighetens gränser i sina fördömanden. Minns jag rätt titulerar sig Ganman författare, journalist och aktivist. Duon släpps än så länge inte in i den mediala värmen, även om de kort intervjuades i tv4 om nya boken, vars release faktiskt ägde rum med inflytelserika opponenter i Kulturhuset (finns att se på Youtube liksom presentation av boken i Hotspot). Att jag i princip är den ende som ägnat mig åt att seriöst recensera Älskade Public Service (Ganman/ Flam 2022), säger generande mycket om klimatet i så kallad MSM.

Det lilla landet som ångrade sig är den talande titeln på uppföljaren till Det lilla landet som kunde från 2017 som jag tidigare i år lånade på bibliotek. Genom intervjuer och observationer undersöks hur Sverige utvecklats, i kölvattnet av immigrationens konsekvenser, Granskningen från 2017 tillhör den bästa sakprosan jag någonsin läst. Uppföljaren över cirka tjugo kapitel på drygt 200 sidor är mycket läsbart utformad och knappt några tryckfel upptäcktes.. Den består av uppsökande reportage vars sista punkt sattes så sent som i början av det här året.

Tar tacksamt till mig stilistisk stringens och formuleringsglädje. Det lite omaka paret förenade i samma grundsyn förekommer tämligen ofta tillsammans eller var för sig som gäster i poddar. Mustafa kom med sin familj från Afghanistan som 11-åring och växte upp i ett välbeställt område utanför Stockholm, utbildade sig till polis. Jens har eller har haft sin bas i Östersund, jobbat på SVT och framför allt på lokalradion, har präglats av ett arbetarklassperspektiv, möjligen med liknande vinkel som den ”besvikne sossen” Tage Danielsson. Satirikern Ganman väcker avsevärd munterhet och respons med sina pajdiagram och kommenterande saklig vrede, kombinerat med totalt ohämmad Egget/ Mosebacke Monarki-liknande humor på olika sociala plattformar.

Roliga repliker inklusive dråpliga redogörelser för varandras beteenden och humör, går som en röd tråd genom kapitlen. Har den som inte för ordet godkänt, eller har gemensamt beslut tagits om att låta trycka ”dagboksanteckningarna” utan att de checkas och lita på den andres omdöme? Oundvikliga, kittlande spekulationer. För att vara helt uppriktig är det en riskabel metod, även om skillnader skildras mycket underhållande. ”Älsklingar dödas” inte, snarare exploateras. Tvivlar på att förlaget använt sig av redaktör.

Ibland påminner författarparet om hur jag recenserar, tillåter sig associera på ett sätt som roar en själv. Poängen är att när det divideras om vilken parfym som ska inhandlas är det lika banalt som ovidkommande.. Förvisso bevisas samtidigt att yrket behärskas, eftersom berättandet fixas med lätt hand. Men min syn på bonusstoffet förblir dock ambivalent. Med det sagt erbjuds emellanåt lätt skruvade samtal och kul episoder. Besöket på Urkult resulterar i komiskt hållen redogörelse. I ett resonemang om kulturell appropriering refereras till Xeno Mania av Ale Möller, vars musik jag, kuriöst nog, recenserat både live och på skiva. Vidare, I egenskap av idog teaterrecensent noteras lite avundsjukt fallenheten för målande beskrivningar. Där ligger man i lä.

foto: Sepehr Nosrati

Tror att extra mottaglighet föreligger av minst två skäl. Dels en sedan barnsben utvecklad allergi mot hyckleri, dels mina turbulenta erfarenheter av att vara fackligt förtroendevald. Ett par av de ledande inom woke-anfrätta skygglapps-rörelsen ”socio-ekonomiska faktorer” skulle rimligen känna igen mig. Har en handfull gånger samtalat med trevlige Karl-Petter Thorwaldsson, under hans tid som ordförande för ABF respektive LO. För cirka tio år sedan kunde någon från Regeringskansliet ringa den dåvarande redaktören (er recensent), toppar inom arbetarrörelsen intervjuades och (S)-märkta politiker guidades på min stora arbetsplats.

Fast statusen skiftade under åren jag ville engagera mig fackligt, kom kraschen tämligen abrupt. Vände mig nämligen till Arbetet (dåvarande LO-tidningen) för att arbetsplatsens utbredda problem med arbetsmiljön skulle genomlysas. Hade blivit publicerad ett antal gånger på LO-tidningens kultursidor, intervjuade i den vevan Lars Norén när han tillträdde som konstnärlig ledare på Folkteatern och tilldelades ABF-Göteborgs kulturpris. Hör till saken att jag vid den tidpunkten fått krönika om missförhållanden publicerad i regional facktidning, varvid det en morgon brast för ansvarig chef som gick till verbal motattack. Ynkligt nog vågade ingen facklig kollega stötta. Poängen är att makt exercerades allra mest från vad som skulle föreställa facklig gemenskap. Blev aldrig avtackad för att ha varit en facklig kämpe, istället skedde raka motsatsen när samtliga förtroendeuppdrag upphörde. En skandal där arbetarrörelsen mest påminde om en maffiaboss utfärdandes oåterkallelig dom.

Tillbaka till Det lilla landet som ångrade sig vars uppdelning i ett före och efter apokalypsen fungerar som genialisk metafor. Alluderar förstås på överraskande utgången av valet till riksdagen. Duons deltagande i valvaka äger rum hos exceptionellt framgångsrikt lokalt parti i Hagfors. Att regeringens motståndare – i den politiska, mediala och kulturella sfären – antydde stöveltramp i förlängningen och mer eller mindre explicit anspelade på fascistisk statskupp (ledarskribenter på AB banade väg) speglar den upprörande polarisering boken blottlägger.

Ett tredje skäl till att deras roadtrip etsar sig fast, bottnar i mitt facebookflöde. Har kvar på tok för många godhetsknarkande fb-vänner, vilkas inlägg rörande läget i Sverige måste betecknas som vettlösa., som bisarra uttryck för det goda hatet. Så länge problem inte dryftas, slipper de anstränga sig att hitta lösningar. Förfärande många i sina bubblor har inte ångrat sig. Har denna priviligierade skara någonsin reflekterat över de som kommit från ej kompatibla kulturer, som vägrar vilja integreras? En central frågeställning som snuddas vid i boken.

Titeln Det lilla landet som ångrade sig bygger på uttalanden från såväl socialdemokrater som regeringen samt en majoritet av befolkningen, mäkta orolig över eskalerande våldsbrottsutveckling (bombdåd, gängens avrättningar, anlagda bilbränder, förnedringsrån, bedrägerier, utpressning etc). Panshiri & Ganmans analyser tillför nödvändigt förnuft, något det fortfarande råder skriande brist på . De visar prov på ryggrad och en trovärdighet som pinsamt viftas bort, tecken på förnekelsefas hos arroganta relativister med förment rätt värdegrund (Jens Ganman kampanjar mot dylika symboliska floskler).

Från Zeitgeist i Göteborg 6/4 foto: Helene Bergman

Att med några meningar på kornet kunna sammanfatta prekära tillstånd, är en kvalitetsmarkör hos författarna. Ett varumärke de fenomenalt förmår utnyttja. Apropå en närmast mytomspunnen professor i kriminologi som under Rikskonferensen på Folk & försvar senast, oemotsagd hävdade en icke korrekt uppgift: ” alltid när han säger den där klassiska besvärjelsen : ”vi vet inte!” låter han munter. Lättad. Fyrtio års forskning på svensk kriminalitet och ingen vet ett skit. Ett verkligt konststycke. >Jerzy är lite som Manuel I Fawlty Towers, säger Mustafa…”

Man undrar över urvalsprocessen vad beträffar resmål. Ett axplock av intervjuobjekt: afrikansk väckelsepredikant vars mission är att försöka omvända homosexuella, Skärpta Emmie på kanalen Riks ägd av SD, Karin och Bert-Ola vilka leder en privat variant av Gated Community i jämtska fjällvärlden sponsrad av mångmiljardär, personen på Västkusten som producerar smaskiga ”Guldtands podcast”, skottskadad kvotflykting som lyckades bli en self-made man i Lycksele och den kontroversielle muslimske influencer som på Förortsgalan utsågs till Årets Folkbildare. Således en märklig mix av människor med intressanta levnadsberättelser.

Slutligen ska självfallet nämnas att Jens & Mustafa under påsken gästade föreläsnings- och samtalsserien Zeitgeist i Göteborg ( var vid det evenemanget jag erhöll recensionsex). De gjorde god reklam för sin bok, tog emot många publikfrågor och signerade efteråt. Moderatorn Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson uppehöll sig kring bokens avslutande avsnitt. Kontrasterande utblickar om blixtvisiter i Finland – betraktas av Jens som ett reserv-Sverige för vuxna – respektive Frankrike. Hastiga, delvis provokativa, fältstudier bedrivs i ländernas värsta no-go zoner. Finska förorten visar sig vara ofattbart harmlös medan motsvarigheten i Marseille framstår som enbart motbjudande läskig. Där har myndigheterna kapitulerat. Dumdristigt att vandra runt på gängs territorium (utan livvakter?). Hur nära är våra särskilt utsatta områden samma point of no return? Kontentan är att författarna till Det lilla landet som ångrade sig skaffade sig oerhört viktigt jämförelsematerial.

Ni som orkat ända hit har för länge sedan insett bokens förtjänster. Åtskilligt av innehållet bör behandlas av alla som gör anspråk på att syssla med nationell samtidsanalys. Till reportagen adderas svartvita foton, forskningsrön, läsefrukter samt hänvisningar till Seinfeld och annan populärkultur.

Arkiverad under: Bokrecension

Filmrecension: Renfield

12 april, 2023 by Elis Holmström

Renfield
Betyg: 1
Svensk biopremiär 12 april 2023
Regi Chris McKay

Den som är intresserad – och har alltför mycket tid, kan titta närmare på hur Nicolas Cage lyckades med att tillintetgöra sin enorma enorma förmögenhet på en rad usla investeringar och inköp. Cage filmkarriär har inte heller varit särskilt likvid de senaste årtiondena. Men Cage kan i alla fall trösta sig med att han har en ny lysande karriär framför sig, nämligen som kalkonuppfödare. För trots tappra försök att restaurera sin ruinerade karriär har försöken kulminerat i spektakulära magplask som endast en mycket grym människa skulle kunna skratta åt.

Renfield är ytterligare en kalkon på steroider som många gånger går förbi det usla och landar i att vara rent bisarr. Nu är det dock inte bara Nicolas Cage som bär ansvaret för denna travesti. Såväl Walking Dead-skaparen Robert Kirkman och Ryan Ridley, som står för det så kallade “manuskriptet” som regissören Chris McKay kommer behöva bikta sig resten av sina liv för att i någon minimal utsträckning gottgöra för vad de utsätter filmmediet, publiken och mänskligheten för. Tanken att skapa en mörk, våldsam och ofiltrerad komisk skräckfilm är inget nytt. Roman Polanski visade att det var möjligt att blända med detta recept i den fantastiska Vampyrernas Natt. Vampyrer på film är dessutom ett uttjatat tema som numera funkar lika bra i parodiska syften som att skrämma livet ur folk

Inledningsvis verkar McKay ha fattat galoppen genom en stor dos självironi och snygga referenser till det mest klassiska av Dracula-produktioner, där Bela Lugosi fick bära manteln som den blodtörstande greven. Hoppet slocknar dock lika snabbt som Tidö-regeringens opinionssiffror. Då McKay gick från att göra framgångsrik och underhållande animerad film, med Lego Batman, till spelfilm visade sig övergången vara lika tuff som då Michael Jordan bestämde sig för att pröva på baseball. Efter den gräsliga The Tomorrow War – som var så pass katastrofal att Paramount valde att sälja filmen till Amazon, borde alla insett att McKay inte hade kompetensen att ta sig an icke animerade projekt. Tyvärr har Universal ignorerat detta uppenbara faktum. Det leder till att McKays bedrövliga regi – och totala brist på fingerfärdighet, inte har rättats till utan förstärkts.

Renfield är – om möjligt, än mer amatörmässig än The Tomorrow War. Även om det finns en intention att flirta med b-filmer och skräckklyschor blir detta inte några charmiga referenser. Det blir istället en sorts parfym som är tänkt att dölja det faktum att Renfield är avsevärt sämre än de filmer man kan ha oturen att stöta på i en rea-korg på det lokala snabbköpet.

Hela filmen känns som en enda lång bluff där McKay ständigt försöker dölja det faktum att ingenting fungerar. Så fort det finns möjlighet kastas det in avledande manövrar, detta är mest framträdande i filmens absurda blodsutgjutelse. Mängden blod, inälvor och stympade kroppsdelar slår rekord, allt för att distrahera från det faktum att regin, utförandet och författarskapet är under all kritik. Actionscenerna är dock fantastiska… Ja, om man aldrig sett någon actionfilm som haft premiär de senaste hundra åren. Allting är en mördande tråkig härva av dåliga stunts och kass koreografi som påminner om ett miserabelt barbråk.

Om nu actionscenerna har samma kvalitetsnivå som SLs punktlighet återstår bara humorn. Men hela Renfield är infekterad av inkompetens, försöken till komik är många men lika misslyckade som allting annat. Regin och de livsviktiga framförandena är totalt urvattnade och befriade från finess, energi eller skärpa. Att alla medverkande är vilse i pannkakan gör inte det här mycket bättre. Den vanligtvis stabila Nicholas Hoult verkar desperat och frustrerad, inte ens hans naturliga, brittiska accent låter trovärdig. Hoult gör – med största sannolikhet, sitt livs sämsta insats här. Awkwafina medför sin igenkännbara höga energinivå, som skulle kunna driva ett par av världens mest energikrävande städer, men inte ens detta kan kompensera för det vedervärdiga manuskriptet som presenterar den ena karikatyren efter den andra. Sedan har vi Nicolas Cage som efter detta kan ändra sin yrkesbeskrivning från professionell skådespelare till clown.

Allting är så kapitalt misslyckat att det snart liknar en konkurs-bunden cirkus där allting går fel. Lejonen äter upp skötarna, akrobaterna faller hejdlöst och eldslukarna bränner ned hela tältet. Det är genuint omöjligt att veta om man skall skratta eller gråta, en sak är i alla fall glasklart, Renfield är ett misslyckande som ingen bör närma sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Butterfly Vision – stark, stark film som inte går att skaka av sig

12 april, 2023 by Rosemari Södergren

Butterfly Vision
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Maksym Nakonechnyi
Medverkande Rita Burkovska, Natalya Vorozhbit, Daria Lorenci m fl.

I krig är alla förlorare och kvinnor ännu mer. Denna film som är ett samprojekt mellan fyra länder, Ukraina, Sverige, Tjeckien och Kroatien, gräver sig djupt in i hjärtat. Den sitter kvar inne i mig länge och den visar på alla sätt och vis hur omänskligt krig är och hur den påverkar människor efteråt.

Huvudpersonen, Lilia, är en kvinnliga soldat, en ukrainsk flygspanare, som kommer hem till sin familj efter ett fångutbyte mellan Ukraina och ett annat land. Filmen handlar om människor och de drabbas i efterskalven efter krig och fångenskap, men den skildrar inte den pågående konflikten nu, där Ryssland anfaller Ukraina. Jag har svårt att kalla Rysslands anfall för krig, eftersom Ukraina enbart försvarar sig och inte i sin tur attackerar Ryssland. Att Ukraina måste försvara sig med vapen av olika slag är självklart.

Lilia har varit krigsfånge i Donbas. När hon och några andra fångar kommer hem möts de av hyllningar som krigshjältar och med stort medieuppbåd och en ukrainsk minister som tar emot dem. De blir läkarundersökta och får komma hem till sina familjer.

På Lilia väntar framför allt hennes mamma, hennes man Tokha och en god vän kallad Magpie. Det är inte lätt att komma tillbaka till ett vanligt liv efter fångenskap. Lilia har posttraumatiskt stressyndrom, PTS, men hon vill inte visa sig svag. Hon får attacker av och till och otäcka drömmar, men hon vägrar identifiera sig som ett offer. Jag är väl lite kluven till den attityden. PTS kan få människor att begå våld mot både sig själv och andra.

Det visar sig också att Lilia utsatts för grova övergrepp och väntar ett barn efter att ha våldtagits. Det blir en outhärdlig och svår situation att hantera för både henne och hennes man.

PTS-attackerna och hennes drömlika tillstånd skildras starkt med bilder som blir trasiga, störningar i bilder och skrämmande ljud. Mycket skickligt sätt att få oss att känna hur Lilia känner. Förutom dessa attacker och drömmarna är berättelsen som en dokumentär i bildspråk och dialoger. Rollerna spelas realistiskt och det känns som om det inte är ett drama utan ren verklighet.

Butterfly Vision är en stark, stark film som inte går att skaka av sig. Det är också så tydligt att det finns så mycket som måste göras i världen nu för att alla som drabbas av krigets fasor runt om olika krigshärdar kan få stöd att bearbeta det som hänt för att kunna bli trygga människor som kan leva vidare. Det är helt klart inte lätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Butterfly Vision, Filmkritik, Filmrecension, Ukraina

Filmrecension: Under fikonträden – bedövande vacker skildring

11 april, 2023 by Rosemari Södergren

Under fikonträden
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Erige Sehiri

Om livet, allt det viktigaste som vänskap, kärlek, förälskelser, konflikter och längtan och drömmar, skildrat under en lång dag med hårt arbete. Vi får följa en grupp unga och gamla tunisier som jobbar med att plocka fikon i norra Tunisien. Vi får följa dem under en dag, från att de blir hämtade på morgonen av chefen och körda till fikonlunden i en pickup med öppet flak tills de på kvällen blir hemkörda samtidigt som de mogna fikonen de plockat blir forslade iväg.

Det är en lång dag med hårt arbete, men också med stunder av glädje och sammanhållning mellan unga och gamla. Var och en av de unga kvinnorna i gruppen har sin egen historia, sina egna glädjeämnen och bekymmer liksom de unga männen har sina utmaningar. De äldre har sin erfarenhet, sina sår i livet och sina glädjeämnen.

Kvinnorna har täckt sitt hår, men en av de unga kvinnorna är inte lika konservativ och låter sitt hår synas tydligt vid sidan av schalen. Ibland tar hon till och med av sig sjalen. Vi får komma nära både henne och en del av andra fikonplockarna, både unga kvinnor och unga män liksom äldre män och kvinnor. De har alla sina drömmar, sina erfarenheter. Det är en underbar berättelse där så mycket sägs mellan raderna.

Erige Sehiris debutfilm Under fikonträden är en bedövande vacker skildring av människor i ett samhälle som står mellan starka traditioner och konservativa värderingar och moderna influenser. En tid då de unga plockar fram sina mobiltelefoner när de är utan synhåll från chefen, som blossar på el-cigarett.

Men berättelsen för inte bara in oss i en värld långt bort från det svenska moderna samhället det också en universell skildring av unga och gamla människor, om möten över generationer, om våra drömmar och vår längtan efter kärlek. Om hopp och ambitioner, om svek och lögner.

Det är så fint skildrat med lugna bilder och skådespelare som kan visa så mycket utan att agera överdrivet. En skildring av en värld långt bort från oss i Sverige men ändå så nära oss, samma drömmar om kärlek och framtiden hos en ung tunisier som en ung västerlänning.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 306
  • Sida 307
  • Sida 308
  • Sida 309
  • Sida 310
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in